"Anne with an E"

Hur har jag kunnat missa bokserien "Anne på Grönkulla" av L M Montgomery? Jag som började läsa tidigt, ett barn av 40-talet då bokläsningen inte hotades av TV eller andra media utan var den i stort sätt enda möjligheten att fly in i fantasins värld. Ja, jag missade den och nu när jag på inrådan av mitt barnbarn Esther ser Netflixserien "Anne with an E" förstår jag vilken läsupplevelse jag måste ha missat. Berättelsen om den föräldrarlösa flickan Anne som kommer till gården Grönkulla har ju betytt mycket för många läsare, kanske speciellt flickor. Den kom ut i början av 1900-talet och som min Esther säger är den präglad av den tid som då var, lite "gammaldags"... medan Netflixserien har en mer feministisk vinkling än vad som är fallet i böckerna! Hursomhelst blev jag helt fångad av denna charmfulla Anne som spelades mycket bra av av en duktig skådespelerska med rött hår, fräknar och lite oregelbundna tänder! Så rörande och spännande att jag var tvungen att tjuvtitta mot slutet för att se om hon till slut får sin barndomsvän Gilbert!! Kanske lånar jag första delen av Esther och beger mig in i Annes värld fast i bokens tappning...eller så får min upplevelse stanna härvid. Men se serien även om du läst böckerna! Kanske får din upplevelse av böckerna en ny dimension!

Fin helg med dop, dans o musik❤️

En intensiv helg med dop, dans och konsert! Dopet skedde i vår vackra Enskede kyrka och äntligen fick Elin Lykke och Elliot Lucien döpas med kyrkoherden som präst och med vacker sång av Selma, Caroline och mamma Agnes. Efteråt bjöds på 'gofika' hemma hos oss för släkt och vänner alltmeden den första snön dalade ner över trädgården! På kvällen var det dansuppvisning i Ericssonhallen med Esthers dansskola och jag minns hur mamma och jag varje första Advent satt här i den vackra kupolrunda kyrkan och lyssnade till Cesar Franks Panis Angelicus, som spelades från de två motstående läktarna. Ofta tog mamma min hand i sin för att stilla mina ibland rastlösa ben. På söndagen var det dags för konsert med Selmas kör A Cappella i nästa vackra kyrka, Uppenbarelsekyrkan! Jag älskar de höga glasfönstren i koret med sina olika färgermönster och rymden i kyrkorummet och denna gång fick vi även njuta av den fantastiska orgeln, som är nyrenoverad. Kören framförde Duruflés Requiem från läktaren till orgespel av organisten Carl Adam Landström, en verklig virituos, som också framförde ett verk av Messiaen. För drygt 14 år sedan sjöng jag också detta Requiem, vackert och svårt, men sjöng vi verkligen så här fint!?

"Var hälsad sköna morgonstund..."

Igår sjöng jag i julottan för första gången sedan pandemin började. Vägen till kyrkan var upplyst av den gnistrande snön som fallit under natten. Himlen kolsvart med stjärnor som tindrade ävensom stjärnorna i fönstren. Det var kallt, tyst...I kyrkan lyste alla ljusen och som vanligt fick jag en liten "tupp i halsen" när församlingen stämde in i "Var hälsad sköna morgonstund". Kanske är julottan den finaste julstunden...med vår "eviga längtan om ljus och frid". Sedan följer juldagen då man hasar runt i tofflor och morgonrock...i alla fall är jag uppväxt så! Man fick göra precis som man ville! Och för mig blev det att läsa i julklappsboken och så även detta år! Pandemin fortsätter men det verkar som många har lagt av att bry sig... trots uppmaning om munskydd på allmänna färdmedel, är det ett fåtal som bär dessa och i varuhusen och på gatorna är trängseln som vanligt. Många affärer har dock ånyo skapat speciella in- och utgångar och handsprit finns för det mesta tillgängligt. Vi har haft sjuka i familjen, men det har varit influensan, som verkar ha tagit ett stadigt grepp. Själv har jag gått på sparlåga några veckor, men aldrig varit riktigt sjuk. Hur trist det än är måste man i alla fall vara försiktig...i alla fall om man tillhör den sköra gruppen...(dock tre sprutor!) Hursomhelst på julafton satte min lilla Elin på mig Harry Potters trollhatt, som talade om vilken trollgrupp jag ska tillhöra, så nu utgår jag ifrån att jag fått lite magiska egenskaper att använda vid lämpligt tillfälle!! Och så har jag tänkt att nästa år ska jag leta efter något positivt varje dag i tidningen! Inte alltid så lätt...men viktigt för att hålla tron och hoppet levande! God fortsättning☃️🤶

Uppbrott...

