Ett nytt decenium har börjat...

Sol och regn...ett riktigt aprilväder men just nu skiner solen och himlen klarnar upp. Jag sitter omgiven av blommor, vackra kort och en häftig ballong som ser ut som vindruvor! På den största ballongen högst upp står det Grattis Margareta! 80 år...Ja det är sant...en märklig känsla att nu ha uppnått denna höga ålder...att jag är 80...märkligt! Min familj bjöd mig på en fantastisk FEST, underbara vänner gav mig vackra blommor, sjöng och spelade, höll fina tal,"dränkte" mig i champagneflaskor och fina viner, skickade sms och mejl...mina underbara barn höll tal och fick med sig alla övriga i min stora härliga brokiga familj på en nyskriven sång som även gästerna deltog i! Och sedan dansade vi, fortsatte dricka gott vin, dansade...💃🕺

Dagen började så bra med min man Christer i morgonrock och fluga!!, "Nu sjunger vi alla tillsammans" sade han plötsligt och slog ut med armen! Jag förstod direkt vad han menade; där "stod" mamma, pappa, min älskade farmor och några andra goda vänner...också sjöng de "Ja må hon leva..." Sedan var det körövning inför EKKs körresa till Montenegro i början av juni och det var så härligt att få sjunga våra vackra sånger, som jag nu nästan kan utantill! Blev "överraskad" av ånyo "Ja må hon leva..." och en fin blombukett av mina älskade körvänner.

Ja sedan hem sätta på sig finklänning och måla läpparna och ladda inför kvällen...Fylld av värme och kärlek från alla börjar nu mitt nya decenium och jag tänker LEVA och ta till mig av det livet bjuder så länge jag förmår och kan. Min brorson har förövrigt lovat bli min PT om krämporna blir för svåra! och Sofia finns ju alltid! Är väldigt medveten om hur bra jag har det, hur priviligerad jag är och jag är oändligt tacksam.🙏

^

Jag far till Oxford...

Så får Laura äntligen sin Robbie och Hathaway ska nu "ensam" klara skivan på Oxfordshire polisdistrikt! Ja den käre Lewis vågar slutligen satsa på kärleken så nu kan jag lugnt sova! I nio säsonger har jag följt "Lewis" på SVT play och mer och mer tyckt om denne lite halvtröga kommisarie och hans inspektör Hathaway, en lång pojkaktig f.d akademiker som strör lärda citat omkring sig och munhuggs med sin "Sir". Vad är det som gör att jag älskar dessa engelska serier? Miljön är viktig! Här är det Oxford som gäller med sina olika college, där vaktmästaren sitter i ingången och har koll på studenter och lärare (professorer) som hastar iväg med sina slängkappor! På ån Isis (än avstickare från Thamsen)som går genom staden far kanoter fram med ivrigt paddlande studenter och vid å kanten kan våra poliser slå sig ner med sin pint efter väl förrättat verk och diskutera och begrunda brotten ur olika synvinklar och aspekter.

Brotten är av olika karaktär och rymmer allt av mänskliga tillkortakommanden och det är inte klokt så mycket som kan ske inom dessa slottsliknande lärosäten med bokklädda salar och laboratorier. Så har vi då den mildögda och ljuva Laura! Rättsläkaren som alltid finns där och ofta tillhandahåller viktig information om offret men också har tid att kasta varma blickar på vår kommisarie som gör detsamma! Hon är defenitivt ingen dununge, snarare lite moderlig och förstår att handskas försiktigt med kommisarien som fortfarande sörjer sin avlidna hustru.

När de äntligen efter 100 avsnitt!!, som det känns, kysser varandra börjar jag nästan gråta! Jag var på vippen att ge upp om min lite trögflirtade kommisarie, men jag vet att Hathaway också pressade på lite med sina kommentarer då och då! Förresten önskar jag att han också skulle hitta någon att sitta med vid åkanten! Tja, nu får jag säga farväl för denna gång till mina Oxfordvänner och trösta mig med en helt annan kommisarie, nämligen "Kommisarie Montalbano" från staden Vigàta i Italien. Något helt annat!!! Testa! (Finns på Netflix)Ciao!

Sportlovsmys!

