"Så mycket bättre..."

Det doftar underbart från min första luktärt som jag just klippt av. Man ska hela tiden klippa av luktärterna när de slår ut för då kommer det fler o fler enligt min söta svärdotter Lina. Tänk att en enda liten blomma kan dofta så gott och starkt. Funderade på att åka in och lyssna på DNs filharmoniska konsert vid Sjöfartsmuseet... Christer och jag har brukat åka in med vespan de senaste åren, men nu drar jag mig lite för den kommunala trafiken med mycket folk och bil är ju inget att tänka på. Får lyssna på några av styckena på spotify här i trädgården i stället...inte samma sak givetvis men är man lite bekväm så är man!! I morgon kommer Christer hem från sin rehabilitering och denna gång har allting gått så mycket bättre. Han har mått bättre, varit mer fokuserad och genomfört programmen till rehabteamets och sin egen belåtenhet! Nu ser vi båda fram emot sensommaren och hösten med tillförsikt. Själv känner jag mig mindre trött och längtar efter att komma igång lite med aktiviteter, träffa vänner, sången inte minst och lite utflykter här och var med min Christer. Får ta det lite lugnt givetvis (ser inom mig några vänners rynkade ögonbryn...) Ja, jag vet!! Mitt i alla tankar som far runt dyker minnet plötsligt upp av några tavlor jag såg av konstnären prins Eugen när barnbarnet Hjalmar och jag var på Waldemarsudde häromdagen. Två tavlor från Valdres, ett område i sydvästra Norge. Det var som att öppna Pandoras ask och minnen skjöljde över mig. Jag var tretton år och fick åka med en väninna, ett år äldre, till ett högfjällshotell som ägdes av en släkting till henne, just i Valdres. Ett fantastiskt landskap, omringat av fjäll, kargt med forsande bäckar och en iskall fjällsjö. Längre ner i Dalen ett skogsbälte men glest mellan stugorna och med en grusväg som kunde ha skadat mig rejält om jag fallit av cykeln som tappade kedjan mitt i backen. Med vådlig fart och med en enorm koncentration åkte jag ner mot stora landsvägen, som jag lyckades styra upp på utan mötande bilar och med upplut som bromsade in cykeln och jag kunde ta mig av med darrande ben. Hemskt! Vi fick hjälpa till med allt från tömma pottor, städning och servering. Baka ingick också och där gjorde jag ingen succe!! När gästerna skulle inmundiga nybakta kakor till kaffet snörpte de ihop munnen och klagade...det visade sig att jag strött salt på kakorna i stället för socker vid dekorationen! Tablå! Släktingen, farbrodern, var lite misstänksamt nyfiken på oss nyblivna tonåringar och smög runt på kvällarna för att kolla in oss...Vi såg ibland hans nylle som försiktigt tryckte sig mot vårt fönster...Vi smygläste Arne Mykles nyutgivna bok "Sången om den röda rubinen" , som en gäst lämnat kvar, och vi fnittrade och rodnade och tyckte det var både läskigt och spännande...våra kläder fick vi tvätta i en bäck på gården och där sjöng vi "Har du träffat den vackra Nina, hon hör hemma i Portugal...och hon tvättar i Septubal.. Toppen av allt var när bussen stannade en dag och släppte av en kvinna som var misstänkt lik min mamma... och det var min mamma! Hon hade bestämt sig för att att kolla hur jag hade det, och utan meddelande dök hon bara upp! Så underbart glad jag blev. Hon stannade i flera dagar och blev även uppvaktad av en man som alltid gick med en vit näsduk med fyra klutar på huvudet (förmodligen flintskallig) och han tog med henne upp till isjön och gjorde nog mamma sin kur utan att lyckas givetvis. Vem gillar en man som har en näsduk med klutar på huvudet!! Ja, vi kom hem lyckligt och året efter gifte sig min väninna, bara 15 år gammal (de fick gå till kungs) och på hennes fest hade jag mitt första möte med alkohol kan man säga...men det är en annan historia!! Så här kan konsten öppna upp våra sinnen och minnen, hur nu det här har att göra med Christers hemkomst i morgon kan jag inte räkna ut men visst är vår hjärna intresssant, spännande och mångfassetterad!