Det är alltid lika vemodigt...att skiljas är att dö en smula lär någon ha sagt och även om det kan vara överdrivet ligger det något i det. I dag vände familjen Agnes bilen mot norr och for ganska tidigt. Sval skön luft och vackert soldis i horisonten ledsagade. Alla barnen trötta och hopkrupna bland kuddar o gosedjur och bagagelucka och takbox lastade med vinkartonger, honungsburkar jämte tält och sovsäckar. Christer och jag stod på vårt vanliga ställe och vinkande, alldeles vid kanten av vinfältet; där vi kan följa bilen ända bort till sista kröken där bilen stannar till, armar viftar och sedan är den borta. För knappt en vecka sedan var det familjen Fredric som reste och nu Agnes...Intensiva härliga underbara dagar och nu står jag här i vårt utekök och diskar och gråter en skvätt...inte för att det inte är skönt också att nu få rå sin tid, att slippa vara fokuserad på alla andra, se till att trötta småbarnsföräldrar får koppla av lite,ja, ni vet...det här att vara mamma och mormor och farmor... men för att allt tycks gå så fort...ett i tanken oändligt antal dagar är nu plötsligt borta och här är så tyst och tomt och vart tog tiden vägen? Dock känner jag att det också ska bli skönt att vila och bara tänka på mig själv (oh möjligen min käre man!!)och i huvudet och kroppen finns minnen av skratt och kramar och och små pratstunder med var och en som så där plötsligt kan dyka upp och som jag försökt ta vara på. Värmen gör också att man inte orkar göra så mycket. Inte rätt tid egentligen att vara här och nu har semestrarna börjat i Europa så vår by är knökfull med semesterfirare och restaurangerna gör goda affärer. Dem väl unnt! Min favorit på Mairetorget var tvingad att ha stängt i 7 månader...och inte bara den utan många andra också. Flera affärer har försvunnit, en del pga pensionnering men också flera för att det inte klarade sig längre ekonomiskt. Men nya har tillkommit, så det finns optimism i luften, känns också mer avspänt och hoppfullt än förra året vi var här. Fortfarande gäller mask på marknader och i affärer, men på gatorna behöver man det inte. De franska kindpussarna ser man sällan...man håller fortfarande avstånd och hälsar med armbågar eller en liten vinkning. Det kommer att ta tid innan livet återgår till det normala...smittan sprider sig fortfarande och många har inte/ eller vill inte vaccinera sig av flera anledningar. Fr.o.m i morgon måste man visa upp vaccinpass för att få gå på restauranger och cafeer och det väcker mycket ont blod här...höga böter lär det också bli för restaurangägare som vägrar följa reglerna och jag hörde om en restaurang som t.o.m stänger på trots. Ja, vad är rätt och vad är fel...många frågor och svar, men själv är jag nöjd med mina två sprutor och ser fram emot hösten med tillförsikt. Njuter av sommaren även om jag har svårt ibland med värmen (speciellt när den går över 35 grader) men förutom sedvanlig rosé!! tar jag varje dag vätskeersättning och dricker mycket vatten! Enligt min gode vän doktorn känner man inte törst lika lätt när man blir äldre så ett gott råd är att ha en karaff vatten stående så att du tar ett glas varje gång du ser den!

I dag besökte jag den lilla bokhandeln i byn Aups (marknadsdag) och hittade en underbar popupbok om blommor och en fin gästbok.

Gästbok på franska heter "livre d'or", guldbok...och det är ju det den blir när familj och vänner skriver i den om sina upplevelser! Älskar att gå i bokhandeln, speciellt i en sådan här liten med smala trappor upp till små rum där böckerna trängs på hyllorna och jag önskar, verkligen önskar, att jag talade och läste franska flytande och förstod allt!! och kunde ta del av alla äventyr och berättelser som döljer sig mellan pärmarna!

Årets sista dag....God fortsättning!