Detta år kan ingen klaga! Snöflingor virvlar utanför fönstret och småfåglarna samlas runt fågelbordet, som jag fyllt med frön. Vi pulsar iväg till T-banan för att åka in på vår fransk-kurs och igensnöade bilar kantar trottoaren, som blivit ett med vägen!  Inne på caféet sitter redan gäster och i stället för barnvagn drar föräldrar sina telningar i pulkor till dagis! Man får se upp lite så man inte halkar på någon isfläck som kan dyka upp. Jag går mycket försiktigt just nu...med min lättare hjärnskakning i åtanke. Dock mår jag mycket bättre och hoppas jag blivit visare av skadan! Väl påpälsade passagerare trängs i vagnen,  men får ändå plats att titta i sina mobiler och ännu verkar trafiken fungera.  Innerstaden är vit och vacker...Jag njuter faktiskt! Älskar vintern...när det är så här! Glad för mina barnbarn som kastar sig i snöhögarna, gör "änglar" i snön och rutschar nerför Magganparkens pulkabacke med sina stjärtlappar! Ja,  glad för alla barn förstås!

På St Petersplatsen i Rom har man snöbollskrig!! och i vår lilla franska by är både olivträden och vinstockarna snötäckta. Blir lite ängslig.. kylan får inte vara för länge...Kan också tänka mig hur kallt och rått det blir i många av husen som saknar centralvärme....så nu ryker det säkert ur alla skorstenar i väntan på gumman tö och solen...

Just nu tittar den fram här, blekgul i diset och vi får snart säga adjö till den sista vintermånaden...för i morgon börjar våren!!! Mars....men den kan luras....

Och så bio förstås! "Pelle Kanin" och innan dess
plättar med sylt! 

Mina <3<3<3

Kärlek, passion, svek...

Handlingen är ofta ganska enkel, några ord täcker det mesta! Kärlek, passion, svek och ond bråd död! Lägg därtill den mest underbara musik och de mest fantastiska sångröster så har du opera som bäst i ett nötskal.
I går var jag med en väninna och såg Puccinis "Manon Lescaut" på Folkets husbion i Hammarby sjöstad. Handlingen är förlagd till 1940 talets Frankrike där Manon Lescaut ska föras till kloster men blir förälskad i studenten des Grieux och de flyr till Paris. Här tar fattigdomen sitt pris och Manon lämnar des Grieux för att leva som älskarinna till en rik gammal man. Kärleksparet återförenas dock och blir landsförvisade till Amerika där Manon efter svåra umbäranden dör i des Grieux armar.  Tillsammans med ett välfyllt Metropolitan fick vi i realtid följa med bakom kulisserna, lyssna på intervjuer med artisterna men framförallt i tre timmar lyssna på denna fantastiska musik och skönsång som våldsamt, intensivt och innerligt uttrycker alla våra basala känslor, som opera på sitt oefterhärmliga sätt kan göra. Ingen kan förbli oberörd tänker jag. Själv fick jag flera gånger gråt i halsen, försvann stundtals in i de starka känslouttryckens virvlar för att plötsligt åter befinna mig på min plaststol tillsammans med ett andäktigt lyssnande auditorium. Det är nog det som gör opera så speciellt. Här finns inte plats för svala och förnuftiga känslor, nej här får våra passioner levas ut, vi får gråta och älska även om det inte så sällan slutar med döden.
Fantastiskt att samtidigt med oss tittar ca 16 miljoner människor i 60 länder på samma föreställning…vad kan förena oss om inte musiken?!

Att få åldras tillsammans...

Jag i mina barndomskvarter

I dag tog jag mig tid för mig själv…det är ju inte så att någon egentligen hindrat mig, men jag har svårt att sätta gränser för mitt engagemang för barn och barnbarn. De sista månaderna har ju Agnes med familj bott hos oss,  som många av er vet,  och det har givetvis varit underbart att få vara nära sina barnbarn men samtidigt påfrestande att leva tillsammans med alla vi vuxnas olikheter och behov. Nu har familjen flyttat i helgen till sin lägenhet och helt plötsligt är allt så tyst och tomt. Inga leksaker att snubbla över, inga barnkläder hängandes över trappräcken och stolar,  ingen TV med Barbapappa eller Tingeling…För första gången kände jag att nu är det norska äventyret avslutat…nu börjar det "verkliga" livet för familjen med dagis (även om det låter vänta på sig…) och sökande efter arbete för Agnes del.
Jag kommer sakna mina resor till Tromsö…att stiga ur planet; den kyligt friska luften som slår emot en och den vidunderliga skönheten i fjällen som omger "Nordens Paris";  och så de efterlängtade kramarna från mina flickor! Nu kommer de att finnas här hemma och vi kan ses på ett helt annat sätt i vardagen.
De här åren har givit mig så mycket av naturupplevelser och även en speciell närhet till barnbarnen som utvecklas när man bor tillsammans. Jag är så glad över att jag fått vara med i deras äventyr men nu är det skönt att de är hemma igen.

