Glad Påsk!

Den fina påskkärringen har min Agnes gjort!

Jag är barnsligt förtjust i speldosor! Och här har lilla E tagit en bild på mitt spelande ägg! Det går att öppna i toppen och där ligger godsaker och väntar! I dag spelade vi och sjöng på högmässan bl.a ett nyskrivet verk av Sven-David Sandström "Kantat för Påskdagen". Inte så lätt att sjunga men som alltid är hans musik vacker med sina oväntade tonbildningar. Han har ju också nykomponerat musik för hela kyrkoåret och senast uruppfördes hans Requiem i Berwaldhallen. Tyvärr missade jag det men det blir säkert ett annat tillfälle. Trots att kylan håller i sig är det varmt i solen och ljuset är underbart!
Hoppas ni alla kära bloggvänner har en fin helg och som sagt Glad Påsk!
Nästa gång jag skriver blir det från min franska veranda!

"Jag är den jag är"

Har ni hört talas om Murasaki Shikibu? Inte jag heller! förrän i tisdags när jag lyssnade på Monica Braw i anvördiga Hedengrens bokhandel. Hon är fil.dr i japansk historia och har skrivit flera böcker om Japan. Jag kände inte alls till henne och det som lockade mig var titeln på föredraget "Kvinnor i Japan under 1000 år". Jag har alltid känt en fascination för detta land, dess kultur och historia, men vet samtidigt så lite. I Japan har kvinnans ställning, som i övriga delar av världen, varit starkt begränsad även om det växlat lite från tid till tid. Och de kvinnor som trots alla odds kunnat hävda sig har alltid kommit från priviligerade klaner eller klasser. Så och i Japan. I boken berättas om 9 olika kvinnor som på olika sätt haft stor betydelse för Japans utveckling både politiskt och kulturellt  och som fortfarande lever i japanernas minne och historia.  Murasaki Shikibu levde i slutet av 900-talet vid hovet som hovdam till kejsarens dotter,  och här skrev hon vad man i dag kallar världens första roman "Berättelsen om Genji". Den handlar om prins Genji som levde vid hovet på 900-talet och som var en Don Juan, men mer omtänksam mot kvinnorna än vår spanske dito. Grundtonen är insikten om livets förgänglighet, men det är ingen dyster historia.
I 53 kapitel beskrivs olika aspekter av människornas liv och de är dessutom skrivna på japanska vilket inte ansågs "fint" eftersom det gängse skriftspråket var kinesiska. Murasaki skrev också en slags dagbok där hon ovanligt nog analyserar och iakttar sig själv. Än i dag läses utdrag ur hennes roman av japanska skolelever och hon fortsätter inspirera författare och konstnärer även i västvärlden. Man vet inte exakt när hon dog kanske 1014 men som Monica Braw skriver "hur olycklig hon än var med mycket i sitt liv slog hon vakt om sin egenart med den stolta förklaringen : "Jag är den jag är".

Den långa fredagen

När jag var liten var långfredagen en trist dag. Ingenting fick man göra. TV fanns ju inte och även om den funnits hade man säkert inte visat några glada program. På radion spelades klassisk musik och allt var stängt. Inga nöjeslokaler, inga restauranger eller affärer fick vara öppna. Ända fram till 1969 rådde ett sådant förbud även om det börjat luckras upp.  I kyrkan var det också mörkt. Inga ljus eller blommor och ingen orgelmusik till psalmsången. Nu är allt förändrat, allt är öppet och även om kyrkans gudstjänst fortfarande är präglad av allvar så är det inte lika dystert. Men det är fortfarande en röd dag.
I Frankrike däremot är det en vanlig arbetsdag. Jag kommer i håg när jag firade påsk första gången i vår by att jag blev så förvånad över det. Här gick barn och vuxna till jobb och skola och någon dyster stämning rådde ej. I kyrkan var det dock gudstjänst och jag och min äldste son gick dit för att se hur det gick till på franska.  I alla katolska kyrkor finns det tolv s.k stationer, det är "Jesu lidandets väg" med början i Getsemane och slutar med Jesu död på Korset. Stationerna kan vara av olika utförande, som tavlor eller skulpturer. I vår kyrka bar man omkring på ett stort  träkors och framför varje station stannade man och läste något. Allt avslutades med att korset ställdes framför altaret och församlingen gick fram och tog på det. Det kändes mycket märkligt för oss protestanter, ovana som vi är vid fysiskt gudstjänstdeltagande.
 Vad ska jag nu ha för bild till denna lilla betraktelse? Det får bli det fina träkorset som min första kärlek gjorde till mig för många, många år sedan. Ett tomt kors. För den viktigaste dagen både i vår kyrka och i den katolska är ju Påskdagen. Från död till uppståndelse!

