"Ta av dig skorna…"

Något av det bästa jag vet är fotvård! Inte att stå i duschen själv och fila utan få sitta på salong med fötterna i varmt fotbad och helst också som jag gjorde häromdagen i en massagestol, som samtidigt som fotterapeuten klippte och slipade, knådade min rygg och axlar. Denna gång var det min kära dotter som bjöd lyxen och nu är jag väl förberedd för kommande äventyr! Varmt lär det bli och mycket annorlunda…jag vilar mig från dator och Ipad men återkommer givetvis om några veckor med rapport! Då hoppas jag att vårsolen har börjat titta fram och kanske någon snödroppe! och att ni finns där! kram på er!

För alla eventualiteter!

"Jag har en själ i Paris…"

"Par, Seinekajen" foto Christophe Laurentin

Kärlekens dag! Inte trodde väl helgonet Valentin som levde på 400-talet  att han skulle bli uppkomsten till denna Alla Hjärtans dag då tusentals rosor, kort och kyssar kommer att utdelas på många platser på jorden! Numera kanske vi inte skickar så mycket kort utan det blir nog mer sms,  men en ros står redan på bordet från min käre man och en kyss får han givetvis!
Sedan några dagar rör jag mig på gatorna i Paris! Sitter på något café, skriver lite och tittar på alla människor som går förbi. Under några år under min "sturm och drangperiod" var det verklighet för mig stundtals och nu förflyttas jag dit med hjälp av romanen "Åren i Paris" av Paula Mclain; en berättelse om Ernest Hemingway och hans första hustru Hadley och deras liv i Paris konstnärskretsar under 1920-talet. Min bloggvän Eva tipsade mig om boken och jag njuter! Inte för att mina dagar där går att jämföra med det Paris som var då med sin efterkrigsstämning, då diskussionerna gick heta hos Gertrude Stein där även Picasso var en trogen gäst. Men mina upplevelser av människor och miljöer är för mig minst lika viktiga och nu i minnets trädgård känner jag den ljumma luften, hör bruset från trafiken och sväljer med välbehag det svala vita vinet! där jag sitter på något av alla caféer  runt "Boul Mich"!  I min bokhylla hittar jag också en annan Parisälskare; Sun Axelsson, och i sin bok "Jag har en själ i Paris" med foton av Christophe Laurentin,  berättar Sun högst personligt om sin tid i Paris där hon bl.a bodde i Maraiskvarteren, också en favoritplats hos mig! För några år sedan gjorde jag tillsammans med mina söner en weekendresa dit och jag minns min stolthet när jag kom in på restaurangen Les deux Magots, platsen för så många av Paris litterära och konstnärliga celebriteter, flankerad av mina stiliga söner!
Det var ju också i Paris jag mötte min stora kärlek Christer så visst är det Kärlekens stad!

På place du Tertre

I väntan på bord på Les deux Magots

Inspirationskällor!

Vad vore livet utan coacher!?

Inte badhusets pool!!

Äntligen kommer jag i väg till Badhuset! Har fina "coacher" i mitt liv som på olika sätt aktiverar mig, det kan gälla hårkamning, hålla reda på glasögon och motionera!! Denna coach hör av sig varje måndag via sms "Bad!" och då försöker jag smita undan med hosta, eller sovit dåligt….men hon ger sig inte och just denna morgon ger det utdelning! Badhusets bassäng är alltför grund för min smak men för att slippa stöta magen i botten vid vändningarna simmar jag halva sträckan och vänder mitt i. Detta skapar en viss undran hos mina medsimmare som blir lite konfunderade över att jag alltid kommer först till kanten! Men det gör att jag också slipper stöta ihop med dem utan jag kan i regel simma helt obehindrat! "Upp med rumpan" säger min coach när hon ångar förbi som en raket! Och jag pressar upp kroppen lite mer för den har faktiskt en benägenhet att sjunka ner mot botten. Har väl egentligen aldrig lärt mig att simma så noga. Ont i nacken får jag också när jag simmar bröstsim…min coach har simglasögon och ligger med huvudet i vattnet hela tiden… Sedan stretchar vi och där får jag vara duktig! Har lärt mig på vattengympan (som jag också borde gå på!) och min coach är duktig även här. "Jag har överaktiva leder" säger hon när hon får upp benet nästan till huvudet! Själv når jag bara halvvägs och med möda. I duschen tar hon fram rotborsten (ni vet en som man skurar golv med) och river av på ben och armar och sedan tar hon min rygg! "Försiktigt" säger jag, "tänk på att jag är prinsessan på ärten!" Sedan sitter vi i bastun och pratar om vad som hänt i helgen, och jag berättar om min härliga körhelg och hon om sköna långpromenader i solskenet! Hennes badväska innehåller allt! även en handhårtork och hon kammar och fönar mitt hår. "Bort med luggen" säger hon. "Du har en intelligent panna, visa den!" Nu förstår ni vilken underbar coach jag har!

Plötsligt flög en fjäril in...