Jag vaknar återigen till en gråmulen dag. Den enda vinterdagen vi fick är så avlägsen...var den egentligen verklig? Plötsligt fylldes små och stora backar av pulkor och stjärtlappar och påpälsade barn och vuxna log och skrattade åt glädjetjuten i backarna. Dagen efter regnade det och det vintervita var totalt borta. Nåväl i Norrrland behåller vintern sitt grepp och nu öppnar skidorterna sina liftar för åksugna. Allt reglerat förstås... ingen afterski eller fest på barer eller restauranger, coronan ger sig inte. Dock skymtar befrielsen. Vaccinet har gjort sin entré och förhoppningsvis ska vi under nästa år få bukt med denna olycksaliga pandemi, som orsakat så mycken sorg och bedrövelse här och i övriga delar av världen. Har vi lärt oss något? Hur kommer det hela påverka vårt fortsatta liv framledes och kommer vi i grunden kunna förändra vårt sätt att leva?...ett spännande 2021 väntar oss! Jag kryper ner under mitt nya täcke, 7 kg tungt!!, som jag fått i julklapp. Har fallit för reklamen...men det är jätteskönt. Som att omslutas av en varm famn...ombonat och tryggt. Kanske inget när sommarvärmen smyger in genom balkongdörren, men just nu är det perfekt! På nattduksbordet tronar min boktrave med olästa böcker, alla dessa världar som öppnar sig, som ger nya tankar och upplevelser, skänker stimulans och reflektioner...Kallifatides, Thomas Sjödin, Carol Oates och en för mig ny fransk deckarförfattare Bussi! Just nu befinner jag mig i Givenchy, Monets by, där ett mord begåtts! Sedan har vi ju alla serier på Svt play, Netflix och HBO...streamade konserter...ibland blir jag så trött på alltsammans. Orkar inte ens titta på FB där mitt umgänge med vänner mest sker numera. Får dåligt samvete för de julkort jag inte skrivit, fast tröstar mig med att jag egentligen alltid brukar skriva en nyårshälsning i stället...nu blir det nog FB i alla fall. I dag blir det ingen gympa med Sofia eftersom jag har så ont i kroppen. Träningsvärk från gårdagens övningar kanhända.... vi har verkligen kommit igång med denna välbehövliga fysiska aktivitet och fortsätta ska vi! Ett nyårslöfte!

Min käre man bjuder på luch på krogen Göteborg i Hammarby sjöstad. Vid ett fönsterbord mot kanalen talar vi om det snart gångna året, friskar upp minnet med hjälp av våra almanackor och ser att efter mitten av mars är det mesta av våra fasta aktiviteter överstrukna...coronan gjorde sin defenitiva entré. Vi fyller i alla barn o barnbarns födelsedagar, nu finns även lille Elliot med, vårt nyaste barnbarn som just fyllt 1 år! Vi ska strax ta vår sista årsdrink i växthuset och sedan väntar en supé med inhandlade godsaker från Melanders fisk. Jag känner mig alltid högtidlig på nyårsafton, lite melankolisk också...så går en dag ifrån vår tid...ytterligare ett år blir till ett förflutet och jag själv åldras. Men jag är lyckligt lottad, frisk och med familj och vänner som omger mig med kärlek och vänskap och så nu också mitt härliga täcke!! Vem kan klaga? Gott slut och Gott Nytt År 2021 med många goda kramar till er alla!

"Förunderligt och märkligt..." GOD JUL!

Vaknar av att det är vitt ute. Äntligen lite snö och härligt vinterkallt. I dag är "morgonrocksdag"...ända sedan jag var liten var juldagen den dag då man fick göra som man ville...tid att titta på julklapparna, öppna julboken, ta en tredje skinkmacka och titta på någon spännande film, det sistnämnda dock efter att TV gjort sin entré. Skillnaden just i dag, denna juldagsmorgon, är att det blev ingen promenad i mörkret till julottan för att sjunga "Förunderligt och märkligt...." Ja, det är en tid som verkligen är förunderlig och märklig...Vår julafton blev helt annorlunda än tidigare år; dock inte sämre, snarare tvärtom då den tillförde en helt annan dimension till våra tidigare julupplevelser.

Vi har ju lyckan att ha en trädgård och där hade vi förberett med eldar, ljuslyktor, filtar och t.o.m två stora renskinn att lägga i stolar.

