Vår fru och våfflor

Säkert år ni någon våffla i veckan! 25 mars är ju Maria Bebådelsedag, dagen då ärkeängeln Gabriel kom till Maria och talade om för henne att hon skulle föda Jesusbarnet, och ända till 1953 var det en röd dag i vår almanacka. Den kallas också Vårfrudagen och har firats inom kristenheten sedan 600-talet. Man tror att ett uttalsfel skapade ordet våffeldagen och därmed utvecklades också traditionen att äta våfflor. I Frankrike äter man gauffre, en mer rektangulär och tjockare våffla, och som vi, gärna med sylt och grädde.

Vårt grannland Norge äter våfflor nästan alla årstider, och helst då med en skiva mesost! Faktiskt ganska gott!

Det finns många vackra målningar och bilder på Marias bebådelse och en av de vackraste i mitt tycke är den av Fra Angelico, en freskmålning i klostret San Marco i Florens

Titta också på skulpturen av den glada ängeln, gjord på 1200-talet och som står bredvid Maria vid porten till en stor kyrka i Reims Frankrike. Här kan man tala om ett glatt budskap!

En annan sorts böna!

Visst har jag berättat om min fantastiska kaffebuske! Det var nog länge sedan så jag tar det igen. Dessutom har busken numera blivit ett stort träd som snart vill tränga sig igenom taket...Det var på den tiden när det Bergianska växthuset, som numera är restaurang och cafe, var det egentliga växthuset. Jag stod beundrande och tittade på den väldiga kaffebusken när trädgårdsmästaren i egen hög person stannade till. Vi började småprata lite och så plockar han några kaffebönor från busken och lägger i min hand. Tre stycken små hårda bruna frön. Plantera de här säger han, så får du så småningom en egen kaffebuske! Sagt och gjort...Först var krukan liten, men den blev större allteftersom åren gick och plantan växte. Och nu, som sagt är krukan väldigt stor och det har blivit ett träd. Vissa tider har den sätt spinkig ut...grenar utan löv har brett ut sig, och ganska länge förde den en tynande tillvaro. Men så lämnade jag trädet i min son Fredrics vård under en semesterresa och vips när jag kom hem var det ett grönt och frodigt träd som tog emot mig och förklaringen var att Fredric gödslat med hästgödsel från sitt lantställe. Det gjorde susen! Nu lämnar jag alltid skötseln av mitt kaffeträd till Fredric när jag är bortrest! Får det några kaffebönor då? Ja varje år men inte många men jag gläder mig åt de små vita blommorna som kommer innan!

Nu har jag i alla fall långt om länge beslutat mig för att rådfråga Bergianska hur man gör med klippning...taket är nått!!

Konsten att laga Bruna Bönor!

Min älskade farmor var en hejare på att laga goda bruna bönor! Nästan varje gång jag besökte min farmor serverade hon bönorna och då alltid med stekt falukorv till. Så himla gott! Nu i Coronatider så försöker vi laga mat som vi tidigare inte lagat, som nyligen rårakor, och plötsligt blev jag så sugen på bruna bönor så sagt och gjort tog vi fram husmanskostboken med Morberg som vägvisare och satte i gång.

Det tar lite tid eftersom bönorna ska ligga i vatten i ca 12 timmar och sedan ska de koka i drygt 1,5 timme eller tills de är alldeles mjuka. Inget svårt således men nu kommer det till det som ska sätt pricken över i:et! Sirap och ättika! Vi följde receptet eftersom jag är av den åsikten att första gången man lagar en rätt ska man följa det och inte börja improvisera, så vi tog exact de mått som angavs. Ni som gillar bruna bönor vet att det ska bli en sötsyrlig smak och vi smakade av och smakade av.... det var dock inte lätt att få till den. Vi tog salt och t.o.m lite peppar(här improviserade vi) och ökade på mängden av sirap och ättika men den där riktiga touchen ville inte infinna sig. Dock blev det ok när det salta stekta fläsket kom till, men farmors härliga smak blev det inte. Kanske var det något speciellt som farmor tillsatte? Jag kan ju inte fråga henne, men det var nog det där "på en höft" eller "en nypa" som är så odefinierbart i köksspråket! Också farmors speciella kärlek förstås... Men skam den som ger sig! Nästa gång ska jag pröva receptet i "Mormors kokbok" som verkar lite enklare och lite mer gammaldags!!

"Din stund på jorden"

I dag fyller min yngste son 50 år. Jag minns när han föddes på dåvarande St Eriks sjukhus. Jag var ensam i rummet med barnmorskan som hade spänt upp en duk mellan mig och henne så att jag inte kunde se något. Jag har inget minne av att pappan Mats var med bara att det gjorde så ont så jag försökte krypa upp mot sänggavlen och sa att "jag vill inte vara med längre.¨".Sedan minns jag att barnmorskan lade sig på min mage och tryckte hårt...och så kände jag hur han gled ut och så var han där denna underbara lilla kille❤️ I dag firar han sin dag med hustrun i Lysekil...vi har sjungit och hurrat i telefon och i kväll ska vi faca också och skåla. Någon fest blir det givetvis inte i dessa coronatider...Som för så många andra skjuts festen på framtiden och det lär bli många sådana!! Jag kan inte ha en finare son. Kärleksfull mot sin mamma, en otroligt fin pappa och uppskattad lärare, en älskad make, bror och vän. Jag är Lycklig också för att han i Christer har haft och har en så fin bonuspappa som har funnits med ända sedan han var 6 år. Att fylla 50 är något alldeles speciellt tycker jag... livets mittpunkt! Man har förhoppningsvis uppnått en viss klokskap och erfarenhet och saker och ting börjar få sina rätta propotioner. Ofta är det nu som man också kanske vågar pröva på något nytt, man har ju i bästa fall många kraftfulla år kvar att leva. Själv lämnade jag mitt arbete som lärare och satsade på min bokhandel. Den resan gav mig tio fantastiska år fyllda av underbara upplevelser och nu med härliga minnen. Livet går fort säger man ofta...rätt som det är är man 50, 60...och själv närmar jag mig sakteliga 80. Finns en vacker boktitel "Din stund på jorden" (en mycket tänkvärd bok av Vilhelm Moberg). Nu är din stund älskade Tobbe. Allt Gott önskar dig din mamma❤️❤️❤️