"Att odla sin inre trädgård..."

Dalendagar,,, nej inte hemmavid i närliggande Enskededalen utan uppe i Edsåsdalen (nära Åre) där vi har lyckan att äga ett hus (egentligen en lägenhet i en huslänga) med fantastisk utsikt mot fjäll o ängssluttningar. Några dagar i sensommarvärme med mest sol men också regn och där gulnande löv på träden vittnar om att hösten står i startgroparna...Christer återhämtar sig mer och mer och blandningen mellan vila och aktiviteter stärker kropp o sinne. Att man sover mycket måste också bero på luften!! Härligt frisk och lite krispig.. ockå tystnaden...inga fåglar, skall då och då från hundarna på gården men annars bara vindens sus och regnets smattrande på taket. Regntunga moln bäddar för ligga på soffan och läsa och denna gång har jag läst Håkan Nessers senaste och sista bok om kommisarie Gunnar Barbarotti och hans sambo Eva Backman.Som alltid i mitt tycke välskrivna böcker med bra och intressanta intriger och med sina typiska Nesserdialoger ofta med humoristiska infall. (läste nyligen om en i serien "En helt annan historia" kan rekommenderas!) Barbarotti har också den egenheten att han då och då konsulterar och talar med Gud... ibland slår han på måfå upp en sida i bibeln och inte så sällan dyker några kloka ord upp som kan vägleda i problemen...Att samtala med Gud är nog inte så ovanligt egentligen eller åberopa honom, vare sig man tror eller inte!! Finns ju fler uttryck runt det som "Herre Gud", "Gud sig förbarme", "Gud i himlen", "med Gud i hågen"etc.

Man kan tala med sina skyddsänglar också! Jag går då och då till min mammas o pappas grav och där har jag många gånger kunnat avlasta mig oro och bekymmer. En bok av ett helt annat slag är den bulgariske författaren Georgi Gospodinovs bok "Trädgårdsmästaren och döden". Att läsa den var också en ren språklig njutning. Klar och till synes enkel men så rik. Gospodinov berättar om och följer sin pappa mot hans väg till döden genom en vindlande resa i pappans historia "han var trädgårdsmästare och nu är han själv en trädgård"...ömsint och kärleksfullt får vi ta del av en pappa och hans son och tankar väcks om hur vi själva tar hand om vår inre trädgårdslott i livet...en bok man vill ha och återkomma till. Han fick Bookerpriset 2008 för romanen "Tidstillflykt", ska läsa! Roligt att upptäcka nya författare också från den delen av världen. Och nu läser jag berättelser av Amor Towles "Ett bord för två" han som skrivit "En gentleman i Moskva" också en minnesvärd bok! I min "lilla trädgård" vill jag inför hösten vårda kärlek och vänskap, tacksamhet inför det jag har av livets goda och inte ta allt för givet. Så musik förstås och sång och varma brasor när höstvindarna börjar blåsa.

"Anne with an E"

Hur har jag kunnat missa bokserien "Anne på Grönkulla" av L M Montgomery? Jag som började läsa tidigt, ett barn av 40-talet då bokläsningen inte hotades av TV eller andra media utan var den i stort sätt enda möjligheten att fly in i fantasins värld. Ja, jag missade den och nu när jag på inrådan av mitt barnbarn Esther ser Netflixserien "Anne with an E" förstår jag vilken läsupplevelse jag måste ha missat. Berättelsen om den föräldrarlösa flickan Anne som kommer till gården Grönkulla har ju betytt mycket för många läsare, kanske speciellt flickor. Den kom ut i början av 1900-talet och som min Esther säger är den präglad av den tid som då var, lite "gammaldags"... medan Netflixserien har en mer feministisk vinkling än vad som är fallet i böckerna! Hursomhelst blev jag helt fångad av denna charmfulla Anne som spelades mycket bra av av en duktig skådespelerska med rött hår, fräknar och lite oregelbundna tänder! Så rörande och spännande att jag var tvungen att tjuvtitta mot slutet för att se om hon till slut får sin barndomsvän Gilbert!! Kanske lånar jag första delen av Esther och beger mig in i Annes värld fast i bokens tappning...eller så får min upplevelse stanna härvid. Men se serien även om du läst böckerna! Kanske får din upplevelse av böckerna en ny dimension!

