Uppbrott….

I dag lämnar vi vårt paradis. Jag har tvättat lakan och handdukar och lagt i lavendeldoftande påsar…Christer har plockat in bord och stolar och fönsterluckorna är stängda. Vårt kära hus verkar redan lite sorgset... nu så väldoftande med rena fönster och sopade golv. Nu dröjer det länge innan vi kommer tillbaka, kanske först till mars.
 Men allt har sin tid och jag känner mig nöjd och längtar hem till min kör, min familj och vänner och dessutom finns min kära dotter och lilla Elsa Dolly hemma och väntar på oss. I fyra dagar ska de vara hemma och jag gläder mig!

Vi tog en tur i går till den vackra trädgården i Villecroze, gick omkring där en stund och njöt av solvärmen. Visst faller löven och träden skiftar färg men fortfarande blommar rosor i rabatterna och  den torra sommaren till trots forsar vattnet nerför bergssidan. Här finns mitt "hemliga" lilla rum dit jag alltid går och sitter en stund.
Vi gjorde det enkelt för oss sista kvällen! En pizza inne i byn där de flesta fortfarande sitter ute, men där flera också börjar dra sig inåt. Det är betydligt mindre folk nu…säsongen går mot sitt slut och de väldiga platanerna börjar fälla sina blad….
Strax går bussen till Nice där vi stannar en natt och sedan flyger vi hem till Sverige igen!

Dags att stänga igen….

Au revoir!

VI FIRAR 35 ÅR!

Långlunch mitt i vingården

I dag för 35 år sedan sprang vi uppför kyrkbacken i regn! Därinne väntade vår lilla familj, en del ganska ålderstigna samt våra underbara 4 barn som stod på var sin sida om oss framme vid altaret.  I magen låg lilla Agnes och sussade…att det var hon visste vi förstås inte!
De flesta som var med då av familjen är nu döda…våra barn är vuxna, har egna barn och själva har vi hamnat i övre medelåldern! En sådan här dag blir en dag av reflektioner över åren som gått. Vad oerhört mycket vi upplevt tillsammans både av glädje och sorg, och vad lyckliga vi är som fortfarande bär på en djup kärlek för varandra. Att få dela sitt liv med en människa som man trivs med, som man kan prata och diskutera med och som man vet finns där både i regn och sol är en nåd att stilla bedja om.
Så skål för oss! 35 år till lär det väl inte bli men förhoppningsvis många ändå!

Morgonfika vid poolen

KÄRLEK!

Nya vändningar...

Vaknar tidigt. Det är fortfarande ganska mörkt, solen syns bara som en strimma i öster. Det dånar och dundrar. Jag går ut på terassen och i gryningsljuset ser jag ett "monster" som begärligt glufsar i sig vindruvorna i vingården utanför vårt hus! I en stor vagn hälls sedan vinklasarna ner för att transporteras bort av en traktor. Arbetarna vinkar till mig där jag står i morgonrocken småhuttrande. För det blåser kyliga vindar idag! För varje dag som går ser man hur träd och buskar skiftar färg och på vår terass är snart vildvinsbladen helt röda. Men när solen har fått grepp på himlen blir det varmt igen och vi kan äta lunchen ute. Det är verkligen svenskt sommarväder även om hösten nu gör sitt antågande även här.
Hemresan närmar sig och böckerna jag hade med är utlästa men så hittar jag en oläst bok och resten av veckan är räddad! Val Mc Dermid är en skicklig, skotsk deckarförfattarinna, vars böcker är ganska otäcka men spännande och den här boken "Imitatören"verkar inte sämre. Annars längtar jag nu efter en riktig roman och efter att  ha läst Kjell Westös bok "Hägring 38", som utspelar sig i Helsingfors strax före andra världskriget, blir jag så intresserad av att läsa hans romansvit om Helsingfors och Finlands historia under 1900-talet. Dels för att han skriver så bra, ett underbart språk och en förmåga att skapa bilder som blir levande, dels för att jag kan så lite av finsk historia trots att vi delat samma historia i 100-tals år.
En annan bok, som ligger här på mitt nattduksbord,  är Patricia Tudor Sandahls "Längtan visar vägen, 365 texter för din inre hälsa". Avsikten var att jag skulle läsa ett visdomsord var morgon för mig och Christer…det började bra men så glömmer man…Hursomhelst det är aldrig försent och i dag läser jag att eftersom vår tid när vi kommer upp i åren blir mer och mer begränsad så är det aldrig försent att granska våra prioriteringar och bestämma sig för vad som verkligen är viktigt. Sant!

