Bakom varje sten ett Lifsöde...

I helgen besökte vi våra vänner Anna-Lena och Pelle i Göteborg. En härlig upplevelserik helg dår syrenerna doftade och solen sken oavbrutet!! Anna-Lena arbetar som organist bl.a i Jonsereds och Partille församling och på söndagen deltog vi i en högmässa i Partille kyrka.

En kyrka från 1200-talet som visserligen genomgått tillbyggnad och reparationer men som andas kulturhistoria av rika mått. Nedanför kyrkan rinner Säveån med fina promenadvägar.

Själv vandrade jag runt på kyrkogården med sina gamla gravplatser och kunde ta del av olika livsöden via QR koder som kunde kopplas till min Iphone. Alla berättade om olika män !! och hur de hamnat just här, och även om deras hustrur och barn nämndes vid namn fanns det ingen berättelse om någon kvinna... Men så hittade jag denna gravsten... "HÄR FÖRVARAS DETT FÖRGÄNGELIGA AF MADEMOISELLE HEDVIG WESTRING FÖDD I GOTHELS (?) D 28 APRIL 1781 DÖD DÄR SAMMASTÄDES DEN 17 DEC 1810 "I UNGDOMEN HAR JAG FÖRLORAT DETT JORDISKA LIFVET MEN DÄRIGENOM HAR MIN ODÖDELIGA SJÄL VUNNIT LYCKSALIGHETENS OFÖRGÄNGELIGA LIF." WERLDSWANDRARE SKÅDE BLÅTT RUBBA EJ DENNA STEN Vem var denna mademoiselle Hedvig? Dog endast 29 år gammal...samma år som Napoleons marskalk Jean-Babtiste Bernadotte blev kung av Sverige... barnsäng kanske eller lungsot, en vanlig sjukdom...hur var hennes uppväxt, hennes drömmar och förhoppningar... Önskar att det suttit en QR kod bredvid denna sten också, men jag tänder ett ljus till hennes minne.

Var hälsad Maria...

Får reklam om våfflor. Nu är tid att ta fram våffeljärnet och bjuda på frasvåfflor med grädde och sylt. I Norge serverar man våfflor med mesost också en variant. Ordet våffla härrör ur orden Vår Fru som syftar på Jungfru Maria som i dessa dagar får besök av ängeln Gabriel med budskapet att hon ska föda Guds son. På söndag ger vi i kören en konsert med enbart Mariasånger och vi är inte de enda! Fler kyrkor har konserter i Mariaton. "Bed för oss" sjunger vi...och i dessa dagar känns det viktigare än någonsin. Hur ska vi få stopp på detta omänskliga, hemska krig som nu härjar i Ukraina? Med böner... med musik...Bilder kommer för mig; den lilla flickan som mitt under bombanfallet börjar sjunga i skyddsrummet; sjunger en sång ur filmen "Frost". Hon sjunger så fint och man kan se hur alla i rummet lyfts upp av hennes toner. Eller violinisten som höjer fiolen och börjar spela också han i ett skyddsrum. Detta klipp förmerades sedan genom att andra violinister adderade sig till och det blev en hel orkester med samma melodi...Musiken känner inte av några gränser, inga språk, den kan skänka oss vilja till kamp, ge oss hopp men även vila och återhämtning mitt i brinnande krig.

Mitt i allt gläds jag åt vårsolen som får mig att räfsa bort alla löv för att ge plats åt mina scillor som försiktigt tittar upp och årets första sillmacka på trappan. I dag stod det i tidningen att de är de små sakerna vi gör som kan göra skillnad både för oss själva och andra...en kram, ett vänligt ord, en snäll blick...eller som i går när en väninna kom med en bukett tulpaner bara så där!

"Morgon mellan fjällen..."