Ett  härligt Tromsöminne! 

Vad gjorde jag nu då på min egna dag? Hittade oförhappandes en julklappsslant så det blev en klänning och en lunch som dock blev en besvikelse. En misslyckad favoriträtt " Stekt fläsk med raggmunk och lingonsylt…" där fläsket var för hårdstekt och raggmunken seg.
Sedan blev det bio. "45 år" med Charlotte Rampling, en favoritskådespelare.  Jag har velat se den länge och nu blev det av. En lågmäld film om att åldras, om att bära på upplevelser som man inte kan lämna och svårigheter att tala om det som finns djupast inom oss. Så befriande att se dessa åldrande ansikten med rynkor utan lyft och andra föryngringsknep. Vemodet går som en röd tråd genom filmen men också ömheten och kärleken till varandra. Många tankar väcktes inom mig,  förmodligen även hos resten av publiken (mest äldre!), för ingen reste sig direkt när filmen var slut som annars brukar vara fallet.  Jag önskar Christer varit med…det är en film att dela med någon och föra samtal kring.

"35 år"

"Shaken not stirred…"

Klart man måste besöka James Bond Island när man är här! Egentligen heter den Koh Tapu och ingår som en del av en nationalpark och här spelades delar av filmen "Mannen med den gyllene pistolen" in.
Det var skådespelaren Roger Moores andra Bondfilm men för mig är det Sean Connery som är den riktige Bond. Hade fått för mig att det var på denna ö som Ursula Andrews stiger upp ur vattnet i den första Bondfilmen "Agent 007 med rätt att döda" (Dr NO) och jag tänkte  hur jag själv skulle stiga upp på stranden... och där skulle James Bond stå!!!  Men ack och ve! Ön var helt nerlusad med turister! Alla skulle stå på stranden och se ut över den berömda klippstenen, så någon tjusig badbild blev det inte och dessutom var det ju inte här det begav sig. Men även om just detta strandhugg var helt hysteriskt så var sammantaget hela båtutflykten lyckad. Vi besökte små öar med spännande grottor där vi paddlade in och från vår båt hämtades vi av en lång tailboat, som tog oss längre ut i havet till en muslimsk fiskeby (Koh Pan Nyee) , helt uppbyggd på pålar. En stor moské med guldglänsande kupoler är det första man ser i fjärran innan de olikfärgade trähusen dyker upp….Här bor ca 2000 människor som livnär sig mestadels på fiske.  Man har en skola och t.o.m en flytande fotbollsplan, vars pojklag är känt i hela södra Thailand!
Hade gärna stannat här mycket längre…flanerat omkring i de trånga gränderna och även besökt moskén, tagit en kaffe och suttit en stund och funderat över hur det är att leva i en sådan här begränsad miljö mitt ute i havet…Intressant också att få titta in lite i skolan där vitklädda barn, flickor med sjalar och pojkar med mössor,  tillsammans, flitigt satt vid borden och arbetade.  Väl tillbaka på båten var det uppdukat en fantastisk buffé med olika goda rätter och på hemvägen stannade vi till för ett dopp.  Här hände dock det dramatiska att Agnes blev bränd av en jellyfish  (manet), turligt nog ej av det giftigare slaget,  men hon blev jätterädd och började gråta. Personalen på båten var fantastisk och tog väl hand om henne så allt lugnade ner sig. Trots detta en härlig dag inte minst själva båtturen med salta vindar och vågblänk…

Olika kuttersmycken!

Grottor med spännande öppningar….

Longtailboats ofta vackert dekorerade

Den muslimska fiskebyn

James Bond island

Här sitter min egen James Bond!

Det är i de små sakerna under kan ske...

Gryning….

