söndag 7 november 2021

"Lux aeterna..."

Äntligen kan man gå på konserter! Avlyst är ännu inte pandemin, men av den märks nu inte så mycket i fyllda konsertsalar, teatrar eller restauranger. Den vackra Uppenbarelsekyrkan i Hägersten bjöd på Brahms Requiem i fullsatt kyrksal, detta fantastiskt vackra körverk där mitt barnbarn Selma ingick bland koristerna. Brahms verk är ett verk mer för de levande än de döda och bygger på olika texter ur bibeln. Igår var jag i den likaledes vackra Markuskyrkan och lyssnade på Rutters Requiem, också vackert med den underbara solistarian "Pie Jesu". Allhelgonatid, med snart avskalade lövträd, med våta höstlöv under fötterna och mörknande dagar. Vi minns våra döda, tänder ljus och för en stund stillnar vi i tankarna att allt är förgängligt. I måndags ramlade jag, ja, jag fullkomligt stöp i backen med pannan i kullerstenarna. Hade varit på utflykt med mitt barnbarn Esther och var på hemväg för att ta båten vid Gröna Lund. Såg inte var jag satte fötterna och så låg jag där plötsligt på marken. Blev dock så väl omhändertagen av vakter och en sjuksköterska, så allt slutade väl, en praktfull blåtira blev resultatet, men det kunde ha gott mycket värre. Vad lära av detta? Jo, att alltid ha koll på hur man går förstås, och inse att balansen inte är vad den har varit... Men ska man alltid titta ner?! Minns när vi vandrade i en ravin på Kreta och jag hela tiden tittade ner i marken för att navigera rätt mellan alla stenar och ojämnheter. Plötsligt hörde jag en röst bakom mig..."Glöm inte att titta upp också"! Givetvis gjorde jag det och där mötte mig en fantastisk syn av grönskade bergssidor, blommande buskar och små vattenkaskader, allt vilande i den blå himmelsranden högt ovanför mitt huvud! Dum fråga egentligen...man måste ha koll helt enkelt, bra skor, veta var man går och titta upp!!! I dag är det min tur att sjunga i en konsert, en blandning av olika requiem av olika tonsättare. Så underbart att äntligen få sjunga tillsammans och förhoppningsvis sprida lite "lux aeterna" (det eviga ljuset) i detta höstmörker.

torsdag 28 oktober 2021

"Morgon mellan fjällen..."

I söndags var jag på gudstjänst för första gången på ett och ett halvt år. En liten ensemble ur min kör skulle sjunga och jag ville bl.a gärna lyssna på dem. Första psalmen var "Morgon mellan fjällen..." Jag drogs tillbaka till min egen skoltid när fröken spelade på sin tramporgel och vi barn stod upp och sjöng om "klara bäck och flod". Vi fick lära oss många psalmer på den tiden allt ifrån "Tryggarekan" till "Blott en dag" och den fina "Jag lyfter ögat mot himmelen". Ja det var inte bara psalmverser vi fick lära oss utan också många sånger ur vår svenska visskatt. Jag har haft stor glädje av detta under mina livsår, ävensom av de dikter vi läste under de kommande skolåren. När jag själv började som lärare fortsatte jag trampa på skolorgeln och sjunga både psalmer och visor med mina elever, men ganska snart plockades orglarna ut ur klassrummen, morgonsamlingarna upphörde och med dem försvann också mycket av sången. Vissa psalmer och sånger lever givetvis kvar vilket märks inte minst på de sånger som sjungs på begravningar eller stora högtider, men jag tycker mig märka att många har dålig eller ingen kännedom om vad som för mig är mer eller mindre klassiker både inom psalmer och visor; alltifrån Lina Sandell till Evert Taube. Jag utgör kanhända ett utdöende släkte, kan inget eller dåligt om nutida pop eller schlager men säkert är det så att här skapas klassiker för nya generationer som sammanbinder och förenar. Och gott det! För mig kan plötsligt en fras, en mening dyka upp i huvudet av någon som skrivit en vers, en dikt, som ger mig tröst, hopp eller bara vidgar mina tankevärldar. Författaren och psykologen Patricia Tudor-Sandahl berättade för mig att hon skriver upp och samlar på visdomsord, dikter,verser, som hon senare plockar in i sina texter för att förtydliga eller beskriva det hon vill säga. Så var det för mig i söndags...min barndomsvärld öppnade sig lite med "Morgon mellan fjällen, klara bäck och flod..."

torsdag 23 september 2021

Tänd våra ljus...

