Tittut!

Ett fantastiskt vinterlandskap breder ut sig utanför fönstret. Tidig morgon och tyst i huset. Vår lilla vattkoppsflicka börjar återhämta sig men har kanske blivit van vid all uppmärksamhet för hon vill helst att man ska vara med henne…får plötsliga utbrott i bland,  inget passar, inte ens mamma, prövar sin vilja. Men musik och sång fungerar ofta och att titta in i Mumintrollets värld eller Bolipompas är också spännande. För att vi ska få lite andrum delar vi upp oss, så igår gick jag och Elsa Dolly på teater. På Lundagatan ligger dockteatern "Tittut". Jag har aldrig varit där förut och det blev verkligen en positiv överraskning. Sedan drygt 40 år ger man här föreställningar för små barn, från ca 2 år (men flera var mycket mindre!). Man tar upp olika existentiella frågor med hjälp av skuggspel, dockor men också med levande skådespelare.
Just nu ger man "Vem ska trösta knyttet" efter en saga av Tove Jansson och jag blev helt betagen! Ni som känner mig vet ju att jag ofta kan bli "översvallande", men det här var underbart. Spännande och med vacker scenografi bestående av enkla skärmar där berättelsen delvis visas via skuggspel men också förmedlas genom skådespelarnas agerande. Redan i foajen börjar det…och när vi kommer in i salongen ligger en vacker snäcka i en liten sandlåda…och det är där berättelsen tar sin början. Poetiskt och fängslande. Ja ni hör! Men, och det är ju det som är det viktiga! Alla barnen, och jag menar alla!, satt som trollbundna i 40 minuter! Och när de tillsammans ska hjälpa Knyttet att skriva ett brev till ett ensamt Skrutt så säger den första som räcker upp handen…" det ska bli ett lyckligt slut!" Och det blir det förstås, precis som det ska vara med sagor!

"Jag har tagit en ballong till Elin också!"

Efteråt gott med glass på "vårt" café Bokspindeln!

"God morgon mitt herrskap…"

Den numera nästan traditionsbundna hostan börjar ge med sig,  men vad trött man blir…och mörkret gör ju inte saken bättre heller men i går tittade solen fram och vi har laddat med ljus från IKEA! Dessutom lyser det så vackert i många fönster, stjärnor och ljusstakar och mer och mer ljusgirlanger på träd och buskar. I dag ska vi plocka fram vår snögubbe som tyvärr inte får stå i en snödriva…än!!

Återigen såg vi  Charles Dickens julsaga "A Christmas Carol" på Maximteatern och denna gång med två tonåriga barnbarn. Sagan om den snåle och girige Scrooge som upplever en spöknatt och som därefter öppnar sitt hjärta för sig själv och för sina medmänniskor,  gör en go och gla! och jag önskar att många skulle ha tillfälle att se den. Barnbarnen tyckte det var häftigt,  också för att den spelas på engelska,  och det verkade också den ungdomliga publiken tycka! Applåderna ville aldrig ta slut!

Som de flesta luciamorgnar gick jag upp tidigt för att se på TVs Lucia, tände ljus, kokade kaffe. Det var så mamma alltid gjorde och det var hon och jag som oftast satt och lyssnade till de vackra sångerna. 

Jag saknar henne alltid men speciellt denna tid. Hon älskade julen som också var den tid som hon hade sina finaste barndomsminnen ifrån . Efter Luciaprogrammet "halkade" jag in på ett gammalt "Här har du ditt liv program" med Lasse Holmqvist. Denna gång var gästen operasångerskan Elisabeth Söderström, vacker och skönsjungande sopran. Hon är borta nu, som Lasse och som flera andra i programmet. Vårt korta liv…sådana tankar kommer ofta till mig…hur viktigt det är, att ta hand om varandra, visa värme och omtanke.
I dag ska lilla E och jag lämna vår skokartongsjulklapp till insamlingen vid Kulturhuset, "Till en 6 årig flicka" har vi skrivit…God Jul från lilla E.