I söndags var jag på gudstjänst för första gången på ett och ett halvt år. En liten ensemble ur min kör skulle sjunga och jag ville bl.a gärna lyssna på dem. Första psalmen var "Morgon mellan fjällen..." Jag drogs tillbaka till min egen skoltid när fröken spelade på sin tramporgel och vi barn stod upp och sjöng om "klara bäck och flod". Vi fick lära oss många psalmer på den tiden allt ifrån "Tryggarekan" till "Blott en dag" och den fina "Jag lyfter ögat mot himmelen". Ja det var inte bara psalmverser vi fick lära oss utan också många sånger ur vår svenska visskatt. Jag har haft stor glädje av detta under mina livsår, ävensom av de dikter vi läste under de kommande skolåren. När jag själv började som lärare fortsatte jag trampa på skolorgeln och sjunga både psalmer och visor med mina elever, men ganska snart plockades orglarna ut ur klassrummen, morgonsamlingarna upphörde och med dem försvann också mycket av sången. Vissa psalmer och sånger lever givetvis kvar vilket märks inte minst på de sånger som sjungs på begravningar eller stora högtider, men jag tycker mig märka att många har dålig eller ingen kännedom om vad som för mig är mer eller mindre klassiker både inom psalmer och visor; alltifrån Lina Sandell till Evert Taube. Jag utgör kanhända ett utdöende släkte, kan inget eller dåligt om nutida pop eller schlager men säkert är det så att här skapas klassiker för nya generationer som sammanbinder och förenar. Och gott det! För mig kan plötsligt en fras, en mening dyka upp i huvudet av någon som skrivit en vers, en dikt, som ger mig tröst, hopp eller bara vidgar mina tankevärldar. Författaren och psykologen Patricia Tudor-Sandahl berättade för mig att hon skriver upp och samlar på visdomsord, dikter,verser, som hon senare plockar in i sina texter för att förtydliga eller beskriva det hon vill säga. Så var det för mig i söndags...min barndomsvärld öppnade sig lite med "Morgon mellan fjällen, klara bäck och flod..."

Tänd våra ljus...

Höst...dimman täcker fjällen och dalen, luften är kylig och fuktig. Jag står en stund på terassen och drar in den i lungorna, ett svagt brus från Henån hörs annars är allt tyst och stilla. Nu går naturen sakta till ro, men innan bjuder den på ett fantastiskt färgfyrverkeri av gult, orange och rött blandat med brunt och grönt.

Tänker att vi människor är som årstider...jag befinner mig i hösten...så är det, tänkte först sensommaren men nej, hösten är nog det riktiga. Inser hur viktigt det är att acceptera och ta till sig att det "nya 70 inte är 50" som man säger utan att bli 70+ är något positivt i sin egen rätt. Det handlar inte om att gamla till sig utan att ta till sig livet och det de bjuder på ett sätt som stämmer överens med det jag kan, vill och har möjlighet till! Hösten bjuder på rätt till vila, eftertanke och kravlöshet och samtidigt finns ju livskraften där vilande i jorden och under de avfallande löven... Har just avslutat en bok om Gunnel Vallquist, en biografi skriven av Alva Dahl "Slå rot i förvandlingen". Titeln passar bra på det jag försöker uttrycka; att alltid försöka hålla sig öppen mot livet och de förändringar det medför men samtidigt stå fast i sig själv och det man tror på. Bilden är som ett träd som står stadigt förankrad i marken men vars grenar sträcker sig mot olika håll...

Så beskrivs Gunnel Vallquist i boken. En kvinna som aldrig fastnade i bestämda attityder utan alltid var öppen för nya ideer och aldrig var rädd för att ifrågasätta sådant hon fann icke absolut. Hon blev tidigt katolik, och var så hela livet, men tvekade aldrig att debattera och ifrågasätta vissa av katolska kyrkans doktriner. Hela sitt vuxna liv kämpade hon för kyrkans enighet, ekumenin, skrev böcker och inlägg om sin tro, också om hur framförallt västkyrkans mer intellektuella framtoning går ut över det andliga sökandet i mässor och liturgi...(något som jag själv också tycker) och där hon mot slutet av sitt liv drogs mot den ortodoxa kyrkans gudstjänster. Hon var bl.a medlem i Svenska Akademien, deltog i gruppen för nyöversättning av Bibeln men mest känd för den stora allmänheten är hon kanske för sin översättning av Marcel Proust (På spaning efter den tid som flytt) som hon arbetade med i nära trettio år och som gjort Madeleinekakan med fläderblomste så känt. Hon dog 2016 97 år gammal. Jag avslutar denna lilla betraktelse med en haikudikt skriven av henne själv. "Klocktonen vidgas, mitt i ringen av silver slår jag sakta rot"

Höstreflektioner...

