"Att odla sin inre trädgård..."

Dalendagar,,, nej inte hemmavid i närliggande Enskededalen utan uppe i Edsåsdalen (nära Åre) där vi har lyckan att äga ett hus (egentligen en lägenhet i en huslänga) med fantastisk utsikt mot fjäll o ängssluttningar. Några dagar i sensommarvärme med mest sol men också regn och där gulnande löv på träden vittnar om att hösten står i startgroparna...Christer återhämtar sig mer och mer och blandningen mellan vila och aktiviteter stärker kropp o sinne. Att man sover mycket måste också bero på luften!! Härligt frisk och lite krispig.. ockå tystnaden...inga fåglar, skall då och då från hundarna på gården men annars bara vindens sus och regnets smattrande på taket. Regntunga moln bäddar för ligga på soffan och läsa och denna gång har jag läst Håkan Nessers senaste och sista bok om kommisarie Gunnar Barbarotti och hans sambo Eva Backman.Som alltid i mitt tycke välskrivna böcker med bra och intressanta intriger och med sina typiska Nesserdialoger ofta med humoristiska infall. (läste nyligen om en i serien "En helt annan historia" kan rekommenderas!) Barbarotti har också den egenheten att han då och då konsulterar och talar med Gud... ibland slår han på måfå upp en sida i bibeln och inte så sällan dyker några kloka ord upp som kan vägleda i problemen...Att samtala med Gud är nog inte så ovanligt egentligen eller åberopa honom, vare sig man tror eller inte!! Finns ju fler uttryck runt det som "Herre Gud", "Gud sig förbarme", "Gud i himlen", "med Gud i hågen"etc.

Man kan tala med sina skyddsänglar också! Jag går då och då till min mammas o pappas grav och där har jag många gånger kunnat avlasta mig oro och bekymmer. En bok av ett helt annat slag är den bulgariske författaren Georgi Gospodinovs bok "Trädgårdsmästaren och döden". Att läsa den var också en ren språklig njutning. Klar och till synes enkel men så rik. Gospodinov berättar om och följer sin pappa mot hans väg till döden genom en vindlande resa i pappans historia "han var trädgårdsmästare och nu är han själv en trädgård"...ömsint och kärleksfullt får vi ta del av en pappa och hans son och tankar väcks om hur vi själva tar hand om vår inre trädgårdslott i livet...en bok man vill ha och återkomma till. Han fick Bookerpriset 2008 för romanen "Tidstillflykt", ska läsa! Roligt att upptäcka nya författare också från den delen av världen. Och nu läser jag berättelser av Amor Towles "Ett bord för två" han som skrivit "En gentleman i Moskva" också en minnesvärd bok! I min "lilla trädgård" vill jag inför hösten vårda kärlek och vänskap, tacksamhet inför det jag har av livets goda och inte ta allt för givet. Så musik förstås och sång och varma brasor när höstvindarna börjar blåsa.

Med en bok och en trädgård är man aldrig ensam 📚🌹

Nedfallna löv, vinrankorna tomma efter skörden, inget fågelkvitter...tystnaden just nu där jag sitter bedövande...inte en vindpust...allt andas stillhet; några gula fjärilar fladdrar förbi jag följer dem med blicken...hur är det nu kommer de att dö snart eller boar de in sig någonstans? Som många insekter lever de kanske bara en sommar och då för att fullfölja en uppgift de skapats för. Olivträden fullgör också sin uppgift; grenarna fulla av oliver som snart ska skördas, men vi är ju inte här då, så våra oliver får ingen chans att bli olivolja, i alla fall inte detta år! Ett år för länge sedan skickade vår granne en burk med inlagda oliver till oss från våra då små olivträd, gulligt och uppskattat. Nu är våra träd så stora och själva har de en vidsträckt olivodling alldeles utanför vår tomt. Det är många tankar som väcks när man sitter så här i tystnaden...ska snart öppna pärmarna till en ny bok. Hur skulle mitt liv te sig om jag inte kunde läsa? Ja om jag inte helt konkret kunde läsa är ju en sak, då vet jag kanhända inte vad jag går miste om, men att inte ha tillgång till litteratur...Känslan när man öppnar en ny bok, första kapitlet....öppningen till en ny värld, nya miljöer, tankar och människor...ibland blir bokens verklighet mer verklig än verkligheten själv var det någon som sade...Så är det ganska ofta för mig! Jag kan längta efter att gå hem efter en fest eller ett möte för att återigen få kliva in i bokens värld. Nu har jag även börjat öppna dörrar till böcker som jag läst tidigare. Gamla vänner o bekanta kommer emot mig, en del säger mig inget längre, vi har kanske vuxit ifrån varandra, andra fyller mig igen med värme... Mina bokhyllor svämmar över och jag har svårt att begränsa mig. Har inte alltid ork att beställa på biblioteket, som ofta tar lång tid på sig, utan det blir att botanisera på nätet men gärna också i bokhandeln. Känslan att försiktigt bläddra i nyutkomna böcker, att läsa sammanfattning på baksidan, att strosa omkring bland likasinnade...Ja, det är kanske lite förmätet sagt, men lite som i kyrkan. I tio år fick jag gå omkring i min egen bokhandel, vilket privilegium vilken lycka! Nu försöker jag göra allt för att inspirera mina barnbarn...och ibland lyckas det! Boken ett ack så viktigt komplement till den digitala världens färdiga bilder! AMEN!!🧚‍♀️

Tankar i en svår och turbulent tid

Höst...jag tänker att vi människor är som årstider...var är jag nu i mitt liv? Tänkte för några dagar sedan att jag var i sensommaren, men nu börjar jag luta mot tidig höst... Min lille Elliot är fortfarande tidig vår men livet går fort, snart blir han tre år! Jag tycker om hösten; färgerna, regnet, blåsten... marken och naturen går till vila och gömmer och skyddar allt det som ska bli nytt liv så småningom. Sorgsen och dyster ser och hör jag vår första kvinnliga stadsminister bekräfta sin avgång. Hon kastades in i hetluften med Ukrainakriget, coronan, Natoansökan, elkollapsen..och hon klarade det storartat enligt mitt tycke. Kunnig, påläst och sansad. Nu väntar en turbulent tid. En ny regering skall bildas, som säkert inte heller får det lätt, och det man bara kan hoppas på är att den söker samförstånd och samarbete över blocken så att Sverige kan möta alla de svåra utmaningar som stundar på ett så bra och klokt sätt som möjligt. Men jag tvivlar..de olika värdegrunder som flera av partierna lutar sig mot är så väsensskilda och det ser mörkt ut. Kristersson säger att nu ska vi få ordning på Sverige... ja, så lätt det låter, quickfix... ja, vad jag står märker ni ju och jag sticker ut hakan, men hoppas givetvis på samarbete som den optimist jag trots allt är! Jag slutar med några rader ur Bruno K Öijers dikt "Allt färre står för någonting" "Självkänsla är att ständigt omfatta sitt inre barn med ömhet och respekt och inte låta någon annan människa skada eller kränka det här barnets upplevelse av tillvarons hela kärlek och grymhet. Självkänsla är att inte ha något behov av att svika men i stället i djupet av sitt väsen uppleva att det finns en gräns som inte får överskridas; att det finns en kontur i tillvaron en sorts brevväxling med vårt kosmiska ursprung som ingen har rätt att avbryta, håna eller förnedra."

