Sommarpsalmen förkunnar sommartiden....

Jag och mitt alt  i allo! Karin på körresa i Wien 

Kristihimmelsfärdshelgen har under många år alltid varit förknippad med körresor för mig. När jag tänker tillbaka har dessa kördagar varit fyllda av mysigt umgänge med körkollegor, sevärdheter och upplevelser på nya platser men framförallt konserter ofta i fantastiska kyrkor med akustik vi inte är bortskämda med här i vår egen Enskede kyrka. Vartannat år har vi farit utomlands och vartannat har vi rest i Sverige.

Förra året gick resan till Assisi, den helige Fransiscus stad, i norra Italien. I år blev det ingen resa överhuvudtaget av förklarliga skäl...
Många, många minnen dyker upp i mitt huvud men några sticker ut lite särskilt. Som när vi under vår Romresa besökte katakomberna och där under jorden sjöng  sommarpsalmen i ett trångt litet utrymme  och med dödskallar i gångarna... att stå där och sjunga om ljuset och sommaren i mörkret där så många kristna och judar begravts under antiken var en mycket märklig upplevelse...en tidsresa mellan då och nu...mellan de som gått före och vi,  just nu där sjungande för dem...

Med min skönsjungande son Fredric på St Petersplatsen på körresan i Rom

Eller på ett sjukhus i Estland, som nyligen fått sin självständighet. Vi hade överlämnat sjukvårdsmateriel, som några sjuksköterskor i vår kör tagit med sig; matriel där datumen gått ut men som fortfarande var fullt användbara, och som nu tacksamt togs emot av överläkaren...då bestämde vi att vi sjunger för de sjuka...man öppnade upp sjukrummen, mycket enkla rum (minns hinkar som stod bredvid enkla järnsängar med filt)...de patienter som orkade gick ut i den långa korridoren och satte sig runt väggarna... och så sjöng vi sommarpsalmen...jag minns att jag grät och inte bara jag...vi hade svårt att titta på varandra, men så inlevelsefullt har jag nog  aldrig sjungit denna psalm vare sig förr eller senare. De sjukas ansikten...solstrålarna som spelade i de stora lite otvättade fönstren, känslan av fullständig närvaro.

EKK med dåvarande körledaren Susanne i Estland

En annan musikalisk upplevelse är när vi gjorde vår Tysklandsresa i Bachs fotspår med vår nuvarande körledare David Åberg. Vi besökte givetvis Thomaskyrkan i Leipzig där Bach är begravd och vi ställde oss runt den och sjöng Komm  susser Tot... ett vackert finstämt stycke av denne fantastiske organist och tomsättare...den femte evangelisten kallad.

Ett litet litet axplock bland fantastiska musikupplevelser men också roliga festminnen där  hela kören trängde sig in på någons rum och sjöng och drack diverse alkoholhaltiga drycker långt in på småtimmarna!

Härvarefest!!

Numera går det betydligt mer städat till. Ingen vill längre bo på enklare vandrarhem med flera i samma rum. Nu ska det var bekvämt och många föredrar egna rum!  Något håll igång på nätterna blir det inte heller...Nej kören har stadgat sig, och även om drinkar förekommer så sker det i mer eller mindre!! ordnat skick!
Många vackra körstycken har ingått i vår reserepertoar men alltid avslutar vi med Waldemar Åhlens och Carl David af Wirsens Sommarpsalm...

"En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar,
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de rika örtesängar
och solens ljus och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunnar sommartiden"

En vacker kväll på en brygga i byn Otepää Estland....min altvän Lotta och jag sjunger "Över skogen över sjön"
ett underbart minne och upplevelse!

Trädgårdsdrömmar....

Framför blommande Morris...

Häromdagen skulle min mamma fyllt 104 år om hon levat. Jag och en god vän gick förbi graven, som tyvärr såg lite ovårdad ut, och jag klappade på stenen och sa, jag saknar dig mamma...samtidigt är jag glad över att hon inte lever nu i dessa tider med social distans. Min mamma som älskade kontakt, samtal, beröring, skulle inte ha orkat med den isolering som nu gäller på äldreboende; det är knappt jag själv gör det...och ändå är jag en människa som försöker se det positiva i tillvaron så mycket som möjligt.

Och det finns en hel del positivt faktiskt! Mitt äldsta barnbarn, som begåvats med gröna fingrar och bor nära oss, har börjat så i pallkragar på vår tomt! Här ska vi ha morötter, kål, sallad av olika slag, säger han, och han är så entusiastisk så jag bestämmer på stående fot att vi måste ha ett litet växthus också! Och sagt och gjort nu ska här komma ett litet växthus om några veckor och där inne ska det bli tomater, squash...jag blir lika entusiastisk som han och säger att vi måste få plats med några små stolar och ett litet bord också så vi kan sitta där och njuta!! Själv tar jag mig an den förskräckliga kirskålen, rensar i rabatterna och planerar så sommarblommor och lin. Lin är förresten mycket bra att plantera för att hålla kirskålen i schack! Täcker ordentligt och dessutom är det så vidunderligt vackert när dess blå lysande blommor slår ut. Min kära svärdotter har inspirerat mig. Utanför hennes dörr är hela rabatten sådd med lin. Annars blir det blomster i krukor som vanligt. Lätta att hantera och flytta på.  Jag älskar att gå i trädgårdar, i parker...men är dessvärre så okunnig i trädgårdens konst. Men nu med två entusiaster i närheten, svärdottern och barnbarnet, vore det väl själva sjutton om jag inte skulle få till något på min egen täppa.