Så mörkt när jag vaknar på morgonen...hösten lyser genom fönstret med alla rödgula löv; fukt på trädgårsmöblerna trots att de står under pergolataket, doften från rabatterna av jord och multnande växter...halvligger i soffan, kaffe och ostsmörgås med marmelad och tidningen med sina föga uppmuntrande nyheter. "Jag känner mig deppig," sa sonen i telefon, "är trött på denna corona, på att inte kunna få umgås med er som jag vill, känna dessa begränsningar inför mina barn, vänner"...Ja, han är ju inte ensam precis. Visserligen har man nu öppnat upp för besök i äldreboendena (se tidigare blogg!!) och man pratar mindre om sköra 70+ (man är på väg att behandla oss som vuxna med samma restriktioner som andra och med eget omdöme...) dock ökar smittan i speciellt Stockholmstrakten även om Tegnell inte riktigt tror på en andra våg för Sveriges del.Jag hakar mig fast vid alla positiva besked, vägrar förlika mig med den domedagsstämning som vissa förmedlar...obstinat som min mamma alltid sa om mig! Nu har vi 70+, tack vare vår körledare, fått sjunga lite! Vi har träffats i kyrkan några gånger, givetvis coronasäkert, och jag tror vi alla som deltagit har njutit av att dels få träffas men också äntligen få sjunga tillsammans. Ringrostigt till en början men redan andra gången märktes skillnad. Får se hur länge detta får fortsätta...i dessa tider finns inget som är säkert längre och det är nog detta som är så tärande...

Det gäller att ta till vara på det som ger glädje och energi! Vi firade vår 40 åriga bröllopsdag på Gotland med dotter och barnbarn!

Så underbart att mer få lära känna och vara med denna underbara Elliot nu elva månader.

Go o gla för det mesta och han hängde med sovandes eller sittandes vid både lunch o middagsbord.

Gotland och Visby, denna pärla med sina gränder, där rosorna fortfarande klängde på de små husväggarna och Botaniska trädgården bjöd på fantastisk blomsterprakt!

Kunde ha stannat längre, boat in mig på vårt trevliga lägenhetshotell och tagit långa, stärkande promenader längs strandvägen och avslutat med ett glas på ljugarbänken utanför grekiska krogen Munken på Stortorget!

Här åt jag förresten den godaste friterade kalamarin jag ätit på länge, men så var kocken grek också! (kanske inte alltid en garant!)

I hamnen avnjöt vi även en god middag med några vänner som oförhappandes råkade vara där också! "Goda vänner är så viktiga", sa en annan vän, när hon hälsade oss välkomna till surströmmingsakademins årliga fest, och det håller jag verkligen med om!

Min mamma sa alltid det också, och hennes sorg var stor när den ena efter den andra dog, för trots barn och barnbarn blev ensamheten större när de som följt henne genom livet försvann. Jag är lyckligt lottad som har så många olika vänner både när och fjärran och ju äldre jag blir ju mer betyder de. Nu har en av dem dött...Ingrid en vän som stått mig nära under många år. Levnadsglad, en kämpe, men till slut orkade hennes kropp inte kämpa mer mot de strålskador hon fått efter en tuff cancerbehandling för många år sedan. Speciellt minns jag min bokhandelstid där hon bl.a hjälpte mig att bära stolar och hälla upp vin till kultursugna inför bokhandelns olika kulturkvällar!