Bonjour 2022

Första bloggen på nya året...vaknar ganska tidigt, fortfarande mörkt och jag har svårt att somna om. Ligger och tänker, funderar...ska jag läsa, diska...har en liten nattlig konversation med min stackars väninna, som genomgått en axeloperation efter ett fall och lider av en fruktansvärd värk...så svårt att hitta tröstande ord...; grusig i ögonen, måste vara elelementen som gör luften så torr. Våra nyinsatta Acn som fungerade så bra i somras och som nu i stället för kyla ska producera värme fungerar inte. Vi har haft folk här som skulle försöka åtgärda men det måste beställas nya kretskort och de lär inte komma förrän vi åkt hem. Vi fryser dock inte, brasa och som sagt elelement. Sol och kalla vindar, vackert ljus över landskapet, brungråa vinåkrar, ängar i olika gröna nyanser. Medelhavsvinter...på marknaderna tjocka jackor, tröjor och strumpor och på torg och i fönster mer eller mindre hemska!! juldekorationer som nu börjar plockas ner. Vi har båda inte varit så friska dessa dagar. Var inte riktigt bra när vi åkte hit, och fortfarande hänger för mig en enveten hosta kvar. Har varit hos doktorn, fått medecin men...har ont i bröstet antagligen pga hostan och är trött. Stundtals piggar jag på mig och då gör vi små utflykter. Igår bla deltog vi i en ortodox mässa på ett kloster utanför Salernes; 2 och 1/2 timma lång...för långt eftersom vi inte förstod mycket av vad som sades, men intressant att följa de olika ritualerna, där vi även kände igen mycket från våra egna gudstjänster. Vi sitter ute och äter lunch i solen, går till våra frisörer och på kvällarna äter vi våra modesta middagar! ofta pate och ost. Måttliga med vin och pastis, är ju heller inte så bra med medecin och alkohol. En kväll blev vi bjudna på middag hos vår svenska vänner nästgårds. God middag och intressanta samtal om bla vad coviden gör med oss människor...vänner försvinner, olika läger bildas, vaccinförespråkare mot vaccinmotståndare. Här i Frankrike kommer de tidigare s.k hälsopassen inte längre gälla på allmänna förrättningar utan endast vaccinpass. Dvs även om du har ett aktuellt negativ coronatest får du inte frekventera cafeer, restauranger, biografer etc, man mer eller mindre vill tvinga människor att ta vaccin. Rätt eller fel? Själv är jag för vaccin och vaccinpassen men kan ändå tycka att det andra inte känns rätt. Smittad kan även jag bli och själv sprida smitta...ack, inte lätt...det måste väl finnas alternativ? Vill så gärna lägga ut några bilder i bloggen men just nu fungerar det inte så jag får göra det senare. Snart lunchdags men innan ska jag lägga in en tvätt och sedan testa nya torktumlaren! Nu är inte tid att hänga tvätten ute!!

Så går ett år ifrån vår tid....

Jag har alltid tyckt att nyårsafton bär drag av vemod, eftertänksamhet. Har aldrig festat speciellt, även om undantag finns, och föredrar stilla samtal om vad som timat under året och vad som kanske kommer. Nyårslöften har jag släppt; de håller ju för mig aldrig även om jag har vissa återkommande önskningar, som att motionera mer, äta mer frukt och grönsaker etc. Med detta blir det ofta si och så och det är som det är! Lyssnar på en app med författaren och psykologen Patricia Tudor Sandahl och hennes dotter Rebecca, som är präst i svenska kyrkan. Det handlar om Julen och julevangeliet. Rebecca läser evangeliet och sedan börjar deras samtal. Det första som berörs är barnet. Det lilla värnlösa barnet, som för att överleva måste tas om hand för att växa och utvecklas. Det behöver omvårdnad, omsorg men framförallt kärlek. Ett litet barn väcker något inom oss, en vilja att skydda att ta hand om, är det det som Jesusbarnet vill påminna om? Hur vi tar hand om våra minsta, de som är värnlösa, utsatta...Rebecca berättar om när hon fick sin son, som pga för tidig födsel fick plats i hennes händer, och hur hon upplevde att det var något gudomligt som vilade där... Patricia talar om ängeln som för de förbluffade herdarna visar sig och berättar vad som skett...och hur hon själv ibland mitt i vardagen har upplevt att något plötsligt sker som ställer tillvaron på ända på ett oväntat sätt...hon citerar Hjalmar Gullberg "..då sitter vid vår sida en Gud förklädd.." Evangeliet slutar med att Maria begrundar allt som skett i sitt hjärta. Att begrunda är ett ord som vi kanske inte använder så ofta. Men det betyder ju att stanna upp i tillvaron; att sätta sig ner och fundera på vad som händer och vad som hänt. Mycket viktigt tycker jag i vår tid med allt som omger oss och kräver vår uppmärksamhet. Patricia och hennes dotter har också talat in ytterligare tre delar som är väl värda att lyssna till, "Kärleken", "Livet" och "Döden". Allt finns på SR1 play. Nu stundar snart vår nyårskväll här i vårt lilla franska hus. Brasan brinner, på bordet står mina älsklingsblommor och i kylen ligger champagnen. Vi ska äta sole meunière som vi köpt på Picard och till efterrätt en liten kaka med rom som vår favvobagare bakat. Om vi kan hålla oss vakna ska vi lyssna på P1 och "Das alte Jahr vergangen ist" av Bach, Tegners dikt "Det eviga" och alla kyrkklockor som ringer in vårt nya år 2022... ser bilden av den gamle som går ut genom dörren och den lille som går in...Gott Nytt År till alla❤️🔔🇫🇷🇸🇪

BlogThis!Dela på XDela på FacebookDela på Pinterest

"Lux aeterna..."