Nu längtar jag, säkert som ni också, efter värme så att man kan umgås ute i trädgården, grilla lite och dricka rose...ja, vederbörligt avstånd förstås... och kanske med lite självodlade rädisor doppade i salt och smör!!

förgät mig ej....

Tankar mellan hägg och syren...

Tittar i min almanacka. Inställt, inställt...står det på var och varannan sida. Alla seniorkurser, alla körrep, alla skjutsningar av barnbarn till dans o kör,  60 års kalas och planerade vänmiddagar, resor till Frankrike och kompisresa till Mallorca etc...det är som på flygplatsens stora Departuretavla, cancelled, cancelled...
Nu fylls boken med notiser om promenader, utflykter, väderutsikter, aw-möten på webben och en och annan barnbarnstitt på  avstånd. Livet är på något sätt inställt eller satt på sparlåga, ja detta har jag ju skrivit om förut.
I söndags var det en intressant artikel i DN av Per Svensson där han talar om monotonin och den befriande kraften i upprepningarnas återkommande mönster. Nu när så mycket raderats ut av alla aktiviteter som livet vanligtvis är fullt av fylls vi av leda och tristess...karantänen får oss att känna oss illa till mods, instängda...men är det bara av ondo? en expert Peter Währborg, bl. tidigare chef för stressmedecin i Göteborg säger att monotonin kan i sin positiva mening skapa trygghet och social stabilitet och en slags mening i tillvaron. Artikelförfattaren kan känna en tillfredsställelse i att slippa denna ständiga omväxling i det normala livsmönstret och monotonin i "karantänen" skapar luckor i tiden som gör att det nära och påtagliga i livet upplevs och ses på ett annat sätt. Tänk bara nu på Våren! Hur många gånger i livet har man inte hört folk säga att "jag hinner aldrig med Våren; hinner aldrig njuta av fågelsången eller se den där första sippan..." Nu har du en chans till det...i alla fall många av oss som mer eller mindre frivilligt måste hålla oss undan. För att inte bli deprimerad eller tänka destruktivt måste vi fylla vår självisolering med mening. Vi deltar i en motståndskamp mot ett farligt virus, och vi 70 plussare deltar genom att hålla oss hemma och följa alla restriktioner. Tja, det är också ett sätt att se på saken...men viktigt är att fylla sina dagar med all den inspiration och vårglädje man kan få speciellt nu  denna tid mellan hägg och syren!

Merdre kan också vara underbart!!

Nu blir jag så där hjärtnupen igen...inga kramar o gos på länge än... lite ljusning men fortsättningsvis samma restriktioner. Jävla corona. fan för corona. skitcorona...hur många svärord kan jag egentligen? Hör min mammas röst, "men Margareta, inte svära.." Hon sa alltid Margareta när hon var arg på mig, annars Maggi sällan Maggan...Kan jag några svärord på franska tänker jag? Merdre corona virus (hör ni den franska accenten!!) men merdre låter ju inte så värst...så är det ju med svärord på andra språk, de har ingen laddning, merdre, merdre...säger mig ju ingenting! Men fy fan och djävlar!!  Nu har jag kräkts färdigt. Sitter här i soffan och Erik Schuldt är på radion. Denne man med sina musikaliska och tänkvärda reflektioner och med en röst som lugnar och smeker. Solen tittar fram och häggen är i färd med att slå ut.
 Låt mig berätta om en fin valborgskväll! Kallt visserligen men solstråk då och då
och på eftermiddagen samlade grannens dotter sina studentkompisar i trädgården bredvid oss.

Gud så unga de ser ut, sa Christer...ja, de var så fina och unga i sina vita mössor och jag blev hjärtnupen igen när jag tänker på att de i år inte får fira sin examen med utspring, baler etc.  Grannens dotter hade dukat med papperstallrikar och flaggor i deras pergola. En eld hade de också tänt i en tunna. Vi tände också en eld i vårt stora järnfat och på bordet stod två sommardrinkar.

Ska vi inte ha studentmössorna på. sa Christer och för en gångs skull visste jag var de låg. Christers mössa är så liten...konstigt!! Här satt vi nu vid vår lilla varlborgseld och försökte lyssna på Berwaldhallens valborgskonsert mellan ljudvågorna från ungdomarnas "Proud Mary"! Då...öppnas grinden och in kommer min körledare David med fru, dotter och ett gäng andra sångare.

"Vintern rasat.." ljöd plötsligt i vår trädgård...Det var magiskt!! Sedan följde "Uti vår hage" och "Glad såsom fågeln" och studenterna dök upp och  lyssnade förundrat till  körens "Sjung om Studentens lyckliga dar". Studenter, körsång och brasa...på denna lilla plats, i vår trädgård fanns hela Valborg! Jag blev förstås hjärtnupen... Merdre vad underbart!!