Höst...dimman täcker fjällen och dalen, luften är kylig och fuktig. Jag står en stund på terassen och drar in den i lungorna, ett svagt brus från Henån hörs annars är allt tyst och stilla. Nu går naturen sakta till ro, men innan bjuder den på ett fantastiskt färgfyrverkeri av gult, orange och rött blandat med brunt och grönt.
Tänker att vi människor är som årstider...jag befinner mig i hösten...så är det, tänkte först sensommaren men nej, hösten är nog det riktiga. Inser hur viktigt det är att acceptera och ta till sig att det "nya 70 inte är 50" som man säger utan att bli 70+ är något positivt i sin egen rätt. Det handlar inte om att gamla till sig utan att ta till sig livet och det de bjuder på ett sätt som stämmer överens med det jag kan, vill och har möjlighet till! Hösten bjuder på rätt till vila, eftertanke och kravlöshet och samtidigt finns ju livskraften där vilande i jorden och under de avfallande löven... Har just avslutat en bok om Gunnel Vallquist, en biografi skriven av Alva Dahl "Slå rot i förvandlingen". Titeln passar bra på det jag försöker uttrycka; att alltid försöka hålla sig öppen mot livet och de förändringar det medför men samtidigt stå fast i sig själv och det man tror på. Bilden är som ett träd som står stadigt förankrad i marken men vars grenar sträcker sig mot olika håll...
Så beskrivs Gunnel Vallquist i boken. En kvinna som aldrig fastnade i bestämda attityder utan alltid var öppen för nya ideer och aldrig var rädd för att ifrågasätta sådant hon fann icke absolut. Hon blev tidigt katolik, och var så hela livet, men tvekade aldrig att debattera och ifrågasätta vissa av katolska kyrkans doktriner. Hela sitt vuxna liv kämpade hon för kyrkans enighet, ekumenin, skrev böcker och inlägg om sin tro, också om hur framförallt västkyrkans mer intellektuella framtoning går ut över det andliga sökandet i mässor och liturgi...(något som jag själv också tycker) och där hon mot slutet av sitt liv drogs mot den ortodoxa kyrkans gudstjänster. Hon var bl.a medlem i Svenska Akademien, deltog i gruppen för nyöversättning av Bibeln men mest känd för den stora allmänheten är hon kanske för sin översättning av Marcel Proust (På spaning efter den tid som flytt) som hon arbetade med i nära trettio år och som gjort Madeleinekakan med fläderblomste så känt. Hon dog 2016 97 år gammal. Jag avslutar denna lilla betraktelse med en haikudikt skriven av henne själv. "Klocktonen vidgas, mitt i ringen av silver slår jag sakta rot"

onsdag 25 augusti 2021

Tankar inför hösten.....

Jag vaknar och i rummet mellan dröm och verklighet ligger jag i min säng i vårt franska hus. I dag äter jag frukost inne i byn tänker jag; går upp, öppnar dörren mot vingården och den svala luften kommer emot mig. Så sköna är morgnarna innan solen får grepp om dagen med sin intensiva värme, ävensom kvällarna med sin ljumhet då man kan sitta ute hur länge som helst utan att frysa. Jag tar bilen in till byn, går den lilla vägen utanför centrum, förbi småskolan som har sommarlov och under valvet upp mot Mairetorget. Här har det redan bildats en kö med maskburna människor utanför byns bästa bageri.
På le Repos, min lilla restaurang, ser jag att det är Daniel som jobbar idag. Denna charmerande man i dryga 60 årsåldern som arbetar här varje sommar med sin fru, som tillsammans med ägarinnan Coraline står i köket och ansvarar för den goda maten. Han har ett ord för alla; skojar och skämtar med kvinnorna som myser av hans uppmärksamhet, så även jag förstås! Han serverar mig nypressad juice, cafe creme, croissant och frasig baguette med smör och idag jordgubbsmarmelad. Det smakar ljuvligt...Efteråt sällar jag mig till bagerikön, sätter på mig masken och inhandlar dagens bröd...
Jag slår upp ögonen och tittar ut på den gråmulna himlen. Bladen på björken utanför har börjat få en gul nyans och allt växande har stillnat. Sensommar...men än kan bli varma dagar och hösten är ändå ganska avlägsen. Jag räds den icke! Jag tycker om det lugn och den vila den ger och nu äntligen börjar livet långsamt återgå till det normala. ABF öppnar upp för vår franska kurs, Senioruniversitetet har en välfylld katalog och jag har redan anmält mig till några föreläsningar. Och inte minst!! i kväll börjar kören igen och vi får träffas i verkliga livet för första gången på ett och ett halvt år. Undrar hur det kommer att låta?!