Innanför altandörrarna var julbordet uppdukat med sill, skinka, köttbullar etc och på trappan hade äldsta sonen riggat upp en TV så att vi i sedvanlig ordning kunde titta på Kalle!

Småflickorna lekte och mös i vårt lilla växthus och bordet under pergolan värmdes upp av värmelampa.

Ju mer det mörknade lyste rimfrost och stjärnor upp eldarna sprakade och vi sjöng nägra julsånger, drack varm glögg och njöt av gemenskapen.

Plötsligt såg vi en lykta svinga i vår park. "Tomten kommer".., ropar vi till småflickorna. Och kan man tänka sig!! här kommer tomten, visserligen med mask ovanför det långa skägget men trind och glad med sin säck! Så blev det jul i år också och det viktigaste av allt, att vi kunde vara tillsammans trots allt!

GOD JULKRAM till er!

Vårt behov av kramar...

I går var det Lucia. En annorlunda Lucia. Streamade lucior med tärnor och stjärngossar ja, men inga luciatåg eller luciakonserter med publik utan allt beskådas genom en ruta. SVTs Lucia från Jukkasjärvi blev en fin och stämningsfull upplevelse och även den skönsjungande Radiokören från Berwaldhallen, men vad jag saknade luciatåget i vår kyrka där barnen står uppradade i koret och sjunger medan några av dem vinkar till mamma eller pappa eller gäspar eller eller petar i näsan! Att få vara med kroppsligen... En artikel i DN tar upp denna aspekt hur kropplösheten påverkar vårt förhållande till varandra. Vi träffas på Zoom i möten av olka slag, från jobb till after work, vi pratar och skrattar men samtidigt är vi medvetna om oss själva, hur vi ser ut, hur vi framstår i den bild som mottagaren ser. Så mycket går förlorat av vårt kroppsspråk, av den miljö vi befinner oss i, av nyanser och stämningar som bara en reell närvaro skapar. Men det är givetvis bättre än ingenting, men hur kommer detta påverka oss på längre sikt? Låt mig berätta om min Luciadag så förstår ni vad jag menar! Efter den digitala morgonens Lucia kände jag mig, trots den fina upplevelsen, deppig. Ute var det grått, trist och regnet hängde i luften. Jag går till kyrkan tänkte jag, hälsar på vår nya körledare Anna, som vikarierar för David, och som jag visste var i kyrkan under gudstjänsttiden, och tänder ett ljus också.

Anna är mycket riktigt där och ser lika fin ut som på vårt Zoommöte och naturligtvis ändå helt annorlunda! Efter en stund kommer en annan körkamrat och Anna sätter sig vid pianot och så börjar vi sjunga "Jul, jul, strålande jul" i stämmor. Då KÄNNER jag julen... att vara närvarande i det julpyntade rummet, att se och känna värmen från ljusen och sjunga tillsammans får mig nästan att börja gråta.

Vi sjunger flera sånger och några besökare som tittar in kommer fram och sjunger med oss. Vi bryter inte mot några regler, vi är inte fler än man får vara men vi är tillsammans på riktigt! Några timmar senare får jag en rejäl kram av min son som varit hemma en stund och druckit lite glögg. Det är också underbart! Inga armbågar ingen vinkning på avstånd utan en KRAM! Kanske inte helt reglementsenligt dock med ansiktena bortvända. Dessutom är han längre än jag så mitt huvud når bara till axeln! Dagens klo blir min lilla Elin som kommer för att låna en tomteluva och som hoppar ur bilen och springer emot mig med öppna armar "Mormor" Med ansiktet mot min mage kramas vi hårt! Tja, inte helt comme il faut I presume men allt detta gjorde min dag😍🤶

"Joie de vivre..."