Sol i hjärta, sol i sinne...

Av någon underlig anledning dyker denna fras upp i mitt sinne nu när solen sakta har tagit sig upp över fjällkanten och får den vita snön på lägdarna (åkrarna) att glittra. Vi dricker te och jag har just avslutat en riktig feelgood bok om en bokhandel i en liten by i landskapet Cotswold i England. Ni vet det där omtalade landskapet med sina kullar och dalar där TVs Midsomer lär ligga. I den lilla bokhandeln står julen för dörren och det strävsamma paret kämpar för att bevara byns kulturella oas mot kronofogden som lurar i skuggorna. Men böcker har en fantastisk förmåga att skapa egna insikter och bygga broar mellan människor och när man minst anar det sker mirakler! Så även här i denna lilla by. Jag blir så nostalgisk och tänker givetvis på min egen bokhandel, som speciellt vid jultiden var full av underbar julstämning; vackert dekorerade fönster, julmusik och bokprat med osäkra kunder! Dagarna blev långa under december men vad gjorde det! Det var många som slog sig ner en stund i mina två fåtöljer, tog en pepparkaka och vilade en stund. Det var mycket i boken som jag kände igen...den begynnande internetbokhandeln, varuhusens och matbutikernas bokutbud...men också bokcirkeln, författarträffarna och alla förtroenden som kom mig till del från mina kunder, där många även blev mina vänner och är än i dag! Jag blir lite vemodig när jag tänker på allt detta, på tiden som flyr... men framförallt lycklig över min fina bokhandel och allt det som den givit mig!

Tänd våra ljus...

Höst...dimman täcker fjällen och dalen, luften är kylig och fuktig. Jag står en stund på terassen och drar in den i lungorna, ett svagt brus från Henån hörs annars är allt tyst och stilla. Nu går naturen sakta till ro, men innan bjuder den på ett fantastiskt färgfyrverkeri av gult, orange och rött blandat med brunt och grönt.

Tänker att vi människor är som årstider...jag befinner mig i hösten...så är det, tänkte först sensommaren men nej, hösten är nog det riktiga. Inser hur viktigt det är att acceptera och ta till sig att det "nya 70 inte är 50" som man säger utan att bli 70+ är något positivt i sin egen rätt. Det handlar inte om att gamla till sig utan att ta till sig livet och det de bjuder på ett sätt som stämmer överens med det jag kan, vill och har möjlighet till! Hösten bjuder på rätt till vila, eftertanke och kravlöshet och samtidigt finns ju livskraften där vilande i jorden och under de avfallande löven... Har just avslutat en bok om Gunnel Vallquist, en biografi skriven av Alva Dahl "Slå rot i förvandlingen". Titeln passar bra på det jag försöker uttrycka; att alltid försöka hålla sig öppen mot livet och de förändringar det medför men samtidigt stå fast i sig själv och det man tror på. Bilden är som ett träd som står stadigt förankrad i marken men vars grenar sträcker sig mot olika håll...

Så beskrivs Gunnel Vallquist i boken. En kvinna som aldrig fastnade i bestämda attityder utan alltid var öppen för nya ideer och aldrig var rädd för att ifrågasätta sådant hon fann icke absolut. Hon blev tidigt katolik, och var så hela livet, men tvekade aldrig att debattera och ifrågasätta vissa av katolska kyrkans doktriner. Hela sitt vuxna liv kämpade hon för kyrkans enighet, ekumenin, skrev böcker och inlägg om sin tro, också om hur framförallt västkyrkans mer intellektuella framtoning går ut över det andliga sökandet i mässor och liturgi...(något som jag själv också tycker) och där hon mot slutet av sitt liv drogs mot den ortodoxa kyrkans gudstjänster. Hon var bl.a medlem i Svenska Akademien, deltog i gruppen för nyöversättning av Bibeln men mest känd för den stora allmänheten är hon kanske för sin översättning av Marcel Proust (På spaning efter den tid som flytt) som hon arbetade med i nära trettio år och som gjort Madeleinekakan med fläderblomste så känt. Hon dog 2016 97 år gammal. Jag avslutar denna lilla betraktelse med en haikudikt skriven av henne själv. "Klocktonen vidgas, mitt i ringen av silver slår jag sakta rot"

Pingst, hänryckningens tid....