söndag 15 augusti 2021

Nästan 40 grader...vindstilla...poolen (vår lycka just nu) ger lite svalka men efter en stund måste man i igen. Det är bara skuggan som gäller. Här är inte tal om "the sunny side of the street..) vi flyttar stolarna efter den och fyller på med vattenflaskor i kylskåpet. Många tankar kring klimatet...värmeböljorna, bränderna, översvämningarna...Bränderna som rasar i Grekland närmar sig oroväckande Athen, (vi har hitills varit förskonade från bränder här) svåra översvämningar tidigare i Belgien, Tyskland, bekymrade forskare i TV rutan..också talibanernas framryckningar i Afganistan. Flyktingar som blir stoppade vid gränserna..vad kommer hända nu med alla kvinnor, flickor, när de skäggprydda fanatikerna tar makten..ingen frihet att studera, få leva och bestämma över sina liv, instängda bakom burkor och slöjor med män som dikterar deras livsvillkor. Jag blir galen när jag tänker på det och tackar Gud för att jag och mina flickor och kvinnliga vänner lever i ett fritt land. Det är säkert också svårt för många män...men det är på kvinnorna jag främst tänker. Ja detta är ju bara ett litet axplock av allt elände som finns i världen...det finns ju mycket bra också måste jag tänka. Alla som arbetar för det Goda på olika sätt. För våra barn måste vi kämpa och vara positiva trots allt, så försöker jag säga till mig själv. Hoppet och engagemanget får aldrig dö... Så här går tankarna där jag ligger på soffan under mullbärsträdet och tittar upp mot en klarblå himmel. Skyddad och priviligierad... Vi använder masker som vi tror ska skydda oss, både fysiskt och bildlikt. Osäkerheten kring dess värde tvistas det om. På marknaderna bär alla lydigt masker och jag tror inte jag skulle kunna beskriva en enda människas ansikte. Det enda som kan skilja är lite olika färger eller mönster. Annars är det som ett hav av ansiktslösa varelser som trängs runt marknadsstånden. Nu i hettan är det svårt att andas också så maskerna åker lite upp och ner på hakan och näsan och så fort man kommer ur trängseln åker den av förstås, på när du går in i brödbutiken och av när du går ut...det blir som en ritual. Jag tänker inte längre på det. Men på resturanger och cafeer får vi möta varandra omaskade som på gatan! Vilket underligt djur människan är. Så fantastisk och så korkad på samma gång. Så fruktansvärt farlig både för sig själv och andra och samtidigt ett under av empati, medmänsklighet och kärlek. Ja så här kan tankarna gå när värmen stiger och man inte orkar göra något som helst utom att tänka...

lördag 31 juli 2021

Uppbrott...

Det är alltid lika vemodigt...att skiljas är att dö en smula lär någon ha sagt och även om det kan vara överdrivet ligger det något i det. I dag vände familjen Agnes bilen mot norr och for ganska tidigt. Sval skön luft och vackert soldis i horisonten ledsagade. Alla barnen trötta och hopkrupna bland kuddar o gosedjur och bagagelucka och takbox lastade med vinkartonger, honungsburkar jämte tält och sovsäckar. Christer och jag stod på vårt vanliga ställe och vinkande, alldeles vid kanten av vinfältet; där vi kan följa bilen ända bort till sista kröken där bilen stannar till, armar viftar och sedan är den borta. För knappt en vecka sedan var det familjen Fredric som reste och nu Agnes...Intensiva härliga underbara dagar och nu står jag här i vårt utekök och diskar och gråter en skvätt...inte för att det inte är skönt också att nu få rå sin tid, att slippa vara fokuserad på alla andra, se till att trötta småbarnsföräldrar får koppla av lite,ja, ni vet...det här att vara mamma och mormor och farmor... men för att allt tycks gå så fort...ett i tanken oändligt antal dagar är nu plötsligt borta och här är så tyst och tomt och vart tog tiden vägen? Dock känner jag att det också ska bli skönt att vila och bara tänka på mig själv (oh möjligen min käre man!!)och i huvudet och kroppen finns minnen av skratt och kramar och och små pratstunder med var och en som så där plötsligt kan dyka upp och som jag försökt ta vara på. Värmen gör också att man inte orkar göra så mycket. Inte rätt tid egentligen att vara här och nu har semestrarna börjat i Europa så vår by är knökfull med semesterfirare och restaurangerna gör goda affärer. Dem väl unnt! Min favorit på Mairetorget var tvingad att ha stängt i 7 månader...och inte bara den utan många andra också. Flera affärer har försvunnit, en del pga pensionnering men också flera för att det inte klarade sig längre ekonomiskt. Men nya har tillkommit, så det finns optimism i luften, känns också mer avspänt och hoppfullt än förra året vi var här. Fortfarande gäller mask på marknader och i affärer, men på gatorna behöver man det inte. De franska kindpussarna ser man sällan...man håller fortfarande avstånd och hälsar med armbågar eller en liten vinkning. Det kommer att ta tid innan livet återgår till det normala...smittan sprider sig fortfarande och många har inte/ eller vill inte vaccinera sig av flera anledningar. Fr.o.m i morgon måste man visa upp vaccinpass för att få gå på restauranger och cafeer och det väcker mycket ont blod här...höga böter lär det också bli för restaurangägare som vägrar följa reglerna och jag hörde om en restaurang som t.o.m stänger på trots. Ja, vad är rätt och vad är fel...många frågor och svar, men själv är jag nöjd med mina två sprutor och ser fram emot hösten med tillförsikt. Njuter av sommaren även om jag har svårt ibland med värmen (speciellt när den går över 35 grader) men förutom sedvanlig rosé!! tar jag varje dag vätskeersättning och dricker mycket vatten! Enligt min gode vän doktorn känner man inte törst lika lätt när man blir äldre så ett gott råd är att ha en karaff vatten stående så att du tar ett glas varje gång du ser den!
I dag besökte jag den lilla bokhandeln i byn Aups (marknadsdag) och hittade en underbar popupbok om blommor och en fin gästbok.
Gästbok på franska heter "livre d'or", guldbok...och det är ju det den blir när familj och vänner skriver i den om sina upplevelser! Älskar att gå i bokhandeln, speciellt i en sådan här liten med smala trappor upp till små rum där böckerna trängs på hyllorna och jag önskar, verkligen önskar, att jag talade och läste franska flytande och förstod allt!! och kunde ta del av alla äventyr och berättelser som döljer sig mellan pärmarna!

tisdag 29 juni 2021

Hundlokan...ödestugans sista tyllgardin...