Dåtid och nutid...

Detta var tänkt som en fortsättning på "Slott och herresäten" men det stämde inte riktigt så jag ändrade mig. Inte så att vi inte fortsatte vår kulturhelg men det innehöll så mycket annat också!
Vi började söndagen i Salernes med cafe crème och croissant som denna gång var precis som den ska vara, smörig och frasig! Sedan vandrade vi runt lite och insöp den avslappade atmosfären av dofter och färger och inte behövde vi trängas heller! Lagom mycket folk och gott om plats på cafeet. Ska du handla nu igen, sa Christer…nej, sa jag. Jag har inget köpsug och tänker bara gå omkring och njuta! Trodde jag! Där hängde den ju den där härliga yllesjalen som jag sett en kvinna bära tidigare. Jag tittade, frågade om pris och gick vidare…men tillbaka förstås,  och helt plötsligt låg den där i en påse!! Så vacker, mild färg och så varm och go senare på kvällen på terassen!
Vi fortsatte senare till Aups, också en vacker by uppe bland bergen för i dag på le jour Patrimoine skulle klosterträdgården till klosterkyrkan (som numera är ett vackert museum) vara öppen för allmänheten. Klostret och klosterträdgården är numera privatägd liksom all egendom runt själva kyrkan, så jag var verkligen nyfiken. Bara namnet gör att jag ser framför mig stillheten i vackra pelargångar, skönheten i omsorgsfullt skött trädgård…men så var det nu inte. Hela huskomplexet är förfallet, trasiga fönster, och golvet i pelargångarna sprucket och i trädgården växer en massa buskar mer eller mindre klippta. Själva klostret byggdes under 1100-talet av cicterciencerorden men har sedan byggts om flera gånger under århundradena. Här verkade nunneorden Ursulinerna (beskyddare St Ursula, bl.a lärdomens helgon) och som förutom att vårda sjuka även bedrev undervisning för flickor. Man kunde också besöka ett gravkapell tillhörigt en hertig Blacas och här var det mer välskött. Ja, så var dessa "hemligheter" avslöjade…och jag undrar var ägaren till klostret tänkte när han köpte det….
Utanför pågår det nutida livet med loppismarknad i varje gathörn. Luften surrar av röster på olika språk och det prutas för här ska man göra det! Vi delar på en lasagne på en liten restaurant och tittar på folklivet. Nutid och dåtid…Som så många gånger önskar jag att jag kunde vrida tillbaka tiden och se hur allt såg ut när klostret levde och Aups fortfarande var en liten by utanför allfartsvägarna…

 Inte helt utan stämning...

Le tombeau des Ducs

Mitt fynd på loppisen! Otroligt välgjord och signerad!
2 euros!!

Bland slott och herresäten

"Le jour patrimoine" skulle kunna beskrivas som visningsdag.  En helg om året då allmänheten får rätt att gratis  besöka privata slott och byggnader och det infaller varje år runt den 20 september. Vi har något liknande i Sverige också tror jag. I alla fall vet jag att i Stockholm öppnar man ibland upp vissa byggnader för besök. Så vi har varit mycket kulturella denna helg! Först åkte vi till den vackert belägna byn St Martin Pallières som ligger några mil från vår by på ett högt berg och här besökte vi slottet som har anor från 1000-talet. Numera sedan drygt 200 år ägs och bebos det av en grevesläkt och vi visades runt av greven själv i källarvalv och gångar fulla av spindelväv och gamla murrester. Så många rum fick vi inte se och dem vi såg var möblerade med slitna gamla mörka möbler och murriga släkttavlor. Utsikten från den stora terassen var dock magnifik med vidsträckt utsikt över dalgången och en liten privat gång ledde in till den nyligen renoverade kyrkan där familjen har sin egen lilla balkong! Kyrkan byggdes från början av famljen och en stor tavla berättar om familjens födslar och dödslar. En stor park som greven numera sköter själv (annat var det på farfars tid!!) omger slottet och när vi går runt där upptäcker vi en madonna lite undanskymd bland buskarna. Hon ska skydda egendomen, dock har man redan haft tre inbrott... Greven är trevlig och vår franska hänger med i visningen! Vi avslutar dagen med en god lunch på den jättetrevliga bistron, byns hjärta kan man säga, och här finns både älghorn och en dalahäst, för i byn finns många svenskar och en av dem, en äldre dam som också är med i kommunfullmäktige, är den givna samlingspunkten.  Det hon inte kan om byn är inte värt att veta!