Äntligen kan man gå på konserter! Avlyst är ännu inte pandemin, men av den märks nu inte så mycket i fyllda konsertsalar, teatrar eller restauranger. Den vackra Uppenbarelsekyrkan i Hägersten bjöd på Brahms Requiem i fullsatt kyrksal, detta fantastiskt vackra körverk där mitt barnbarn Selma ingick bland koristerna. Brahms verk är ett verk mer för de levande än de döda och bygger på olika texter ur bibeln. Igår var jag i den likaledes vackra Markuskyrkan och lyssnade på Rutters Requiem, också vackert med den underbara solistarian "Pie Jesu". Allhelgonatid, med snart avskalade lövträd, med våta höstlöv under fötterna och mörknande dagar. Vi minns våra döda, tänder ljus och för en stund stillnar vi i tankarna att allt är förgängligt. I måndags ramlade jag, ja, jag fullkomligt stöp i backen med pannan i kullerstenarna. Hade varit på utflykt med mitt barnbarn Esther och var på hemväg för att ta båten vid Gröna Lund. Såg inte var jag satte fötterna och så låg jag där plötsligt på marken. Blev dock så väl omhändertagen av vakter och en sjuksköterska, så allt slutade väl, en praktfull blåtira blev resultatet, men det kunde ha gott mycket värre. Vad lära av detta? Jo, att alltid ha koll på hur man går förstås, och inse att balansen inte är vad den har varit... Men ska man alltid titta ner?! Minns när vi vandrade i en ravin på Kreta och jag hela tiden tittade ner i marken för att navigera rätt mellan alla stenar och ojämnheter. Plötsligt hörde jag en röst bakom mig..."Glöm inte att titta upp också"! Givetvis gjorde jag det och där mötte mig en fantastisk syn av grönskade bergssidor, blommande buskar och små vattenkaskader, allt vilande i den blå himmelsranden högt ovanför mitt huvud! Dum fråga egentligen...man måste ha koll helt enkelt, bra skor, veta var man går och titta upp!!! I dag är det min tur att sjunga i en konsert, en blandning av olika requiem av olika tonsättare. Så underbart att äntligen få sjunga tillsammans och förhoppningsvis sprida lite "lux aeterna" (det eviga ljuset) i detta höstmörker.

"Morgon mellan fjällen..."

I söndags var jag på gudstjänst för första gången på ett och ett halvt år. En liten ensemble ur min kör skulle sjunga och jag ville bl.a gärna lyssna på dem. Första psalmen var "Morgon mellan fjällen..." Jag drogs tillbaka till min egen skoltid när fröken spelade på sin tramporgel och vi barn stod upp och sjöng om "klara bäck och flod". Vi fick lära oss många psalmer på den tiden allt ifrån "Tryggarekan" till "Blott en dag" och den fina "Jag lyfter ögat mot himmelen". Ja det var inte bara psalmverser vi fick lära oss utan också många sånger ur vår svenska visskatt. Jag har haft stor glädje av detta under mina livsår, ävensom av de dikter vi läste under de kommande skolåren. När jag själv började som lärare fortsatte jag trampa på skolorgeln och sjunga både psalmer och visor med mina elever, men ganska snart plockades orglarna ut ur klassrummen, morgonsamlingarna upphörde och med dem försvann också mycket av sången. Vissa psalmer och sånger lever givetvis kvar vilket märks inte minst på de sånger som sjungs på begravningar eller stora högtider, men jag tycker mig märka att många har dålig eller ingen kännedom om vad som för mig är mer eller mindre klassiker både inom psalmer och visor; alltifrån Lina Sandell till Evert Taube. Jag utgör kanhända ett utdöende släkte, kan inget eller dåligt om nutida pop eller schlager men säkert är det så att här skapas klassiker för nya generationer som sammanbinder och förenar. Och gott det! För mig kan plötsligt en fras, en mening dyka upp i huvudet av någon som skrivit en vers, en dikt, som ger mig tröst, hopp eller bara vidgar mina tankevärldar. Författaren och psykologen Patricia Tudor-Sandahl berättade för mig att hon skriver upp och samlar på visdomsord, dikter,verser, som hon senare plockar in i sina texter för att förtydliga eller beskriva det hon vill säga. Så var det för mig i söndags...min barndomsvärld öppnade sig lite med "Morgon mellan fjällen, klara bäck och flod..."

Nästan 40 grader...vindstilla...poolen (vår lycka just nu) ger lite svalka men efter en stund måste man i igen. Det är bara skuggan som gäller. Här är inte tal om "the sunny side of the street..) vi flyttar stolarna efter den och fyller på med vattenflaskor i kylskåpet. Många tankar kring klimatet...värmeböljorna, bränderna, översvämningarna...Bränderna som rasar i Grekland närmar sig oroväckande Athen, (vi har hitills varit förskonade från bränder här) svåra översvämningar tidigare i Belgien, Tyskland, bekymrade forskare i TV rutan..också talibanernas framryckningar i Afganistan. Flyktingar som blir stoppade vid gränserna..vad kommer hända nu med alla kvinnor, flickor, när de skäggprydda fanatikerna tar makten..ingen frihet att studera, få leva och bestämma över sina liv, instängda bakom burkor och slöjor med män som dikterar deras livsvillkor. Jag blir galen när jag tänker på det och tackar Gud för att jag och mina flickor och kvinnliga vänner lever i ett fritt land. Det är säkert också svårt för många män...men det är på kvinnorna jag främst tänker. Ja detta är ju bara ett litet axplock av allt elände som finns i världen...det finns ju mycket bra också måste jag tänka. Alla som arbetar för det Goda på olika sätt. För våra barn måste vi kämpa och vara positiva trots allt, så försöker jag säga till mig själv. Hoppet och engagemanget får aldrig dö... Så här går tankarna där jag ligger på soffan under mullbärsträdet och tittar upp mot en klarblå himmel. Skyddad och priviligierad... Vi använder masker som vi tror ska skydda oss, både fysiskt och bildlikt. Osäkerheten kring dess värde tvistas det om. På marknaderna bär alla lydigt masker och jag tror inte jag skulle kunna beskriva en enda människas ansikte. Det enda som kan skilja är lite olika färger eller mönster. Annars är det som ett hav av ansiktslösa varelser som trängs runt marknadsstånden. Nu i hettan är det svårt att andas också så maskerna åker lite upp och ner på hakan och näsan och så fort man kommer ur trängseln åker den av förstås, på när du går in i brödbutiken och av när du går ut...det blir som en ritual. Jag tänker inte längre på det. Men på resturanger och cafeer får vi möta varandra omaskade som på gatan! Vilket underligt djur människan är. Så fantastisk och så korkad på samma gång. Så fruktansvärt farlig både för sig själv och andra och samtidigt ett under av empati, medmänsklighet och kärlek. Ja så här kan tankarna gå när värmen stiger och man inte orkar göra något som helst utom att tänka...

Pingst, hänryckningens tid....