Ombyte förnöjer!

"Nu tar vi tag i det här," sa min väninna H häromdagen! Hon menade omklädsel av soffa och stolar med den tygrulle som nästan stått ett år i hörnet! "Jag kommer över till dig om en halvtimme och så hjälper jag dig! Det blir min födelsedagspresent till dig i förskott!" Utanför dörren stod hon sedan klädd i snickarbyxor med skruvmejsel och hovtång och så satte hon fart! Först skulle det gamla tyget tas bort och det var inte så lätt eftersom det delvis var klistrat! Sedan skulle de gamla häftklamrarna ryckas ur så att vi kunde få fram en provbit att klippa efter! Nu hade en annan väninna dykt upp och henne satte hon vid strykbrädan för att stryka undertyget!  Jag fick också göra lite!! när jag inte dokumenterade det hela med kameran. Vad roligt vi hade och vilken glädje att få hjälp för en som behöver få ändan ur vagnen ibland!  Det klipptes och mättes och häftades med den nyinköpta häftpistolen och när stolarna var klara sa min kära väninna." Nej, nu tar jag hem sofflocket och syr tyget så att det blir snyggt och mönsteranpassat!"

Före.....

Och idag ringde hon igen! "Nu är det färdigt så jag kommer över!" Och här nedan ser ni resultatet. En kudde blev det också och en liten löpare! Vilken present och vilken vän!

Efter!

Vårfrudagen...

...eller Maria Bebådelsedag som den också kallas, firas i de kristna länderna sedan 600-talet och var hos oss en röd dag ända fram till 1953. I Frankrike kallas många kyrkor för just Notre Dame, Vår Fru.

Ängeln Gabriel besöker Maria (del av ett altarskåp från 1400-talet)

Den franska Gaufren!

Norsk våffla med mesost!

I Frankrike äter man gaufres, fyrkantiga, ganska tjocka rutmönstrade våfflor med socker eller sylt och grädde. Våra våfflor är tunnare och har ofta hjärtformade delar!  Att det kallas våfflor i Sverige tror man beror på slarvigt uttal av Vårfrudagen upprepar man det ett flertal gånger efter varandra så blir det våfflor...det skulle således ha givit upphov till traditionen att äta våfflor  och i dag, den 25 mars, är det den rätta dagen att njuta denna godsak! Denna dag ansågs också vara den första riktiga Vårdagen och det ser ut att stämma nu när jag tittar ut genom fönstret! Numera äter vi ju våfflor lite då och då och i Norge är det nästan en "nationalrätt"!  Här serveras våfflan gärna med några skivor brunost (som mesost) också och det smakar lite konstigt först,  men är inte alls oävet!

Lisa för själen...

Jag tycker om att åka bil! Lite längre förstås än de små vardagliga turerna. När man åker tillsammans med någon får man tid att prata i lugn och ro utan att bli störd, (några av mina bästa samtal med min Christer har jag haft i bilen), och den förbiilande omgivningen ger luft åt tankarna. I går tog vi en tur till Sigtuna. Alldeles lagom långt från Enskede och det var en lisa att komma ut från stan till öppna fält och ängar. Solen och barfläckarna vittnar om att våren är ankommande med stormsteg och vid den vackra Håtuna kyrka spirade snödropparna. Att promenera i Sigtuna, denna urgamla lilla stad, (huvudstad på 1000-talet!)  är som att befinna sig i Elsa Beskows sagovärld. När som helst kan man förvänta sig möta de små tanterna eller farbror Blå, och på "hans" lilla restaurang åt vi den godaste stekta strömming jag ätit på länge. (jag har inte receptet exakt men ni får en hint nedan!) En egen bokhandel har staden också och en liten biograf.
Nere vid stranden kacklade massor av änder och på isen åkte "skrinnarna" på uppplogad bana. Vi satt i solen och åt den sista Semlan för året, i morgon gäller våfflor!

Farbror Blås strömming!

Detta är inte ett exakt recept utan hörsägen från servitören som kollat med kocken!