Här ser ni en bild av vådan att inte ta ner taket över pergolan i tid…eller vända upp och ner på blomkrukorna eller ta in trädgårdsstolen…Snötäcket döljer visserligen en del men inte är det vackert precis. Nåja inte mycket att göra åt saken just nu…isen och snön har lagt sig som ett skyddande täcke över alltsammans och fåglarna bryr sig ju inte utan samlas hungrigt vid "fågelbordet"! Idag är det dessutom sol för första gången på länge och då ser ju allt lite bättre ut!
Och vad kommer nu fjärilen in?! Jo, en dag i veckan far jag in tidigt med T-banan för att läsa franska. Vagnen är full av trötta, ofta mörkklädda människor som läser i mobiler eller sitter med hörlurar och stirrar ut genom fönstren. Sällan möts några ögon och sällan hör man prat. Jag satt där också i mina tankar, då det plötsligt sken till i gången framför mig. Ett ungt par, kanske i 18 års åldern stod nära varandra. Hon med ett par snygga vita skidbyxor och en ryggsäck på ryggen. Jag såg inte så mycket av honom men båda såg så unga och förälskade ut. Plötsligt la hon sin kind emot hans och han la armen om hennes rygg och så stod de tysta en bra stund på det viset. Det var som en strålglans omslöt dem, en genomskinlig bubbla av värme och innerlighet. Jag fann mig själv sittande med ett leende på läpparna och mindes plötsligt den där underbara känslan när man var förälskad och ingenting annat betydde något än att få vara nära och vidröra. Jag tänkte på en scen ut filmen "You´ve got mail" när Meg Ryan sitter på tunnelbanan och en fjäril flyger in i vagnen…precis så var det! Helt plötsligt i det grå vardagliga kan något magiskt hända som kan få dig att le och minnas något ljuvt!

Livets pärlor

Alltid när jag flyger sätter jag på mig mitt speciella armband den s.k Frälsarkransen! Ett armband bestående av 18 pärlor, runda och avlånga. Alla har olika namn och olika betydelser och den som skapade detta radband för moderna människor var biskop emeritus Martin Lönnebo för 20 år sedan.
Martin Lönnebo var under många år biskop i Linköping och har varit en mycket uppskattad förnyare av traditioner och ritualer inom kyrkan. De s.k ljusbärarna som finns i de flesta kyrkor  där man kan tända ljus för att minnas någon eller något har sin upphovsman i honom och så även Frälsarkransen.
När han pensionerades 1994 gav han sig iväg på en båtluff i Grekland och hamnade på en liten ö med bara 50 invånare. Ett oväder bröt ut som tvingade honom att stanna kvar och när han gick förbi ett café såg han män sitta och fingra på en typ av kulband (komboloi). På natten funderade han över hur man både inom katolicismen, både den romerska och ortodoxa, använder sig av radband för att be eller meditera. Det förekommer även inom andra religioner och nu fick han en idé om att skapa en modern variant även  för oss i Sverige. Ett radband som rent fysiskt påtagligt skulle kunna hjälpa oss samla våra tankar kring oss själva, varandra och livsfrågorna.  Här finns Gudspärlan, jagpärlan, tystnadspärlan, ökenpärlan; pärlor för kärlek, bekymmerslöshet: pärlan för natten, hemlighetspärlor och pärlan för dop och uppståndelse. Det finns en handledning om man så vill, men meningen är också att att du själv ska kunna fokusera på egna tankar, egna böner och önskningar. Frälsarkransen vill hjälpa till att ge en fördjupning av det andliga livet... Här finns plats för hela dig, både av tro och tvivel… Flera av mina vänner bär det ständigt på armen, själv sitter det på min arm när jag flyger…men också när jag känner ett särskilt behov av stillhet.

Martin Lönnebo

"…även med musik saknar du intet"

Vad gör man sådana här grådagar (när man inte är tvungen att arbeta förstås…) Christer läser sin tidning noggrant sedan jag serverat kaffe och juice (han lagar middag och jag står för morgonfikat) och jag själv brukar sätta mig vid datorn, läser fb, bloggar eller efter en stund ger mig i kast med DNs kulturdel. Huvudnyheterna brukar jag ta del av senare, ledare, debattartiklar som jag ibland skummar igenom; blir så betryckt av alla hemskheter, på allt sjukt som händer i världen och som jag ändå känner att jag måste informera mig om. Nu med förkylning i kroppen känns det trögt också att ta sig ut; borde egentligen hakat på väninnan och bad nu på morgonen, men det blir i stället att plocka upp och ner i disk och tvättmaskin, ordna i garderoben med sommar och vinterkläder…ja, det råder ingen arbetsbrist ska ni veta!
 I helgen bodde ett tonårsbarnbarn hos oss. Ja vi såg inte mycket av henne eftersom den kören hon är med i repeterade med tre andra körer (varav en stor ungdomskör från Göteborg) inför en stor konsert som hölls i Adolf Fredriks kyrka på söndagen. En jättefin konsert med satser ur Vivaldis Gloria samt en nyskriven mässa i dalaton av Olle Lindberg. Är så lycklig över att mitt sång och musikintresse går i arv  och att hon får uppleva den underbara gemenskap ett körliv kan ge för att inte tala om alla musikupplevelser! Det finns ett talesätt som säger ungefär "Med en boksamling och en trädgård saknar du intet" Jag skulle vilja tillägga även "Med musik…"