Mitt på golvet bland alla gamla möbler stod denna mortel som man gör aioli i!
Fick mig att tänka på morteln i filmen "Julie och Julia"

Väl dold i buskaget...

"Fly mig en greve…"

I kyrkan jämte Maria som jungfrun av Lourdes, Jeanne d´Arc

God dagens rätt!

Tankar kring vinskörd, hus och marknader...

I dag åkte goda vänner hem som vi umgåtts med en hel del. Goda långluncher har avlöst varandra och även drinkar på någon av byns (alltför många…) barer. Nu blir vi helt ensamma resten av tiden och då gäller det att träffa dem som hjälper oss sköta om vårt hus, vårt allt i allo Rafael och trädgårdsmästaren! Man märker så tydligt att huset lever upp när vi är här. Först när man kommer är det liksom hoptryckt, instängt ja, moloket….men när dörren slås upp och luckorna öppnas då märker man genast hur huset reser på sig, ja, t.o.m spricker lite (gamla hus rör ju på sig) och den instängda doften försvinner som i ett trollslag! Jag borstar inte bort alla spindelnät, spindlarna gör ju nytta, utan petar på dem lite med sopkvasten så att de raskt försvinner in i hörnen! Sedan blir det lite storstädning alltefter humör och väder och när vi åker hem brukar allt vara så gott som på topp och huset skiner!
Det är lugnare på marknaderna även om det fortfarande är mycket turister mest av den äldre sorten! Sommarkläder reas ut och på galgarna hänger nu tjocka tröjor och koftor. Stora pumpor har börjat säljas   och många grönsaksstånd har nu närodlade grönsaker. Marknaderna har stor social betydelse märker man. Här träffas man och pratar, tar sin pastis eller kaffe och turisterna sitter uppkopplade med sina iphones och "paddor" för att kolla de senaste nyheterna hemifrån eller mejlen. Hundarna får också träffas! Så mycket hundar ser man inte ofta på en och samma plats. Här skäller de och nosar varandra i baken och stackars mattar och hussar drar och sliter i kopplen. Damen, som ni ser på bilden ville gärna visa upp sin älskling i en vagn inköpt enkom för denna!
Stämningen är vänlig och trivsam och butiker uppstår och försvinner. Nu senast har affären med de vackra korten stängt och i stället finns nu en elegant butik med hattar från sydamerikga à 150 euros. En secondhandbutik har dock kommit till med betydligt billigare varor! Tyvärr har en brödbutik stängt, så nu får vi hoppas att de två som finns kvar och som turas om att ha öppet fortsätter. Det sker förändringar varje år och inte alltid till det bättre….
Vinskörden pågår som mest och på åkrarna kör stora maskiner som fullkomligt slukar de välfyllda vinklasarna om de inte klipps för hand, vilket de gör på vissa finare vingårdar. Jag går ut i vingården ibland och klipper några klasar! Druvorna är små och söta och smakar bra till alla de goda ostar som lockar i delikatessbutiken som fortfarande kämpar på!

Här ligger bästa boulangeriet! Värt att vänta!!

Visst är de söta tillsammans!

Fläta att ta hem...

Eftermiddagsdrink på vår egen terass!

Musiken har inga gränser...