Doppa strömmingsfiléer i creme fraiche uppblandad med senap (en eller flera sorter som du föredrar) samt lite äppelcidervinäger.
Lägg ihop filéerna och doppa dem först i vanligt ströbröd och sedan i en asiatisk variant som heter Panko (japanskt) som gör att stekytan blir krispig! ( vi köpte på ICA!)
Stek i mycket smör och när det är klart strör du på flingsalt.
Servera med potatismos, smält smör,  nyriven pepparrot samt citron.

Man kanske får pröva sig fram flera gånger innan man hittar den rätta smaken men lycka till!

Konsten att finna sig!

Ibland hamnar man i situationer som kan göra en svarslös! Först efteråt brukar man komma på vad man skulle ha sagt, med då är det så dags.
Min mormor var en mästare på att finna sig!  Hon led hela livet av dålig syn, de sista åren av sitt liv var hon blind,  men då, när hon klarade sig hjälpligt med sin ledsyn klev hon på en buss och satte sig. Det var bara det att hon satte sig i knät på en herre och han puttade på henne och sa, "Jag vill inte ha damen i mitt knä!" Min mormor fann sig genast och svarade, "Då är ni den första man som sagt det!" och hela bussen skrattade förstås!
På Vi-båten berättade journalisten Ingemar Unge att det finns en tävling om just den bästa "finna-sig- kommentaren" och en av de bättre är den om Palme och Fälldin. De var båda bjudna till Vita Huset på en flottare middag. Ni vet med det vackraste porslinet och de mest glänsande besticken. Då ser Palme hur Fälldin smyger ner en kaffesked i kavajfickan. Palme tittar på sin egen sked, ja, den är fin och med Vita Husets emblem också. Vilken souvenir! Palme tar upp sin sked lite i smyg, men när han gör det tappar han den och fallet gör att den slår i ett glas och det plingar till! Det blir dödstyst runt bordet och alla tittar förväntansfullt på honom. Ett tal? Palme reser sig och säger, "Jag vill gärna visa ett trolleritrick!" Han tar skeden, gör några rörelser och den slinker in i kavajärmen. Var är den nu?, frågar han. I kavajärmen förstås, säger någon. Nej, säger Palme, den är i fickan på den mannen, och så pekar han på Fälldin!! Flott, eller hur?!

På spaning efter våren

Jag läser dödsannonser ibland. En del är enkla andra mer storstilade. Kors blandas med fåglar eller segelbåtar som försvinner i horisonten. Små dikter, egna eller av erkända författare och alltid förstås födelse- och dödsdagen. Ibland kan det vara flera annonser om samma person. Då förstår man att den här familjen kanske var splittrad, den döde hade flera anhöriga och de kunde inte enas om en annons...Alla dessa liv som försvinner varje dag. Ibland alldeles för tidigt, men ofta när livet trots allt fått nå sin mognad. Och varje liv är en alldeles egen berättelse. En del kan berätta så att andra får del av det, som nu på Vi båtens litterära salong. PO Enquist som i sin nya bok "Liknelseboken" berättar om sin pappas nyfunna diktbok och Birgitta Stenberg som skriver om sin mormor. Ja i alla författares böcker är jag övertygad om att fiktion alltid blandas med egna upplevelser och erfarenheter.  I onsdags var det vårdagjämning, och nu blir dagarna längre. Våren verkar så långt borta just nu men så fann jag den här vackra och tillitsfulla dikten av Britt G Hallqvist (hon som förde Nalle Puh till vårt land!) just i en dödsannons till en älskad mormor!

" I dag ska du och jag gå ut i markerna och titta var våren är,
om hon är här,

om hon är svår att hitta.

Och möter vi en hästhovsört,
ett ljusgult hasselhänge,
en lärkas drill,
då står vi still
och ser och lyssnar länge."

Mitt förhållande till Vi är gott!

Så länge jag kan minnas har hon alltid funnits där. I början kom hon ganska ofta, en gång i veckan tror jag, men det ändrades över tiden och blev mer sällan. Jag kan inte påstå att jag uppskattade henne särskilt. Hon var ganska tråkig! Ingen lyx eller flärd här inte och aldrig att hon skvallrade om kändisar eller annat löst folk.  Nej, här var det rejäla ordentliga kläder, hatt och snörskor och maten hon lagade var alltid så rätt enligt kostcirkeln, inga extravaganser. Ibland var jag på vippen att säga till henne att inte komma, men hur det nu var så hade hon ju också sina ljusa sidor. Ingen kunde säga annat än att hon hade ambitioner och mycket av det hon berättade var både intressant och stundom även roligt!