Då och då tänker jag att nu har jag blivit smittad av corona. Särskilt tidigt på morgnarna när jag vaknar och det fortfarande är mörkt. Kroppen känns varm och musklerna ömma och det gör ont i halsen när jag sväljer. I morse var en sådan morgon och då kom artikeln för mig som jag läste häromdagen i DN, om vikten av att välja musik till sin begravning. Först såg jag framför mig hur "rymdmänniskor" stod runt mig och sedan hur jag plötsligt var på min egen begravning. Hur vill jag ha det tänkte jag nu. Kista eller urna? Jag har en släng av klaustrofobi så det får bli urna. Vita rosor och det fina kortet av mig där jag faktiskt ser riktigt vacker ut! Sedan ska alla vara svartklädda, eller åtminsonte sobert klädda. Begravning är sorg punkt och slut. Självklart levande musik. Mina tidigare två körledare, som blivit mina nära vänner, ska sjunga och spela och de får gärna välja själva något som de känner för, och min nuvarande körledare leda min kör där jag hoppas alla kan vara med. Det finns mycket vacker musik att välja på, men Ave verum corpus av Mozart är ett måste, Faures Cantique eventuellt eller Herren är min herde...Psalmer också, "Blott en dag" och "Var är den vän som överallt jag söker"... och gärna lite diktläsning. Jag vill ju tro att något fortsätter efter döden så begravningen ska ske i vår kyrka med präst. Efteråt vill jag ha god middag med genomgående champagne och nu har gästerna tagit av sig sina mörka kläder och sitter i finkläder. Vill man säga något vänligt eller ovänligt om mig får man göra det och musik som man vet jag har gillat och gillar ska spelas på skivspelaren! Jag önskar att alla ska känna tacksamhet och glädje över att de lever och tänka på att göra det bästa av sina dagar här på jorden; med andra ord "Joie de vivre"! Själv sitter jag uppe någonstans och iakktar det hela och hoppas kunna förmedla lite änglalik tröst😇 Christer väcker mig ur mina tankar; halsontet är borta och jag känner mig helt ok! Vi går upp för att ringa till vår lille Elliot som idag fyller 1 år! HURRA HURRA för denne underbare kille; "Livets glädje"💕 Just nu bör jag/vi undvika honom och alla andra kära; smittan sprider sig snabbt och nu har en ung familjemedlem drabbats (dock bra nu👍) och vi alla måste vara mycket försiktiga. Men ute får vi träffas, på ordentligt avstånd förstås, och en långpromenad med 1 åringen låter sig göras!

"Nu får vi snart komma hem till er mormor!!" ,

Sockervaddsfest på Skansen!!

"Nu får vi snart komma och hälsa på er hemma mormor!", säger Elsa Dolly, " nu har de öppnat äldreboendena så man får hälsa på".  Klart jag skrattade...förstår precis hur hon tänker. Vi är äldre och nu får man komma och hälsa på INNE!! Ja, förhoppningvis öppnar man snart också upp för oss 70+ så att vi får vara tillsammans med barn och barnbarn inte bara ute utan även inne. Kanske kan mina små få sova över också vilket de längtat efter.

 Utvecklingen i Sverige verkar ju positiv om man jämför med många andra länder i  Europa och förhoppningsvis fortsätter den så att livet kan bli mer och mer normalt även om jag förstår att vi fortfarande måste tänka oss för och vara försiktiga. Hösten smyger sig på mer och mer... den friska lite kyliga luften som möter på morgonen när jag öppnar altandörren; de gula och röda löven som prasslar under fötterna när jag, envis som jag är, fortfarande går barfota ut i trädgården. Allt börjar sakta avstanna, kryper ihop, lägger sig till vila och det känns skönt. Jag tycker om den här stillheten som griper omkring sig, även om det blåser eller regnar så finns här ingen stress eller oro. Nu blir tid för eftertanke...ljus i stakarna och för dem som är lyckligt lottade brasa i kakelugnen. Tekoppen gör sig också bra bredvid fåtöljen liksom boken, men än påminns vi om sommaren när solen tittar fram och värmer och i flera dagar kan brittsommaren eller indiansommaren, som den också kallas, hålla sig kvar. I Joels växthus börjar plantorna se lite molokna ut och vi börjar redan planera vad vi ska så och sätta nästa år!  Detta år har ju varit ett försöksår och ett vet vi! inte mer sallad!! Själv ska jag ge mig på luktärter inspirerad av min svärdotters fantastiska luktärtspergola! Häromdagen gjorde jag och en väninna ett besök på Enskedegårds  Dahliaträdgård. Men där stoppar jag nog! Att sköta dahlior är inte så lätt. Ska grävas upp och förvaras inne under vintern och sedan grävas ner till våren. Jag nöjer mig nog med att titta och beundra!