Vår fru och våfflor

Säkert år ni någon våffla i veckan! 25 mars är ju Maria Bebådelsedag, dagen då ärkeängeln Gabriel kom till Maria och talade om för henne att hon skulle föda Jesusbarnet, och ända till 1953 var det en röd dag i vår almanacka. Den kallas också Vårfrudagen och har firats inom kristenheten sedan 600-talet. Man tror att ett uttalsfel skapade ordet våffeldagen och därmed utvecklades också traditionen att äta våfflor. I Frankrike äter man gauffre, en mer rektangulär och tjockare våffla, och som vi, gärna med sylt och grädde.

Vårt grannland Norge äter våfflor nästan alla årstider, och helst då med en skiva mesost! Faktiskt ganska gott!

Det finns många vackra målningar och bilder på Marias bebådelse och en av de vackraste i mitt tycke är den av Fra Angelico, en freskmålning i klostret San Marco i Florens

Titta också på skulpturen av den glada ängeln, gjord på 1200-talet och som står bredvid Maria vid porten till en stor kyrka i Reims Frankrike. Här kan man tala om ett glatt budskap!

Det är så ljuset kommer in...

Ibland kan en titel på en bok eller en tavla få i gång mig...Det har hänt att jag köpt en bok, oftast en diktbok, därför att titeln fångat mig. Så var det med Marie Lundquist diktbok "Jag går runt och samlar in min trädgård för natten". Det var något så lockande i titeln...trädgården kunde ju vara både påtaglig och symbolisk. Här kunde man både växa, stå stilla...leva och vila...Att den sedan visade sig innehålla många fina, tänkvärda dikter blev en bonus.  Nu sist var det titeln på några tavlor på Liljevalchs Vårsalong som särskilt berörde mig.

Tre små svartvita fotografier med rubriken "Det du inte ser".  Gråstämda men med en ljuskälla som dominerar...fick mig att tänka på Leonard Cohens ord om sprickan i tillvaron (det är så ljuset kommer in...)

En annan titel var "Fnns det någon som jag där ute?",  som i och för sig självklart fick mig att tänka på Pinoccio men samtidigt också på vår längtan att smälta in, tillhöra...och hur fruktansvärt att inte få göra det.

I "Nattportiern" ser jag inspiration från en av mina favoritmålare Edvard Hopper, som är mästare på att beskriva bristen på mänsklig kontakt...återigen vår existensiella ensamhet...

Den fina tovade"rödhakesångaren", som sjunger så vackert bland andra fåglar, minner mig om min älsklingsbok "Den hemliga trädgården" där rödhaken spelar en betydelsefull roll och där ingenting är omöjligt;  för här finns ingen ensamhet bara gemenskap, tillit och kärlek. Magi helt enkelt!

I love Paris....

"Jag älskar dig" på 250 olika språk på 40 kvm stor tavla i Montmartre!

Att börja det nya decenniet med några dagar i Paris är inte helt fel. Även om det är strejk så att Metron och bussarna inte går, eller går på mycket udda  tider, även om gator stängs av för demonstrationer och man bör ha paraply tillgängligt hela tiden för regnet hänger i luften... så sitter man ute på cafeérna, dricker sitt kaffe eller glas vin och tittar på alla människor som går förbi! Att det är så roligt att titta på människor...och alla har sin historia,  sitt liv av lycka och besvikelser; det blir många funderingar och fina samtal ibland. För vi slår oss i slang med folk då och då. En kväll med ett par ungdomar som satt bredvid oss och då vi undrade över strejken och demonstrationerna. Det handlar ju om att förändra pensionssystemen, en snårskog av olika system, så mycket visste vi redan. 4 presidenter har tidigare försökt sig på detta och nu är det Macrons tur! Våra unga vänner var för förändringar, ansåg att med den åldrande befolkningen som bara växer och de allt färre yngre, så kommer det ekonomiska systemet inte hålla och de flesta fransmän förstår det. Men det är svårt med förändringar, speciellt om man har så förmånligt att man kan gå i pension vid 50 som vissa kan.

Vi bodde i Montmartre, martyrernas berg. Här var poeternas och konstnärernas område i slutet av 1800-talet. Här ligger Moulin Rouge där målaren Toulouse Lautrec skissade sin målningar och affischer och inte långt från vårt hotell bodde Van Gogh hos sin bror Theo under några år. Uppe på plats de Tertre, numera en veritabel turistfälla med sina restauranger och kringvandrande "rita av dig"tecknare...ligger också den vackra kyrkan Sacre Caeur från vilken man har den mest makalösa utsikt över Paris.

