Flippatofflor eller raggsockor?!!

Midsommarvecka i Dalen! Mellan 8 och 10 grader...det blåser kallt, men Christer vägrar göra brasa..."Det är ju midsommar för sjutton!!" Vackert sommarlandskap är det dock. Ängar och dikeskanter fulla av blommor, gula, vita ,röda...och gräs och träd skiftar i friska gröna färger. Vi gör små bilturer där vi tittar på naturen o de mäktiga fjällen genom bilrutan, för att gå ut är inte att tänka på (regn o rusk). Vi har inte riktigt tagit till oss devisen "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!😀 Men vem är jag att klaga? (Har ju nyligen varit en härlig o solvarm vecka på Mallorca med dottern!) Här finns goda böcker, gott vin till maten och gamla Bondfilmer på TV 4 plus! Sean Connery är fortfarande James Bond för mig och filmerna håller ännu måttet i mitt tycke! Christer har sina korsord och en liten midsommarstång står på bordet! Just nu när jag ligger här i soffan och ser ut på Grofjället, (och gnäller lite!) klarnar himlen plötsligt upp och solen tittar fram! Såklart! Man får aldrig ge upp hoppet! Det blir nog en hyfsad midsommarafton i alla fall så jag kan ta på min nya klänning och fira årets ljusaste natt med min kära man och några vänner! (Tror jag sätter på mig klänningen hursomhelst!!) Glad och God Midsommar❤️💃

Tankar från poolen....

¨För mycket och för lite skämmer allt¨, sa min mamma ibland eller ¨Lagom är bäst¨ och just nu känns detta verkligen som ett axiom när jag sitter här i skuggan och värmen nästan tangerar 40 grader. Det enda som riktigt kan svalka är en iskall dusch eller att stänga in sig i sovrummet där vår AC förnärvarande fungerar sedan flera timmar. (den har krånglat i flera dagar...)Tänker på länder där värmen är ännu högre upp emot 50 grader och mer...I Sverige regnar det och många längtar efter mer solvärme...ja, så ojämnt fördelat är det, även i klimatvärlden...Man orkar inte göra någonting annat än sitta, ligga, dåsa...dricka är ju viktigt! Kylskåpet är fyllt med diverse olika drycker och någon speciell hunger har jag inte heller...dessutom tränger sig värmen in i huvudet och gör åtminstone mig slö och seg. Går långsamt också och blir nu denna lilla blogg helt pladdrig och vimsig så vet ni vad det beror på! Häromdagen lyssnade vi på Mark Levengoods sommarprat! Roligt, underhållande och tänkvärt. Han talade en del om sin mornor och från henne hade han fått ett uttryck som han ofta tänkte på. Vid något tillfälle hade hans mormor fått ett vackert litet diadem, som låg i ett fint etui, som hon då och då tog fram. "Carpe diadem" sade hon till Mark, d.v.s hitta de små fina sakerna i livet, vad än det må vara...som jag i morse när jag stod och diskade i vårt sommarkök och fick se en ödla som klättrade upp i trädet! Saken är den att det är länge sedan vi såg ödlor...förr var det många som kom fram på kvällarna och spanade på insekterna som svärmade i lampskenet; för att inte tala om de fina kopparna, som bara hängde där i affären...ja, ni fattar!!

¨Carpe diadem¨ blir nu också mitt nya mantra när jag inte orkar göra något annat! Såg nu lite extra på den fina skålen jag köpte på loppis...Fin med blomma i! ¨Carpe Diadem¨!!

I helgen uppfylldes min dröm att få åka ut till havsbandet och besöka ön Rödlöga! En present från mina vänner Hasse och Evelyn som själva bor på en ö nära Furusund

.