Jag har tidigare i en blogg för några år sedan berättat om det vackra cictercienserklostret i le Thoronet. Det är från 1100-talet och har en stor mäktig klosterkyrka där man då och då ger konserter. Häromkvällen var vi där och lyssnade på en grupp "Les voix animées" (levande röster) bestående av tre män och tre kvinnor, som sjöng musik från renässansen av den spanske kompositören Tomas Luis de Victoria,  italienaren Palestrina och engelsmannen William Byrd.  Entre pierre et mer (mellan himmel och jord) var det samlande namnet kring fyra olika konserter och just vår kallades "In aeternum"(evigheten).
Vidunderligt vackert svävade tonerna i de höga valven, de samstämmiga rösterna skapade en meditativ stämning, nästan sövande... men det sista styckets plötsliga dramatiska disharmonier (komponerat av den nutida  argentinske kompositören Tomas Bordalejo)  fick mig att tänka på den finske kompositören Mäntijärvis komposition om Estoniakatastrofen, stark, berörande musik, som vi också sjungit flera gånger i min kör.
Musik från flera århundraden tillbaka, griper in i nutida musik…om detta skriver DNs musikexpert Martin Nyström i sin mycket lärorika bok "Eviga ögonblick" där han förutom att skriva en kortfattad men inte desto mindre innehållsrik sammanfattning av västerländsk musikhistoria ( som sträcker sig från Medeltiden till 2000-talet) också valt ut 10 ögonblick i den klassiska musikens tusenåriga historia där han  skymtar något som sker för första gången, som  vidgar gränser och för in något nytt. Det kan vara ett ackord,  en speciell klangfärg etc.  Otroligt intressant och spännande och för mig som verklig amatör skapar det ett nytt intresse för den klassiska musiken men också för dess modernare varianter. En CD medföljer också,  där hans "ögonblick" manifesteras. En bok att äga och gå tillbaka till då och då!

"Här sitter jag i solen...

… i staden Saint Tropez" sjunger Cornelis i sången "Getinghonung provencale" och kastar sur- strömming på alla lyxyachter som ligger ankrade utmed strandpromenaden. Det vackra folket sitter på barerna runt om med sina drinkar och vi är inte sämre vi utan njuter av hemgjord glass medan vi stirrar på all enorm rikedom som båtarna symboliserar. Att åka hit under sommarmånaderna är nästan helt ogörligt, enorm trafik och svårt att hitta parkeringsplatser. Men så här på eftersommaren är det bättre och jag tycker om Saint Tropez. Det är en vacker by, som från början var en liten fiskeby men som under 60-talet blev jetsettarnas tillhåll med Brigitte Bardot i spetsen. Namnet kommer från en kristen riddare Torpe som vägrade frånsäga sig sin tro och därför blev halshuggen av kejsar Nero. Kroppen lades i en båt som drev omkring tills den landade i bukten Canoubier och därmed var Saint Tropez namngivet!

Fiskebykänslan finns kvar, inga höga huskomplex  och man har bevarat de gamla husen och det är fint att promenera runt i gränderna där små torg öppnar sig här och var. Lyxbutiker ja, men också butiker  för "vanligt" folk och i en gränd hittar vi en liten restaurang där vi äter en av de godaste luncher jag ätit på länge för en hyfsad peng! Sedan far vi ut till den berömda stranden Pampelonne som sträcker sig kilometerlång längs bukten. Vilken lyx att få vaggas av dyningar i sommarvarmt hav…

"Låt oss ej förstummas…

målning av Vera Nilsson

…i denna mörka tid" sjöng Lena Granhagen till Theodorakis musik på 60-talet. Då var det bl.a  diktaturen i Grekland som gällde och hur ön Leros med sitt beryktade fängelse blev symbol för förtryck och tortyr. Då flydde människor, som senare också människor från Chile och vi välkomnade dem till vårt land.
Och nu…man kan ju inte mäta lidanden, men det som sker nu är så fruktansvärt att det är svårt att ta in. Att fly för sitt liv, att lämna allt man har kärt, kanske gamla föräldrar som inte orkar följa med, att bära på sina barn som gråter, att tvingas betala korrupta människor pengar för att få en plats i en gummibåt eller i en lastbil…att tvingas gå på en motorväg där ingen räcker ut en hand med en brödbit eller en vattenflaska…hur lågt kan vår medmänsklighet, vår medkänsla sjunka?
Nu kanske äntligen något händer och jag tror att det är viktigt att komma i håg att de allra flesta människor vill gott, vill hjälpa och det är dessa krafter som vi gemensamt måste stödja var och en efter sin förmåga. Miljontals kronor har samlats in och det är bra, men nu är hög tid för våra politiker att agera, att inom Europa ta ett gemensamt grepp och ansvar för det som sker.
Det har varit svårt att blogga…känns förmätet att skriva att jag sitter ånyo på min franska terass i sommarvärmen när så mycken sorg och många tragedier sker i min omvärld. Jag talade med en bekant här om hur han tänker, och han var av den åsikten att man måste gå till roten med det onda. Det vill säga med militär gå in för att få ett slut på krigen. Jag har hört flera som säger detta, men som vi vet ger det sällan ett bra resultat, det har ju historien visat. Nej vi måste lita till vår gemensamma förmåga att känna empati och solidaritet, för det kunde ju vara vi som gick där på motorvägen…..så " låt oss ej förstummas, låt oss ej förtröttas i denna mörka tid".