Så sa alltid min mamma när pingsthelgen stundade och uttrycket härrör från en dikt "Nattvardsbarnen" av Esaias Tegner. Pingsten är också kyrkans födelsedag för nu drabbades lärjungarna av helig ande och började förkunna om Jesus ute bland människorna på ett sätt (bla tungomålstalande) som inte skett tidigare. I Frankrike är annandag pingst fortfarande helgdag men den togs bort i Sverige 2004 till förmån för nationaldagen. Själv njuter jag som många andra av denna ljuvliga tid med doft från häggen som kommer emot mig när jag öppnar balkongdörren; gula maskrosor lyser soligt, blå förgätmigej, små klungor av ihärdiga vitsippor...min trädgård är oklippt och tillåter alla möjliga växter att ta plats... Jag vet att vi måste klippa snart men jag håller emot. Tycker om det här lite ovårdade, och tänker att detta just nu passar mitt lite turbulenta sinne och säkert gillar bina det också! Fortfarande känna livet på sparlåga; pausknappen är intryckt även om mycket börjar ljusna. Som så många andra väntar jag på andra vaccinationssprutan och det börja öppnas upp både för kultur och idrott. Men något har förändrats, åtminstone för mig...jag känner mig avklippt på något vis. Har svårt att defeniera känslan, kraftlös, inspirationsfattig, avdomnad...Min son Fredric uttryckte att han känner sig 5 år äldre efter detta år av instängdhet, jobba hemma, undvika kontakter etc och denna så att säga påtvingade isolering har tagit åt sinnet. Så även för mig och det är ändå så att jag försökt leva så öppet och aktivt som möjligt ibland även till mina barns och vänners frustration. Jag kan inte klaga, absolut inte när man betänker hur det står till i världen, men visst har detta pandemiår kostat på inte bara ekonomiskt... En av alla böcker som jag läst under denna tid är "Morgonstjärnan" av Knausgård. Välskriven med en kuslig apokalyptisk stämning. En stor oväntad stjärna dyker upp på himlen och man följer dess påverkan på nio olika människor, alla i någon form av kris. Vad är verkligt/overkligt, var går gränsen mellan liv och död, det förklarliga/oförklarliga? Intressanta och existentiella frågor som vi inte kan undvika. Själv är jag övertygad om att det finns mycket som vi inte kan se, förstå med våra sinnen, utan livet rymmer så mycket mer av all livets magi som nu ockå uppenbarar sig i denna hänryckningens tid.

"Framåt natten uppklarnande..."

Läser en roman av författaren Lennart Hagerfors med den vackra och mångbottnade titeln "Framåt natten uppklarnande". Får assosiationer till konstnären Lars Lerin...har för mig att en tavla från hans tid i Lofoten har ett liknande namn. Hans underbara akvareller från detta vackra, säregna landskap där ljuset är borta stora delar av året. I romanen kämpar en författare med sin skrivkramp. Han får ett stipendium som innebär att han under några veckor får vistas på Fårö i en av Ingmar Bergmans skrivarstugor. Här i detta karga, vindpinade landskap vid havet hoppas han få bukt med sina skrivproblem. Det finns ytterligare två stipendiater på gården, en konstnär, med ett projekt för avsaltning av havet..samt en engelsk naturvetare, musiker och poet. Jag har ännu inte läst klar boken och det ska bli spännande att se hur dessa människor med sina olika konstarter och uttryck kommer påverka min författare. Att olika konstarter befruktar varandra är inget nytt, en bok öppnar upp nya världar, som en tavla eller ett musikstycke...du får tillgång till många rum och delar av dig själv och kanske även inspiration till att utveckla ditt egna uttryck. För mig själv är det livsviktigt med kultur av olika slag och nu under pandemin lider jag av att det är så stängt och begränsat. Egna upplevelser framför datorn kan aldrig ge samma känsla som en konsert, utställning eller ett föredrag som du delar med andra. Böckerna kan det, men i en bokcirkel, där du kan diskutera och ventilera det skrivna, blir, inte så sällan, en bok, som du i förstånne tyckte var rätt ointressant, plötsligt intressant.

