Årets första dag och blogg!

Efter närapå en hel veckas krångel med internet (kan nu ta emot mejl men ej skicka...) ska det hela fungera! Och det gör det om än långsamt. Vad beroende man har blivit av all denna teknik...kan snart inte skriva för hand!! Skämt åsido, jag skickar fortfarande vykort då och då och är inte helt främmande för att skriva brev, men visst är det enkelt med datorn, iphonen och paddan, det är bara att acceptera att man är ohjälpligt tillvand!
Fullkomlig stiltje i byn! Alla verkar sova efter nyårsnatten. Vad folk nu gjorde... för något byfirande var det inte frågan om. Inga fyrverkerier, ingen musik på torget, stängt och tillbommat nästan överallt utom på den restaurangen där vi åt vår nyårsmiddag tillsammans med några andra vilsekomna själar!
Helt ok måltid och sedan kurade vi framför brasan och försökte hålla oss vakna för att skåla in tolvslaget. Sätt på radion, sa jag till Christer, kanske har de något trevligt att lyssna på så här i elfte timmen. Hade i tankarna P1s nyårssändningar med "Das Alte Jahr vergangen ist" av Bach, Tegnerdikten "Det eviga" och 12-slaget, inringt av alla Sveriges domkyrkoklockor....Men ack nej. Pompös musik och när tolvslaget äntligen kom hörde vi knappt vad hallåmannen sade, kanske var det Bon Année? Således en mycket enkel och fridfull nyårsafton men med både gåslever och champagne!
På årets första dag skrapar vi bilrutorna rena från frosten och dagens utflykt blir till den lilla byn Pontèves som ligger uppe på en bergstopp med sin slottsruin från 1000-talet.

 Här bodde folk, men i början av 1400-talet övergavs byn bl.a p g a pesten för att återuppstå 1477 då människor från Ligurien flyttade in. Numera bor här ca 700 själar.  Smala gränder, en gammal kyrka vid byns hjärta där det också ligger ett bibliotek! och en liten affär, som också fungerar som ett café. Här sitter ett gäng gubbar och dricker rödvin och de  hälsar oss med Bonne Annèe när vi stiger in efter en promenad. En TV står på ett rangligt metallbord med sitt evinnerliga frågesportsprogram och vi beställer varm choklad att dricka till våra medhavda croissanter. Utanför kuttrar ett gäng duvor i fontänen och i några krukor blommar penséer. Enkelt och fridfullt

"Att söka sig till det som ger livet glädje"

Dagar med höstkänsla…ett dödsfall i familjen (Christers mor), känner mig trött och lite nedstämd, så många tankar om livets förgänglighet. Har liksom ingen särskild lust att göra någonting, vad är meningen med allt frågar jag mig? Ringer kär väninna och vi har ett långt samtal, upplivande och givande och så tittar jag på filmen "Besatt av ordet" av Peter Östlund om författaren Carl-Johan Ekerwald. För flera år sedan läste jag hans bok om förhållandet med författarinnan och journalisten Sigrid Kahle "Kom madame, fru" och kände då att den här författaren vill jag lära känna mer,
och nu ser jag denna underbara film och blir ännu mer inspirerad och nyfiken.
Ekerwald föddes 1923 i Östersund och växte upp på lite olika platser i Jämtland. Nu är han 93 år, en stilig man, full av livsglädje och arbetslust och som han säger "om han får leva" kommer hans bok om bildning ut i höst och han har flera projekt på gång, minst i tre år framöver! Över 50 böcker har han publicerat; kulturhistoriska essäer, romaner, barn och ungdomsböcker och under många år var han kulturjournalist i svenska dagstidningar. Hans bildning är enorm bl.a lärde hans sig persiska för att kunna läsa persisk poesi på originalspråket. Gift med Anna i 60 år som dog i Alzheimer men vid 87 års ålder fick han möta kärleken igen då han träffade  en annan stor kulturpersonlighet,  Sigrid Kahle, då 83 år, och deras kärlek blev intensiv och berikande trots att de bara fick ett par år tillsammans. Kahle avled 2013 i cancer. De tog tillvara varje dag, ingen minut skulle gå till spillo för "sanden i  timglaset," som Ekerwald talar om i filmen, verkar rinna fortare och fortare ju äldre man blir.

Samtidigt som bilden av Ekerwald växer fram, växer också skulpturen av hans ansikte genom skuptören Lena Billingskogs skickliga händer. Allt samlat, konst, litteratur och musik som ackompanjerar Ekerwalds stilla dans som skymtar genom fönstret i slutvinjetten. De kloka orden, det befriande skrattet…livsandarna återvänder!

Äntligen har mitt rufs fått ett namn!!