Fiskafänge!

Om någon skulle fråga mig vad jag helst äter så kommer nog fisk som nummer 1 och här i nordNorge finns den bästa fisken vågar jag påstå! Helst ska man väl fiska själv tycker Agnes sambo Benny och igår kväll åkte vi iväg till Hella, ett smalt sund mellan två stora fjordar där det bubblar av fisk och fiskmåsar! Det går dock inte att fiska hur som helst! Bl.a bör man ta hänsyn till tidvattnet och även andra faktorer som väder och vind spelar roll.  Min väninna i Jämtland är en hejare på fiske dock är det mest flugfiske för hennes del,  medan vi i går använde kastspö. Jag har som många andra stått med ett metspö några gånger och tyckt att det var väl sådär…men nu upptäckte jag att det är riktigt roligt! Agnes och jag turades om och hade båda lika svårt att kasta ut reven långt, men övning ger färdighet!
Någon fisk blev det dock inte trots att de fullkomligt hoppade omkring oss, men vad gjorde väl det!
En vackrare plats att fiska på får man leta efter och dessutom hade vi garderat oss hemma med färsk torsk i kylskåpet! Serverades senare med smält smör, sparris, färska räkor och små delikatesspotatisar.

Som förrätt snabbgravad citronlax med dillsås, så god och lätt att göra och här nedan kommer receptet!

500 gr benfri laxfilé, gärna mittbit                  till dillsåsen:  1 dl crème fraiche
1 1/2 msk salt                                                                       1/2 dl majonnäs
1 1/2 msk strösocker                                                             1 dl finhackad dill
1 tsk grovkrossad vitpeppar                                                   salt och peppar
finrivet skal och saft av 1 citron
ett par dillkvistar

Gnid in laxen med salt, socker och grovkrossad peppar. Pressa över citronsaft och strö över skal. Lägg på några dillkvistar. Lägg laxen i en form eller i en plastpåse. Låt grava i kylen 4-5 timmar. Vänd laxen efter halva tiden.
Rör ihop dillsåsen och låt den mogna i kylen i minst 20 minuter.
Försvinnande gott!

Smaklig Måltid!

Leka inne, leka ute...

Det blir förstås mycket lek när jag är här hos mina flickor! "Ska vi leka mormor?" säger de och det är klart att vi ska leka! Det är ponnisar och barbiesar och lego och….eller också står vi i affär eller klappar på dockorna! Härligt är också med utflykter! Det finns så många fina platser att gå eller åka till och i skogen eller på stranden finns inga gränser för fantasin. Igår besökte vi trollskogen och i dag for vi till Skulefjord där vi gick utmed  fjorden tills vi slutligen slog oss ner på stenstranden. Vi hittade några fina snäckor och ett långt plaströr som var perfekt att rulla stenar i! Det smakar alldeles speciellt gott att äta korvmackor när man sitter på ett sittunderlag på en sten och dricker kaffe och O´boy och allt är lugnt och stilla. Inte en krusning på vattnet och genom molnen bryter solen fram. Jag tröttnar aldrig på detta fantastiska landskap. Hela tiden nya dagrar, nya skiftningar….

Höstkänning med jordgubbsplock….

På Skarven precis när det börjar "storma"!

Landar på caféet "Skarven" i Tromsö! Det solsäkraste stället (när solen skiner) och det gör den precis när jag kommer. Vi sitter där och myser i solvärmen då plötsligt ett stort grått moln drar över solen och det börjar blåsa våldsamt! Askkoppar, glas ramlar i golvet och vi får nästan hålla i oss i stolarna…så gör hösten sitt dramatiska intåg…tycks det som... Men vem räds lite regn och rusk!! Bor man här uppe i norr går man ut i ut och skur
Hemma hos en väninna till Agnes plockar vi förmodligen årets sista jordgubbar och på promenaden ner till byn går vi förbi mitt favorithus (påminner om hus i gamla Enskede) med Tromsös vackraste trädgård. Här bor det en riktig blomsterälskare!
En mysig mamma-dotterstund blir det sedan på Tromsös äldsta Pub, "Ölhallen",  inomhus denna gång... det känns säkrast!

Underbar doft!