Smycka din tid! Gott Nytt År!

Vårt underbara Dalen...sitter och skriver och utanför fönstret lätt snöfall, vintervita fjäll och så tyst att jag nästan hör mitt hjärta dunka. Jag har julpyntat lite, fyllt nya ljus i stakarna och som vanligt blir jag alltid tankfull så här sista dagen på året. Lite vemodig också...livet går så fort säger vi ofta...snart är det sommar igen...snart är det jul igen...kanske beror det på att man själv ser horisonten därborta. Livets ändlighet gör sig påmint. Köpte en bok innan vi åkte hit. "Lita på att det ljusnar" skriven av Tomas Sjödin, en pastor boende i Säve utanför Göteborg. Han har under många år skrivit krönikor i Göteborgsposten och jag har läst många böcker av honom. En klok, vidsynt man som också blivit en mycket uppskattad programvärd i Radions Sommar och Vinter program. Han skriver bla i krönikan "Vad fort det går" om hur lätt det är att skjuta upp saker och ting och hur viktigt det är att ta vara på nuet...ja, det är ju inget nytt! men så citerar han några rader ur Lotte Möllers bok "Trädgårdens natur"
och det mina kära vänner får bli mina sista ord till er 2019!
"För att bli lycklig med sin trädgård måste man ha försonats med allt levandes oundvikliga och ständiga förändring, med vissnandet och döden. I stället för att försöka få tiden att stanna gäller det att smycka dess flykt!"
Gott Nytt 2020<3

The times they are a changin...

Julaftons morgon...På CDn  "Jul, jul strålande jul"... Det är Anna-lena Löfgren som sjunger tillsammans med Artur Eriksson. I hela mitt liv har julen inletts med musik. Mamma steg upp, tände ljus ( på den tiden fanns det bara grammofon) och så spelade hon ett antal stenkakor bl.a "Det är jul här på Hawaii..." med Yngve Stoor, som hon gillade! Sedan serverades pepparkaka och den första skinkmackan. Så kom LP skivor och då inköptes Löfgrens Julskiva som vi sedan har spelat varje år.  När jag fick egen familj tog jag över traditionen och då blev det jag som gick upp, tände ljus och satte på musiken.  Sedan har barnen flyttat och bildat egna familjer men Agnes med familj har fortsatt komma hit kvällen innan julafton för att pynta och griljera skinkan; sovit över och så har vi tillsammans på morgonen lyssnat på de fina julsångerna och känt att nu är Julen här.
 I år är vi för första gången ensamma jag och Christer. Agnes har fått en liten son; hennes rum är fortfarande fyllt av alla saker som ännu inte funnit plats i vårt nyrenoverade hus och nu är tid att traditionen förs vidare,  nu i hennes eget hem. Allt har sin tid som Ordspråkboken säger... men en liten tår föll när jag hörde de första tonerna...
Det blir en grön jul i år. Ja det fanns ju ingen snö där Jesus föddes och ändå förknippar vi Julen med snö och kyla. Minns jular när jag gick till julottan för att sjunga och det gnistrade inte bara från himlens stjärnor utan också från de vintervita trädgårdarna.
Det doftar från spisen från den griljerade skinkan; jag har provsmakat mammas sill, mycket god och julklapparna ligger fint inslagna i julpåsen. Vi firar jul hos Agnes i år, det blir bra.
Som alltid tänker jag på min mamma! Hon älskade julen och de minnena var de bästa hon bar med sig från annars tuffa barnhemsår. Den här dikten ville hon att vi skulle läsa när tomten knackade på dörren!
Tomten säger;
Nu står jul vid snöig port
klappar på och myser
Kära barn släpp in mig fort
här står jag och fryser.
Se min korg är full och tung
båd åt gammal och åt ung, har jag gåvor rara,
får jag hos dig vara?
Alla:
Ja kom kära Jul
kära Jul!
GOD JUL<3<3

Tänd ett ljus...