Nu står sommaren i sin prakt. Här i Edsåsdalen, där vi varit i en vecka, slår fler och fler blommor ut och ängarna lyser i alla färger. Asfaltblomma som jag är, kan jag inte namnen på alla de blommor jag ser, men i min sommarbukett kompletterar de varandra från enklaste grässtrå till prästkrage och rödklöver.
Och så har vi hundlokan eller hundkexet som den också heter med sina spetsliknande blomställningar som breder ut sig i stora mattor, höga och skira.
Harry Martinsson kallar dem i sin dikt "Multnande stuga"... ödetorpets sista gardiner... och nyss läste jag en dikt av Stig Sjödin som jag återger här. "Nu har alla vägar brodyr och spetsar ty hundlokan blommar oemotståndlig, ciselörer granulatörer och knypplare visar här upp sin konst Det är bara för ögat att dricka denna syn som så slösande berättar om det okonstlade och enkla..."

tisdag 25 maj 2021

Jag far till Oxford...

Så får Laura äntligen sin Robbie och Hathaway ska nu "ensam" klara skivan på Oxfordshire polisdistrikt! Ja den käre Lewis vågar slutligen satsa på kärleken så nu kan jag lugnt sova! I nio säsonger har jag följt "Lewis" på SVT play och mer och mer tyckt om denne lite halvtröga kommisarie och hans inspektör Hathaway, en lång pojkaktig f.d akademiker som strör lärda citat omkring sig och munhuggs med sin "Sir". Vad är det som gör att jag älskar dessa engelska serier? Miljön är viktig! Här är det Oxford som gäller med sina olika college, där vaktmästaren sitter i ingången och har koll på studenter och lärare (professorer) som hastar iväg med sina slängkappor! På ån Isis (än avstickare från Thamsen)som går genom staden far kanoter fram med ivrigt paddlande studenter och vid å kanten kan våra poliser slå sig ner med sin pint efter väl förrättat verk och diskutera och begrunda brotten ur olika synvinklar och aspekter.
Brotten är av olika karaktär och rymmer allt av mänskliga tillkortakommanden och det är inte klokt så mycket som kan ske inom dessa slottsliknande lärosäten med bokklädda salar och laboratorier. Så har vi då den mildögda och ljuva Laura! Rättsläkaren som alltid finns där och ofta tillhandahåller viktig information om offret men också har tid att kasta varma blickar på vår kommisarie som gör detsamma! Hon är defenitivt ingen dununge, snarare lite moderlig och förstår att handskas försiktigt med kommisarien som fortfarande sörjer sin avlidna hustru.
När de äntligen efter 100 avsnitt!!, som det känns, kysser varandra börjar jag nästan gråta! Jag var på vippen att ge upp om min lite trögflirtade kommisarie, men jag vet att Hathaway också pressade på lite med sina kommentarer då och då! Förresten önskar jag att han också skulle hitta någon att sitta med vid åkanten! Tja, nu får jag säga farväl för denna gång till mina Oxfordvänner och trösta mig med en helt annan kommisarie, nämligen "Kommisarie Montalbano" från staden Vigàta i Italien. Något helt annat!!! Testa! (Finns på Netflix)Ciao!

lördag 22 maj 2021

Pingst, hänryckningens tid....