"Jag kunde bo i doften av en tvålbit...."

Ibland läser jag minnesord över en avliden person även om jag inte känt personen ifråga. Något får mig att vilja läsa...kanske om det är en ung person, kanske för att något i rubriken slår an något inom mig. Denna gång läser jag om poeten Ann Smith, som nyligen avled i en ålder av 88 år. Det står fint om henne (som det för det mesta gör i minnesorden...)Det är författaren Bengt af Klintberg som författat texten. Hon beskrivs som en mycket omtänksam och livsglad person. Hon var född i Strömstad där hon sedan tillbringade sina somrar och här på ön Koster mötte hon Ivar Lo Johansson och de var sedan tillsammans i flera år. Jag tror, utan att egentligen veta, att hon blev förebild för kvinnan Mona i boken "Mona är död". Jag träffade henne när jag var lärare. Hon kom till skolan för att tala med barnen om vikten av litteratur och att läsa och jag minns henne som en vacker mörkhårig kvinna. Hon utstrålade en särskild sorts sensualitet, hennes röst var mörk och varm. Kanske gör jag om allt i mitt minne...hon måste ha varit 55 år då och jag 42 och det vet jag eftersom jag fick (eller kanske köpte...) en diktbok av henne "Doften från Lubin" och där hon skrivit "Till Margareta från Ann, 14.5 1985". Jag tyckte titeln var så spännande...Hon skrev sammanlagt sju diktsamlingar och Dagens Nyheters kritiker skrev "om en poesi som skimrar av lycka". Nu är hon borta...
"när lindarna fällde löven, följde hon tranorna..."

Frida Kahlo, "Making herself up"

I helgen var vi tillsammans med ett barnbarn i London. Enligt tradition gör vi en weekendresa med den nyblivna 13 åringen och för det mesta blir det London eller Paris. Vi har ju ett rejält antal barnbarn! så man skulle väl kunna säga att jag "kan" Madame Tussaud och London Eye vid det här laget!! Det blir inte många stunder för en själv, vilket är självklart, men jag tog mig tid att besöka Victoria och Albert museum och utställningen om Frida Kahlo och hennes mer personliga tillhörigheter. Det är först nu som man visar upp dessa ting som en första utställning utanför Mexico och trycket från publiken har varit enormt. Jag bokade biljett för flera veckor sedan och redan då var det svårt att få en tid som passade. Frida Kahlo anses numera som en av 1900-talets främsta konstnärer och hennes livshistoria är minst lika känd som många av hennes tavlor.

Hon föddes i La case Azul (det blå huset)  i en liten stad utanför Mexico city 1907; i huset levde hon i hela sitt liv och det är numera museum. När hon var 6 år drabbades hon av polio och genomgick flera behandlingar men 18 år gammal råkade hon ut för en fruktansvärd spårvagnsolycka vilket orsakade rygg- och underlivsskador som medförde att hon aldrig kunde få barn och under hela sitt liv fick hon genomgå otaliga operationer och led av ständig värk. Hon var sängliggande långa tider och det var då hon började måla. Många tavlor berättar på ett surrealistiskt och symboliskt sätt om hennes lidande; många är självporträtt gärna tillsammans med frodiga växter och djur. 21 år gammal gifte hon sig med muralmålaren Diego Rivera och med honom kämpade hon i den mexikanska revolutionen. Deras samliv var stundtals kaotiskt med otrohetsaffärer och de skildes men gifte om sig igen. Stor passion således!

Hon älskade att klä sig i sjalar och färgrika dräkter gärna från delar av södra Mexico och många av hennes kläder fanns givetvis med på utställningen.