Det dagas...vilket vackert ord egentligen. Visserligen ser det ut som det blir ytterligare en grå dag...men det kompenseras av ljus jag tänt på bordet och stjärnan i fönstret. Ofta på morgonen innan jag stiger upp knäpper jag händerna och ber till någon om en bra dag, både för mig själv och för nära och kära. När jag var liten bad vi ibland aftonbön jag och mamma... Gud som haver...barnatro som lever kvar i mig även om jag ofta tvivlar när jag öppnar tidningen eller ser på Rapport. Fast det har ju egentligen inte med Gud att göra. Det är ju vi människor som inte förmår göra det som vore bäst för oss alla; medmänsklighet, omtanke, rättvisa, tolerans... alla dessa honnörsord som vi strör omkring oss och som jag själv ibland är dålig på att manifestera. Som många andra har jag lätt att gå förbi, ignorera eller helt enkelt inte orka bry mig. Det ber jag också om,  att bli en bättre medmänniska helt enkelt.
Är lite tungsint förnärvarande...så kan det vara ibland. Jag har inget att klaga på, vi har flyttat hem till vår nyrenoverade villa; mycket att plocka med givetvis men redan börjar vårt hem ta form igen. Ett litet barnbarn har vi också fått. Elliot Lucien kom till världen den 13 november, så efterlängtad av systrarna Elsa Dolly, Elin och familjen.  I går när jag var på konsert med Agnes gospelkör satt jag med honom i famnen och såg in i hans blå ögon...den där blicken, som bara små bebisar har...en glimt av himlen. Efter en stund tog Agnes min hand och jag mindes hur min mamma ofta tog min hand när vi var i kyrkan och jag var rastlös och hade svårt att sitta still. Nu gjorde min dotter det. Tänker att så skulle vi göra oftare, ta varandras händer...det behövs inte alltid ord, en varm hand kan tala lika tydligt.

Kusin Hjalmar håller handen

Alla själars dag....

Som tusentals människor vandrar jag ut i mörkret med dotter och barnbarn för att tända ljus på våra käras gravar. Det är en förunderlig stämning, en speciell gemenskap som genomsyrar denna vackra plats, Skogskyrkogården. I skuggorna skymtar små och stora med kransar och ljus och viskande samtal förs där man knäböjer vid gravstenar och lyser med iPhones för att se att man kommit rätt. Lilla Elin håller mig hårt i handen och säger att hon tycker synd om alla som inte har något ljus på sin grav. De kanske får i morgon, tröstar jag, och förresten kan man när som helst tända ljus hemma också,  kanske framför ett kort på någon man tycker om och vill minnas.

Hon låter sig tröstas och klappar kärvänligt på gammelmormors gravsten. Sedan springer hon och Elsa Dolly uppför backen till minneslunden som ligger högt upp på kullen och här får hon och Elsa Dolly tända ljus och sätta en liten blomma för bonusfarmor Gun-Britt och lilla hunden Bijoux. Han leker säkert här nu, säger mamma Agnes, och är så glad att ni är här! Det är ljuvligt med barn, deras funderingar och självklara förhållande till det som vi tycker är svårt och många gånger inte vill tala om.
Vår sista grav är Christers pappas, Lucien...fransman, som dog i Sverige 1956 och vars grav vi fann i början på 90-talet, (den historien, om Christer och hans pappa har jag redan bloggat om, en spännande historia) och då satte vi upp ett enkelt träkors vilket förundrar flickorna. Varför har inte han någon sten? Elsa Dolly är mycket intresserad; lillebror, som väntas när som helst, ska bl.a få namnet Lucien! Vi bländas nästan av alla ljus som omger oss och jag tänker på att i morgon ska jag få vara med och sjunga ett av de vackraste körstycken jag vet; Brahms "Ein deutsches Requiem", ett Requiem inte för de döda, utan en tröst för de levande!