Annat som ger mig inspiration är tvprogrammet Babel, Erik Schuldts musik och reflektioner på P2, bokhögen som lockande ligger på mitt bord...att jag kommit igång med träning hos min underbara sjukgymnast...att jag tagit upp mina sånglektioner...börjat spela piano efter det att en god vän skickat noter...etc etc Visst är det så att när man börja tänka till så är det väldigt mycket som berikar ens själ och kan hjälpa till att ta en över svårmodet när det drabbar en!😊

Tankar mellan hägg och syren...

Tittar i min almanacka. Inställt, inställt...står det på var och varannan sida. Alla seniorkurser, alla körrep, alla skjutsningar av barnbarn till dans o kör,  60 års kalas och planerade vänmiddagar, resor till Frankrike och kompisresa till Mallorca etc...det är som på flygplatsens stora Departuretavla, cancelled, cancelled...
Nu fylls boken med notiser om promenader, utflykter, väderutsikter, aw-möten på webben och en och annan barnbarnstitt på  avstånd. Livet är på något sätt inställt eller satt på sparlåga, ja detta har jag ju skrivit om förut.
I söndags var det en intressant artikel i DN av Per Svensson där han talar om monotonin och den befriande kraften i upprepningarnas återkommande mönster. Nu när så mycket raderats ut av alla aktiviteter som livet vanligtvis är fullt av fylls vi av leda och tristess...karantänen får oss att känna oss illa till mods, instängda...men är det bara av ondo? en expert Peter Währborg, bl. tidigare chef för stressmedecin i Göteborg säger att monotonin kan i sin positiva mening skapa trygghet och social stabilitet och en slags mening i tillvaron. Artikelförfattaren kan känna en tillfredsställelse i att slippa denna ständiga omväxling i det normala livsmönstret och monotonin i "karantänen" skapar luckor i tiden som gör att det nära och påtagliga i livet upplevs och ses på ett annat sätt. Tänk bara nu på Våren! Hur många gånger i livet har man inte hört folk säga att "jag hinner aldrig med Våren; hinner aldrig njuta av fågelsången eller se den där första sippan..." Nu har du en chans till det...i alla fall många av oss som mer eller mindre frivilligt måste hålla oss undan. För att inte bli deprimerad eller tänka destruktivt måste vi fylla vår självisolering med mening. Vi deltar i en motståndskamp mot ett farligt virus, och vi 70 plussare deltar genom att hålla oss hemma och följa alla restriktioner. Tja, det är också ett sätt att se på saken...men viktigt är att fylla sina dagar med all den inspiration och vårglädje man kan få speciellt nu  denna tid mellan hägg och syren!

Behöver Muminmamman....

I dag är ingen riktigt bra dag...Ja, vad har jag att klaga på tänker ni kanske. Bor i villa med trädgård där jag kan sitta när solen faller på, en snäll man (även om han har sina sidor!!) vänner som ringer och barn som bryr sig och så söta barnbarn. Men bara på avstånd... mina armar värker av längtan att få krama om dem, att få snusa på lille Elliot som tittar så förundrat på mig när vi facar på mobilen, att få krama mina småtöser och hota med "nu äter jag upp dig"!! Kanske skulle jag skriva den där boken som jag drar runt i mitt huvud. Stänga in mig i en fantasivärld där ingen Corona finns och där jag kan röra mig fritt i landskapet med armarna om mina kära. Men inte ens det kan jag samla mig kring. Försökte i dag skicka in en fil till Klassisk morgon P2 med min insjungning av "Vintern ra..". Tanken är att man ska bilda en digital kör som ska sjunga in våren. Jag försökte verkligen men eftersom filen blev för stor för att skicka via Facebook var jag tvungen att göra på ett annat sätt och där falerade det hela givetvis, trots att min käre son Fredric bistod. Inspelningen kunde inte laddas upp av någon anledning...och kanske var det lika tur det. Den låter faktiskt inget vidare...var är min röst egentligen... Har den helt rostat igen?
Jag förstår nu verkligen vad det här med socialt liv betyder och närhet. Detta avståndstagande,  undvikande att beröra känns skrämmande...än bär vi ju inga masker men det kommer säkert. Och så ovissheten, smittar jag..smittar du...är det säkert att man blir immun om man har haft sjukan eller...?
Visst blir ni trött på mitt gnällande... Nu ska jag i alla fall komma med ett trevligt förslag till utflykt som jag fått från en god vän.