Så där pågick det i många år och hon var en del av mitt liv. Men så hände något! Plötsligt berättade hon att nu skulle hon bara komma en gång i månaden! Redan hade jag märkt att hon piffat till sig. Lite gladare kläder och t.o.m makeup hade föryngrat henne och jag hade också märkt att hon börjat laga lite häftigare mat! Och så blev det! En tjockare och föryngrad vän kommer nu varje månad! Man ser verkligen att hon mår bra. Hatten är slängd och skorna är numera snygga pumps men med stadig klack förstås! Ambitionerna måste hållas högt! Kameran används flitigt och hon delar frikostigt med sig kulturgodis av alla de slag, och så intressanta personer hon möter och kan berätta om! Numera ser både jag och Christer fram emot hennes besök och i kväll ska jag och mina vänner fira att hon fyller 100 år i dag! Det gör vi på en båtresa tillsammans med många andra vänner, där hon själv bjudit in några av sina  bl.a  PO Enquist, Linn Ullman och Theodor Kallifatides! Så Vi är i gott sällskap!

Måste ses!

Vilken underbar film! Varm, berörande och viktig. Måste skriva om den direkt! "Den gröna cykeln" heter den och vi har nyss sett den. Filmen är gjord av Haifaa al Mansour och är den första film som spelats in i Saud-Arabien och dessutom av en kvinna. Saud-Arabien är ett land som har ett av världens starkaste kvinnoförtryck. Haifaa berättade i en intervju att när vissa scener skulle tas var hon tvungen att sitta i en buss för att regissera då kvinnor inte får vistas ute överallt. Hon har lyckats göra en film som på ett subtilt och lågmält sätt visar det förtryck som låser in och kväver kvinnorna och vi ser allt detta genom flickan Wadjas ögon och ansiktuttryck. Wadja själv är en stark och modig flicka och på sitt eget sätt gör hon uppror mot de begränsningar som samhället genom skolan och familjen sätter upp för henne. En verklighet så olik vår och som skildras kritiskt men samtidigt kärleksfullt. Jag tror på Wadja och hennes pojkkamrat. En gång i framtiden vill jag tro att de kan mötas som jämbördiga.

En madeleinekaka...

Ni har väl läst "På spaning efter den tid som flytt" av Marcel Proust!! Jag har ännu aldrig träffat någon som läst detta 7 band långa mästerverk, men många känner till berättelsen om Madeleinekakan. Bokens berättare dricker lindblomste och äter en madeleinekaka och denna smak och doftupplevelse för honom tillbaka till barndomens värld. Det är ganska ofta nu för tiden som jag också förs tillbaka till det förflutna. Mina madeleinekakor är av olika slag. Det kan vara en speciell doft på en gata, en speciellt formad trappuppgång eller en skogsväg med gräsrand i mitten där ljuset spelar mellan träden... och då förs jag många år tillbaka i tiden. Hela min varelse uppfylls av en känsla som jag dock inte alltid kan greppa. Ibland kommer det till mig som ett konkret minne men lika ofta blir det till en flyende skugga.  I förrgår hände det på Badet, närmare bestämt på vattengympan! Passet var nästan slut och vi skulle stretcha och ur högtalarna ljöd musik som jag inte hört på mycket länge. Det var temat ur Charlie Chaplinfilmen "Rampljus". Och då flyttades jag tillbaka. Jag måste varit omkring 11 år när jag såg filmen och det var här som jag grät för första gången på bio! Charlie Chaplin spelar en komiker Calvero som hjälper en balettdansös Terry (spelad av Claire Bloom) tillbaka till livet efter ett själmordsförsök.
Deras förhållande utvecklas och Terry vill gifta sig med honom trots den stora åldersskillnaden. Men Calvero tycker hon ska välja en yngre man och drar sig tillbaka. Filmen slutar med att Terry, som nu gör lycka med en egen show, bjuder in Calvero att uppträda där, vilket han också gör med stor succé, men strax efteråt drabbas han av en hjärtattack och dör bakom scenen där Terry dansar. Vad jag grät...och så denna underbara musik som Chaplin själv komponerat. Jag har gråtit många gånger på bio efter detta men aldrig som då. rampljus

Gammalt är bäst!