En annan som också kan konsten att öppna upp för himmelska vidder är poeten Pär Lagerkvist;

En gång skall
du vara en av
dem som levat
för längesen.
Jorden skall minnas dig
såsom den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns
vindarna.
Din frid skall vara
oändlig som havet.

"Det finns något bortom bergen..."

...skriver Dan Andersson i en dikt. Det finns något vi inte kan se, fysiskt ta på men som kan förnimmas i vindens sus eller i regnets smattrande.

Jag vaknar av dessa ljud och plötsligt börjar jag tänka på min pappa. Han dog vid den här tiden för 74 år sedan. Jag var 4 och ett halvt år då och jag minns...Han mådde dåligt efter en olycka, satt på sängkanten och ramlade plötsligt baklänges. Mamma skrek...jag ser hur hon håller en spegel över hans mun och den är blank.
 Men det är inte det som fyller mig i dag utan den plötsliga känslan av hans närvaro. Jag ligger under vårt sköna kinesiska täcke och känner att han finns här hos mig. Omsluter mig på ett sätt som ger mig ro och trygghet och jag känner att det finns absolut inget att vara rädd för.
 Jag tror på skyddsänglar. Jag har tre! Min pappa, mamma och min älskade farmor. Vilken rikedom! I dag ska jag tända ljus för mina änglar. "Det finns något bortom bergen..."

Wie lieblich sind deine Wohnungen....

"Hur ljuvliga är dina boningar"...Johannes Brahms underbara Requiem fyller mina hörlurar där jag ligger i solstolen på terassen. Omgiven av vingårdar, en olivlund och med bergen i fjärran fylls jag av tacksamhet och lycka för min stund på jorden. När jag går upp på morgnarna och öppnar dörren strömmar den svala, nästan lite kyliga luften emot mig. Det är höst i vårt paradis.

 En morgon går jag runt i trädgården, barfota i  det frostnupna gräset. Det hörs lite skott då och då. Jakten på vildsvin är i gång, men mellan skotten är allt så tyst, fullständigt vindstilla.

Jag har skrivit det många gånger! Jag älskar hösten, alla dess skiftande färger, rött, gult, rost....vemodet i att allt nu vissnar ner och ska förmultna, vilan och kravlösheten....tid för eftertanke och reflektion och samtidigt det hoppfulla i alla ljus vi tänder, inte bara i våra hus utan också snart på våra kyrkogårdar. För det är ju så att under allt det vissna spirar livet för att ånyo återkomma.

Och samtidigt som jag övar på Brahms Requiem och ser fram emot vår kommande konsert så ser jag fram emot att få träffa mitt nya lilla barnbarn som ska komma under samma period. Död och liv... "Wie lieblich sind deine Wohnungen..."

Venedig tur och retur. Del 2

Ett besök på Venedigbiennalen hann vi också med men vi nöjde oss med den stora utställningshallen på Arsenale där vi också såg flyktingbåten "Nostra barka". Propellern såg ut som ett kors vid den söndertrasade båtsidan...i denna båt befanns sig mellan 800 och 1000 flyktingar som omkom då båten rammades av ett hjälpfartyg.

"Vår båt"...allas vår båt,  och tragedi...Överhuvudtaget berördes jag starkt av många konstverk, både tavlor, skulpturer och installationer...vad människor kan skapa tänker jag, vad konst kan förmedla och synliggöra...lämnade utställningarna imponerad och upplyft.

Över varje papperspinne en mikrofon...varje människa har en berättelse och en röst....

 I Verona lyssnade vi på Verdis opera " La Traviata"sittande på tvåtusen år gamla stenbänkar i den väldiga arenan.

Den musikaliska upplevelsen var inte lika stor som den kan bli i ett konserthus men helheten med den svarta himlen som en kupol över denna 2000 åriga arena var en upplevelse.