Taxinge-Näsby slott några mil utanför Södertälje. Vackert beläget på en udde i Gripsholmviken och med ett berömt kakbord som vi dock inte avnjöt.

Här promenerade vi i fransk och italienskinspirerade  trädgårdar och tog del av slottets intressanta historia via speciellt utsatta informationstavlor. Egendomen nämns redan i slutet av 1200-talet och var både kloster och senare kronogods till Gustav Vasa. Många honoratiores har sedan bott här men numera ägs det hela av Nykvarns kommun som arrenderar ut för konferenser o andra begivenheter. Här finns både romantisk krypta, ett ishus och ett lusthus från 1700-talet som man nu rustat upp till ett  s.k.  erimitage (bostad för eremit!) med utanpå liggande näver och vackert formade björkstammar.

 C M Bellman besökt slottet flera gånger och så även  August Strindberg som här i slottsfrun Ebba Augusta Posse lär ha fått inspiration till fröken Julie  och även Ingmar Bergman använde sig av den vackra parken i filmen "Viskningar och rop".

Solen värmde skönt när man satt i lä och utsikten över vattnet genom spirande grönska gjorde gott för själen.

Läser just nu en bok som jag varmt vill rekommendera " När själen går i exil" av Mikael Kurkkiala.  Om hur det är att vara människa,  vad som fattas oss i ett samhälle som blir mer och mer materiellt med ett överflöd av prylar och ett enormt utbud av underhållning och andra distraktioner. Var finns språket för våra existentiella behov, var finns samtalen och vad stillar vår längtan efter att bli helare?

....ett näste för själen

Musik...har börjat på en serie föreläsningar på Senioruniversitetet om barockens giganter. En mycket sympatisk och kunnig man, Vassilis Bolonassos, känd från Klassiskt i P2,  inledde med att berätta om och spela musik av den Venedigbaserade Antonioni Lucio Vivaldi. Sällan säger man mellannamnet men han tyckte det var viktigt att poängtera. Lucio betyder ljus och det är just det Vivaldi förmedlar i mycket av sin musik. Många tänker på Årstiderna när man säger Vivaldi och det är nog också för detta verk han är mest känd för allmänheten. Men Vivaldi komponerade så mycket mer. Inte minst för sina musikaliskt begåvade elever i den skola för flickor där han undervisade under 40 år, Pio Ospedale della Pietà. Hit lämnades flickor som var föräldralösa eller vars föräldrar inte kunde ta hand om dem. Vissa  flickor kallade han vid namn efter de instrument de spelade som Anna fiolen eller Maria fagotten!! Hans flickorkester och flickkörer blev vida berömda och många även andra framstående kompositörer och musiker kom och lyssnade.  En som mycket uppskattade Vivaldis musik var Bach,  som också  transponerade verk av Vivaldi till cembalo och orkester. Vi fick lyssna på flera stycken och alla bär Vivaldis omisskännliga fingeravtryck. Tänker på att all musik präglas av sin kompositörs ande och själ...ibland kan den liknas vid någon annan...men visst känner man igen Mozart eller Bach eller... Vivaldi skrev även operor, över 90 stycken!! ävensom körverket "Gloria", som vi i kören ska framföra nu i vår!  Han dog i Österrike 1741, 63 år gammal, och länge var hans musik "bortglömd" till den fick sin renässans i början av 1900-talet.
Fler spännande musikmöten lär vi få uppleva  med Vassilis; Händel och Bach står på tur och tillslut även giganten Bethooven som i år fyller 250 år. Som sagt "Musik ett måste för hälsan, ett näste för själen"!

Venedig tur och retur. Del 2

Ett besök på Venedigbiennalen hann vi också med men vi nöjde oss med den stora utställningshallen på Arsenale där vi också såg flyktingbåten "Nostra barka". Propellern såg ut som ett kors vid den söndertrasade båtsidan...i denna båt befanns sig mellan 800 och 1000 flyktingar som omkom då båten rammades av ett hjälpfartyg.

