Den långa fredagen

När jag var liten var långfredagen en trist dag. Ingenting fick man göra. TV fanns ju inte och även om den funnits hade man säkert inte visat några glada program. På radion spelades klassisk musik och allt var stängt. Inga nöjeslokaler, inga restauranger eller affärer fick vara öppna. Ända fram till 1969 rådde ett sådant förbud även om det börjat luckras upp.  I kyrkan var det också mörkt. Inga ljus eller blommor och ingen orgelmusik till psalmsången. Nu är allt förändrat, allt är öppet och även om kyrkans gudstjänst fortfarande är präglad av allvar så är det inte lika dystert. Men det är fortfarande en röd dag.
I Frankrike däremot är det en vanlig arbetsdag. Jag kommer i håg när jag firade påsk första gången i vår by att jag blev så förvånad över det. Här gick barn och vuxna till jobb och skola och någon dyster stämning rådde ej. I kyrkan var det dock gudstjänst och jag och min äldste son gick dit för att se hur det gick till på franska.  I alla katolska kyrkor finns det tolv s.k stationer, det är "Jesu lidandets väg" med början i Getsemane och slutar med Jesu död på Korset. Stationerna kan vara av olika utförande, som tavlor eller skulpturer. I vår kyrka bar man omkring på ett stort  träkors och framför varje station stannade man och läste något. Allt avslutades med att korset ställdes framför altaret och församlingen gick fram och tog på det. Det kändes mycket märkligt för oss protestanter, ovana som vi är vid fysiskt gudstjänstdeltagande.
 Vad ska jag nu ha för bild till denna lilla betraktelse? Det får bli det fina träkorset som min första kärlek gjorde till mig för många, många år sedan. Ett tomt kors. För den viktigaste dagen både i vår kyrka och i den katolska är ju Påskdagen. Från död till uppståndelse!