Det får var hur det vill med många turister eller fällor! men det är härligt att promenera här. De många trapporna som leder ner till små gator där du kan inhandla ditt dagliga levebröd, slakteri, grönsaker, fisk och inte minst vin och choklad! I blomsterbutiken kråmade sig stora vaser med mimosa, Frankrikes svar på vår tussilago!!! Snart vår...och så kändes det också när solen behagade titta fram mellan skyarna!

Vårt egentliga ärende i Paris var att besöka Louvren och se den stora utställningen Leonardo da Vinci! Den första renässansmänniskan...en mycket pedagogisk och uttömmande utställning men ack så mycket folk.

Vi hade beställt biljetter från Sverige så vi slapp stå i den enorma kön som slingrade sig hundratals meter utanför pyramidingången. Väl inne var det svårt att stanna alltför länge framför tavlorna, men vi försökte gå tillbaka ibland för att riktigt få sjunka in i vissa makalöst fina och uttrycksfulla målningar och teckningar.

En fantastisk konstnär med en kapacitet och begåvning som man knappast kan greppa och som fortfarande känns modern trots det långa avståndet i tiden.

 Vi besökte också en utställning med verk av Toulouse Lautrec. Också ett fascinerande livsöde,  dock närmare i tiden och där jag grips framförallt av hans tavlor från den bordell där han tidvis bodde. Annars är han nog mest känd för sina affischer från Cabareerna runt Moulin Rouge. Jag minns att jag hade en sådan i mitt flickrum i tonåren.

Vi åt förstås löksoppa flera gånger, helt ok! men Christers är godare!!

Äntligen vårregn!

Karin Larsson "Körsbärsblom"

Visst är det något speciellt med dofterna när regnet kommer! Det blir svalare förstås men man ser verkligen hur marken och växterna gläder sig. Snart ser man inte skatboet i trädet utanför sovrumsfönstret; löven nästan exploderar runt det. Vi bor ju i lägenhet just nu men då och då går vi till uteplatsen vid villan och snart ska jag så lin i rabatten...ett utmärkt sätt att bli av med kirskålen!
Maj är ju ofta en intensiv månad, avslutningar av alla de slag och när det gäller aktiva barnbarn är det dansuppvisningar och sångkonserter, och utanför "rusar" våren fram och man vill så gärna hålla den kvar lite...gå in i detta ljus som vi så länge längtat efter.

Våren är för mig också Millesgården, denna undersköna plats och här såg Christer och jag utställningen "Tillbaka till paradiset", en något märklig titel då utställningen visar exempel på den tyska impressionistiska konsten som  växte fram från början av 1900-talet och under första världskriget och som under 30-talet ansågs denegerande av nazistpartiet och förbjöds. Många fina konstnärer,  dock endast en kvinna Gabriele Münter är representerad...Hon var en tid  gift med Kandinsky.

Gabriele Münter "Landskap med vit mur"

Hon gömde många av konstnärernas tavlor under andra världskriget, en stor och betydelsefull bedrift.

Emil Nolde

Lionel Feininger

Både Christer och jag fastnade speciellt för en konstnär Christians Rohlfs, vars tavlor verkligen grep tag i oss både i färg och form.

En annan underbar plats för Vårfrossa är Waldemarsudde med Prins Eugens vackra hem och dess konstutställningar. Hit går jag gärna, äter lunch i Prinsens kök och denna gång med barnbarnet Hjalmar!

Karl Nordström

Här njuter vi av utställningen "Grez-sur-Loing,  Konst och relationer"; målningar från den lilla byn,  där en  konstnärskoloni  växte fram i slutet av 1800-talet  där bl.a många svenska konstnärer, musiker och författare möttes och verkade.
På stranden av Loing....

Carl Larsson

Johannes Grimelund

 Över 100 verk visas bla av Karin och Carl Larsson, Kröyer, Karl Nordström och en av mina favoriter Julia Beck.

Julia Beck

I själva huvudbyggnaden visar man samtidigt en utställning av Björn Wessman "En målares väg" och det blev en fullständig färg och formexplosion efter de mer stämningsfulla tavlorna från Grez-sur-Loing. Jättestora, färgrika naturkompositioner pryder väggarna och vi fullkomligt hissnade!!

Utställningen Grez-sur Loing pågår till 18 augusti och En målares väg till 26 maj!
Gå och se!

Dimman lättar....