Mysdag med lilla E

Tidigt på morgonen kommer hon rejält påpälsad för idag ska vi vara tillsammans hela dagen jag och min lilla E! Fortfarande mörkt och kallt traskar vi i väg till tunnelbanan för att åka in till stan. Jag är ovan att åka så här tidigt på morgonen och ser på alla trötta människor som dystert stirrar ner i sina iphones eller ut genom fönstren. Så skönt att slippa detta tänker jag….
Vi ska gå på teater, på Boulevardteatern på Götgatan och träffa Alfons och hans pappa! Det står många barn i foyén och när dörrarna öppnas skyndar vi oss för att få sitta längst fram! Det är en underfundig och smått filosofisk Alfons vi träffar! Han undrar var han egentligen tar slut…är det inte så att han finns lite överallt? Hos pappa, hos kompisen Victor, hos gubben som känner doften från äpplet, som Alfons tuggar på, och som får gubben att gå hem och laga äppelpaj! Visst finns väl en bit av Alfons i den!?
När pappa trasslar in sig i Alfons knytsnören eller när Victor och Alfons tampas på golvet, då skrattar alla barnen hejdlöst! När vi går vinkas det med mössor och vantar "Hej då Alfons, Hej då!"
När vi återigen går mot tunnelbanan ser lilla E en bild av Mona Lisa i ett skyltfönster "det där är Mona Lisa, säger hon. Hon bor i Frankrike!"
Nu är det skyltfönstren på NK som hägrar och sedan jättegranen inne i varuhuset. Att skriva önskelista till tomten måste vi också göra men sedan kurrar magen och det blir köttbullar på restaurangen. Sedan är orken borta!! Vi måste absolut sitta på en bänk och åka hiss ner till tunnelbanan för trots att hon är så trööött vill hon åka till barnens egen bokhandel och köpa en adventskalender som ska hänga hos mig!
På "Bokslukaren" på Maria torget dricker hon saft och äter Lorangamazarin och sedan piggnar hon på sig. "Behövde en sockerkick, säger hon" denna underbara unge som sedan glatt öppnar alla luckor i Adventskalendern som jag missat!

Börjar bli lite trött….

Lilla E skriver till tomten som sover sött i Sophias urmakerifönster!

Viva la vida!

Kim Anderzon är död. Jag kände henne inte, har inte heller sett henne på teatern förutom en gång, och då fick hon mig att skratta och sätta i halsen på samma gång på sätt jag sällan gjort förut! Det var på det ärevördiga Mosebacke i Stockholm och där satt vi tillsammans med andra kvinnor och en "stackars" inklämd karl i ett rum och väntade på att föreställningen "Vivagina" skulle börja. Det gick en stund…vi stirrade på scenen..då plötsligt öppnas dörren längst bak och ett huvud tittar fram som säger något i stil med (minns inte exakt) "är det här jag ska tala om f…? och så går den här rödtoppen med energiska steg fram och intar scenen med en självklarhet som jag sällan skådat! Det blev några timmar av skratt, igenkännande och även förundran över hur lite man egentligen tänkt om denna vårt kvinnliga kön, och eftersom jag satt i Kims blickfång tog hon korn på mig då och då..."vad säger du där damen med fåret!" (jag hade en teddyväst på mig!) och även den inklämda mannen fick några "gliringar" stundtals! Hennes energi och vitalitet var förkrossande och vi var alldeles slut efteråt! (och vad skulle hon själv då inte ha varit?!)
Nu är hon borta. Jag såg en kort intervju med henne i TVs program "Fråga doktorn". Trots att hon var så märkt av sin cancer strålade hennes livskraft genom rutan och på frågan vad hon skulle vilja förmedla till oss svarade hon "Lev, ta till vara på varandra, älska…"
Vi är årsbarn. Kanske berör mig hennes död starkare då. Jag trodde aldrig detta skulle drabba mig, sa hon…så är det. Vi vet inte vad som ska hända oss och skönt är väl det men under tiden ska vi Leva.
Viva la vida!