Det är väl en sak med kläder och smycken...men när det kommer till montrar med ihoptorkat nagellack,  halvtomma parfymflaskor och medecinflaskor i mängder som en monter med den ben- och skoprotes som hon måste bära efter en amputation (visserligen rörande dekorerade), då kändes det inte bra för mig. Inte heller att se de olika korsetter som skapats för att hålla upp ryggraden. Att se alla (även jag) kretsa runt dessa montrar, detta utlämnande av en människa som lidit så svårt och som nu betittas av tusentals människor kändes plötsligt alltför intimt...
Dock visades fina små svarta kortfilmer med partet Rivera där bl.a Trotskij var med ävensom en färgfilm av deras fantastiskt dekorerade hus. Många av fotografierna  på Frida och hennes stora familj var tagna av hennes pappa, som var en duktig fotograf, och flera målningar av Frida själv fanns med bl. små votivtavlor.

Således var det med lite kluvna känslor jag lämnade utställningen...
Frida dog 1954 alkoholberoende och svårt medtagen av smärtstillande medel som hon tvingats intaga under många år. Några år senare dog även Diego Rivera och deras hus öppnades som museum 1957.

Det finns en mycket bra biografi över Frida Kahlos liv och verk av Hayden Herrera som jag kan rekommendera om man vill läsa mer om henne!

Bland kejsarkronor och kirskål!

Som vissa av er kanske märkt skriver jag inte så mycket förnärvarande. Jag har haft och har väl fortfarande en period då jag inte tycker mig ha så mycket att säga, eller jag har skrivit så mycket att det känns som jag upprepar mig. Ta det här om våren t.ex! Vad kan jag skriva om den utom att den är så efterlängtad och som min lilla E samlar jag på vårtecken!  Jag fyller fågelbadet med vatten och börjar kämpa med kirskålen i rabatten och tänker att det blir nog ingen soppa av den i år heller! Trädgårdsmöblerna är på plats och första sillmackan på terassen är uppäten!

 I Kungsträdgården börjar körsbärsträden blomma och caféer och restauranger ställer ut stolar och bord och för säkerhets skull även filtar för vårvärmen är nyckfull. Den första riktiga soldagen gör jag till min kulturdag och trängs med mest kvinnor i en bokaffär på Kungsgatan där man har release för boken "Kära Mamma".

En novellsamling där bl.a min vän Eva tillsammans med många andra författare skrivit om sin mamma. Hon läser ett stycke ur sin berättelse och jag tänker på min mamma som ofta finns i mina tankar...Jag saknar henne...ibland när jag tittar i spegeln är det som om jag ser henne. Jag tycker jag blir mer och mer lik henne och vissa gånger när jag skrattar säger Christer, "Oh nu ser du precis ut som din mamma!" Inget fel i det förresten! Hon var söt och fin!!
Efter lite bubbel och snittar fortsätter jag gatan ner mot Östermalm och nästa kulturbegivenhet. På det charmiga lilla caféet Musiksalongen Gabriel o Hilda ska operasångerskan Solveig Faringer sjunga in
våren.

Jag blev god vän med henne när jag öppnade min bokhandel och hon kom in och presenterade sig och sedan gjorde hon många fina framträdanden hos mig under åren. Nu njuter jag av hennes vackra sång till ett glas vin och en smörgås och gläds att det fortfarande finns sådana här oaser kvar i vår vackra stad. För visst är den vacker! Går utmed Strandvägen...vatten, båtar och en vårljus himmel trots att det börjar bli sent. Fullt på alla serveringar, skratt och glam...
Dagen efter inhandlar jag en knytblus  i Mostrarnas butik. Ett slag för Sara Danius och som protest mot en Svensk Akademi på fallrepet. Vilken soppa... ska bli spännande att se om en verklig förändring kommer till stånd...det blir nog trots allt svårt när det fortfarande sitter betongklossar kvar...

Som sagt, Kejsarkronor och kirskål.....