"Vad heter hon nu, du vet hon som bodde i det där huset som låg så nära han som brukade fiska i, vad hette sjön nu?!" etc etc. Visst känner ni igen er? Jag brukar gå igenom alfabetet och för det mesta så  dyker namnet upp på platsen eller personen, men ibland tar det ett tag…Jag läser just nu en trevlig bok av Nora Ephron, amerikanskan som bl.a gjort filmerna "När Harry mötte Sally" och "You´ve got mail", kärlekskomedier med verklig feelgoodkänsla! Boken heter "Jag minns ingenting och andra betraktelser" och för att inte minnas något tycker jag att hon minns en hel del om sitt liv och sina upplevelser! Men kanske blir det så när man sitter ner och tänker till. Jag minns en gång när jag gick på en skrivarkurs och jag skulle skriva något om det hus jag bodde i som barn. Jag kunde inte komma på så mycket så det blev bara några meningar. Men sedan när mina skrivkamrater började ställa frågor om texten började jag minnas mer och mer och när min betraktelse avslutades hade jag skrivit en hel A 4! Nora Ephron skriver med humor och självdistans om sin familj, sitt arbete, sina tillkortakommanden men också sina succéer! Jag blir glad när jag läser, lättläst men ändå med substans. Dessutom delar vi ett Aruba tillsammans! Aruba är en liten karibisk ö där vindarna är så starka att träden har blåst sidledes i en riktning. Precis som virvlarna baktill i Noras hår och så även i mitt!! Hur jag än kammar och fixar  så är virveln tillbaka igen och rufset är ett faktum!! Sanningen är att en del känner igen mig bakifrån just på grund av rufset och då har jag ändå kammat mig!!
Nora Ephron dog 2012 endast 71 år gammal och en av hennes sista filmer är "Julie och Julia", som handlar om en ung kvinna Julie som bloggar om hur hon under 1 år lagar mat efter en kokbok skriven av Julia Child, en mycket speciell kokboksförfattare. En härlig, livsbejakande film,  som alla de filmer jag sett av Nora Ephron!

Mitt Aruba!

I skuggan av döden blir livet så tydligt….

I flera dagar har  mina tankar rört sig kring våra mest existentiella frågor. I torsdags begravdes min körkamrat. En vacker, stämningsfull men ack så sorglig upplevelse. Dock var kyrkan full av familj och vänner och alla körkollegor som slutit upp för att hylla vår kamrat med vacker sång. Och i går såg jag Billie August film "Lilla hjärtat" som handlar om en svårt ALS sjuk kvinna som bestämt sig för att ta sitt liv innan hon blir helt totalförlamad. Man kan nu undra varför jag valde just denna sorgliga film, det hade väl varit på sin plats att välja något gladare, men som alltid försvinner många filmer från reportoaren så snabbt och jag läste att denna nu var på utgång. Dessutom låg biografen mitt emot den underbara bok och antikvitetshandeln Rönell och där skulle senare Bodil Malmsten framträda och läsa ur sin senaste diktbok "Det här är hjärtat". En dikt om sorg och förlust av en mycket kär vän. Själv har hon cancer och behandlas just nu med strålning, men osentimentalt och med den typiska Malmstenska utstrålningen fångade hon och grep oss alla.
 På hemvägen gick jag in på Pocketshop och där på disken stod boken Tranströmers samlade dikter. Oh, han skriver så fint, sa jag till expediten och då svarade hon att hon ställt boken där för att han just hade avlidit. Så mycket död och förlust på bara några dagar…Första gången jag riktigt hörde Tranströmer var på en gudstjänt där prästen citerade några rader ur dikten Romanska bågar. Orden gick rakt in i hjärtat och fick mig att genast gå och köpa hans diktsamling. Andra mer kunniga får analysera och beskriva hans otroliga förmåga att beröra människor över hela världen. I det vardagliga, i naturen skapar han inre bilder som bryter igenom kulturella skillnader och talar till alla. Jag är så otroligt glad över att han tilldelades Nobelpriset 2011.

Här några citat ur min egen samling,

"Var människa en halvöppen dörr
som leder till ett rum för alla"

"Jag måste vara ensam
tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.
- Utan program."

"Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,
                                                      en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv."

"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Alla goda ting är tre!

Jag är helt slut! Men skönt slut och minst 5 kilo lättare i sinnet!! I morse sa min älskade dotter, nu mamma ska vi rensa och fixa i ert sovrum, du har blivit en riktig "bag-lady" med dina boktravar och kassar med papper. Sagt och gjort började hon organisera i bokhyllorna och så hittade hon plötsligt bakom några böcker mitt halsband som jag letat efter så länge. Ett underbart silverhalsband som jag ärvt av mamma. Oh vad jag blev glad! Jag har hela tiden haft på känn att det funnits någonstans men inte var! Med halsbandet på sorterade vi vidare, kastade och lättare och lättare kändes sinnet! Då knackade det på dörren och utanför stod en man med ett paket till mig. Min bloggbok för 2013 hade kommit. Två böcker blev det och denna gång med dubbelt så stora bilder som förra året. När jag nu tittar i böckerna känner jag mig stolt! Så mycket jag skrivit och så mycket jag upplevt och vad roligt att också läsa de kommentarer jag fått! Så skriv kära bloggvänner även direkta kommentarer, de bevaras i min bloggbok!
Så sa vi Hej då till Julen i dag! Elsa Dolly tog fram hammaren och knackade sönder pepparkakshuset och i går dansade vi ut julgranen som nu står bredvid snögubben! Det känns också bra! Allt har sin tid som Alfons pappa säger!

