Finns det något jag kan göra?

Bedagad skönhet....

Söndagmorgon och jag har precis vaknat. Ligger och tänker och funderar på sakernas tillstånd. Coronatider....Tror att de flesta av oss känner oss frustrerade, om inte rädda så oroliga...hur länge ska detta vara, vad kommer efterräkningarna bli, att de blir enormt stora och för många smärtsamma det vet vi, och hur ska vi tänka och agera för att lindra och förminska skadorna så mycket som möjligt. Ja därom tvistar nu politiker och vetenskapsmän över hela världen och osäkerheten är stor eftersom man inte vet tillräckligt för att säkert kunna gå vidare. Handtvättning, meteravstånd, karantän, stängda gränser, mötesförbud...i Franrike får människor inte gå ut tillsammans endast en och en och högst 2 km från hemmet...osv., ja matade blir vi med information av alla de slag av alla media och människors frågor är gränslösa. Får jag göra det eller det? Kan jag lite på att maten jag beställer inte har smitta? Får jag...

Själv undrar jag om jag kan gå ut med lilla Elliot i barnvagnen och hans mamma om jag går på sidan och vi bara är ute? och inga synliga sjukdomstecken finns förstås.  Jag är ju i riskgruppen med mina 76 år så jag har stränga restriktioner, särskilt från mina barn. Operasångaren Rickard Söderberg la i går ut sånglektioner på Youtube! (Jag har redan tagit 2) "Jag kan inte köra lastbil eller sopor eller hjälpa till på sjukhus, även om jag skulle vilja, men jag kan sjunga så då gör jag något med det för att stärka andra", säger han. Han leder också sångstund från Malmöoperan! Jag gillar honom verkligen, han är omtänksam och inspirerande!

Vad kan jag göra för kreativt tänker jag och nu menar jag för andra.  Köra sopbil eller dylikt skulle jag kunna göra eftersom jag fortfarande har körkort för lastbil och tung motorcykel (skulle dock inte orka hålla upp den sistnämnda om det skulle bli nödvändigt) Jobba på sjukhus skulle jag  kunna också...gjorde det i 20 årsåldern som biträde, tömde bäcken och torkade golv...när doktorn kom fladdrande med sin vita rock, fick vi springa in i skjölrummet och vänta tills han (alltid en han) gått sin rond. Biblioteket är också en möjlighet..var bibliotekarie i skolan förutom lärare...ja det sista skulle jag självklart kunna om nu grundskolan stänger (hoppas inte) då skulle jag kunna samla ihop Elsa Dollys klasskompisar och öppna skola hemma hos Agnes...Hjälpa grannen att handla men de har "flytt" till landet och snart gör den andre grannen det också....Men allt faller ju på mitt åldersstreck förstås...Passa på och utveckla något inom dig själv i stället. säger en vän, typ grava den där laxen du alltid talar om (har aldrig gravat lax...vilket säger något om min matlagningförmåga) eller varför inte sticka klar den där tröjan du hittade i en kartong nu vid renoveringen... (hade en mamma som var mycket händig, egen syatelje bla, men lämnade inte den minsta gen av detta slag till mig) Lär dig äntligen att spela det där lättare Chopinstycket på pianot då kan du glädja andra när allt det här hemska är över.... Tja, kanske är det så jag måste tänka. Om jag nu tar ett nappatag med det som är möjligt för mig (dvs börja rota i pannrummet...) så blir jag förmodligen på sikt gladare och en glad människa sprider glädje och hopp till andra....Så får det bli!!

<3Elliot<3

Det finns ett ljus i tunneln...

Jag sitter här i mitt soffhörn och tittar ut genom fönstret. Tjocka knoppar på häggen talar om kommande vår likasom koltrastens sång. Det är det där speciella ljuset mot kvällningen som får mig att känna både glädje och vemod...varför vemod? kanske för att det är så extra sorgligt just nu i
världen med allt som ytterligare lagts på allt det som redan var så sorgligt. Ni vet vad jag tänker på klimatet, flyktingar, krigen... och nu Corona som sprider sig över världen. Det känns verkligen surrealistiskt det hela. Jag sitter i karantän; jag och Christer ska helst inte ha några sociala kontakter, inte träffa barn och barnbarn, inte gå och handla...allt som ger livet en guldkant är inställt, kurser, föreläsningar och inte minst kören. Våra underbara barn och även barnbarn har ringt i omgångar för att erbjuda hjälp med handling eller vad vi kan behöva och det är verkligen inget synd om oss som just har detta nätverk. Mycket jobbigare för dem som verkligen är sjuka och oroliga och som inte har någon speciell anhörig att lita till men där förhoppningsvis hemtjänst och snälla grannar kan bidra. Just nu är det många erbjudanden på Facebook om både handlingshjälp och hemkörning av mat... fint att märka hur vi försöker ta hand om varandra...blev starkt berörd när jag såg ett inslag på Facebook där en italiensk tenor stod på sin balkong och sjöng en operaaria ur Turandot för sina grannar och jag läste även att just sång och musik klingar från olika balkonger i det svårt coronadrabbade Italien. Så viktigt att vi inte glömmer bort att leva och där spelar kulturyttringarna stor roll.  Nu försöker konserthus och andra lägga ut föreställningar på nätet så att vi trots allt ska få något annat att tänka på, men det är klart att det  i längden inte kan göras utan någon form av ersättning. Många kulturarbetare kommer att drabbas hårt ekonomiskt och man hoppas verkligen att även dessa får ta del av regeringens ekonomiska hjälppaket. Jag kan tycka att mycket är hysteriskt på något sätt; många verkar gripas av panik och misstror experterna. Själv känner jag mig inte så orolig; är på ett sätt fatalist men inser också allvaret och respekterar de anvisningar och restriktioner som bestäms. Tillhör ju riskgruppen och förstår vikten av att skydda oss äldre och de som har underliggande sjukdomar. De flesta som drabbas får ju oftast lättare symtom och som tur är verkar ju barnen klara sig bra. Får fortsätta fixa här hemma, ta promenader och titta på barnbarnen via Skype, kanske kan vi ta en promenad jag och Agnes med lilla Elliot om hon mår bra och jag går en bit i från.....(nu hör jag min son Tobbe i örat...nej mamma!) Den som lever får se...men alla ni som läser detta, ta det lugnt, var rädda om varandra och er själva och tänk på att det finns ett ljus i tunneln.