Tankar på årets sista dag....

Vaknar tidigt...fortfarande ganska mörkt och när jag öppnar dörren mot terassen sveper den kalla nattvinden mot mig. Dagen har redan börjat visa sig i molnstrimmorna i öster och om en liten stund kommer solen att skina igenom. Härligt! Vi har haft mycket regn och blåst sedan vi kom till vårt lilla franska hus för några dagar sedan. I dag är det sista dagen på 2017. Jag blir alltid lite vemodig och tankfull när ett år strax har passerat och ett nytt närmar sig. Tid att reflektera över det gångna...vi brukar alltid göra det Christer och jag. Vi går igenom vad vi gjort, vad vi tänkt och hur det blev...Vi upptäcker hur mycket som egentligen hänt, både med oss själva och familjen. Det blir en sann odysée över de månader som passerat. Det ena minnet väcker det andra till liv och vi inser hur rikt livet egentligen varit även under de många dagar som verkat så grå och meningslösa. Det som hänt i det lilla har ju faktiskt ofta stor betydelse fast man inte i stunden upplever det så. Som alltid konstaterar vi hur bra vi har det, hur lyckligt lottade vi är. Fortfarande friska om än för åldern vanliga krämpor gör sig gällande, barn och barnbarn mår bra och de flesta av våra vänner i vår närhet är också vid ganska god vigör.
Några vänner har lämnat oss...för dem tänder vi ljus och minns goda stunder...livet är en gåva till oss och inte en självklarhet. Så är det och det tänker jag på.

Huset börja bli uppvärmt nu men fortfarande får vi ha elementen på och Christer tänder brasor.
Yllesockor och tjocka tröjor värmer samt goda rödviner som vi prövar från olika vingårdar. På nattduksbordet ligger goda böcker och på Cdn spelar jag just nu Bachs cellosviter. Så vill jag gå in i det nya året! Med musik, goda tankar och sist men inte minst kärlek! Gott Nytt År till dig också min vän!<3

Ett nytt år ska randas...

Det fjärde ljuset tänder jag för barnet inom oss....

Som jag flera gånger berättat om på min blogg växte min mamma upp på barnhem. Det var i början av 20-talet, tufft och svårt många gånger för en liten 6 åring; år som hon berättat om i sin egen bok "Minnen".
Det som mamma dock alltid återkom till varje år just vid jultiden var de jular som man firade "på hemmet", som hon sa! I mitt minne framstår det som en sorts "Fanny och Alexanderjul" fast givetvis i en betydligt påvrare och förminskad omfattning. Men här fanns den stora granen i matsalen som smyckades med levande ljus, långdanserna upp och ner i trapporna och julgodis uppdukat på varje plats vid långbordet. Sånger sjöngs och klappar lackades in och på julafton tändes ljusen i granen ett efter ett av en flicka som samtidigt fick läsa en vers, utantill förstås!, och mamma mindes i hela sitt liv sin vers och hur  otroligt vackert det var när alla ljusen brann. Fröknarna var plötsligt så vänliga...och t.o.m den stränga fröken Holmgrens ansikte lyste av välvilja.

Min mamma<3

Jag kunde se den lilla flickan i min mamma och det är så jag tänker, att vi alla bär ett litet barn inom oss, som vill  komma fram just vid julen. Det spelar ingen roll att vi är vuxna och bär på lager av både positiva och negativa erfarenheter, utan vid julen fylls vi ändå av någon slags förväntan.
Man känner det när man står och köar på Åhlens eller trängs i tunnelbanevagnen...visst är vi trötta, visst är det stressigt, men inom oss hoppas vi igen på en sådan där jul där mamma bjuder på sina mandelmusslor med sylt och grädde och pappa plötsligt måste gå ut och köpa tidningen. På grammofonen spelas "O helga natt" och framför Jesusbarnet i krubban, lyser ett litet värmeljus. Fred och Frid på jorden kan det väl få vara denna enda natt, denna magiska natt, enligt Selma Lagerlöf, då lejon och och lamm går sida vid sida... och helt sant är att under första världskriget steg soldaterna upp ur sina tyska och engelska skyttegravar och för en stund avstannade kriget...
Släpp fram ditt inre barn vill jag säga och låt dig förundras....GOD JUL!

Tredje ljuset tänder jag för musiken...

Just nu spelar jag en CD som jag köpte när jag var i Uppenbarelsekyrkan i Hägersten på konsert!
För första gången lyssnade jag på hela Bachs juloratorium d.v.s alla sex delarna på en gång!
Med min egen kör har jag sjungit del 1-111, men nu fick jag uppleva alla delarna. Trodde först att detta skulle bli för långt men jag blev positivt överraskad. Dels den fantastiska kören, solister och orkester,  men också pausen där det ingick smörgås och julmust! Bach, den femte evangelisten, som Owe Wikström kallar honom, är helt klart gudabenådad som så många av våra andra klassiska kompositörer.