Vad kunde bli bättre än en solig dag, härlig uppfriskande båttur förbi stora och små öar, vindpinade kobbar och där ute vid horisonten Rödlöga med sina vackra sommarhus, blommande trädgårdar och svagt rosafärgade klippor. (Namnet Rödlöga kommer av stenen fältspat som är just rödfärgad)

Bubbel och laxwraps intogs vid strandkanten och kaffe och morotskaka inköptes på den lilla serveringen! En liten handelsbod finns också och utmed väggen utanför kan man botanisera bland böcker av alla de slag! Här ute har man även ostfestival som infaller den 15 juli och har man ingen egen båt kan man åka hit med någon av Vaxholmsbåtarna!

Vilken rikedom som vår skärgård bjuder på...även av pyttesmå fästingar, som kliar infernaliskt även när du tagit bort dem!! Men vad är det när man får dricka champagne tillsammans med goda vänner, ta morgondopp tillsammans med ett Måzartpar och äta frukost på en rikt blommande sommaräng med huskatten Angus!

Har just avslutat sommarens "obligatoriska" Agatha Christie. Denna gång ingen omläsning utan en som jag inte läst tidigare "Mord är lätt" och som min goda vän Evelyn hade i sitt sommarhus och så snällt gav mig! Alltid en vila att kliva in i Agathas vårld med söta små engelska byar, godmodiga präster, pratglada gamla damer och en och anna suspekt figur som givetvis inte är mördaren!! Lite kärlek finns ofta med och om inte Poirot eller miss Marple löser gåtan så gör någon annan det förstås! Själv har jag en benägenhet att aldrig komma ihåg vem som är mördaren vilket alltid gör omläsningen lika spännande!!

"Och solen har sin gång..."

Midsommaren är över...nu vänder dagen så sakteliga och kvällarna, som fortfarande är underbart ljusa,blir långsamt mörkare. Lätt att bli svårmodig men än är sommaren nyutsprungen och många dagar ligger framför oss av förhoppningsvis soliga sköna dagar och ljumma kvällar. Regn behövs dock i mängder för all växtlighet på åkrar och ängar, för träden och buskarna som börjar hänga moloket även i min lilla trädgård men här kan jag ändå trösta dem lite med min egen vattenkanna. Vi hade en härlig midsommar hos vänner i Tisarbaden; en midsommar med alla tillbehör; egenhändigt snickrad majstång med björklöv, blomsterplockning och kransbindning och vackert dukat bord till sillunchen.

Och sedan "små grodorna " och "Björnen sover"! Lilla goa Elliots skratt och glädje! Morgondopp i Tisaren bland näckrosor...havet är havet, men att bada i en insjö med dess speciella doft är underbart.

Sitter och skriver i min trädgård...småfåglarna samlas på kvistarna runt betongrabarberbladet för sitt morgondopp och fortfarande hör man koltrasten sjunga. Tyst i parken för tillfället men ofta är här barn som gungar eller spelar fotboll. Igår kom en regnskur och jag låg här i soffan under pergolan och läste om en bok, som jag läst flera gånger tidigare. Erich Maria Remarques "Himlen har inga favoriter". Det smattrade trivsamt på taket, jordig doft från marken och jag drogs återigen in i denna bok på det särskilda sätt som jag gjort varje gång jag läst den. Det finns en del böcker som på något sätt definierar ett själsligt tillstånd som grundar sig även inom en själv...En annan bok är "Den hemliga trädgården" som jag alltid återkommer till och även "Och solen har sin gång" av Hemingway, som ligger här på bordet...en gammal pocket, lite gulnad med mitt gamla telefonnummer inskrivet med blyerts.