Så sa alltid min mamma när pingsthelgen stundade och uttrycket härrör från en dikt "Nattvardsbarnen" av Esaias Tegner. Pingsten är också kyrkans födelsedag för nu drabbades lärjungarna av helig ande och började förkunna om Jesus ute bland människorna på ett sätt (bla tungomålstalande) som inte skett tidigare. I Frankrike är annandag pingst fortfarande helgdag men den togs bort i Sverige 2004 till förmån för nationaldagen. Själv njuter jag som många andra av denna ljuvliga tid med doft från häggen som kommer emot mig när jag öppnar balkongdörren; gula maskrosor lyser soligt, blå förgätmigej, små klungor av ihärdiga vitsippor...min trädgård är oklippt och tillåter alla möjliga växter att ta plats... Jag vet att vi måste klippa snart men jag håller emot. Tycker om det här lite ovårdade, och tänker att detta just nu passar mitt lite turbulenta sinne och säkert gillar bina det också! Fortfarande känna livet på sparlåga; pausknappen är intryckt även om mycket börjar ljusna. Som så många andra väntar jag på andra vaccinationssprutan och det börja öppnas upp både för kultur och idrott. Men något har förändrats, åtminstone för mig...jag känner mig avklippt på något vis. Har svårt att defeniera känslan, kraftlös, inspirationsfattig, avdomnad...Min son Fredric uttryckte att han känner sig 5 år äldre efter detta år av instängdhet, jobba hemma, undvika kontakter etc och denna så att säga påtvingade isolering har tagit åt sinnet. Så även för mig och det är ändå så att jag försökt leva så öppet och aktivt som möjligt ibland även till mina barns och vänners frustration. Jag kan inte klaga, absolut inte när man betänker hur det står till i världen, men visst har detta pandemiår kostat på inte bara ekonomiskt... En av alla böcker som jag läst under denna tid är "Morgonstjärnan" av Knausgård. Välskriven med en kuslig apokalyptisk stämning. En stor oväntad stjärna dyker upp på himlen och man följer dess påverkan på nio olika människor, alla i någon form av kris. Vad är verkligt/overkligt, var går gränsen mellan liv och död, det förklarliga/oförklarliga? Intressanta och existentiella frågor som vi inte kan undvika. Själv är jag övertygad om att det finns mycket som vi inte kan se, förstå med våra sinnen, utan livet rymmer så mycket mer av all livets magi som nu ockå uppenbarar sig i denna hänryckningens tid.

fredag 16 april 2021

Än har inte vintern rasat ut....men snart!😘

Snart har vi varit en vecka i vårt fina Dalen. Vårvinter...kamp mellan vinter o vår...men vintern får snart ge sig!
Trots ett ymnigt snöfall så smälter det snabbt när solen tittar fram o värmer.För snart tre veckor sedan fick vi vår första spruta så nu ska vi ha ett relativt gott skydd mot covid, åtminstone ska vi inte bli så sjuka om vi ändå drabbas. Men det finns fullt av olyckskorpar, eller s.k realister... tredje vågen, mutationer, detta kommer vara lääänge...Men vad är då vaccinet till för? Jo, visserligen ska det skydda (men tänk på biverkningar) och du måste i alla fall undvika att umgås med obekanta, undvika affärer, restauranger, tvätta händerna, bära munskydd och äta inne med vänner är inte att rekommendera. Väldigt många har åsikter och tror sig veta vad som gäller och jag anses nog som väldigt obstinat och oförsiktig. Du verkar ju inte bry dig sa en väninna, som säger sig stå med fötterna stadigt på jorden i denna fråga. Jo jag bryr mig men kanske inte på samma sätt. Jag har full respekt för denna pandemi och det är djupt sorgligt med alla som dör av den men samtidigt känner jag att jag måste leva så gott och öppet jag kan för att inte vissna inombords. Vi har levt så jag och Christer. Som tur är har vi i stort sätt samma förhållningssätt vilket underlättar. Christer bromsar ibland, men vi har rört oss ute mycket, träffat vänner och barnbarn när de varit friska och vi har för det mesta försökt hålla avstånd och låtit bli att kramas...I går hade vi zoommöte med kören. Vet inte riktigt vad jag känner inför det. Roligt att se mina sångarvänner men jag känner mig bråkig där, ifrågasättande, varför kan vi inte sjunga ute snart? frågar jag t.ex Varför får man vara 500 personer på Ikea men bara 8 st i en kyrka även om kyrkan är en katedral? Det finns alltid någon som har svar...Jag känner mig som en gnällig barnunge som stampar i golvet och skriker Jag vill inte!! De flesta verkar vara så förståndiga och lugna och måste undra över vem jag kan vara som dessutom snart nårmar mig 80 årsstrecket med stormsteg. Gamla människan som dessutom är i en riskgrupp borde väl vara mer sansad och inse allvaret i situationen. Jaja...jag ska hålla mig lugn och inte opponera mig, jag mår inte bra av det heller, känner mig bara jobbig. I alla fall tänker jag föreslå en sångträff hos mig när solen är varm och vi kan sitta ute... när vintern rasat och sköna maj gjort sitt intåg. Kyrkan behöver inte vara inblandad så hoppas även Anna, vår gulliga körledare, kan komma då så att säga off the record! Och vår kyrka som ju har varit så försiktig får nu hålla stängt eftersom halva personalen insjuknat...ja det är en lurig fan det här viruset, ingen går säker, så jag får passa mig och sluta med att vara så kaxig. Min mamma sa att jag var jobbig som barn...och det har tydligen inte ändrat sig så särskilt mycket under åren som det verkar! Men nog nu! Jag är en inbiten optimist och ser nu fram mot spruta två, stundande vår och sommar och som sagt förhoppningsvis en sångträff med hugade sångarvänner!
p.s. Just nu messar en väninna att restriktionerna för vaccinerade lättar bl.a får man träffas inomhus! HÄRLIGT💕☃️