Och inte bara klassiska; så mycket underbar musik, som fortfarande skapas, inom alla genrer! På Cdn snurrar American classics, "Have yourself a Merry little Christmas"... eller "Det är en ros utsprungen"  i Sandströms tappning...
Ja det finns musik för alla årstider, alla sinnestämningar, alla högtider....
Jag tror att musiken är den enda konstart som riktigt kan sammanföra oss människor, som kan få oss att knyta band och förenas.
Minns ni vad Hasse Alfredsson sa? "Vilken tur att det finns musik, hur skulle det annars se ut på dansgolven??!"

Det andra ljuset tänder jag för en kär vän som just lämnat oss...

En mycket god vän har hastigt och oväntat dött. Egentligen var han sjuk sedan länge, men trots det trodde jag att han skulle få leva några år till. Han tillhörde våra närmaste vänner i Frankrike. Fiolbyggare, musiker, basist,  med långt förflutet i många orkestrar i Frankrike, årsbarn med mig, född under andra världskriget i Tyskland med en soldatpappa som blev skjuten i ryggen i Danmark när min vän bara var några månader gammal. Hans mamma fostrade ensam 5 barn under kriget, och min vän berättade om bomber och skyddsrum och hur hungriga och rädda de var...och vilket helvete efterkrigstiden var.
Våra första år i Frankrike var han en stor trygghet för oss. Själv hade han ett litet hus bredvid oss och det fanns inte ett verktyg som han inte hade! Dessutom kunde vi tala engelska med varandra och det underlättade för oss och många goda aperitifer och måltider njöt vi av i hans lilla hus. Han flyttade sedan till Bretagne, till Finistère, där han köpt ett hus som vi också besökte,  och när jag invigde min bokhandel kom han till Sverige och klippte av snöret! Han besökte oss sedan nästan varje år i vårt franska hus, där han njöt av värmen och sista gången var i somras. Då märkte vi hur påverkad han blivit av sin sjukdom men likafullt rökte han sina cigaretter och drack sitt glas vita vin. Och nu är han borta. Bland många minnen finns här också två fioler som han byggt. Att se honom arbeta som fiol eller cellobyggare var en upplevelse. Små små verktyg hanterades med stor skicklighet i hans ganska grova händer. Han gillade att sitta i vår friggebod med sitt kaffe och med radion på, alltid med klassisk musik. Ja, vi kommer sakna vår vän och minnas honom med kärlek. Horst hette han.

Horst utanför sitt hus i Finistère

Första Adventsljuset tänder jag för alla kvinnor som tar bladet från munnen i "metoos" kölvatten!

Går hem i kvällsmörkret...i fönstren lyser nu stjärnor av olika slag, ljusslingor blinkar på staket och balkongräcken och jag tänker att nu måste vår snögubbe plockas fram. I morse sjöng vi med barnkörerna på högmässan och mina tre telningar var med! Minns när Agnes stod där i kören och höll upp fingrarna för att visa hur många ljus vi tänder, och nu står tre barnbarn där...och nu i kväll adventskonsert med en lika fullsatt kyrka som i morse. Traditionerna är starka kring julen och det känns fint med unga och gamla som samlas kring de välkända psalmerna och sångerna. Gemenskap behöver vi och många som sällan tar sig till kyrkan vill ändå uppleva ljusen och värmen och stillheten när klockorna ringer.

Förkyld och hostig dricker jag ett glas glögg och känner doften från hyacinterna. Ser på intervjun med Sara Danius på TV. En fascinerande kvinna i mitt tycke! Frappant är ett ord som dyker upp. Intelligent, öppen men ändå med integritet. Hon tar klart avstånd från det som nu händer inom Akademien i kölvattnet av "metoo", och den s.k kulturpersonen som fritt fått härja i åratal trots påpekanden från antastade, och hon hoppas nu att med hjälp av en advokatbyrå reda ut och klargöra vad som dolts och förtigits hos ledamöterna. Det luktar unket och en solkig känsla av förgången tid infinner sig vid tanken på dessa "gubbar" (ja, jag vet...men de flesta är "gubbar") som i skydd av Gustav III:s stadgar tror att de kan uppföra sig och göra vad som helst. Det är sorgligt att en sådan institution som ändå bär ett sådant kulturellt ansvar har varit en spelplats för olika sexuella och maktfullkomliga trakasserier, och mycket av glansen och trovärdigheten kring dess motto "snille och smak" bleknar och försvinner.
Får ett förslag från en väninna! Varför kan inte kvinnorna bojkotta Nobelfesten? Kan ni se bilden framför er hur alla dessa pingviner till herrar kommer in utan en enda uppklädd kvinna vid sin sida.
Möjligen sitter kungafamiljen där med sitt glitter men för övrigt är resten av salen tom på kvinnlig fägring. Vilken syn... Inga kvinnliga artister deltar... inga sångerskor...inga kvinnliga studenter...inga kvinnliga servitriser...
Vilken manifestation!!