Tidig morgon...det har regnat i natt och nu på morgonen sprider sig dimman över vinåkrarna. Det är vackert, nästan magiskt...Jag går ut på terassen och andas in den fuktigt svala luften. Mina irislökar, som vi planterade förra året, ser plötsligt långa och kraftfulla ut men tyvärr hinner jag inte se dem blomma innan vi åker hem.

Som alltid slås jag av tystnaden...inte ens en liten fågel...Jag tar ett djupt andetag, sträcker upp armarna och känner mig tillfreds, och hur kan jag göra annat med denna vackra utsikt, med denna lilla vackra del av jorden. För några dagar sedan gjorde vi en utflykt med några vänner till les Baux-de-Provence som ligger några mil utanför Aix en Provence. Här finns en del kalkbrott och i en av de större grottorna har man nu olika bild och ljudspel. Denna gång presenteras Vincent van Gogh.

Man kommer in i den enorma salen med sina vita renskrapade väggar och pelare och plötsligt släcks ljuset ner och vacker musik strömmar ut också växer de underbaraste färger fram överallt; stora färgklickar som sakteliga formar sig till bilder, hus, vatten, blommor...van Goghs rum, hans ansikte...Vart du än tittar möts du av de undersköna bilderna som först stannar och sedan sakta upplöses för att intas av andra.

Plötsligt går vi i vatten...bakom oss tornar en strand upp sig med några båtar...och hela tiden denna vackra musik. Det var en veritabelt berörande upplevelse och jag var helt uppfylld när vi slutligen kom ut!

Tidigare förställningar har varit Picasso och Chagall; jag kan bara tänka mig vilken upplevelse det också måste ha varit! Så mycket vackert och intressant att se och uppleva, både här och annorstädes, viktigt att minnas i dessa tider av undergångsstämningar med klimatförändringar, krig  och allt annat elände. Vi behöver motvikter för att få kraft och livsmod och där har vi kulturupplevelser av olika slag.

Nu tittar solen fram, dimman lättar och la vie est belle!

Kultur för kropp och själ

Chateaux Rosaline har jättegott rosévin, säger min bordsgranne på en middag vi var bjudna till häromkvällen! Alla instämde och jag memorerade! Det finns ju många vingårdar här omkring och flera har vi besökt under årens lopp. Mycket gott vin av alla färger har vi köpt men det är alltid trevligt att få nya tips! Så vi bestämde oss för en vinutflykt och hamnade slutligen rätt. En enorm parkering utanför avslöjade att detta var en välbesökt plats och det var också mycket elegant och stilfullt när vi kom in i avsmakningsrummet. Vackra flaskor i rosa, vitt och rött och på disken var uppradade höga vinglas. Vi provsmakade förstås som sig bör, doftade och rullade på tungan och spottade i en elegant hink! Här häver man inte i sig sista slurken! Nej måttfullt ska det vara!

Det blev förstås några flaskor att bära ut till bilen innan vi gick upp till kapellet " Chapelle Sainte Roseline", som ligger alldeles bredvid. Ingen på middagen hade nämnt detta utan vi fick tips om detta via en turistbroschyr. En verklig upplevelse väntade oss!

Varje år den 27 januari samlas ca 40.000 besökare här för att bedyra Sainte Roseline sin vördnad och mässa hålls i detta vackra kapell där Rosaline själv ligger i en glaskista av kristall,  klädd i sin nunnedräkt och med huvud, händer och fötter fullt synliga.

I ett relikskrin finns hennes ögon, mirakulöst bevarade enligt traditionen.
En enormt vacker mosaikvägg "le repas des anges" (änglarnas måltid")skapad av Marc Chagall pryder en stor vägg och här sitter jag en stund och betraktar dessa små mosaikbitar i olika färger som tillsammans skapar detta konstverk. Då fylls  plötsligt rummet av underbar körsång! "Ave verum corpus" av Mozart...som en tanke...

Rosaline de Villeneuve  föddes 1263, blev nunna och känd för att utföra många mirakler, varav "le miracle  des roses" tillhör det mer kända. Under en svår hungerperiod tog Rosaline mat ur familjens eget förråd för att dela ut till de svältande. Hennes far lurpassade på henne men när han beordrade henne att öppna upp sitt förkläde fanns ingen mat utan förklädet var fyllt av rosor! Denna händelse finns avbildad på en bronsrelief av en annan stor konstnär Diego Giacometti.

Rosaline dog 1322 i en ålder av 66 år och innan vi gick ut kunde jag inte låta bli att köpa med mig något litet minne och det blev förstås en liten reliefängel...