Alla själars dag....

Som tusentals människor vandrar jag ut i mörkret med dotter och barnbarn för att tända ljus på våra käras gravar. Det är en förunderlig stämning, en speciell gemenskap som genomsyrar denna vackra plats, Skogskyrkogården. I skuggorna skymtar små och stora med kransar och ljus och viskande samtal förs där man knäböjer vid gravstenar och lyser med iPhones för att se att man kommit rätt. Lilla Elin håller mig hårt i handen och säger att hon tycker synd om alla som inte har något ljus på sin grav. De kanske får i morgon, tröstar jag, och förresten kan man när som helst tända ljus hemma också,  kanske framför ett kort på någon man tycker om och vill minnas.

Hon låter sig tröstas och klappar kärvänligt på gammelmormors gravsten. Sedan springer hon och Elsa Dolly uppför backen till minneslunden som ligger högt upp på kullen och här får hon och Elsa Dolly tända ljus och sätta en liten blomma för bonusfarmor Gun-Britt och lilla hunden Bijoux. Han leker säkert här nu, säger mamma Agnes, och är så glad att ni är här! Det är ljuvligt med barn, deras funderingar och självklara förhållande till det som vi tycker är svårt och många gånger inte vill tala om.
Vår sista grav är Christers pappas, Lucien...fransman, som dog i Sverige 1956 och vars grav vi fann i början på 90-talet, (den historien, om Christer och hans pappa har jag redan bloggat om, en spännande historia) och då satte vi upp ett enkelt träkors vilket förundrar flickorna. Varför har inte han någon sten? Elsa Dolly är mycket intresserad; lillebror, som väntas när som helst, ska bl.a få namnet Lucien! Vi bländas nästan av alla ljus som omger oss och jag tänker på att i morgon ska jag få vara med och sjunga ett av de vackraste körstycken jag vet; Brahms "Ein deutsches Requiem", ett Requiem inte för de döda, utan en tröst för de levande!

En annan som också kan konsten att öppna upp för himmelska vidder är poeten Pär Lagerkvist;

En gång skall
du vara en av
dem som levat
för längesen.
Jorden skall minnas dig
såsom den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns
vindarna.
Din frid skall vara
oändlig som havet.