Så sa alltid min mamma när pingsthelgen stundade och uttrycket härrör från en dikt "Nattvardsbarnen" av Esaias Tegner. Pingsten är också kyrkans födelsedag för nu drabbades lärjungarna av helig ande och började förkunna om Jesus ute bland människorna på ett sätt (bla tungomålstalande) som inte skett tidigare. I Frankrike är annandag pingst fortfarande helgdag men den togs bort i Sverige 2004 till förmån för nationaldagen. Själv njuter jag som många andra av denna ljuvliga tid med doft från häggen som kommer emot mig när jag öppnar balkongdörren; gula maskrosor lyser soligt, blå förgätmigej, små klungor av ihärdiga vitsippor...min trädgård är oklippt och tillåter alla möjliga växter att ta plats... Jag vet att vi måste klippa snart men jag håller emot. Tycker om det här lite ovårdade, och tänker att detta just nu passar mitt lite turbulenta sinne och säkert gillar bina det också! Fortfarande känna livet på sparlåga; pausknappen är intryckt även om mycket börjar ljusna. Som så många andra väntar jag på andra vaccinationssprutan och det börja öppnas upp både för kultur och idrott. Men något har förändrats, åtminstone för mig...jag känner mig avklippt på något vis. Har svårt att defeniera känslan, kraftlös, inspirationsfattig, avdomnad...Min son Fredric uttryckte att han känner sig 5 år äldre efter detta år av instängdhet, jobba hemma, undvika kontakter etc och denna så att säga påtvingade isolering har tagit åt sinnet. Så även för mig och det är ändå så att jag försökt leva så öppet och aktivt som möjligt ibland även till mina barns och vänners frustration. Jag kan inte klaga, absolut inte när man betänker hur det står till i världen, men visst har detta pandemiår kostat på inte bara ekonomiskt... En av alla böcker som jag läst under denna tid är "Morgonstjärnan" av Knausgård. Välskriven med en kuslig apokalyptisk stämning. En stor oväntad stjärna dyker upp på himlen och man följer dess påverkan på nio olika människor, alla i någon form av kris. Vad är verkligt/overkligt, var går gränsen mellan liv och död, det förklarliga/oförklarliga? Intressanta och existentiella frågor som vi inte kan undvika. Själv är jag övertygad om att det finns mycket som vi inte kan se, förstå med våra sinnen, utan livet rymmer så mycket mer av all livets magi som nu ockå uppenbarar sig i denna hänryckningens tid.

Än har inte vintern rasat ut....men snart!😘

Snart har vi varit en vecka i vårt fina Dalen. Vårvinter...kamp mellan vinter o vår...men vintern får snart ge sig!

Trots ett ymnigt snöfall så smälter det snabbt när solen tittar fram o värmer.För snart tre veckor sedan fick vi vår första spruta så nu ska vi ha ett relativt gott skydd mot covid, åtminstone ska vi inte bli så sjuka om vi ändå drabbas. Men det finns fullt av olyckskorpar, eller s.k realister... tredje vågen, mutationer, detta kommer vara lääänge...Men vad är då vaccinet till för? Jo, visserligen ska det skydda (men tänk på biverkningar) och du måste i alla fall undvika att umgås med obekanta, undvika affärer, restauranger, tvätta händerna, bära munskydd och äta inne med vänner är inte att rekommendera. Väldigt många har åsikter och tror sig veta vad som gäller och jag anses nog som väldigt obstinat och oförsiktig. Du verkar ju inte bry dig sa en väninna, som säger sig stå med fötterna stadigt på jorden i denna fråga. Jo jag bryr mig men kanske inte på samma sätt. Jag har full respekt för denna pandemi och det är djupt sorgligt med alla som dör av den men samtidigt känner jag att jag måste leva så gott och öppet jag kan för att inte vissna inombords. Vi har levt så jag och Christer. Som tur är har vi i stort sätt samma förhållningssätt vilket underlättar. Christer bromsar ibland, men vi har rört oss ute mycket, träffat vänner och barnbarn när de varit friska och vi har för det mesta försökt hålla avstånd och låtit bli att kramas...I går hade vi zoommöte med kören. Vet inte riktigt vad jag känner inför det. Roligt att se mina sångarvänner men jag känner mig bråkig där, ifrågasättande, varför kan vi inte sjunga ute snart? frågar jag t.ex Varför får man vara 500 personer på Ikea men bara 8 st i en kyrka även om kyrkan är en katedral? Det finns alltid någon som har svar...Jag känner mig som en gnällig barnunge som stampar i golvet och skriker Jag vill inte!! De flesta verkar vara så förståndiga och lugna och måste undra över vem jag kan vara som dessutom snart nårmar mig 80 årsstrecket med stormsteg. Gamla människan som dessutom är i en riskgrupp borde väl vara mer sansad och inse allvaret i situationen. Jaja...jag ska hålla mig lugn och inte opponera mig, jag mår inte bra av det heller, känner mig bara jobbig. I alla fall tänker jag föreslå en sångträff hos mig när solen är varm och vi kan sitta ute... när vintern rasat och sköna maj gjort sitt intåg. Kyrkan behöver inte vara inblandad så hoppas även Anna, vår gulliga körledare, kan komma då så att säga off the record! Och vår kyrka som ju har varit så försiktig får nu hålla stängt eftersom halva personalen insjuknat...ja det är en lurig fan det här viruset, ingen går säker, så jag får passa mig och sluta med att vara så kaxig. Min mamma sa att jag var jobbig som barn...och det har tydligen inte ändrat sig så särskilt mycket under åren som det verkar! Men nog nu! Jag är en inbiten optimist och ser nu fram mot spruta två, stundande vår och sommar och som sagt förhoppningsvis en sångträff med hugade sångarvänner!

p.s. Just nu messar en väninna att restriktionerna för vaccinerade lättar bl.a får man träffas inomhus! HÄRLIGT💕☃️

"Din stund på jorden"