söndag 28 mars 2021

Vår fru och våfflor

Säkert år ni någon våffla i veckan! 25 mars är ju Maria Bebådelsedag, dagen då ärkeängeln Gabriel kom till Maria och talade om för henne att hon skulle föda Jesusbarnet, och ända till 1953 var det en röd dag i vår almanacka. Den kallas också Vårfrudagen och har firats inom kristenheten sedan 600-talet. Man tror att ett uttalsfel skapade ordet våffeldagen och därmed utvecklades också traditionen att äta våfflor. I Frankrike äter man gauffre, en mer rektangulär och tjockare våffla, och som vi, gärna med sylt och grädde.
Vårt grannland Norge äter våfflor nästan alla årstider, och helst då med en skiva mesost! Faktiskt ganska gott!
Det finns många vackra målningar och bilder på Marias bebådelse och en av de vackraste i mitt tycke är den av Fra Angelico, en freskmålning i klostret San Marco i Florens
Titta också på skulpturen av den glada ängeln, gjord på 1200-talet och som står bredvid Maria vid porten till en stor kyrka i Reims Frankrike. Här kan man tala om ett glatt budskap!

onsdag 24 mars 2021

En annan sorts böna!

Visst har jag berättat om min fantastiska kaffebuske! Det var nog länge sedan så jag tar det igen. Dessutom har busken numera blivit ett stort träd som snart vill tränga sig igenom taket...Det var på den tiden när det Bergianska växthuset, som numera är restaurang och cafe, var det egentliga växthuset. Jag stod beundrande och tittade på den väldiga kaffebusken när trädgårdsmästaren i egen hög person stannade till. Vi började småprata lite och så plockar han några kaffebönor från busken och lägger i min hand. Tre stycken små hårda bruna frön. Plantera de här säger han, så får du så småningom en egen kaffebuske! Sagt och gjort...Först var krukan liten, men den blev större allteftersom åren gick och plantan växte. Och nu, som sagt är krukan väldigt stor och det har blivit ett träd. Vissa tider har den sätt spinkig ut...grenar utan löv har brett ut sig, och ganska länge förde den en tynande tillvaro. Men så lämnade jag trädet i min son Fredrics vård under en semesterresa och vips när jag kom hem var det ett grönt och frodigt träd som tog emot mig och förklaringen var att Fredric gödslat med hästgödsel från sitt lantställe. Det gjorde susen! Nu lämnar jag alltid skötseln av mitt kaffeträd till Fredric när jag är bortrest! Får det några kaffebönor då? Ja varje år men inte många men jag gläder mig åt de små vita blommorna som kommer innan!
Nu har jag i alla fall långt om länge beslutat mig för att rådfråga Bergianska hur man gör med klippning...taket är nått!!

söndag 21 mars 2021

Konsten att laga Bruna Bönor!

Min älskade farmor var en hejare på att laga goda bruna bönor! Nästan varje gång jag besökte min farmor serverade hon bönorna och då alltid med stekt falukorv till. Så himla gott! Nu i Coronatider så försöker vi laga mat som vi tidigare inte lagat, som nyligen rårakor, och plötsligt blev jag så sugen på bruna bönor så sagt och gjort tog vi fram husmanskostboken med Morberg som vägvisare och satte i gång.
Det tar lite tid eftersom bönorna ska ligga i vatten i ca 12 timmar och sedan ska de koka i drygt 1,5 timme eller tills de är alldeles mjuka. Inget svårt således men nu kommer det till det som ska sätt pricken över i:et! Sirap och ättika! Vi följde receptet eftersom jag är av den åsikten att första gången man lagar en rätt ska man följa det och inte börja improvisera, så vi tog exact de mått som angavs. Ni som gillar bruna bönor vet att det ska bli en sötsyrlig smak och vi smakade av och smakade av.... det var dock inte lätt att få till den. Vi tog salt och t.o.m lite peppar(här improviserade vi) och ökade på mängden av sirap och ättika men den där riktiga touchen ville inte infinna sig. Dock blev det ok när det salta stekta fläsket kom till, men farmors härliga smak blev det inte. Kanske var det något speciellt som farmor tillsatte? Jag kan ju inte fråga henne, men det var nog det där "på en höft" eller "en nypa" som är så odefinierbart i köksspråket! Också farmors speciella kärlek förstås... Men skam den som ger sig! Nästa gång ska jag pröva receptet i "Mormors kokbok" som verkar lite enklare och lite mer gammaldags!!

onsdag 3 mars 2021

"Din stund på jorden"