 Wienerschnitzel och Stefansdomen...andlig och lekamlig spis i Wien och slutligen Stralsund

Den vackra och mäktiga ingången till Nikolaikyrkan.

Här fanns också en fantastisk  kyrka,  Nikolaikyrkan,  och inte visste jag att Stralsund tillhört Sverige i dryg 150 år! (1648-1815) Intressanta och givande föreläsningar, fina och starka upplevelser och en större miljömedvetenhet än jag hade innan bär jag med mig hem, och det går inte längre att blunda för att vår moder Jord mår riktigt dåligt....

Nu tar vi tåget!

Venedig tur och retur! Del 1

Första höstdagen...blåsigt, grått, lite regn i luften och kylslaget. Det doftar höst även om träden fortfarande är gröna och blommor fortfarande finns i rabatterna om än lite molokna.
För drygt en vecka sedan tog vår tågresa mot Venedig oss tillbaka till sommarvärmen och bara ben och soltopp!

Bra sätt att ta sig runt i denna spännande stad!

Vi hade sådan tur att regnet föll dagen innan vi kom till en plats och detta medförde att jag fick cykla runt i spännande Berlin i strålande sol, samt att vi i Dolmiterna fick vandra under en klarblå himmel!

Bästa fönsterbordet!

En historisk resa på ett sätt...att åka utan att behöva byta tåg ända till Venedig från Stockholms central, med ett antal stopp under färden. 350 personer hade anammat DN och Världens resors kallelse om detta speciella äventyr och det var det längsta tåg jag sett!

I liggvagnarna låg 4 till fem personer om man inte kostat på sig en egen liggvagn (6.000:- extra/person)Vi delade hytt med ett äldre par,  bra upp i åren,  med väldigt alerta och pigga. Han något av en ordningsfreak med Gps och padda där han noga höll reda på resrutt, höjd över havet etc och hon höll reda på honom! Det fungerade helt ok men det var otroligt skönt att få checka in på det fina hotellet i Venedig med stor säng och härligt badrum.

Bella Venezia

Nyduschade och spända inför vad som döljer sig under silverkupan!!

Här fick vi njuta två nätter och äntligen fick jag komma till Markusplatsen som jag missade för så där en 45 år sedan då jag med exmake och sonen Fredric 3 år skulle besöka den och jag 5 minuter innan halkade ner i en kanal! Oh Mama Mia skrek en tant från en balkong när snälla människor bildade kedja för att hala upp mig! Nu stod jag äntligen här, mycket folk, duvor,  cafe Florian med sina vita dukar och Markuskyrkans mycket imponerande fasad med hästarna och klocktornet.

Venedig är vackert; de små kanalerna, broarna och de vackra slitna palatsen utmed  Canal grande.

Men den finaste upplevelsen blev i Getto-området, en lugn del av det så turistiska Venedig med låga enkla hus utmed kanaler där  små båtar fraktar förnödenheter till butiker och restauranger. På 1500-talet fick den judiska befolkningen endast bo här och namnet getto betyder järnslagg (ghetta) på italienska för just här låg  den tidens järngjuterier. Nu bor här ett mindre antal judar och på en liten ö mitt i området ligger synagogan och ett judiskt museum. Finns några små butiker också och en kosherrestaurang. Lugnt och fridfullt.

Sensommar...

Har öppnat fönstret ut mot gården. Fortfarande bor vi i lägenheten eftersom huset inte är riktigt klart ännu. Målning i källaren skall göras och golv ska läggas in. Detta viktiga rum måste vara klart för att härbärgera de saker jag inte kan göra mig av med!!! Men vi sitter inte i sjön. Lägenhetslivet är nog så behagligt och numera sitter Christer ute på gården och läser tidningen på morgonen. Själv har jag inte gjort det ännu... satt mig på gården menar jag! sätter mig helst i vår lilla trädgård vid villan när jag går hem för att vattna kaffebusken! Eller också som i dag gör vi en utflykt. Vädret är nästan för varmt...men jag klagar inte. Njuter av att kunna gå barbent och barärmad och i går när vi åt middag hemma hos Agnes satt vi länge ute på kvällen och kände oss medelhavska!