"Mina bokliga vänner befinner sig väntande bakom stängda bokpärmar;

...tysta på nattduksbordet" Orden är inte mina utan författaren Owe Wikströms. Några timmar har jag befunnit mig i hans sällskap på olika caféer i Paris, där han funderar över" vänskap, tristess och samtalets nyanser" som är underrubriken till hans bok "Från ett cafébord i Paris." Vikten av meningsfulla samtal där du som person inte bara växer själv utan också din medpartner, men också vikten av det trevliga och avspända småpratet utan större tyngd eller allvar, de samtal som, om någon frågar vad talade ni om?, ger svaret, "minns inte så noga, om allt mellan himmel och jord...men det var trevligt! "Struntpratet" som fungerar som ett slags smörjmedel mellan människor, som när man kommer in i bageriet och säger "Bonjour!" för att markera att här är jag, och expediten svarar och ett litet samtal utvecklas om vädret etc.
Samtalet i verkliga vänskapsrelationer som grundar sig på en reell jämbördighet där man ger och tar, både aktivt lyssnar och talar, och där tiden inte är relevant utan man så att säga återknyter kontakten på ett självklart sätt även om det var länge sedan man sågs. I vänskapen, till skillnad från förälskelsen, ligger en kravlöshet, en frihet...men också en tillit till att vara sedd som den man är. Här finns öppenhet inför kritik,  för ifrågasättande av olika åsikter, men det övergripande är att söka förståelse för den andres synpunkter och även inför sina egna funderingar. Det är ju först när du sätter ord på dina tankar som du ser dig själv.
Men som rubriken anger,  dina vänner kan ju också finns i böckernas värld. Här blir ju dock samtalet ensidigt. Författaren skapar personer, som du lär känna och vissa av dem blir betydelsefulla på ett särskilt sätt. De lever med dig i boken och när den är slut följer du dem i dina tankar, funderar kanske över hur det ska gå för dem...Är det därför det är så svårt att kasta böcker? Många av dem symboliserar olika delar av ditt liv; personerna i dem sitter visserligen fast i sin specifika verklighet, men de gav dig något av nya tankar, nya perspektiv och när du åter tar fram boken kommer de emot dig som en gammal vän!

Minns när jag själv för massor av år sedan satt och skrev vid parisiska cafébord och samtalade med olika människor. Några gånger blev det djupa, existentiella samtal, väldigt personliga, kanske därför att vi båda visste att vi aldrig skulle ses mer. Ibland tänker jag att vänskap är något av det viktigaste i livet, inte minst när man blir äldre. Minns min mammas sorg och ökande ensamhet när vännerna en efter en gick bort;
Så vårda dina vänner! De är en viktig del av livets salt!

Tankar i dag  i solen på "mitt" café!

Paris Passion...

Hamnar på releasefest hos min vän Eva! Hennes nya bok "Passion Paris" har kommit i tryck och nu samlas vänner och familj för att fira! Ett härligt buffébord med allehanda godsaker, vin och lille Milton, barnbarnet går runt med gratislotter! Känner igen en del människor och småpratar med "gamla" Enskedebor som nu flyttat in till stan. Gemytlig stämning och i " Frankrikerummet" hänger sepiatonade foton av Paris tagna av en god vän till henne. Paris Passion...det är många som har en relation till just Paris. Eva berättar om sina år där som journalist, som ung kvinna med många drömmar  (jag har inte hunnit läsa boken ännu) spännande möten och så kärlek förstås! Själv har jag också mina minnen av Paris...en kärlek...  och många stunder på olika caféer med min skrivbok och samtal som ofta blev så intensiva därför att jag visste att vi aldrig skulle ses igen. Av min franska kärlek har jag kvar en gammal utgåva av en bok av George Sand och ett halssmycke, ett litet hjärta och en liten lapp där han skrivit med sin vackra handstil.
Undrar vad som blivit av honom? Tänker på något som skådespelerskan Jeanne Moreau lär ha sagt...jag skulle vilja bo i ett hus tillsammans med alla mina älskare...nåja så många älskare har jag inte haft!! men visst skulle det vara roligt att få träffa några av dem som betytt mycket och se vad som hänt i deras liv!

Kräfttider;deckarmys och Parisminnen!

Äter kräftor med goda vänner! Himlen är mulen men det är varmt i luften så vi kan sitta ute. Än är björkarna gröna men bladen börjar gulna på sina ställen....sensommaren börjar sakta gå mot höst...
Lite vemodigt men också skönt! Jag har varit lat i dag.