Har pluggat franska med barnbarnet i flera dagar. Roligt och också för mig lärorikt. Verben kan man aldrig få för mycket träning i och det finns alltid plats för nya glosor!! Nu längtar jag till Frankrike och helst skulle jag vilja sitta på vår bar, men inte som den är nu, utan som den var för 15 år sedan! Fortfarande heter den "Modern Bar" men då var det inredning à la Elvis, eftersom Michel, ägaren varit i Graceland och målat väggarna röda med stora bilder av sin idol. Michel var snygg att titta på men den häftigaste var i alla fall hans hustru "Mumu" (Muriel)! Cirka 1,70 lång med en kropp som var milt sagt mullig!

"Modern" anno 2012

Små spetsiga bröst och därunder flertalet magar som bullade upp sig under tajta tröjor med extravaganta applikationer! Nedanför detta tights kring de smala benen. Kort mörkt hår, röda läppar och ögonen målade med svart kajal, som en egyptisk prinsessa! Hon stod ofta i dörröppningen och ropade in beställningarna till Michel.  Eller också vattnade hon alla blomkrukor hon hängt upp på spikar i den jättestora platanen utanför.  En stor skål stod på disken där man fick lämna bidrag till hemlösa hundar och under borden sprang ofta en liten mops med namnet Whiskey!! Blev många skratt ibland när någon ropade på honom!  Ett år när vi kom ner hade hela baren gjorts om! Nu hade "Mumu" fått för sig att göra den mer EU anpassad så väggarna var gröna och vitmålade med tavlor på Europas huvudstäder (vi bidrog senare med bild av Stockholm) Det var kalare, inte alls lika mysigt  men Michel och "Mumu" var fortfarande där och det var det viktigaste. Stammisar och turister trängdes vid borden och bardisken morgon, middag och kväll. Det kändes ibland som att medverka i en film!  Så en sommar fick vi reda på att de skulle sälja. Stor sorg och bestörtning. Men "Mumu" var trött på det hela, ville vara hemma med deras lilla dotter så det blev tack och avskedsföreställning på baren. Och nu har det blåst många vindar och flera ägare har avlöst varandra och vi har sökt oss andra vattenhål. Men som på "Modern" när det begav sig, blir det aldrig igen.

Idag är det " lövad skrinda" som gäller!

Rosorna på bilden är till min förstfödde son som fyller år idag!  Jag vet att han ibland brukar läsa min blogg på T-banan så här skickar jag honom en KRAM och en önskan om Allt det Bästa för hans nya år! Att han är den finaste man kan tänka sig tycker jag också förstås och jag glömmer aldrig lyckokänslan när han lades på min arm efter en ganska dramatisk förlossning för 45 år sedan!

Är godhet möjlig i vår mörka värld?

I går såg vi Brechts pjäs "Den goda människan från Sezuan" på teatern Reflexen i Kärrtorp (Tack min bloggvän Eva för tipset),
Ni som sett föreställningar i Magganparken med Enskedespelet vet vilken skicklig regissör Kent Ekberg är med att styra och dirigera alla dessa människor som deltar i hans projekt och så också denna gång. Fin scenografi och duktiga amatörer även om i mitt tycke föreställningen blir lite för lång.
Nåväl det är innehållet som berör.  Shen Te (Cecilia Nilsson) är snäll och delar med sig till sina medmänniskor och när hon sedan av "gudarna" som belöning får en liten butik börjar det gå snett.

Alla vill ha del i kakan och till slut håller Shen Te på att gå under. Hon uppfinner då en kusin Shui Ta som får styra upp och det är också han som tar över butiken när kärleken gått snett och Shen Te är gravid och inser att hon måste värna om sig och sitt barn. Frågan är, är godhet möjlig i en ond och orättvis värld, och hur ska vi kunna hjälpa andra och samtidigt värna om oss själva? Jag tänker på alla tiggare som nu omger oss här i Stockholm. I snart sagt varje gathörn sitter en påbyltad människa med en kaffemugg framför sig. Som så många andra går jag oftast förbi. En slant då och då....det är ligor säger en del, andra att det är organiserad brottslighet....jag ger bara till de som gör något, spelar t.ex säger en väninna och så kommer reportaget i DN, som berättar att de flesta är bara vanliga människor, ofta Romer från Rumänien, fattiga, arbetslösa med hungriga barn hemma. Jag mår dåligt av att se detta, tänker på Jesu ord, "vad ni gör mot dessa mina minsta gör ni också mot mig..." Jag skickar pengar till olika hjälporganisationer...du dövar ditt dåliga samvete säger några...I programbladet till pjäsen står att "man kan bli en god människa om man finner kärlekens inre väsen" att med hjälp av tid och kunskap kan vi tillsammans omvandla aggressioner och ilska till en konstruktiv kraft med kärlek och försoning som bärande pelare. "Ja, låt oss inte förstummas i denna dystra tid", sjöng Lena Granhagen en gång. Så sant.

