Ensam en stund...Christer har åkt in till Brignoles för att försöka fixa vår fasta internetuppkoppling som inte fungerar. Frustrerande efter som vi betalar en del varje månad för detta. Turligt nog kan jag använda mig av min Iphone så jag kan publicera min blogg. Vi har nu bokat hembiljetter och om drygt en vecka reser vi till Sverige. Det känns bra. Normalt brukar vi alltid åka hem i början av augusti och nu förstår jag varför!! Europa har semester nu och många invånare befinner sig här i vår by för att inte tala om nere vid havet på stränderna. Värmen gör också sitt till...men det är inte bara det...obligatoriska masker, en och en i butikerna...hela tiden denna skugga...detta sociala avståndstagande, vilket här inte är så lätt att hålla. Smittspridningen har ökat här, så även i Sverige hörde jag, och nu bland åldrarna 20-29...och det är inte konstigt att förstå, här ser man oftast unga som slarvar med mask och avstånd. De "äger" det oändliga livet...
Jag läser just nu en bok av Vigdis Hjort "Lärarinnans sång". Bokens huvudperson är föreläsare i dramatik på en Konsthögskola och tackar ja till att medverka i ett konstprojekt om förhållandet mellan liv och arbete som en student startat med en grupp lärare. Han följer dem med videokamera privat och arbetsmässigt. Någon betraktar dig utifrån; ditt liv, vad du gör, säger... Hur påverkar denna främmande blick synen på dig själv?vem är du och vågar du möta din verkliga spegelbild... Intressanta tankar...
Tänker lite på mig själv just nu, hur livet förändras på olika sätt. Mycket handlar om Coronan och de restriktioner som följer med den och hur det påverkar mig men också synen som andra får på mig. Tänker på när vi skulle ta farväl av ett barnbarn som skulle resa hem. Alla kramades men när jag ville krama sa de nej, det fick bli en armbåge och en luftkram. Jag tillhör nu en grupp som ska skyddas, välment det vet jag, men likaväl blir jag exkluderad. Samma gäller min kör där jag inte får medverka i höst och säkerligen annat där jag utesluts pga min ålder. Hur påverkar då detta min syn på mig själv? Jag som alltid har bestämt över mitt eget liv, vad jag vill göra och kan. Sakta börjar jag se vad andra får mig att se...jag börjar bli äldre, är äldre... du måste vara försiktig, inte stå på stegar, skaffa städhjälp, inte köra vespan...det dröjer väl inte alltför länge innan man ifrågasätter om jag skall köra bil ...Jag har sett hur flera vänner, 80 plus visserligen, börjar tappa stinget, blir lite som man förväntar sig att man ska bli när man blir just äldre. En sångarkollega uttryckte det så här när alla restriktioner kom,"" det är första gången jag känner mig "gammal". Så kändes det för mig också... Jag är fortfarande frisk vad jag vet, kapabel och inser mycket väl mina begränsningar som mitt åldrande sätter, men jag vägrar acceptera att kategoriseras och inlemmas i ett ålderstänkande hur välment och kärleksfullt det än är.
Ja Margareta! Så väl jag känner mig i din text. Var det kanske rentav jag som sa det där om "första gången jag känt mig gammal"? I varje fall är det så. Det blir en konflikt inom mig med det där att tillhöra en riskgrupp på grund av min ålder. Jag är ju trots allt bara i början av den där gigantiska gruppen 70+. Den sträcker sig från 70 till kanske 110! Måste verkligen alla vi behandlas lika? Tror inte det så här man gjort i Finland. Där sägs det att man delat på ansvaret för varandra på ett annat sätt. Ska vi 70+ kanske kräva att alla från 70 och ner till 30 föses ihop i en grupp, kallad 70-! Jag är nog löjlig men det här är svårt. Två gånger har jag blivit besviken på kyrkan också. Den kyrka som brukar stå där som en öppen famn i kristider. Jag vet, det är en unik kris nu, men ändå... Första gången var i maj när jag såg en annons på fb om en friluftsgudstjänst vid klockstapeln i Årsta. Den ska jag gå på tänkte jag - innan jag läste det sista. Gudstjänsten öppen för alla som inte ingår i en riskgrupp. Då blev jag först ledsen och sen förbannad (ja förlåt kyrkan). Hur ängslig måste kyrkan vara? Sen kom nästa bakslag som blev just ett sådant genom att jag är dålig på att vittja brevlådan (det är ju så sällan något av vikt där). Då läser jag om kören på fb och får se hela höstens program där. Hann bli så glad för en sekund innan jag begrep att det var för bra för att vara sant. Och så gick jag till brevlådan och där låg Davids brev som förklarade. Ingen skugga över honom dock - han måste följa kyrkans hållning kring restriktioner. Men så bedrövad jag kände mig! Tänker i mina mörka stunder att under hösten uppstår en ny kör med de yngre och sen kanske vi äldre inte kommer att passa in.
SvaraRaderaMen så mötte jag en av de yngre på ICA och hon sa att hon inte har någon lust att sjunga när inte alla kan vara med. Blev som glad! Oj, vad långt mitt första inlägg blev på din blogg!
Kära Ingrid, ja det är verkligen dubbelt....känner som du inför kyrkan...lite räddhågsen är den nog allt, måste väl finnas lösningar som gör att även vi "gamlingar" ska kunna få ta del av en gudstjänst åtminstone ute... Ska bli intressant och se hur allt utvecklar sig till hösten... vi ses Ingrid och vi ger inte upp! KRAAM
Radera