Grekland i mitt hjärta❤️

Första gången jag var i Grekland reste jag och min väninna Ulla till Rhodos, som då fortfarande var en jungfruelig ö utan stora hotell, med milsvida öde stränder och små tavernor där man gick in i köket och valde från grytorna! Vi var runt 18, 19 år och levde på några drachmer om dagen...ofta spagetti och vatten! Vi åkte båt från Athen, en liten båt där man trängde ihop sig; djur och människor om vartannat och vi sov på däcket till vågornas brus kring stäven. I Athen kunde man sitta uppe på Akropolis lutad mot en pelare eller strosa omkring bland templen...(numera är allt inhägnat) och överallt spelades "Aldrig på en söndag" med storstjärnan den grönögda Nana Moskouri! Jag måste ha grekiskt blod i ådrorna tänkte jag...jag kände mig hemma direkt och nu följde år då Grekland var mitt ständiga resmål; med mina två söner, med vänner och givetvis med min älskade. Under min "sturm och drangperiod" d.v.s mellan skilsmässa och nytt äktenskap hade jag min egen Zorba under en period ävensom en fransk dito, som tog mig med till små spännande öar där jag lärde mig snorkla och dyka efter bläckfisk...då var musiken Theodorakis och under juntatiden fick man vara försiktig med vad man pratade om...stora demonstrationer både i Sverige och Grekland. Nu har mycket förändrats...Grekland tillhör nu ett av de länder som är mest besökt av oss svenskar; Stora hotell växer upp, maten blir mer tillrättalagd (på många ställen serveras inte längre retzina) och man får nu ofta kvitton!!! (Ett viktigt framsteg för den grekiska ekonomin!) Men bakom "kulisserna" serveras fortfarande "mammas" mat och letar man lite längs allfartsvägen och stränderna kan man hitta små ställen där retzinan givetvis finns och fortfarande serveras i vanliga dricksglas! Musiken är Zorbas dans och "I Margarita, i Margaro" en sång defenetivt för mig!!

Min trädgård får vara lite tilltufsat rufsig i år....

Ni som följer mig vet att det inte blev någon efterlängtad Svalbardresa. På Arlanda med fullpackade väskor fick vi efter provtagning reda på att Christer var covidpositiv och det kraftigt, så chockade och deppiga (milt sagt) var det bara att vända åter till hemmet. Christer hade inte visat några som helst symtom innan och inte heller nu efteråt...Men vi samlade ihop oss (lyxproblem kanske någon tänker...) och en vecka i Grekland med allt vad det innebär gav nya goda krafter. Här drabbades dock Christer återigen av en underlig smärta i foten, som fick oss att först köpa kryckor o sedan konsultera läkare. Det visade sig att han drabbats av gikt, en tydligen väldigt vanlig vällevnadssjukdom!! både bland män och kvinnor som börjar komma till åren. Det blev medecin, som fick god verkan, så vi donerade kryckorna till resebyrån och kunde njuta de sista dagarna fullt ut! Och nu sitter jag här i vår lilla trädgård...ser mig omkring på pionerna som sväller över av fullmogen prakt, nästan lite dekandanta..., på gammelrosorna vid balkongdörren, som skulle behöva ha ett stöd mot väggen, men som doftar så ljuvligt...på linrabatten där kirskålen försöker bryta sig in...och till min glädje ser jag att vita blåklockor slagit rot under häggen...Det skulle behövas rensas och klippas men det finns något i den här okontrollerade grönskan som är vilsam konstigt nog. Skulle jag må bättre om rabatterna var välansade och rosorna välklippta? Kanske...men jag inbillar mig att här kan fågelungar o igelkotten som jag såg i våras väl gömma sig från grannkatten och insekter finna något gott att mumsa på. Eller så har jag (som vanligt) besök av latmasken som gärna infinner sig så fort jag kastar blicken på sekatören eller trädgårdshandskarna!! Nåväl några krafttag får jag väl ta till för att freda samvetet. Alldeles nära mig hör jag en fågel kvittra; annars är här så tyst. Inga barn i parken, inga ljud från bilar...semestertider, sommartider...som sagt, det blev ingen Svalbard (men det ligger kvar som en vän sa!) och ingen FRED är ännu i sikte...och när det gäller klimatet så skrev Björn Wiman en träffande krönika i DN...Norge utökar sitt oljeuttag genom att uppfinna "koldioxidneutral" olja d.v.s oljeplattformarna drivs med vind och vattenkraft...och svenska flygresenärer uppmanas tänka på miljön och inte skriva ut boardingkorten på papper utan visa dem digitalt...Det går framåt!!