I dag fyller min yngste son 50 år. Jag minns när han föddes på dåvarande St Eriks sjukhus. Jag var ensam i rummet med barnmorskan som hade spänt upp en duk mellan mig och henne så att jag inte kunde se något. Jag har inget minne av att pappan Mats var med bara att det gjorde så ont så jag försökte krypa upp mot sänggavlen och sa att "jag vill inte vara med längre.¨".Sedan minns jag att barnmorskan lade sig på min mage och tryckte hårt...och så kände jag hur han gled ut och så var han där denna underbara lilla kille❤️ I dag firar han sin dag med hustrun i Lysekil...vi har sjungit och hurrat i telefon och i kväll ska vi faca också och skåla. Någon fest blir det givetvis inte i dessa coronatider...Som för så många andra skjuts festen på framtiden och det lär bli många sådana!! Jag kan inte ha en finare son. Kärleksfull mot sin mamma, en otroligt fin pappa och uppskattad lärare, en älskad make, bror och vän. Jag är Lycklig också för att han i Christer har haft och har en så fin bonuspappa som har funnits med ända sedan han var 6 år. Att fylla 50 är något alldeles speciellt tycker jag... livets mittpunkt! Man har förhoppningsvis uppnått en viss klokskap och erfarenhet och saker och ting börjar få sina rätta propotioner. Ofta är det nu som man också kanske vågar pröva på något nytt, man har ju i bästa fall många kraftfulla år kvar att leva. Själv lämnade jag mitt arbete som lärare och satsade på min bokhandel. Den resan gav mig tio fantastiska år fyllda av underbara upplevelser och nu med härliga minnen. Livet går fort säger man ofta...rätt som det är är man 50, 60...och själv närmar jag mig sakteliga 80. Finns en vacker boktitel "Din stund på jorden" (en mycket tänkvärd bok av Vilhelm Moberg). Nu är din stund älskade Tobbe. Allt Gott önskar dig din mamma❤️❤️❤️

"Framåt natten uppklarnande..."

Läser en roman av författaren Lennart Hagerfors med den vackra och mångbottnade titeln "Framåt natten uppklarnande". Får assosiationer till konstnären Lars Lerin...har för mig att en tavla från hans tid i Lofoten har ett liknande namn. Hans underbara akvareller från detta vackra, säregna landskap där ljuset är borta stora delar av året. I romanen kämpar en författare med sin skrivkramp. Han får ett stipendium som innebär att han under några veckor får vistas på Fårö i en av Ingmar Bergmans skrivarstugor. Här i detta karga, vindpinade landskap vid havet hoppas han få bukt med sina skrivproblem. Det finns ytterligare två stipendiater på gården, en konstnär, med ett projekt för avsaltning av havet..samt en engelsk naturvetare, musiker och poet. Jag har ännu inte läst klar boken och det ska bli spännande att se hur dessa människor med sina olika konstarter och uttryck kommer påverka min författare. Att olika konstarter befruktar varandra är inget nytt, en bok öppnar upp nya världar, som en tavla eller ett musikstycke...du får tillgång till många rum och delar av dig själv och kanske även inspiration till att utveckla ditt egna uttryck. För mig själv är det livsviktigt med kultur av olika slag och nu under pandemin lider jag av att det är så stängt och begränsat. Egna upplevelser framför datorn kan aldrig ge samma känsla som en konsert, utställning eller ett föredrag som du delar med andra. Böckerna kan det, men i en bokcirkel, där du kan diskutera och ventilera det skrivna, blir, inte så sällan, en bok, som du i förstånne tyckte var rätt ointressant, plötsligt intressant.

Jag ser klarare....

Vintervackert...klarblå himmel, solglitter på snövallarna och kallt. Går barfota ut till vårt hängande fågelfröbord för att fylla på mat och trots den pyttekorta promenaden hinner fötterna bli iskalla. Till den lilla ekorren, som vi sett i flera dagar försöka ta sig upp till fågelbordet, ställer jag ut en bricka på trädgårdsbordet med frön; förhoppningsvis hinner han dit innan fåglarna...Ja, man är bliven en riktig pensionär... matar fåglar och harar! och det står väl inte länge på innan jag börjar baka bröd till dem också!!! Min älskade farmor gjorde det. En gång i veckan bakade hon längder som hon sedan smulade och lade ut på sitt fönsterbleck. Och hör och häpna! detta lärde sig fåglarna så varje vecka knackade de på fönstret för att påminna henne! Nej något brödbak för min del blir det inte! Någon måtta får det vara!

Läser i dagens DN att en fransk nunna på 117 år överlevt covid. Men var du inte rädd för att dö? frågade någon; Nej, svarade hon , jag är inte rädd för att dö...Ja, får man leva till 117 så kanske man inte är rädd längre varken för det ena eller andra. Denna grå hinna som lägger sig över allt och alla. Social distansering både fysiskt och psykiskt... jag som alla andra känner mig less och har viss förståelse för de proteströrelser som nu börjar växa fram i världen mot nedstängningar och begränsningar. Ena dagen är det så, nästa dag något annat...vaccinet verkar just nu långt borta åtminstone här i Sverige. Nu är det möjligen midsommar som gäller...och kan man ta Astra Zenicas vaccin? WHO säger en sak FHM en annan. Tycker ni jag gnäller? Jag gnäller inte, är bara frustrerad. Tänker på jobben som försvinner, hotande konkurser, ungdomar som begränsas i sin utbildning, kulturlivet som går på kryckor...listan kan göras lång... Vad gör jag då? (som verkligen inte ska klaga) Ja, först hemmagympa med Sofia i 20 minuter. Vi svänger med armar och ben och går strutsgång allt till Sofias glada tillrop, sedan kaffe och DN, som för det mesta inte gör mig gladare (undantag finns!) och sedan det vanliga hemstöket med att plocka upp eller ner i diskmaskinen, bädda etc. En promenad kanske?, en utflykt?(varför inte vackra Dalarö med middag på Tullkammaren?!)

Jag har många väninnor som går kilometervis så gott som varje dag...de försöker få med mig ibland, men jag är trögstartad... Träffar mina små barnbarn om de är friska, (kan inte hålla mig) och så förståd Netflix och SVTplay och boktraven är hög. Däremot har jag fortfarande så svårt att komma igång med den fortsatta rensningen efter vår renovering och jag skyndar förbi den stängda dörren till Agnes rum, som fortfarande är fylld av ouppackade lådor. I förrgår gjorde jag en gråstarrsoperation på vänster öga. Den gick bra och redan nu efter en dag ser jag mycket klarare. Håller för höger öga och nu ser jag allt så tydligt med skarpa konturer och när jag byter öga inser jag att jag måste operera det andra också!! I kväll har vi sångövning på Zoom. Vår körledare Anna värmer upp våra röster och sedan får två stämmor öva varannan gång. Allt är bättre än ingenting men oh vad jag saknar den fysiska närvaron, att få sjunga tillsammans, fika och prata IRL (nytt modernt ord för verklig samvaro!). Anmält mig till två föreläsningsserier på Senioruniversitetet, som börjar nu i mars; allt digitalt förstås och sedan finns ju konserter på Berwaldhallen play bl.a Det finns otroligt mycket att tillgå så att klaga på våra digitala möjligheter är inte rätt. MEN jag längtar efter att KRAMAS, äta middagar INOMHUS med min familj och mina vänner, och ha FEST med min älskade son Tobbe som i dagarna fyller 50. Här ett tips för oss "sköra" 70 plus😘 Vinterprogrammet 2020 på SRplay P1 med Patricia Tudor Sandahl. Stärkande, klokt och inspirerande om åldrandet och livet och med härlig musik!🎶

Årets sista dag....God fortsättning!