I dag fyller min yngste son 50 år. Jag minns när han föddes på dåvarande St Eriks sjukhus. Jag var ensam i rummet med barnmorskan som hade spänt upp en duk mellan mig och henne så att jag inte kunde se något. Jag har inget minne av att pappan Mats var med bara att det gjorde så ont så jag försökte krypa upp mot sänggavlen och sa att "jag vill inte vara med längre.¨".Sedan minns jag att barnmorskan lade sig på min mage och tryckte hårt...och så kände jag hur han gled ut och så var han där denna underbara lilla kille❤️ I dag firar han sin dag med hustrun i Lysekil...vi har sjungit och hurrat i telefon och i kväll ska vi faca också och skåla. Någon fest blir det givetvis inte i dessa coronatider...Som för så många andra skjuts festen på framtiden och det lär bli många sådana!! Jag kan inte ha en finare son. Kärleksfull mot sin mamma, en otroligt fin pappa och uppskattad lärare, en älskad make, bror och vän. Jag är Lycklig också för att han i Christer har haft och har en så fin bonuspappa som har funnits med ända sedan han var 6 år. Att fylla 50 är något alldeles speciellt tycker jag... livets mittpunkt! Man har förhoppningsvis uppnått en viss klokskap och erfarenhet och saker och ting börjar få sina rätta propotioner. Ofta är det nu som man också kanske vågar pröva på något nytt, man har ju i bästa fall många kraftfulla år kvar att leva. Själv lämnade jag mitt arbete som lärare och satsade på min bokhandel. Den resan gav mig tio fantastiska år fyllda av underbara upplevelser och nu med härliga minnen. Livet går fort säger man ofta...rätt som det är är man 50, 60...och själv närmar jag mig sakteliga 80. Finns en vacker boktitel "Din stund på jorden" (en mycket tänkvärd bok av Vilhelm Moberg). Nu är din stund älskade Tobbe. Allt Gott önskar dig din mamma❤️❤️❤️

tisdag 23 februari 2021

"Framåt natten uppklarnande..."

Läser en roman av författaren Lennart Hagerfors med den vackra och mångbottnade titeln "Framåt natten uppklarnande". Får assosiationer till konstnären Lars Lerin...har för mig att en tavla från hans tid i Lofoten har ett liknande namn. Hans underbara akvareller från detta vackra, säregna landskap där ljuset är borta stora delar av året. I romanen kämpar en författare med sin skrivkramp. Han får ett stipendium som innebär att han under några veckor får vistas på Fårö i en av Ingmar Bergmans skrivarstugor. Här i detta karga, vindpinade landskap vid havet hoppas han få bukt med sina skrivproblem. Det finns ytterligare två stipendiater på gården, en konstnär, med ett projekt för avsaltning av havet..samt en engelsk naturvetare, musiker och poet. Jag har ännu inte läst klar boken och det ska bli spännande att se hur dessa människor med sina olika konstarter och uttryck kommer påverka min författare. Att olika konstarter befruktar varandra är inget nytt, en bok öppnar upp nya världar, som en tavla eller ett musikstycke...du får tillgång till många rum och delar av dig själv och kanske även inspiration till att utveckla ditt egna uttryck. För mig själv är det livsviktigt med kultur av olika slag och nu under pandemin lider jag av att det är så stängt och begränsat. Egna upplevelser framför datorn kan aldrig ge samma känsla som en konsert, utställning eller ett föredrag som du delar med andra. Böckerna kan det, men i en bokcirkel, där du kan diskutera och ventilera det skrivna, blir, inte så sällan, en bok, som du i förstånne tyckte var rätt ointressant, plötsligt intressant.

torsdag 11 februari 2021

Jag ser klarare....