Tankar inför hösten.....

Jag vaknar och i rummet mellan dröm och verklighet ligger jag i min säng i vårt franska hus. I dag äter jag frukost inne i byn tänker jag; går upp, öppnar dörren mot vingården och den svala luften kommer emot mig. Så sköna är morgnarna innan solen får grepp om dagen med sin intensiva värme, ävensom kvällarna med sin ljumhet då man kan sitta ute hur länge som helst utan att frysa. Jag tar bilen in till byn, går den lilla vägen utanför centrum, förbi småskolan som har sommarlov och under valvet upp mot Mairetorget. Här har det redan bildats en kö med maskburna människor utanför byns bästa bageri.

På le Repos, min lilla restaurang, ser jag att det är Daniel som jobbar idag. Denna charmerande man i dryga 60 årsåldern som arbetar här varje sommar med sin fru, som tillsammans med ägarinnan Coraline står i köket och ansvarar för den goda maten. Han har ett ord för alla; skojar och skämtar med kvinnorna som myser av hans uppmärksamhet, så även jag förstås! Han serverar mig nypressad juice, cafe creme, croissant och frasig baguette med smör och idag jordgubbsmarmelad. Det smakar ljuvligt...Efteråt sällar jag mig till bagerikön, sätter på mig masken och inhandlar dagens bröd...

Jag slår upp ögonen och tittar ut på den gråmulna himlen. Bladen på björken utanför har börjat få en gul nyans och allt växande har stillnat. Sensommar...men än kan bli varma dagar och hösten är ändå ganska avlägsen. Jag räds den icke! Jag tycker om det lugn och den vila den ger och nu äntligen börjar livet långsamt återgå till det normala. ABF öppnar upp för vår franska kurs, Senioruniversitetet har en välfylld katalog och jag har redan anmält mig till några föreläsningar. Och inte minst!! i kväll börjar kören igen och vi får träffas i verkliga livet för första gången på ett och ett halvt år. Undrar hur det kommer att låta?!

Nästan 40 grader...vindstilla...poolen (vår lycka just nu) ger lite svalka men efter en stund måste man i igen. Det är bara skuggan som gäller. Här är inte tal om "the sunny side of the street..) vi flyttar stolarna efter den och fyller på med vattenflaskor i kylskåpet. Många tankar kring klimatet...värmeböljorna, bränderna, översvämningarna...Bränderna som rasar i Grekland närmar sig oroväckande Athen, (vi har hitills varit förskonade från bränder här) svåra översvämningar tidigare i Belgien, Tyskland, bekymrade forskare i TV rutan..också talibanernas framryckningar i Afganistan. Flyktingar som blir stoppade vid gränserna..vad kommer hända nu med alla kvinnor, flickor, när de skäggprydda fanatikerna tar makten..ingen frihet att studera, få leva och bestämma över sina liv, instängda bakom burkor och slöjor med män som dikterar deras livsvillkor. Jag blir galen när jag tänker på det och tackar Gud för att jag och mina flickor och kvinnliga vänner lever i ett fritt land. Det är säkert också svårt för många män...men det är på kvinnorna jag främst tänker. Ja detta är ju bara ett litet axplock av allt elände som finns i världen...det finns ju mycket bra också måste jag tänka. Alla som arbetar för det Goda på olika sätt. För våra barn måste vi kämpa och vara positiva trots allt, så försöker jag säga till mig själv. Hoppet och engagemanget får aldrig dö... Så här går tankarna där jag ligger på soffan under mullbärsträdet och tittar upp mot en klarblå himmel. Skyddad och priviligierad... Vi använder masker som vi tror ska skydda oss, både fysiskt och bildlikt. Osäkerheten kring dess värde tvistas det om. På marknaderna bär alla lydigt masker och jag tror inte jag skulle kunna beskriva en enda människas ansikte. Det enda som kan skilja är lite olika färger eller mönster. Annars är det som ett hav av ansiktslösa varelser som trängs runt marknadsstånden. Nu i hettan är det svårt att andas också så maskerna åker lite upp och ner på hakan och näsan och så fort man kommer ur trängseln åker den av förstås, på när du går in i brödbutiken och av när du går ut...det blir som en ritual. Jag tänker inte längre på det. Men på resturanger och cafeer får vi möta varandra omaskade som på gatan! Vilket underligt djur människan är. Så fantastisk och så korkad på samma gång. Så fruktansvärt farlig både för sig själv och andra och samtidigt ett under av empati, medmänsklighet och kärlek. Ja så här kan tankarna gå när värmen stiger och man inte orkar göra något som helst utom att tänka...

