Tankar inför hösten.....

Jag vaknar och i rummet mellan dröm och verklighet ligger jag i min säng i vårt franska hus. I dag äter jag frukost inne i byn tänker jag; går upp, öppnar dörren mot vingården och den svala luften kommer emot mig. Så sköna är morgnarna innan solen får grepp om dagen med sin intensiva värme, ävensom kvällarna med sin ljumhet då man kan sitta ute hur länge som helst utan att frysa. Jag tar bilen in till byn, går den lilla vägen utanför centrum, förbi småskolan som har sommarlov och under valvet upp mot Mairetorget. Här har det redan bildats en kö med maskburna människor utanför byns bästa bageri.

På le Repos, min lilla restaurang, ser jag att det är Daniel som jobbar idag. Denna charmerande man i dryga 60 årsåldern som arbetar här varje sommar med sin fru, som tillsammans med ägarinnan Coraline står i köket och ansvarar för den goda maten. Han har ett ord för alla; skojar och skämtar med kvinnorna som myser av hans uppmärksamhet, så även jag förstås! Han serverar mig nypressad juice, cafe creme, croissant och frasig baguette med smör och idag jordgubbsmarmelad. Det smakar ljuvligt...Efteråt sällar jag mig till bagerikön, sätter på mig masken och inhandlar dagens bröd...

Jag slår upp ögonen och tittar ut på den gråmulna himlen. Bladen på björken utanför har börjat få en gul nyans och allt växande har stillnat. Sensommar...men än kan bli varma dagar och hösten är ändå ganska avlägsen. Jag räds den icke! Jag tycker om det lugn och den vila den ger och nu äntligen börjar livet långsamt återgå till det normala. ABF öppnar upp för vår franska kurs, Senioruniversitetet har en välfylld katalog och jag har redan anmält mig till några föreläsningar. Och inte minst!! i kväll börjar kören igen och vi får träffas i verkliga livet för första gången på ett och ett halvt år. Undrar hur det kommer att låta?!

Nästan 40 grader...vindstilla...poolen (vår lycka just nu) ger lite svalka men efter en stund måste man i igen. Det är bara skuggan som gäller. Här är inte tal om "the sunny side of the street..) vi flyttar stolarna efter den och fyller på med vattenflaskor i kylskåpet. Många tankar kring klimatet...värmeböljorna, bränderna, översvämningarna...Bränderna som rasar i Grekland närmar sig oroväckande Athen, (vi har hitills varit förskonade från bränder här) svåra översvämningar tidigare i Belgien, Tyskland, bekymrade forskare i TV rutan..också talibanernas framryckningar i Afganistan. Flyktingar som blir stoppade vid gränserna..vad kommer hända nu med alla kvinnor, flickor, när de skäggprydda fanatikerna tar makten..ingen frihet att studera, få leva och bestämma över sina liv, instängda bakom burkor och slöjor med män som dikterar deras livsvillkor. Jag blir galen när jag tänker på det och tackar Gud för att jag och mina flickor och kvinnliga vänner lever i ett fritt land. Det är säkert också svårt för många män...men det är på kvinnorna jag främst tänker. Ja detta är ju bara ett litet axplock av allt elände som finns i världen...det finns ju mycket bra också måste jag tänka. Alla som arbetar för det Goda på olika sätt. För våra barn måste vi kämpa och vara positiva trots allt, så försöker jag säga till mig själv. Hoppet och engagemanget får aldrig dö... Så här går tankarna där jag ligger på soffan under mullbärsträdet och tittar upp mot en klarblå himmel. Skyddad och priviligierad... Vi använder masker som vi tror ska skydda oss, både fysiskt och bildlikt. Osäkerheten kring dess värde tvistas det om. På marknaderna bär alla lydigt masker och jag tror inte jag skulle kunna beskriva en enda människas ansikte. Det enda som kan skilja är lite olika färger eller mönster. Annars är det som ett hav av ansiktslösa varelser som trängs runt marknadsstånden. Nu i hettan är det svårt att andas också så maskerna åker lite upp och ner på hakan och näsan och så fort man kommer ur trängseln åker den av förstås, på när du går in i brödbutiken och av när du går ut...det blir som en ritual. Jag tänker inte längre på det. Men på resturanger och cafeer får vi möta varandra omaskade som på gatan! Vilket underligt djur människan är. Så fantastisk och så korkad på samma gång. Så fruktansvärt farlig både för sig själv och andra och samtidigt ett under av empati, medmänsklighet och kärlek. Ja så här kan tankarna gå när värmen stiger och man inte orkar göra något som helst utom att tänka...