Vaknar alldeles för tidigt…fortfarande mörkt.  Kanske är det lite för varmt i rummet. Jag vill ofta ha kallare än Christer. så jag skjuter upp balkongdörren lite mer. Ligger och tänker på Henning Mankell, att jag missade Stefan Jarls dokumentär om honom i går kväll, så jag öppnar upp datorn och går in på "räddaren i nöden" svt play! "Homo narrans", den berättande människan, ville Mankell kalla filmen  som utgör ett slags testamente.  Jag har, som miljontals andra människor, läst böckerna om Kurt Wallander och även några andra böcker, men att han var en av världens mest lästa författare har jag nog inte fattat. En gång såg jag och Christer honom vandra kring i Ystad med sitt vita halvlånga hår på ända och jag såg hur han stoppades av människor...nog inte alltid så lätt att få flanera ifred.
I filmen gör Mankell nedslag i några ögonblick som haft en avgörande betydelse för honom i hans uppfattning om sig själv och hur det är att vara människa. Det är i berättandet som vi skiljer ut oss från djuren. Att vi kan förmedla våra drömmar och tankar till varandra,  både i det direkt uttryckta men också i det skrivna, och med våra berättelser kan vi förändra och påverka.
Orden solidaritet och okuvlig är två ord som är fast förankrade inom honom. Som Göran Greider, en person som jag faktiskt tycker liknar honom även till utseendet, har Mankell aldrig förändrat sin grundinställning i politiska frågor och det är väl också det som ibland provocerat bl.a mig. Dessa "besserwissar" har jag ibland tänkt, som uttalar sig så säkert i svåra frågor, som har svaren…men kanske är det bara en avundsjuka från min sida, som själv så ofta famlar och vacklar.
Det är en eftertänksam man som möter mig i rutan. Dödssjuk men ändå okuvlig i sin vilja att leva de dagar han har kvar, och som i musiken tycker sig uppleva öppningar mot det okända…
Mankell har gjort mycket gott med sina miljoner, men hans budskap är inte att ge pengar…Vad som utgör det viktigaste i en människas liv kan man aldrig veta. Det kan vara ditt leende mot någon, som just då behöver det, eller att du ger dig tid att lyssna…det är de tillsynes små sakerna, som du kanske själv inte tänker på, som kan spela en avgörande roll för en annan människa. En hisnande tanke.

Alla måste få vara med….

Elsa Dolly, snart 5 år<3

Börjar morgonen med en dos kommisarie Montalbano! Har tidigare berättat om att jag är svag för denna italienska deckarserie som utspelas på Sicilien och jag skulle gärna sitta och äta lunch med Salvo på restaurangen Enzo alldeles vid havet…
Mina Tromsöälsklingar har åkt hem och det blir alltid så tomt i huset efteråt…kvar i soffan sitter elefanten och Nalle Puh och sagoböckerna ligger prydligt upplagda på nattduksbordet i Agnes rum.
De möter den första snön och här är gräsmattan i trädgården full av löv. Än får trädgårdsmöblerna stå kvar, likaså pelagonierna, som vuxit sig stora och trivs i den lite krispiga luften.
Lite känsla av vemod inför de stundande mörka tiderna men också glädje över de fina dagarna vi haft i sommar.
Vemod och glädje…två viktiga ingredienser i människans känslopalett. I veckan såg vi filmen "Insidan ut", en underfundig tecknad film om alla de känslor vi bär inom oss, hur vi bygger upp våra minnen och hur vi "glömmer" och förtränger, och hur alla dessa olika delar skapar just den som är jag. Filmen handlar om en flicka som tvingas bryta upp från sin invanda miljö och flytta med familjen till en stor stad. Ny skola, nya kamrater, ett nytt hus… En omställning för alla givetvis man kanske speciellt när man är liten. Filmen kändes så aktuell eftersom Elsa Dolly och hennes familj så småningom ska göra en sådan resa, och i allas huvuden trängs känslor av olika slag. En skickligt gjord film, som fick oss att både skratta och gråta och lämnade många tankar om hur viktigt det är att få sörja och dela den sorgen med varandra,  lika väl som att vara glad för det som varit och förväntansfull inför det som ska komma.
En viktig familjefilm, även om man nog inte ska vara för liten, för filmen är lång och små barn kan nog inte ta till sig budskapet riktigt. Elsa Dolly är 5 år och där runtikring går nog gränsen.

Alla känslor måste få finnas...

vemod och sorg...

Glädje

Vrede...

KÄRLEK!

"Det går över…."