Kaffe och bulla...

Trodde aldrig att det skulle bli så! Men det har sakta smygit sig på. Det började med en längtan efter små chokladbitar till kaffet. Vi började köpa choklad men endast 70 % för det ska ju vara nyttigare, och så nöp jag av en bit då och då. Sedan, jag tror det var i Frankrike, upptäckte! jag förutom de goda croissanterna andra små gobitar, också gott till kaffet efter maten... och nu senast när jag var i Tromsö fick jag sug efter munkar gärna med sylt i! Och när min fina svärdotter bjöd på egenhändigt bakad marsipantårta (ni vet en sådan där grön med ros på) fick jag hålla mig för att inte ta en bit till. Jag  som aldrig har varit någon godisgris eller kakmonster.  Men nu stoppar jag gärna fingrarna i Christers godispåse och i dag köpte jag en vaniljbulle i bageriet. Till mig själv! utan att ha besök. Är det åldern kanske?

Ode över kåldolmar

Pressad potatis,  pressgurka och rårörda lingon hör till!

Nästan hela dagen lagade vi mat i går! Vi skulle ha vänner på middag och jag längtade plötsligt efter kåldolmar, ni vet den där rätten som man bråkar om om den är svensk eller turkisk! En sak lär i alla fall vara säker och det är att det var en Karolin som tog hem receptet! Vi har massor av kokböcker men en av de bästa är Leif Mannerströms "Husmanskonst". Hans "korv i ugn" är en riktig höjdare och nu skulle vi pröva på hans kåldolmar. För första gången på länge hjälptes vi åt i köket, annars brukar Christer för det mesta tycka att jag är i vägen och bara stökar till! Visst var det ett pysslande! Att få bort kålstocken var inte lätt och sedan skulle även kålnerven ansas efter 15 minuters sjudande i lättsaltat vatten. Jag fick därefter förtroendet att ta bort bladen och det gällde att vara lätt på handen så att de inte gick  sönder. Färsen skulle också förberedas och eftersom vi följde receptet slaviskt mätte och finfördelade vi lök och kryddor innan vi provstekte en liten bit för att kolla smaken. MMM..den var  god så nu började vi rulla in små färsbollar i kålen. Tätt tätt paketerades de sedan i den smorda formen för att åter kryddas nu även med farinsocker! Och sedan väntade ugnen i flera omgångar med olika temperaturer, in och ut för att spädas med den goda skyn. Vad de ska bli överraskade, sa Christer. Ska bli jätteroligt att se deras miner när vi serverar! Så knackade det på dörren och våra vänner klev in! Får vi kåldolmar!, var det första de sa!!!

Vikten av att lyfta blicken!

För ett antal år sedan var vi på Kreta några veckor. Underbara Kreta med sin historia, sina vackra stränder, väldoftande berg och fridfulla små byar....bara jag tänker på det längtar jag tillbaka! En dag åkte vi med på en utflykt. Vi skulle vandra i Samariaravinen, en vandring på ca 4 timmar som avslutades nere vid havet där vi sedan skulle åka buss tillbaka till hotellet. Ordentliga skor anbefalldes men jag litade på mina tygsandaler, okunnig som jag var. Det gick trots allt ganska bra. Efter en tuff nedfart, som verkligen kändes i benen!, kom vi ner i ravinen och vandringen började. Stigen var stenig och ibland rann det vatten som gjorde att man fick hoppa lite hit och dit, men vi tog oss fram. Min blick var hela tiden koncentrerad på att trampa rätt men plötsligt hör jag en röst bakom mig som säger, "Glöm inte att titta upp!" Värmen hade gjort mig lite dåsig men till slut fattade jag. och så lyfte jag blicken! En fantastisk syn mötte mig. Vatten som rann nerför bergskanterna, träd av olika slag som tappert klämde sig fast i klippskrevor och så där ovanför en himmel i blåaste blått. Hissnande och storslaget.