"La liseuse" Renoir

Legat på soffan och läst en av mina deckarfavoriter Peter Robinson "Skuggan av tvivel" alldeles nyutkommen! Kommisarie Alan Banks löser mord i vackra Yorkshire och vilar sig sedan i sitt cottage i början av hedlandskapet med ett glas whiskey,  ett gott rödvin och musik! Bra och spännande intriger, bra personteckningar och som sagt den underbara engelska naturen med sina små byar, kullar och inrökta pubar! Har du inte läst honom så gör det! Börja gärna med "En ovanligt torr sommar" där jag för första gången mötte Alan Banks. Sedan följer man honom även i livet genom alla följande böcker, som man ju ofta gör numera i de flesta deckare. Än annan favorit är Michael Connelly som kommit ut med en ny Harry Bosch, som hans alter ego heter. Också bra för det mesta! Denna favorit delar jag med min son Tobbe så det är där böckerna till slut hamnar!
Ja, deckare är alltid mysigt, men flera romaner väntar också bl.a är jag väldigt nyfiken på Kjell Westös senaste bok "Den svavelgula himlen", som fått lysande kritik. I bokklubben kommer vi denna gång diskutera Linn Ullmans bok "De oroliga".
En bok om hennes relation till sina berömda föräldrar som hon berättar om på ett mycket vackert språk och inlevelsefullt sätt. En berättelse om minnen, längtan, saknad men också om åldrandet och den svåra kärleken.  Hon är en god berättare Linn Ullman.

I Paris hittade jag Hemingways bok "The sun also rises" den som blev hans genombrott. De lite vinddrivna existenserna i mellankrigstidens Paris. De som kallades the lost generation... jag har läst den för länge sedan, men nu såg jag den på den ärevördiga bokhandeln Shakespeare and Co och fick lust läsa den på originalspråket.

Det är en underbar bokhandel som man inte bör missa om man är i Paris. För övrigt hade vi fantastiska dagar där med vårt barnbarn Signe, som uppskattade både Versailles, Louvren och Musée d Orsay men också promenaden utmed Seine med efterföljande glass!

Dessutom fick hon sin farmor klättra upp 600 steg till tornet på Sacre Ceur, där vi belönades med den fantastiska utsikten över Paris i solnedgången!

Vacker utsikt hade vi också från pariserhjulet, men utsikten från Eiffeltornet får anstå till en annan gång...kön var oändligt lång och ...."jag kommer  åka till Paris många gånger farmor!"

Förevigad på Place de Tertre!

Naturen i vackraste blom...

Nu står min trädgård i vackraste blom...Så fint du har gjort, säger Christer och jag blir glad! Jag har inga "gröna fingrar" som vissa av mina vänner, men jag kan stoppa ner blommor i krukor och har blivit haj på att rensa kirskål!! Det känns faktiskt lite sorgligt att fara iväg nu i denna ljuvliga försommartid...dessa ljusa kvällar med koltrasten som sjunger i skymningen och med söta svenska jordgubbar på tallriken. Skulle nog gärna vilja vara hemma den här tiden, som är så kort, men har man som vi barn och barnbarn som gärna vill vara i vårt franska paradis (och vi vill vara med dem) så får det bli så här och jag beklagar mig verkligen inte! Solsäkert lär det också bli....hoppas även här hemma för alla semesterfirare.

Två tips för er som är hemma! Millesgården, denna underbart vackra plats som nu har en utställning med målaren Lars Jonsson och skulptören Kent Ullberg. Jonssons fåglar och Ullbergs djurskulpturer i stål, brons och trä! Natur inne men även natur ute! Nu är dessutom alla fontäner i full gång och så gott för själen att sitta på en bänk ute på terassen och betrakta Carl Milles fantastiska skulpturer.

På Artepelag kommer naturen verkligen nära; många fina promenadstigar vid vattnet och i den fantastiska museihallen pågår en utställning av italienaren Giorgio Morandi och engelsmannen Edmund de Waal. Morandi är känd för sina stilleben av vardagliga keramiska föremål och de Waal, som också skrivit boken "Haren med bärnstensögonen" (mycket bra) är keramiker. En spännande utställning där konstnärerna på ett intressant sätt kompletterar varandra...och frågan ställs, vad är det vi ser egentligen?

Så mycket att se och uppleva... Njut och ta till dig av allt det goda...