"Vår båt"...allas vår båt,  och tragedi...Överhuvudtaget berördes jag starkt av många konstverk, både tavlor, skulpturer och installationer...vad människor kan skapa tänker jag, vad konst kan förmedla och synliggöra...lämnade utställningarna imponerad och upplyft.

Över varje papperspinne en mikrofon...varje människa har en berättelse och en röst....

 I Verona lyssnade vi på Verdis opera " La Traviata"sittande på tvåtusen år gamla stenbänkar i den väldiga arenan.

Den musikaliska upplevelsen var inte lika stor som den kan bli i ett konserthus men helheten med den svarta himlen som en kupol över denna 2000 åriga arena var en upplevelse.

 Wienerschnitzel och Stefansdomen...andlig och lekamlig spis i Wien och slutligen Stralsund

Den vackra och mäktiga ingången till Nikolaikyrkan.

Här fanns också en fantastisk  kyrka,  Nikolaikyrkan,  och inte visste jag att Stralsund tillhört Sverige i dryg 150 år! (1648-1815) Intressanta och givande föreläsningar, fina och starka upplevelser och en större miljömedvetenhet än jag hade innan bär jag med mig hem, och det går inte längre att blunda för att vår moder Jord mår riktigt dåligt....

Nu tar vi tåget!

Venedig tur och retur! Del 1

Första höstdagen...blåsigt, grått, lite regn i luften och kylslaget. Det doftar höst även om träden fortfarande är gröna och blommor fortfarande finns i rabatterna om än lite molokna.
För drygt en vecka sedan tog vår tågresa mot Venedig oss tillbaka till sommarvärmen och bara ben och soltopp!

Bra sätt att ta sig runt i denna spännande stad!

Vi hade sådan tur att regnet föll dagen innan vi kom till en plats och detta medförde att jag fick cykla runt i spännande Berlin i strålande sol, samt att vi i Dolmiterna fick vandra under en klarblå himmel!

Bästa fönsterbordet!

En historisk resa på ett sätt...att åka utan att behöva byta tåg ända till Venedig från Stockholms central, med ett antal stopp under färden. 350 personer hade anammat DN och Världens resors kallelse om detta speciella äventyr och det var det längsta tåg jag sett!

I liggvagnarna låg 4 till fem personer om man inte kostat på sig en egen liggvagn (6.000:- extra/person)Vi delade hytt med ett äldre par,  bra upp i åren,  med väldigt alerta och pigga. Han något av en ordningsfreak med Gps och padda där han noga höll reda på resrutt, höjd över havet etc och hon höll reda på honom! Det fungerade helt ok men det var otroligt skönt att få checka in på det fina hotellet i Venedig med stor säng och härligt badrum.

Bella Venezia

Nyduschade och spända inför vad som döljer sig under silverkupan!!

Här fick vi njuta två nätter och äntligen fick jag komma till Markusplatsen som jag missade för så där en 45 år sedan då jag med exmake och sonen Fredric 3 år skulle besöka den och jag 5 minuter innan halkade ner i en kanal! Oh Mama Mia skrek en tant från en balkong när snälla människor bildade kedja för att hala upp mig! Nu stod jag äntligen här, mycket folk, duvor,  cafe Florian med sina vita dukar och Markuskyrkans mycket imponerande fasad med hästarna och klocktornet.

Venedig är vackert; de små kanalerna, broarna och de vackra slitna palatsen utmed  Canal grande.

Men den finaste upplevelsen blev i Getto-området, en lugn del av det så turistiska Venedig med låga enkla hus utmed kanaler där  små båtar fraktar förnödenheter till butiker och restauranger. På 1500-talet fick den judiska befolkningen endast bo här och namnet getto betyder järnslagg (ghetta) på italienska för just här låg  den tidens järngjuterier. Nu bor här ett mindre antal judar och på en liten ö mitt i området ligger synagogan och ett judiskt museum. Finns några små butiker också och en kosherrestaurang. Lugnt och fridfullt.