"Plöstsligt knackar det på dörren…"både bokstavligt och bildligt

Jag har precis slagit ihop pärmarna till Etgar Kerets novellsamling "Plötsligt knackar det på dörren". Små korta betraktelser;  som urklipp i en pågående verklighet, där man inte vet hur det börjar eller slutar utan hamnar mitt i! Underfundiga, ofta absurda berättelser som får mig att skratta och samtidigt se på saker och ting med omvänt perspektiv. T.ex hur vi med våra saker i fickorna eller för all del i vår väska kan bejaka livet om lyckan plötsligt skulle uppenbara sig!! Etgar Keret är en israelisk författare, bor i Tel Aviv och har skrivit flera böcker. Hans familj är också något av en ytterlighet! En syster som är ultraortodox med elva barn och en bror som är vänsterradikal. Själv säger han sig vara liberal vänster! Ska absolut läsa fler böcker av honom! Pröva du med!
 Skrattet i halsen satte vi dock igår när vi på Uppsala Stadsteater  såg musikalen "Cabaret"! Jag vet att jag oftast är positiv mot det mesta!! (några vänner tycker jag är så onyanserad…) men den här uppsättningen var fantastisk bra! Ni vet säkert att handlingen utspelar sig i Berlin under slutet av 20- och början av 30-talet strax innan Hitler kom till makten. För några år var Berlin en fristad för experimentell konst och radikal politik men också olika yttringar av dekadans och massor av människor festade runt. Sally Bowles, spelad och sjungen suveränt av Sarah Dawn Finer uppträder på Kit Kat Club där hon lär känna Cliff Bradshaw, amerikan med författardrömmar. Kring dessa utspelar sig berättelsen om människans unika förmåga att vägra se sanningen i vitögat…att en fruktansvärd katastrof närmar sig. "Det är bara skolpojkars bus", säger den judiske frukthandlaren, när hans fönster krossas av

stenar, " det går över"….över går också förlovningen mellan honom och hyresvärdinnan fräulein Schneider, (underbara Babben Larsson) när det börjar gå uppför henne vad som kommer att inträffa om hon gifter sig med en jude. Dekoren är effektfull, inte för glittrig utan mörk som en bunker…Slutscenen är mäktig. Konferencierns tandglittrande leende " Willkommen…" blir till en grimas (utmärkt spelad av Oscar Pierrrou Lindén) och slutet är dramatiskt. Alla klär av sig och stiger in i bunkern och högst upp står det blonda paret med sin pälskrage och hakkorsarmbindel. Wagners musik ur Parsifal dånar över salongen, ödesmättat.
Kan det vara mer aktuellt,  frågar jag mig? Nu med nazister som framträder på gator och torg, inte bara här utan i hela Europa. Och så många av oss som helst vill stoppa huvudet i busken och säga som Sally Bowles, det är bara politik, det kommer att bli bra….Om ni har tillfälle så se denna viktiga och tänkvärda musical. Vi måste tillsammans kämpa mot dessa agressiva och destruktiva krafter som breder ut sig.

"Climb every mountain…"

I går kväll såg jag en teaterversion av "Sound of Music" på TV! Minns när jag såg filmen som hade premiär 1965 och som blev en veritabel succé! (himmel nästan för 50 år sedan…)Vissa såg filmen om och om igen och jag köpte givetvis så småningom dvdn och något av de häftigaste i mitt tycke är öppningsscenen när Maria går upp på berget och hela alpvärlden breder ut sig i all sin skönhet framför henne och hon brister ut i titelsången. Maffigt!! En annan häftig upplevelse var när filmen kom i en s.k. "sing-along-version" och jag och en körkompis satt tillsammans i en fullsatt biosalong iförda hyrda nunnedok tillsammans med Marior, andra nunnor,  von Trappar och kaptener och sjöng med i varje sång för full hals! Vilken otrolig stämning! När filmen var slut fick den bäst utklädda Maria och kaptenen fira bröllop framme vid filmduken till hurrarop från en entusiastisk publik och fick något pris, minns ej vad. Men upplevelsen var nog pris i sig! Filmens otroligt vackra naturscenerier kan ju inte teatern återge och jag tyckte nog att filmens kapten var mer karismatisk än teateruppsättningens men musiken kan ingen ändra på och håret reste sig på mina armar när  abedissan helt underbart sjöng "Climb every mountain, till you find your dream…"

Fredagsmys....

I dag är det mysdag...

med lilla E, 5 år! Väl påpälsad kom hon till mig i morse för nu skulle vi åka tunnelbana och buss till Orionteatern för att se "Vems lilla mössa flyger", som min bloggvän Eva rekommenderat! Texten är skriven av Barbro Lindgren och låt mig på en gång säga att den är underbar och tänkvärd både för stora och små!  Så underfundig, fantasifull och galen och här spelas också en version av Shakespeares Hamlet som är vansinnigt rolig! Mycket barn i salongen, mycket skratt, kanske en aning långt för lilla E men vi hade en härlig stund! "Jag tycker den var jättebra, sa lilla E, men nu är magen hungrig!", så det blev pizza på ett mysigt ställe i närheten och sedan for vi hem till mig, "för vi ska väl vara hos dig farmor?"! och nu sitter vi här vid bordet! Lilla E ritar och jag skriver och snart ska vi fortsätta vårt mys, kanske med spel eller en film! Så rik jag är....