 Bilden är tagen från Brooklyn Bridge mot Manhattan. Här får man verkligen se upp för nackspärr!

Jag har tänkt på detta ofta. Inte minst nu när jag börjat läsa konsthistoria som också innehåller ett stort mått av arkitektur. Numera när jag promenerar både här i Stockholm och annorstädes lyfter jag min blick och tittar. Visste ni att vi har fantastiska hus här i vår stad! Från olika epoker och med olika stilar. Ett fint jugendhus ligger på Drottninggatan t.ex, det upptäckte jag för inte alls så länge sedan. På konsthistorien har vi lärt oss olika fackuttryck för att beskriva olika stilarter, men de glömmer jag ofta och det gör inget. Det räcker att lyfta blicken och bara titta uppåt!

Önskas en korvkiosk!

Kärleken blommar i juni, juli, och bär frukt i mars, april! Många i vår familj har födelsedagar just dessa månader och det delar vi givetvis med tusentals andra! I dag är det lilla E som fyller 5 år. Jag har ett av mina första minnen just från min 5 års dag. Jag befinner mig på en lekplats nära Vita Bergsparken och ser ut mot Ringvägen. I dag, blir jag 5 år. tänker jag, nu är jag stor! Det är allt! Men det står så klart framför mig." Vad önskar du dig i present," frågade Es mamma." En korvkiosk!! " Mamman såg lite konfunderad ut och då sa lilla E, "men hur ska ni få in den i bilen?"

Själv har jag köpt en trädgårdsbok med vidhängande trädgårdsvantar och så några fröpåsar så att min lilla sötnos ska kunna följa växandets magi,  och så ser jag fram emot en välsmakande varm korv!

Vårkänning

Tänker på en sång jag sjöng nyligen med Elsa Dolly, "Det är så härligt att gå i solen, i solen, i solen..., den slutar "jag har glömt bort alla mina sånger men jag sjunger ändå!" För så känns det just i dag! Mina Kejsarkronor har tittat upp ur jorden och på framsidan hör jag motorsågen som klipper mina äppelträn. När jag ställer mig mot väggen på baksidan värms jag av solstrålarna och balkongdörren på verandan går snart att öppna helt. Utanför alla blomsteraffärer prunkar påskriset i alla de färger och alla vill gå på den soliga sidan av trottoaren. På bordet står en bukett anemoner, något jag alltid förknippar med våren och snart kommer de första caféstolarna ut och jag kan byta ut vinterjackan mot den lättare vårditon....tja, kanske ändå inte riktigt än, man vet ju hur det kan vara den här tiden, men nu finns i alla fall ingen återvändo!  Våren är på väg!

Hej då Barbarotti!

Jag gillar verkligen Håkan Nesser! Minns när han klev in i min bokhandel för att ha en författarkväll där och jag hajade till. Min första hälsning var, " men himmel vad lång du är!" Han skrattade och det blev en mycket uppskattad kväll för han kunde verkligen berätta om sitt författarskap på ett intressant sätt. Jag har nog läst de flesta av hans böcker, alla om Van Veeteren,  men också de mer filosofiska verken där jag i vissa finner spår av Paul Auster! Gammal svensklärare som Nesser är, kan han verkligen uttrycka sig i skrift! och många gånger dyker det upp icke så vanliga ord och det gillar jag, ordsamlare som jag är. I går avslutade jag den sista delen, nr 5, om kommissarien Gunnar Barbarotti från den fiktiva staden Kymlinge. I fem böcker har Nesser berättat om denne filosoferande man, om hans liv och hans sökande efter Gud och kärleken, och det som han samtidigt brottas  med olika fall, spännande och kluriga och där till synes omöjliga lösningar till slut får sin helt självklara upplösning!

Första och sista boken om Barbarotti! Jag förordar att man läser dem i ordning!

En Nesserbok blir aldrig tråkig och lämnar åtminstone hos mig kvar diverse funderingar kring livet och döden.

Ännu en särskild dag!

En på pulkan och en i magen!