Hundlokan...ödestugans sista tyllgardin...

Nu står sommaren i sin prakt. Här i Edsåsdalen, där vi varit i en vecka, slår fler och fler blommor ut och ängarna lyser i alla färger. Asfaltblomma som jag är, kan jag inte namnen på alla de blommor jag ser, men i min sommarbukett kompletterar de varandra från enklaste grässtrå till prästkrage och rödklöver.

Och så har vi hundlokan eller hundkexet som den också heter med sina spetsliknande blomställningar som breder ut sig i stora mattor, höga och skira.

Harry Martinsson kallar dem i sin dikt "Multnande stuga"... ödetorpets sista gardiner... och nyss läste jag en dikt av Stig Sjödin som jag återger här. "Nu har alla vägar brodyr och spetsar ty hundlokan blommar oemotståndlig, ciselörer granulatörer och knypplare visar här upp sin konst Det är bara för ögat att dricka denna syn som så slösande berättar om det okonstlade och enkla..."

Den blomstertid nu kommer....

SOMMARLOV!

Står i trädgården i solen...då strömmar psalmen "Den blomstertid nu kommer" ut genom de öppna fönstren på skolan, som ligger alldeles bredvid vårt hus. Barnröster som sjunger om att allt blir återfött och nu öppnas dörren mot sommaren. Många av mina egna skolavslutningar kommer till mig så gott jag nu minns dem... Det var då man fick en ny sommarklänning. Det var viktigt att vara fin på skolavslutningen och jag som hade en sömmerska till mamma hade alltid en ny klänning. Alla var fina. Pojkarna välkammade och i handen något till fröken. Ofta syrener...minns inte att vi hade någon gemensam samling till fröken. Det var ju betyg på den tiden, så när fröken (alltid fröken i mitt minne) ropade upp mitt namn fick jag gå fram till katedern och ta emot ett kuvert och däri låg mitt betyg (redan från klass 1) Man tog fröken i hand,  flickorna neg och pojkarna bockade givetvis! I betyget kunde mamma även se om jag uppfört mig ordentligt och varit ordningsam. Man var ofta i en aula där skolkören kunde sjunga eller någon duktig elev uppträda och rektorn höll tal. Vid något tillfälle delades stipendium ut också. Jag blandar säkert ihop flera avslutningar, har ju själv varit fröken på många,  men jag minns tydligt att på svarta tavlan hade fröken alltid ritat något fint och skrivit Trevlig sommar! och under stod Låt Stå!
Avlustningarna nuförtiden är väl inte så annorlunda, har ju varit på flera av barnbarnens,  och även om flera nya sånger tillkommit som blivit som klassiker,   Idas sommarvisa och Lahles Goliat,  så blir det inget riktigt sommarlov utan sommarpsalmen. Man vet inte vem som skrivit musiken men texten skrevs 1695 av Israel Kolmodin och den omarbetades sedermera av Johan Olov Wallin till nuvarande text. Ofta sjunger man bara första versen, den passar även sekulariserade svenskar, men när jag gick i skolan sjöng man alltid andra versen också. Där nämns Gud!

De fagra örtesängar
och åkerns ädla säd
De rika örtesängar
och lundens gröna träd
De skola oss påminna
Guds godhets rikedom
Att vi den nåd besinna
som räcker året om.