Jag vaknar återigen till en gråmulen dag. Den enda vinterdagen vi fick är så avlägsen...var den egentligen verklig? Plötsligt fylldes små och stora backar av pulkor och stjärtlappar och påpälsade barn och vuxna log och skrattade åt glädjetjuten i backarna. Dagen efter regnade det och det vintervita var totalt borta. Nåväl i Norrrland behåller vintern sitt grepp och nu öppnar skidorterna sina liftar för åksugna. Allt reglerat förstås... ingen afterski eller fest på barer eller restauranger, coronan ger sig inte. Dock skymtar befrielsen. Vaccinet har gjort sin entré och förhoppningsvis ska vi under nästa år få bukt med denna olycksaliga pandemi, som orsakat så mycken sorg och bedrövelse här och i övriga delar av världen. Har vi lärt oss något? Hur kommer det hela påverka vårt fortsatta liv framledes och kommer vi i grunden kunna förändra vårt sätt att leva?...ett spännande 2021 väntar oss! Jag kryper ner under mitt nya täcke, 7 kg tungt!!, som jag fått i julklapp. Har fallit för reklamen...men det är jätteskönt. Som att omslutas av en varm famn...ombonat och tryggt. Kanske inget när sommarvärmen smyger in genom balkongdörren, men just nu är det perfekt! På nattduksbordet tronar min boktrave med olästa böcker, alla dessa världar som öppnar sig, som ger nya tankar och upplevelser, skänker stimulans och reflektioner...Kallifatides, Thomas Sjödin, Carol Oates och en för mig ny fransk deckarförfattare Bussi! Just nu befinner jag mig i Givenchy, Monets by, där ett mord begåtts! Sedan har vi ju alla serier på Svt play, Netflix och HBO...streamade konserter...ibland blir jag så trött på alltsammans. Orkar inte ens titta på FB där mitt umgänge med vänner mest sker numera. Får dåligt samvete för de julkort jag inte skrivit, fast tröstar mig med att jag egentligen alltid brukar skriva en nyårshälsning i stället...nu blir det nog FB i alla fall. I dag blir det ingen gympa med Sofia eftersom jag har så ont i kroppen. Träningsvärk från gårdagens övningar kanhända.... vi har verkligen kommit igång med denna välbehövliga fysiska aktivitet och fortsätta ska vi! Ett nyårslöfte!

Min käre man bjuder på luch på krogen Göteborg i Hammarby sjöstad. Vid ett fönsterbord mot kanalen talar vi om det snart gångna året, friskar upp minnet med hjälp av våra almanackor och ser att efter mitten av mars är det mesta av våra fasta aktiviteter överstrukna...coronan gjorde sin defenitiva entré. Vi fyller i alla barn o barnbarns födelsedagar, nu finns även lille Elliot med, vårt nyaste barnbarn som just fyllt 1 år! Vi ska strax ta vår sista årsdrink i växthuset och sedan väntar en supé med inhandlade godsaker från Melanders fisk. Jag känner mig alltid högtidlig på nyårsafton, lite melankolisk också...så går en dag ifrån vår tid...ytterligare ett år blir till ett förflutet och jag själv åldras. Men jag är lyckligt lottad, frisk och med familj och vänner som omger mig med kärlek och vänskap och så nu också mitt härliga täcke!! Vem kan klaga? Gott slut och Gott Nytt År 2021 med många goda kramar till er alla!

Vårt behov av kramar...

I går var det Lucia. En annorlunda Lucia. Streamade lucior med tärnor och stjärngossar ja, men inga luciatåg eller luciakonserter med publik utan allt beskådas genom en ruta. SVTs Lucia från Jukkasjärvi blev en fin och stämningsfull upplevelse och även den skönsjungande Radiokören från Berwaldhallen, men vad jag saknade luciatåget i vår kyrka där barnen står uppradade i koret och sjunger medan några av dem vinkar till mamma eller pappa eller gäspar eller eller petar i näsan! Att få vara med kroppsligen... En artikel i DN tar upp denna aspekt hur kropplösheten påverkar vårt förhållande till varandra. Vi träffas på Zoom i möten av olka slag, från jobb till after work, vi pratar och skrattar men samtidigt är vi medvetna om oss själva, hur vi ser ut, hur vi framstår i den bild som mottagaren ser. Så mycket går förlorat av vårt kroppsspråk, av den miljö vi befinner oss i, av nyanser och stämningar som bara en reell närvaro skapar. Men det är givetvis bättre än ingenting, men hur kommer detta påverka oss på längre sikt? Låt mig berätta om min Luciadag så förstår ni vad jag menar! Efter den digitala morgonens Lucia kände jag mig, trots den fina upplevelsen, deppig. Ute var det grått, trist och regnet hängde i luften. Jag går till kyrkan tänkte jag, hälsar på vår nya körledare Anna, som vikarierar för David, och som jag visste var i kyrkan under gudstjänsttiden, och tänder ett ljus också.

Anna är mycket riktigt där och ser lika fin ut som på vårt Zoommöte och naturligtvis ändå helt annorlunda! Efter en stund kommer en annan körkamrat och Anna sätter sig vid pianot och så börjar vi sjunga "Jul, jul, strålande jul" i stämmor. Då KÄNNER jag julen... att vara närvarande i det julpyntade rummet, att se och känna värmen från ljusen och sjunga tillsammans får mig nästan att börja gråta.

Vi sjunger flera sånger och några besökare som tittar in kommer fram och sjunger med oss. Vi bryter inte mot några regler, vi är inte fler än man får vara men vi är tillsammans på riktigt! Några timmar senare får jag en rejäl kram av min son som varit hemma en stund och druckit lite glögg. Det är också underbart! Inga armbågar ingen vinkning på avstånd utan en KRAM! Kanske inte helt reglementsenligt dock med ansiktena bortvända. Dessutom är han längre än jag så mitt huvud når bara till axeln! Dagens klo blir min lilla Elin som kommer för att låna en tomteluva och som hoppar ur bilen och springer emot mig med öppna armar "Mormor" Med ansiktet mot min mage kramas vi hårt! Tja, inte helt comme il faut I presume men allt detta gjorde min dag😍🤶