Ja, nu är jag där igen! med nästa födsloskrik! Denna gång är det för 32 år sedan, då min dotter Agnes föddes. Det var inte helt okomplicerat. Jag hade någon speciell antikropp och läkarna ville sätta i gång födandet tidigare än beräknat. Det försökte man också men när det visade sig att hon inte ville ut direkt den 2 mars, och att det då troligen skulle bli den 3 mars, sa jag ifrån. Då åker jag hem, sa jag, min son fyller år och är det så att barnet inte kommer av sig självt så ska han ha sin egen födelsedag! Det gör du då på egen risk, sa doktorn lite surt, men jag vidhöll och när vi ordentligt firat Tobbes 10-årsdag åkte jag tillbaka till sjukhuset på kvällen. Dagen efter föddes så min underbara dotter, så nu har de båda var sin födelsedag! Nu var allt förändrat! Pappan var förstås med hela tiden och man hade monterat en spegel så jag kunde följa hela förlossningen i den. När allt var klart la man upp vår lilla baby direkt på bröstet utan att mäta och väga och bada och på det sättet kunde både Christer och jag få titta på underverket en lång stund alldeles ensamma. Men stanna länge fick jag inte, hem så fort som möjligt och för mig gick det bra, men jag kan tänka att för förstagångsmammorna kan det kännas tufft. Och nu har Agnes själv en liten dotter och ska bli mamma igen! Livet är förunderligt!

I dag är en särskild dag!

I dag för fyrtiotvå år sedan låg jag på St Eriks sjukhus på Kungsholmen och födde barn! Tre år tidigare hade jag legat där och fött min äldsta son och då var det på modet med rooming-in, d.v.s babyn skulle ligga inne hos mammorna hela tiden och man skulle själv byta på dem. Dessutom fick pappan vara med under förlossningen. Nu tre år senare verkade det som man återgått till det gamla sättet, åtminstone för mig, för jag har inget minne av att pappan var med och dessutom spände barnmorskan upp en ställning över sängen som hindrade att jag såg någonting av henne eller vad som skedde där bakom. Jag minns att jag trodde ryggen skulle gå av, det gjorde så jäkla ont och jag kröp upp i sängen och sa, jag vill inte!
Nåväl till slut kom det lilla skriket och efter en stund lades min son väl lindad på min arm! Min fina son, vilken lycka och vilket under. Visst är det märkligt....smärtan ett minne blott och den goda mackan efter smakade ljuvligt! Rooming-in var inte längre aktuellt utan lagom till maten kom bebisen in nybadad och ombytt! En vecka fick man ligga kvar och det var ganska skönt. Tid att umgås med sitt lilla barn och få bli lite bortskämd med mat och vila.  I dag är sonen trebarnsfar och lärare och idrottsledare, den bäste man kan tänka sig! Tänker på detta nu när man talar om att tillåta surrogatmödrar i Sverige. Att bära ett barn, att känna livet inom sig, hur det rör sig, sparkar till....och sedan efter denna födslosmärta genast lämna bort det, hur kan man klara det? Hur vi laborerar med livet...i vår längtan att få barn. Är det en mänsklig rättighet frågar jag mig? Hur långt är vi beredda att gå för att tillfredsställa våra behov? Och vem för det tilltänkta barnets talan? Många,  svåra mänskliga och etiska frågor som inte har några givna svar. Men otroligt viktiga att fundera över. Här kan du läsa lite om det
surrogatmödrar.

En klassiker efter en underbar dag!

Storasyster i augusti!

Vilken härlig dag! Vaknade till sol och nu äntligen kunde Joel få se hur vackert Tromsö omgärdas av höga fjäll, det ena spetsigare än det andra. Vi åkte ut mot havet, till Grötfjord, ett tiotal hus, som ligger alldeles vid kanten av Atlanten  med en sandstrand full av snäckor.  Solen belyste de vita fjällen och det dånade från vågorna som slog in mot stranden. Jag blir alltid så lycklig när jag står så här vid havet. Känner mig fri i anden och på något sätt trygg i världen. Naturen är så otroligt mäktig och bara finns där utan krav eller förväntan. På kvällen firade vi Agnes födelsedag lite i förväg med Coeur de filet provencale, oxfilé med vitlök på potatisbädd, en riktig klassiker! Dessutom får jag nu äntligen stolt meddela att jag ska bli mormor igen! I dag  var vi hos jordemodern  (barnmorska på norska) och fick lyssna på de små hjärtljuden från det lilla livet  i Agnes mage! I sanning en underbar dag!