Utflykten i dag gick till Rosendahls trädgårdar. En stockholmsk oas, som blivit Östermalmsbornas trädgård men också många andras! Här står nu sensommaren i full blom, lite överblommad här och var i rabatterna, men det skänker en speciell skönhet och en svag, lite vemodig föraning om kommande dagar då allt ska vissna ner och gå till vila.

Men än är här fullt av liv, av färger och dofter både från blommor och de goda kakor som serveras i det välkända cafeet. Jag har fina minnen härifrån, kanske har jag berättat om det i någon annan blogg...några vänner tog oss med hit till trädgården en tidig sommarmorgon. Vi satte oss under äppelträden, packade upp vår picnickorg med kokta ägg och smörgåsar och avnjöt vår frukost endast tillsammans med härligt fågelkvitter! Inte en människa så långt ögat nådde, bara vi i denna underbara trädgård.

Ett annat minne är när Stockholm var Europas kulturhuvudstad 1998. Heidi Palmgren, en trädgårdsarkitekt, hade skapat en trädgård som ett hommage till den berömda  trädgårdsarkitekten och författaren Ulla Molin; en mycket vacker plats där jag speciellt minns de fantastiskt höga träden men kanske främst linfälten runt omkring, som när vi var där blommade. Det var det vackraste jag sett...alla dessa små blå blommor som bildade ett täcke... en molnfri himmel på marken.

Nu odlar man här speciella växter för att ge jorden näring och vid de höga träden ligger ett växthus och en trädgård med blommor i alla de färger. En barnens egen trädgård... "Lek, odla, väx".

Vi besöker Ampus och "women´s club eller "lou tubet dei fremo"!

Augusti...Sitter och skriver i vårt nya franska kök, som äntligen är klart! Det blir så fint; rött, gult och grått ger värme och det känns som köket nu kan få tillbaka sin franska själ, som vårt gamla kök hade, och inte bara vara modernt och arbetsvänligt!!
Det har varit lite svalare de sista dagarna så Christer har klyvt och staplat ved och jag rensat i rabatter och skördat lavendel. Bästa tiden att vara aktiv är morgnarna innan värmen slår till och man drar sig mot skuggan. Värmen har också gjort att vi inte orkat med några speciella utflykter men häromdagen for vi upp till den lilla byn Ampus några mil från oss.

Byn ingår i en samling byar som betecknas ha en speciell karaktär (les villages de caractère) och just denna är känd för sina fontäner och lavoirer. En lavoir, en "tvättstuga" med bassänger och rinnande vatten, finns i många byar och här i Ampus har man restaurerat de olika bassängerna och via le chemin de l´eau (vattnets väg) kan man följa kanalen som fyller bassängerna.

"Tvättstugorna" kan ha olika utseenden. öppna eller täckta, ofta arkitektoniskt vackra och många är numera kulturmärkta.  Lavoirerna började utvecklas på 1700-talet och blev av stor social betydelse för byn men kanske speciellt för kvinnorna, som hade ansvaret för tvätten. När man läser lite om hur det hela gick till förstår man vilket arbete som utfördes och vilken betydelse det hade att man kunde hjälpas åt. Och här kunde man prata, skvallra och delge varandra nyheter, en kvinnornas fristad helt enkelt, eller som man sa på provencalska "lou lavadou es lou tubet dei fremo","the wash house is the women´s club".
Här finns förstås också en gammal kyrka med anor från 1000-talet och lite annat smått o gott att bese!

Men värmen gjorde att vi mest strosade omkring på de smala gatorna, svalkade oss i fontäner och åt en sallad Nicoise.

Så lugnt och fridfullt vilar denna by en bit från allfartsvägarna, så hit kommer vi gärna tillbaka!