Tro, Hopp och Kärlek

Kära bloggläsare, saknar ni min blogg ibland? Jag gör det...förr, om man nu kan säga så, tittade jag alltid efter upplevelser som min blogg kunde handla om, sökte bildmotiv som kunde användas och laborerade med olika formuleringar, ordval, för att så exakt som möjligt kunna uttrycka det jag ville säga. Nu känns det så mycket svårare, som min blick blivit "slö" och det jag skulle vilja säga bara blir en upprepning av det jag tidigare sagt. Är det på grund av denna tid med inskräkningar både för det fysiska och mentala livet? Tröttheten som griper mig nu i denna ovissa och gråmålade tid, när träden är avskalade och löven täcker gräsmattan med sin fuktiga brunhet. "Jag har blivit som en missbrukare", säger en väninna, "en missbrukare av serier". Jag kanske håller på att bli likadan...en kväll satt jag uppe till långt inpå natten för att se klart en serie på Netflix eller kanske var det SVT play; just nu minns jag inte heller vilken serie det var. Hur många med mig, och nu talar jag om pensionärer förstås, ägnar inte mycken tid åt att ligga eller sitta framför TVn eller datorn för att fylla dagen med fiktivt liv...Visst läser jag också, beställer böcker på nätet; läser intressanta och givande böcker, tänker att den här vill jag skriva om, dela med mig av och kanske jag också gör det så småningom men startsträckan blir längre och längre...är det detta som kallas letargi? Jag som i grunden är en positiv och livsbejakande person känner mig fasthållen i dessa restriktioner och begränsningar av avhållsamhet till nära och kära. Får dåligt samvete för att jag ibland "syndar" när jag tar upp mitt ett- åriga barnbarn som nu vingligt går emot mig med sitt härliga leende. Som många av oss säkert gör, försöker jag få till en balans för att inte ramla ner i missmod och negativism, och ute får vi ju i alla fall mötas än så länge!! Men får man vara fler än 8? om man håller rekommenderat avstånd? Alla dessa tyckanden och låtanden skapar en osäkerhet hos de flesta av oss och något egentligt svar verkar inte finnas. Det ändras från dag till dag...

Tänker på all verksamhet av olika slag inom kultur och idrottsliv; vad händer med vår kyrka och allt det som nu närmar sig av advents och julfirande, inställda luciatåg... julkonserter...Alla affärer som försöker locka oss men som samtidigt inte bör besökas...det är som att leva i en sciencefictionvärld. Till slut sitter vi framför våra paddor och tittar på varandra digitalt när vi äter vår skinka, sjunger med den digitala kören och skickar slängkyssar genom rutan till våra kära. Men...nu till mitt positiva jag! Vi har börjat träna med TV- Sofia jag och Christer! Struttar omkring som strutsar och viftar med armar och ben! Måste vara en härlig syn😁 ! 20 minuter på morgonen innan kaffe och te! Igår gick vi Dalarö runt med stavar och havet i förgrunden och sedan lunch på Tullhuset där det för övrigt inte var en kotte. I dag tänker vi oss en promenad på Skogskyrkogården! Sedan ska blomkrukor tömmas och löven hackas ned av gräsklipparen och sedan ska vi fundera på vad ljusslingorna vi köpt bäst kommer till sin rätt. Och i morgon planerar vi en promenad i Ulriksdal...förhoppningsvis kan Agnes följa med på promenaden så vi får se Elliot! Vad var det Kyrkan skrev på FB? Tro-inga restriktioner, Hopp-inga restriktioner, Kärlek-inga restriktioner!💕💕💕

"Joie de vivre..."

Då och då tänker jag att nu har jag blivit smittad av corona. Särskilt tidigt på morgnarna när jag vaknar och det fortfarande är mörkt. Kroppen känns varm och musklerna ömma och det gör ont i halsen när jag sväljer. I morse var en sådan morgon och då kom artikeln för mig som jag läste häromdagen i DN, om vikten av att välja musik till sin begravning. Först såg jag framför mig hur "rymdmänniskor" stod runt mig och sedan hur jag plötsligt var på min egen begravning. Hur vill jag ha det tänkte jag nu. Kista eller urna? Jag har en släng av klaustrofobi så det får bli urna. Vita rosor och det fina kortet av mig där jag faktiskt ser riktigt vacker ut! Sedan ska alla vara svartklädda, eller åtminsonte sobert klädda. Begravning är sorg punkt och slut. Självklart levande musik. Mina tidigare två körledare, som blivit mina nära vänner, ska sjunga och spela och de får gärna välja själva något som de känner för, och min nuvarande körledare leda min kör där jag hoppas alla kan vara med. Det finns mycket vacker musik att välja på, men Ave verum corpus av Mozart är ett måste, Faures Cantique eventuellt eller Herren är min herde...Psalmer också, "Blott en dag" och "Var är den vän som överallt jag söker"... och gärna lite diktläsning. Jag vill ju tro att något fortsätter efter döden så begravningen ska ske i vår kyrka med präst. Efteråt vill jag ha god middag med genomgående champagne och nu har gästerna tagit av sig sina mörka kläder och sitter i finkläder. Vill man säga något vänligt eller ovänligt om mig får man göra det och musik som man vet jag har gillat och gillar ska spelas på skivspelaren! Jag önskar att alla ska känna tacksamhet och glädje över att de lever och tänka på att göra det bästa av sina dagar här på jorden; med andra ord "Joie de vivre"! Själv sitter jag uppe någonstans och iakktar det hela och hoppas kunna förmedla lite änglalik tröst😇 Christer väcker mig ur mina tankar; halsontet är borta och jag känner mig helt ok! Vi går upp för att ringa till vår lille Elliot som idag fyller 1 år! HURRA HURRA för denne underbare kille; "Livets glädje"💕 Just nu bör jag/vi undvika honom och alla andra kära; smittan sprider sig snabbt och nu har en ung familjemedlem drabbats (dock bra nu👍) och vi alla måste vara mycket försiktiga. Men ute får vi träffas, på ordentligt avstånd förstås, och en långpromenad med 1 åringen låter sig göras!

"Vår bästa tid är nu..."