Morgonmys med Signe

Signe 16 år, Tobbes yngsta...jag vill gärna lära känna henne mer... visst har vi träffats under årens lopp men det är ju så här att när barnbarnen blir större blir kompisar viktiga, skolan tar mer tid, det blir inte mycket över för far eller morföräldrar. En naturlig utveckling givetvis och oftast kommer man tillbaka till varandra när de blir vuxnare. Därför är det så underbart när stunder öppnar sig för mer kontakt och vad kan vara härligare en en god frukost på favoritstället le Repos på Mairetorget! Under en period hade man inte frukost här men nu har man börjat igen och det dukas upp bröd, smör, marmelad och nybakta pain au chocolat. Idag serveras också en jättegod juice av grapefrukt, inte alls besk utan välsmakande och kall! Signe beställer te som kommer in i en fin liten kanna samtidigt med en stor ask där olika sorters te kan väljas. Själv tar jag en creme! Det är varmt men ännu inte tryckande och vi sitter nära det japanska trädet som ger skugga. Vi talar om allt mellan himmel och jord...skolan framtiden pojkvännen...så fint att få dela tankar och funderingar. När jag tittar på henne minns jag svagt min egen tonårstid, min egen första kärlek...Vilket privilegium att ha tillgång till tankar från en ung människa...kanske var det bl.a därför jag tyckte om att vara lärare! Vi sitter en bra stund men sedan ökar värmen och jag undrar om vi inte kan ta en annan väg till bilen. Kanske kan hon hjälpa mig att hitta lite fina bilder till bloggen jag tänker skriva!

Vi går nerför torget och gatorna slingrar sig fram. Höga smala hus, små balkonger och ofta blommor och planteringar utanför dörrar.

Vi går förbi en fontän från 1700-talet med två inmurade ansikten ovanför vattenrören, skönt att skölja av händerna; passerar en förskola med lekande barn och går genom en smal gång efter en mur.

Den här vägen har Signe aldrig gått och vi kommer fram till rondellen vid vinkooperativet! Bra väg att ta om man vill komma snabbt till le Mairetorget säger jag! Jag skjutsar upp henne till huset där de bor och vi säger båda att det här gör vi om, nu i Stockholm! Liten kram blir det också....

Den blomstertid nu kommer....

SOMMARLOV!

Står i trädgården i solen...då strömmar psalmen "Den blomstertid nu kommer" ut genom de öppna fönstren på skolan, som ligger alldeles bredvid vårt hus. Barnröster som sjunger om att allt blir återfött och nu öppnas dörren mot sommaren. Många av mina egna skolavslutningar kommer till mig så gott jag nu minns dem... Det var då man fick en ny sommarklänning. Det var viktigt att vara fin på skolavslutningen och jag som hade en sömmerska till mamma hade alltid en ny klänning. Alla var fina. Pojkarna välkammade och i handen något till fröken. Ofta syrener...minns inte att vi hade någon gemensam samling till fröken. Det var ju betyg på den tiden, så när fröken (alltid fröken i mitt minne) ropade upp mitt namn fick jag gå fram till katedern och ta emot ett kuvert och däri låg mitt betyg (redan från klass 1) Man tog fröken i hand,  flickorna neg och pojkarna bockade givetvis! I betyget kunde mamma även se om jag uppfört mig ordentligt och varit ordningsam. Man var ofta i en aula där skolkören kunde sjunga eller någon duktig elev uppträda och rektorn höll tal. Vid något tillfälle delades stipendium ut också. Jag blandar säkert ihop flera avslutningar, har ju själv varit fröken på många,  men jag minns tydligt att på svarta tavlan hade fröken alltid ritat något fint och skrivit Trevlig sommar! och under stod Låt Stå!
Avlustningarna nuförtiden är väl inte så annorlunda, har ju varit på flera av barnbarnens,  och även om flera nya sånger tillkommit som blivit som klassiker,   Idas sommarvisa och Lahles Goliat,  så blir det inget riktigt sommarlov utan sommarpsalmen. Man vet inte vem som skrivit musiken men texten skrevs 1695 av Israel Kolmodin och den omarbetades sedermera av Johan Olov Wallin till nuvarande text. Ofta sjunger man bara första versen, den passar även sekulariserade svenskar, men när jag gick i skolan sjöng man alltid andra versen också. Där nämns Gud!

De fagra örtesängar
och åkerns ädla säd
De rika örtesängar
och lundens gröna träd
De skola oss påminna
Guds godhets rikedom
Att vi den nåd besinna
som räcker året om.