tisdag 23 februari 2021

"Framåt natten uppklarnande..."

Läser en roman av författaren Lennart Hagerfors med den vackra och mångbottnade titeln "Framåt natten uppklarnande". Får assosiationer till konstnären Lars Lerin...har för mig att en tavla från hans tid i Lofoten har ett liknande namn. Hans underbara akvareller från detta vackra, säregna landskap där ljuset är borta stora delar av året. I romanen kämpar en författare med sin skrivkramp. Han får ett stipendium som innebär att han under några veckor får vistas på Fårö i en av Ingmar Bergmans skrivarstugor. Här i detta karga, vindpinade landskap vid havet hoppas han få bukt med sina skrivproblem. Det finns ytterligare två stipendiater på gården, en konstnär, med ett projekt för avsaltning av havet..samt en engelsk naturvetare, musiker och poet. Jag har ännu inte läst klar boken och det ska bli spännande att se hur dessa människor med sina olika konstarter och uttryck kommer påverka min författare. Att olika konstarter befruktar varandra är inget nytt, en bok öppnar upp nya världar, som en tavla eller ett musikstycke...du får tillgång till många rum och delar av dig själv och kanske även inspiration till att utveckla ditt egna uttryck. För mig själv är det livsviktigt med kultur av olika slag och nu under pandemin lider jag av att det är så stängt och begränsat. Egna upplevelser framför datorn kan aldrig ge samma känsla som en konsert, utställning eller ett föredrag som du delar med andra. Böckerna kan det, men i en bokcirkel, där du kan diskutera och ventilera det skrivna, blir, inte så sällan, en bok, som du i förstånne tyckte var rätt ointressant, plötsligt intressant.

torsdag 11 februari 2021

Jag ser klarare....

Vintervackert...klarblå himmel, solglitter på snövallarna och kallt. Går barfota ut till vårt hängande fågelfröbord för att fylla på mat och trots den pyttekorta promenaden hinner fötterna bli iskalla. Till den lilla ekorren, som vi sett i flera dagar försöka ta sig upp till fågelbordet, ställer jag ut en bricka på trädgårdsbordet med frön; förhoppningsvis hinner han dit innan fåglarna...Ja, man är bliven en riktig pensionär... matar fåglar och harar! och det står väl inte länge på innan jag börjar baka bröd till dem också!!! Min älskade farmor gjorde det. En gång i veckan bakade hon längder som hon sedan smulade och lade ut på sitt fönsterbleck. Och hör och häpna! detta lärde sig fåglarna så varje vecka knackade de på fönstret för att påminna henne! Nej något brödbak för min del blir det inte! Någon måtta får det vara!
Läser i dagens DN att en fransk nunna på 117 år överlevt covid. Men var du inte rädd för att dö? frågade någon; Nej, svarade hon , jag är inte rädd för att dö...Ja, får man leva till 117 så kanske man inte är rädd längre varken för det ena eller andra. Denna grå hinna som lägger sig över allt och alla. Social distansering både fysiskt och psykiskt... jag som alla andra känner mig less och har viss förståelse för de proteströrelser som nu börjar växa fram i världen mot nedstängningar och begränsningar. Ena dagen är det så, nästa dag något annat...vaccinet verkar just nu långt borta åtminstone här i Sverige. Nu är det möjligen midsommar som gäller...och kan man ta Astra Zenicas vaccin? WHO säger en sak FHM en annan. Tycker ni jag gnäller? Jag gnäller inte, är bara frustrerad. Tänker på jobben som försvinner, hotande konkurser, ungdomar som begränsas i sin utbildning, kulturlivet som går på kryckor...listan kan göras lång... Vad gör jag då? (som verkligen inte ska klaga) Ja, först hemmagympa med Sofia i 20 minuter. Vi svänger med armar och ben och går strutsgång allt till Sofias glada tillrop, sedan kaffe och DN, som för det mesta inte gör mig gladare (undantag finns!) och sedan det vanliga hemstöket med att plocka upp eller ner i diskmaskinen, bädda etc. En promenad kanske?, en utflykt?(varför inte vackra Dalarö med middag på Tullkammaren?!)
Jag har många väninnor som går kilometervis så gott som varje dag...de försöker få med mig ibland, men jag är trögstartad... Träffar mina små barnbarn om de är friska, (kan inte hålla mig) och så förståd Netflix och SVTplay och boktraven är hög. Däremot har jag fortfarande så svårt att komma igång med den fortsatta rensningen efter vår renovering och jag skyndar förbi den stängda dörren till Agnes rum, som fortfarande är fylld av ouppackade lådor. I förrgår gjorde jag en gråstarrsoperation på vänster öga. Den gick bra och redan nu efter en dag ser jag mycket klarare. Håller för höger öga och nu ser jag allt så tydligt med skarpa konturer och när jag byter öga inser jag att jag måste operera det andra också!! I kväll har vi sångövning på Zoom. Vår körledare Anna värmer upp våra röster och sedan får två stämmor öva varannan gång. Allt är bättre än ingenting men oh vad jag saknar den fysiska närvaron, att få sjunga tillsammans, fika och prata IRL (nytt modernt ord för verklig samvaro!). Anmält mig till två föreläsningsserier på Senioruniversitetet, som börjar nu i mars; allt digitalt förstås och sedan finns ju konserter på Berwaldhallen play bl.a Det finns otroligt mycket att tillgå så att klaga på våra digitala möjligheter är inte rätt. MEN jag längtar efter att KRAMAS, äta middagar INOMHUS med min familj och mina vänner, och ha FEST med min älskade son Tobbe som i dagarna fyller 50. Här ett tips för oss "sköra" 70 plus😘 Vinterprogrammet 2020 på SRplay P1 med Patricia Tudor Sandahl. Stärkande, klokt och inspirerande om åldrandet och livet och med härlig musik!🎶