  I natt drömde jag om kören. Som de flesta av mina vänner vet får jag och många med mig inte vara med i vår kör i höst pga rådande omständigheter...Det har varit för mig en svår omställning mentalt, jag har bearbetat min sorg på olika sätt och har nu uppnått en slag acceptans. Vad kan jag annat göra egentligen? Nåväl, i drömmen kommer jag till körens replokal som inte är kyrkan utan en slags samlingslokal med uppställda stolar och bord. Ingen hälsar på mig fast jag söker kontakt. Den ende som noterar mig är vår körledare David som tar med mig till ett rum för att leta efter aktuella noter. Han river och plockar med en massa papper men hittar ingenting så vi går tillbaka till replokalen. Där sitter nu alla som i en ring, men jag hör ingen sång. Det är kallt i rummet, alla fönstren är öppna. En av sopranerna uppmärksammar mig dock men jag minns inte vad hon säger...jag är som persona non grata...Ja, sedan vaknar jag och vad drömmen förmedlar är ju tydligt och behöver inte beskrivas. Jag har inte sjungit sedan i mars kan man säga, kanske några gånger men det känns som jag tappat min stämma. Men en gång i somras när jag ensam var på väg att handla och satt i bilen började jag sjunga "Vår bästa tid är nu" av någon underlig anledning. Den bara kom för mig helt plötsligt och jag riktigt skrålade i bilen. Prövade lite olika tonarter från bas till högsta sopran! Måste ha låtit gräsligt men who cared! Men sången tog ett hastigt slut...plötsligt var det bilkö och långsamt passerade jag en motorcykelolycka, hjälmen låg utslängd i diket och ambulans och polisbil stod och skymde lite en havererad motorcykel. Vet ej vad som hände med föraren...om han klarade sig eller inte...men det här med sången och just den sången gjorde att jag fick som dåligt samvete...här sitter jag och sjunger om vår bästa tid och samtidigt händer en olycka som kanhända förstörde en människas liv. Tänker på texten i den här sången...att ta tillvara nuet...vad vet vi om morgondagen, att inte gräma sig över gårdagen...lev och älska nu...här är min stund...Jag hoppas det gick bra för den där motorcyklisten att han får en chans till och att jag snart får sitta i den där ringen igen med mina sångarvänner!

Åldrandet förändrar....

Ensam en stund...Christer har åkt in till Brignoles för att försöka fixa vår fasta internetuppkoppling som inte fungerar. Frustrerande efter som vi betalar en del varje månad för detta. Turligt nog kan jag använda mig av min Iphone så jag kan publicera min blogg. Vi har nu bokat hembiljetter och om drygt en vecka reser vi till Sverige. Det känns bra. Normalt brukar vi alltid åka hem i början av augusti och nu förstår jag varför!! Europa har semester nu och många invånare befinner sig här i vår by för att inte tala om nere vid havet på stränderna. Värmen gör också sitt till...men det är inte bara det...obligatoriska masker, en och en i butikerna...hela tiden denna skugga...detta sociala avståndstagande, vilket här inte är så lätt att hålla. Smittspridningen har ökat här, så även i Sverige hörde jag, och nu bland åldrarna 20-29...och det är inte konstigt att förstå, här ser man oftast unga som slarvar med mask och avstånd. De "äger" det oändliga livet...

Jag läser just nu en bok av Vigdis Hjort "Lärarinnans sång". Bokens huvudperson är föreläsare i dramatik på en Konsthögskola och tackar ja till att  medverka i ett konstprojekt om förhållandet mellan liv och arbete som en student startat med en grupp lärare. Han följer dem med videokamera privat och arbetsmässigt. Någon betraktar dig utifrån;  ditt liv, vad du gör, säger... Hur påverkar denna främmande blick synen på dig själv?vem är du och vågar du möta din verkliga spegelbild... Intressanta tankar...

Tänker lite på mig själv just nu, hur livet förändras på olika sätt. Mycket handlar om Coronan  och de restriktioner som följer med den och hur det påverkar mig men också synen som andra får på mig. Tänker på när vi skulle ta farväl av ett barnbarn som skulle resa hem. Alla kramades men när jag ville krama sa de nej, det fick bli en armbåge och en luftkram. Jag tillhör nu en grupp som ska skyddas, välment det vet jag, men likaväl blir jag exkluderad. Samma gäller min kör där jag inte får medverka i höst och säkerligen annat där jag utesluts pga min ålder. Hur påverkar då detta min syn på mig själv? Jag som alltid har bestämt över mitt eget liv, vad jag vill göra och kan.  Sakta börjar jag se vad andra får mig att se...jag börjar bli äldre, är äldre... du måste vara försiktig, inte stå på stegar, skaffa städhjälp, inte köra vespan...det dröjer väl inte alltför länge innan man ifrågasätter om jag skall köra bil ...Jag har sett hur flera vänner, 80 plus visserligen, börjar tappa stinget, blir lite som man förväntar sig att man ska bli när man blir just äldre. En sångarkollega uttryckte det så här när alla restriktioner kom,"" det är första gången jag känner mig "gammal".  Så kändes det för mig också... Jag är fortfarande frisk vad jag vet, kapabel och inser mycket väl mina begränsningar som mitt åldrande sätter, men jag vägrar acceptera att kategoriseras och inlemmas i ett ålderstänkande hur välment och kärleksfullt det än är.

Mannens sista bastion?!!

När grillarna kommer fram i trädgårdarna eller på balkongerna och doft av grillkött sprider sig i luften då är det vår brukar man säga! Och sedan står de kvar där till långt in på hösten för att sedan få vila till nästa vår! Nåväl vi finner en liten grill även här i vårt förråd och köper ett riktigt gott kött i den berömda charkuteributiken, och vem tar på sig förklädet och förbereder det hela! Givetvis Christer!

Och här har ni nu mina funderingar inte alls särskilt djupsinniga men ändå intressanta! Varför är det till 99% alltid männen som grillar? Jag har ännu aldrig blivit bjuden på BBQ där inte mannen stått vid grillen ofta med en öl i handen. Sambon eller hustrun gör sallad och dukar och ser till att dryckjom finns tillgänglig och sedan när grillningen är klar bistår hon maken med tallrikar som han lägger det grillade på. Och sedan får han beröm! Oh så välgrillat det är och vad har du använt för grillolja etc. Mannen lyser av berömmet och hustrun/sambon ler stolt! Jag raljerar lite som ni märker!
Vad fick jag då för svar på min fråga av vännerna? Jo! Att grilla är ju höjdpunkten på en middag. Det fordrar ett praktiskt sinne (hm) att rätt sätta fyr på kolen, inse när glöden är tillräckligt varm och sedan anpassa det man ska grilla på rätt sida av gallret. Nu är ju många grillar som de värsta lyxåken och styrs av gas och reglage av olika slag så det gör ju allt ännu mer komplicerat och här behövs då mannens mer tekniska kunskaper...Sedan finns det ju något mycket primitivt också i det här med eld och kött (även fisk), jakt och fiske typ, där mannens vildmarksådra får komma lite till sin rätt, att föda hustru och barn om det så bara blir symboliskt vid en grill! Även den mest obegåvade (i matlagningskonsten) mannen har här möjlighet att hävda sig och framstå som en riktig hjälte!
Själv tror jag att det är en blandning av allt ovanstående men också att vi styrs av bekvämlighet och ohejdad vana och många kvinnor, även jag, tycker det är ganska skönt att slippa stå där i grilloset!! Låt mannen för en stund vara kungen!! Eller vad säger ni? Skriv gärna ner några tankar!
För övrigt har jag blivit inspirerad av en rolig film som cirkulerat på FB! "Dags att ta över grillen tjejer"! "Grillupproret"! Får nog vara för mig trots allt:))