Mitt 71 åriga livs sista dag…visst låter det lite vemodigt…och ändå skiner solen så underbart och min efterhängsna förkylning verkar äntligen släppa sitt grepp. Vi har ätit en god lunch dottern och jag och nu sitter jag här och filosoferar lite bland prunkande pelargonier och i parken och trädgården kvittrar fåglar och alla barn som gungar och dessutom har vi fått en ekorre som lite halvtamt hoppar kring runt vår berså. Vårt fågelbad, ett rabarberblad i betong, besöks vid skymningen av koltrastar, bofinkar, gråsparvar och andra småfåglar som jag ej kan namnet på, och mina små flickor fyller på med vatten ur sina vattenkannor. Violer sticker upp vid trappan och nu blommar det gulsippor och vitsippor överallt i parken. Denna ljuvliga tid, som går så fort och som man skulle vilja stanna i länge…
Kanske är det det som gör mig lite vemodig. Att livet går så fort….det var ju inte så länge sedan som jag firade min 70-års dag här i trädgården…och nu närmar sig min 72 årsdag med stormsteg…
Jag har ett fint liv.  Min "companero de la vida",  underbara barn. barnbarn och vänner och kan i stort sätt unna mig det mesta jag vill. Och om man bortser ifrån min fallenhet för att drabbas av förkylningar i tid och otid så är jag frisk! I alla fall om man ska tro min doktor som jag besökte i går. Det är bara att ha tålamod sa hon när jag gnällde, det går över! "Det går över" säger man också ibland på de underbara CD filmerna av Stina Wirsén som Elsa Dolly och Elin Lykke älskar! Så och jag! Underfundigt berättas här i små avsnitt om Nallegrisen, fågel, kanin, katten och lilla Nallen och hur de hanterar alla de olika aspekter av livet som möter dem. Alltifrån döden,  till att bli övergiven, men också om vänskap och kärlek! Man gör någon illa eller någon gör en själv illa…men det går över… Vi har tittat tillsammans på dessa filmer många gånger nu under de här dagarna som flickorna bott här och vi tröttnar aldrig! Det finns något trösterikt i att även om saker blir fel så ordnar det upp sig till slut…det går över!

"En duva satt på en gren…" och hur jag "flög" till färg och ljus

Låt mig först säga att Roy Anderssons nya prisbelönta film är mycket speciell och komplex. Jag har aldrig sett något av honom tidigare och jag var skeptisk till att se denna film dels för att den blivit så rosad (då drar jag ofta åt mig öronen) dels för att en vän fann den djupt deprimerande och grå. Och det är den. Grå i färgskalan som gamla tryck som bleknat och med människor som famlar runt i tillvaron utan kommunikation med sig själva eller varandra. Många scener påminner om tavlor av konstnären Edward Hopper fast utan hans färger. Ensamhet i liv som i död. Deprimerande,  men just denna längtan efter kontakt är så bra fångad och uttryckt enligt min mening. En stående replik är "Vad roligt att du har det bra" som olika personer säger till någon de talar med i telefon…så lever vi i tron att där borta är det bättre…eller på halta Lottas krog, "vad med skola vi betala" (vi som inga pengar har), "jo, med kyssar…" oss själva, våra kroppar…, eller på iphonen "du har inga nya meddelanden"...Två tragikomiska personer är återkommande i de flesta scenerna, sorgliga med sina skämtartiklar; talande nog vampyrtänder med extra långa hörntänder och skrattpåsar. För vad ska man göra när man ser på världen och människan? Bita ifrån sig eller skratta… En del förstår jag inte givetvis. Roy Anderssons pessimistiska syn på att vara människa är inte min men det är en film som berör och vars bilder ofta kommer att komma tillbaka till mig.
I efterdyningarna av denna gråhet, även ute, besöker vi utställningen "Inspiration Matisse" på Waldemarsudde. Här ställs många tavlor ut av de konstnärer som under 1910-talet studerade på Matisse akademi i Paris och inspirerades av hans färger och former. Det är en härlig utställning. Många av de kända namnen finns med som  Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Einar Jolin men också för mig okända konstnärer som Maj Bring, Mollie Faustman och Leander Engström. Också en del konsthantverk visas bland annat keramik och glas. En utställning att återkomma till och som tur är håller den på ända till den 15 februari. Missa inte! Dessutom äter man gott på restaurangen Prinsens kök!

Arvid Fougstedt, "Academie Matisse"

Tor Bjurström, "Läsande kvinna"

Mollie Faustman, "Två systrar i Paris"

Isaac Grünewald, "Violinisten"

Sigrid Hjertén, "askar"

Leander Engström, "Höstvegetationsbild Torne Träsk"

Jean Heiberg, "Orkidéer" porträtt av hustrun bildhuggaren Sigrid Welhaven