Vintervackert...klarblå himmel, solglitter på snövallarna och kallt. Går barfota ut till vårt hängande fågelfröbord för att fylla på mat och trots den pyttekorta promenaden hinner fötterna bli iskalla. Till den lilla ekorren, som vi sett i flera dagar försöka ta sig upp till fågelbordet, ställer jag ut en bricka på trädgårdsbordet med frön; förhoppningsvis hinner han dit innan fåglarna...Ja, man är bliven en riktig pensionär... matar fåglar och harar! och det står väl inte länge på innan jag börjar baka bröd till dem också!!! Min älskade farmor gjorde det. En gång i veckan bakade hon längder som hon sedan smulade och lade ut på sitt fönsterbleck. Och hör och häpna! detta lärde sig fåglarna så varje vecka knackade de på fönstret för att påminna henne! Nej något brödbak för min del blir det inte! Någon måtta får det vara!
Läser i dagens DN att en fransk nunna på 117 år överlevt covid. Men var du inte rädd för att dö? frågade någon; Nej, svarade hon , jag är inte rädd för att dö...Ja, får man leva till 117 så kanske man inte är rädd längre varken för det ena eller andra. Denna grå hinna som lägger sig över allt och alla. Social distansering både fysiskt och psykiskt... jag som alla andra känner mig less och har viss förståelse för de proteströrelser som nu börjar växa fram i världen mot nedstängningar och begränsningar. Ena dagen är det så, nästa dag något annat...vaccinet verkar just nu långt borta åtminstone här i Sverige. Nu är det möjligen midsommar som gäller...och kan man ta Astra Zenicas vaccin? WHO säger en sak FHM en annan. Tycker ni jag gnäller? Jag gnäller inte, är bara frustrerad. Tänker på jobben som försvinner, hotande konkurser, ungdomar som begränsas i sin utbildning, kulturlivet som går på kryckor...listan kan göras lång... Vad gör jag då? (som verkligen inte ska klaga) Ja, först hemmagympa med Sofia i 20 minuter. Vi svänger med armar och ben och går strutsgång allt till Sofias glada tillrop, sedan kaffe och DN, som för det mesta inte gör mig gladare (undantag finns!) och sedan det vanliga hemstöket med att plocka upp eller ner i diskmaskinen, bädda etc. En promenad kanske?, en utflykt?(varför inte vackra Dalarö med middag på Tullkammaren?!)
Jag har många väninnor som går kilometervis så gott som varje dag...de försöker få med mig ibland, men jag är trögstartad... Träffar mina små barnbarn om de är friska, (kan inte hålla mig) och så förståd Netflix och SVTplay och boktraven är hög. Däremot har jag fortfarande så svårt att komma igång med den fortsatta rensningen efter vår renovering och jag skyndar förbi den stängda dörren till Agnes rum, som fortfarande är fylld av ouppackade lådor. I förrgår gjorde jag en gråstarrsoperation på vänster öga. Den gick bra och redan nu efter en dag ser jag mycket klarare. Håller för höger öga och nu ser jag allt så tydligt med skarpa konturer och när jag byter öga inser jag att jag måste operera det andra också!! I kväll har vi sångövning på Zoom. Vår körledare Anna värmer upp våra röster och sedan får två stämmor öva varannan gång. Allt är bättre än ingenting men oh vad jag saknar den fysiska närvaron, att få sjunga tillsammans, fika och prata IRL (nytt modernt ord för verklig samvaro!). Anmält mig till två föreläsningsserier på Senioruniversitetet, som börjar nu i mars; allt digitalt förstås och sedan finns ju konserter på Berwaldhallen play bl.a Det finns otroligt mycket att tillgå så att klaga på våra digitala möjligheter är inte rätt. MEN jag längtar efter att KRAMAS, äta middagar INOMHUS med min familj och mina vänner, och ha FEST med min älskade son Tobbe som i dagarna fyller 50. Här ett tips för oss "sköra" 70 plus😘 Vinterprogrammet 2020 på SRplay P1 med Patricia Tudor Sandahl. Stärkande, klokt och inspirerande om åldrandet och livet och med härlig musik!🎶

måndag 1 februari 2021

"Ja, nu är det vinter o skidan den slinter..."🎶

Klockan är strax åtta på morgonen och man anar morgonljuset bakom fjälltopen. Det ser ut att bli en fin dag i dag... himlen är ganska klar trots att de mörka skyarna ännu ej försvunnit. Vi ska åka hem idag. En underbar vintervecka är snart slut, men hemma väntar också en fin vinter har jag förstått. Det var längesedan jag upplevde en sådan här fullödig vinter. Metertjockt vintertäcke över myrar och ängar, granar nedtyngda av snö bildar vackra bågar över skidspåren, isglitter på snövallarna och en sol som i flera dagar lyst från en klarblå himmel och som bildar solgator mellan trädstammarna. Vi, som inte åkt skidor på många år, tar oss runt 3,5 km spåret och åker ner för backarna lite med andan i halsen!! ringrostiga förstås, men det går helt ok!
En härlig känsla att glida fram i välpreparerade spår...varför har vi inte åkt tidigare!! Nå, bättre nu än aldrig!
Det är så vilsamt med allt detta vita. En tystnad som ändå inte är tom på ljud...vinden och ett plötsligt vingslag från en fågel, skidornas glid... När det börjar snöa sveps vi in i ett mjukt täcke av fuktiga flingor, som klistrar fast sig i håret och gör hårtopparna styva; jag sträcker ut tungan, kallt och med den speciella snösmaken.
Minns när jag och Agnes åkte bil till Norge. Hon och Benny, hennes sambo, bodde i Narvik och sedan i Tromsö under 5 år, och jag åkte ofta dit. Nåväl denna gång var vi på väg från Kiruna till Narvik med två katter och lilla Elsa Dolly då runt ett år. Det var 30 grader kallt ute och vi for genom ett oändligt vidsträckt landskap. Inga bilar varken mot eller bakom oss, ingen trafik överhuvudtaget,. bara detta vita, kalla omringade oss. Det var både lockande och skrämmande. Tänk om vi skulle få motorstopp tänkte jag, hur länge skulle vi klara oss innan vi skulle frysa i hjäl, innan någon skulle hinna komma och hjälpa oss...Jag tänkte igenom våra möjligheter, har vi filtar har vi varm dryck etc, skulle mobilerna fungera? Vintern kan vara skrämmande och obarmhärtig på olika sätt med sin kyla, med sina laviner i fjällen, med lurande is under mjukt snötäcke, den fordrar respekt och lyhördhet. Vi kom i alla fall helbrägda fram trots ett plötsligt möte med utspringande renar!! Coronan har känts ganska avlägsen och trots att våra vänner här är mycket försiktiga i sitt umgänge och noga håller på restriktionerna har vi träffats och nu längtar alla efter vaccin. Oh att äntlige få krama om varandra och slippa dessa trista armbågar!