"Orden som befriar..."

Maria och Elisabeth samtalar

Jag kan inte lämna min klosterträdgård riktigt ännu. Tänker på alla givande samtal som infann sig mellan oss deltagare. Vissa hade redan börjat skriva på teman som de tagit med sig hemifrån, så även jag, men den annorlunda miljön och allt det vi delgav varandra gjorde att flera tänkte om och började skriva om annat eller t.o.m inget skrevs. Vilken makt orden kan ha. Rubriken på min blogg är från en bok från slutet av 70-talet skriven av fransyskan Marie Cardinal. Den handlar om hur hon via 7 års psykoanalys tog sig tillbaka till ett liv utan ångest och psykosomatiska besvär tack vare just orden. Att äga ett språk ser jag nästan som det allra viktigaste. Att via både det talade och skrivna hitta tillbaka till sig själv, att hitta en plattform som bär, att nå fram till andra.  Flera av oss i gruppen bar med sig minnen av svåra upplevelser, men viljan att hitta de rätta orden till sina berättelser är stark och utmanande.  Att lyssna på varandras texter, att lyssna på varandra i samtal, inspirerande och lärorikt.  Även trädgården talade  till oss med växter som fortfarande blommade trots att det är vintervila, med sina torra buskar och avlövade trän. Under träden stod stolar, lätta att vända mot varandra eller bara sitta i för en ensam stund.
Hit kommer jag att återvända många gånger i mina tankar....

Från en klosterträdgård

Just nu ligger jag i mitt rum i klostret Notre Dame de Sion,  i den vackra byn Ein Kerem (vingårdskällan) alldeles nära Jerusalem. Klosterorden grundades i mitten av 1800-talet i Frankrike av några judar som konverterat till kristendomen och några årtionden senare började man bygga detta kloster som nu är omgivet av en underbar trädgård. Här kan vi 11 skrivglada kvinnor vandra omkring och njuta av den sköna värmen och de vackra blommor som fortfarande lyser med sina färger trots att en stor del av naturen nu befinner sig i vila. Det är dock inte alltid så lätt att samla sig runt själva skrivandet då miljön är så speciell och det land vi just nu befinner oss i är så mångfasetterat, så komplext med alla sina olika religiösa och politiska uttryck.  Enligt den kristna traditionen var det här Elisabeth, mor till Johannes Döparen, mirakulöst blev havande trots sin höga ålder och hit kom även hennes släkting Maria, som även hon var havande. Kvinnorna möttes vid en brunn som nu kallas "Marys källa" och vars vatten anses heligt och välgörande.  Vackra kyrkor har byggts över platser där man tror att Johannes är född och där Maria och Elisabeth samtalade. Samtalar gör även vi kvinnor i gruppen där vi delger varandra av våra livsberättelser och erfarenheter. Det är en fin stämning och tryggheten skapar en öppenhet som jag finner ovanlig. Denna heliga plats inspirerar oss alla på ett alldeles särskilt sätt.

Shalom...

Ni kanske läste min blogg om kärleksromaner för ett tag sedan. En av de verkligt välskrivna och gripande kärleksromaner jag läst under sista året är Anita Goldmans "Kärlekskursen". På en gul soffa hos sin själsasörjare och i köket bland syltgrytor, krämig morotssoppa  och mamma Rosies gefillte fish rannsakar huvudpersonen Katja sitt liv och sitt äktenskap som fallit i bitar. Det är en stark roman om en kvinnas resa, i dåtid och nutid,  en slags kursbeskrivning i kärlekens historia. Anita Goldman är född i Sverige men bodde många år i Israel dit hon nu har återvänt. Jag hade glädjen att få hälsa henne välkommen till min bokhandel en gång och då talade hon om sin bok "Ljusbärarna", en bok om människor som  förmår växa som människa även när deras människovärde sätts i fråga. Det blev en intressant kväll mycket också tack vare författarinnans intensitet och engagemang. Och nu mina kära bloggvänner! I morgon far jag till Israel för att delta i en skrivarkurs just med Anita Goldman! I en liten by utanför Jerusalem ska jag bo i ett kloster tillsammans med andra kvinnor och skriva och samtala om skrivandets lust och möda. Lyxigt jag vet, men jag tycker det ska bli så underbart att få ägna mig helt åt det jag tycker är så roligt, att skriva! Så det blir ingen blogg på ett antal dagar, men jag hoppas ni finns kvar när jag återkommer! Lehitraot! (På återseende!)

Jerusalem