måndag 1 februari 2021

"Ja, nu är det vinter o skidan den slinter..."🎶

Klockan är strax åtta på morgonen och man anar morgonljuset bakom fjälltopen. Det ser ut att bli en fin dag i dag... himlen är ganska klar trots att de mörka skyarna ännu ej försvunnit. Vi ska åka hem idag. En underbar vintervecka är snart slut, men hemma väntar också en fin vinter har jag förstått. Det var längesedan jag upplevde en sådan här fullödig vinter. Metertjockt vintertäcke över myrar och ängar, granar nedtyngda av snö bildar vackra bågar över skidspåren, isglitter på snövallarna och en sol som i flera dagar lyst från en klarblå himmel och som bildar solgator mellan trädstammarna. Vi, som inte åkt skidor på många år, tar oss runt 3,5 km spåret och åker ner för backarna lite med andan i halsen!! ringrostiga förstås, men det går helt ok!
En härlig känsla att glida fram i välpreparerade spår...varför har vi inte åkt tidigare!! Nå, bättre nu än aldrig!
Det är så vilsamt med allt detta vita. En tystnad som ändå inte är tom på ljud...vinden och ett plötsligt vingslag från en fågel, skidornas glid... När det börjar snöa sveps vi in i ett mjukt täcke av fuktiga flingor, som klistrar fast sig i håret och gör hårtopparna styva; jag sträcker ut tungan, kallt och med den speciella snösmaken.
Minns när jag och Agnes åkte bil till Norge. Hon och Benny, hennes sambo, bodde i Narvik och sedan i Tromsö under 5 år, och jag åkte ofta dit. Nåväl denna gång var vi på väg från Kiruna till Narvik med två katter och lilla Elsa Dolly då runt ett år. Det var 30 grader kallt ute och vi for genom ett oändligt vidsträckt landskap. Inga bilar varken mot eller bakom oss, ingen trafik överhuvudtaget,. bara detta vita, kalla omringade oss. Det var både lockande och skrämmande. Tänk om vi skulle få motorstopp tänkte jag, hur länge skulle vi klara oss innan vi skulle frysa i hjäl, innan någon skulle hinna komma och hjälpa oss...Jag tänkte igenom våra möjligheter, har vi filtar har vi varm dryck etc, skulle mobilerna fungera? Vintern kan vara skrämmande och obarmhärtig på olika sätt med sin kyla, med sina laviner i fjällen, med lurande is under mjukt snötäcke, den fordrar respekt och lyhördhet. Vi kom i alla fall helbrägda fram trots ett plötsligt möte med utspringande renar!! Coronan har känts ganska avlägsen och trots att våra vänner här är mycket försiktiga i sitt umgänge och noga håller på restriktionerna har vi träffats och nu längtar alla efter vaccin. Oh att äntlige få krama om varandra och slippa dessa trista armbågar!