onsdag 2 mars 2016

Att få åldras tillsammans...

Jag i mina barndomskvarter

I dag tog jag mig tid för mig själv…det är ju inte så att någon egentligen hindrat mig, men jag har svårt att sätta gränser för mitt engagemang för barn och barnbarn. De sista månaderna har ju Agnes med familj bott hos oss,  som många av er vet,  och det har givetvis varit underbart att få vara nära sina barnbarn men samtidigt påfrestande att leva tillsammans med alla vi vuxnas olikheter och behov. Nu har familjen flyttat i helgen till sin lägenhet och helt plötsligt är allt så tyst och tomt. Inga leksaker att snubbla över, inga barnkläder hängandes över trappräcken och stolar,  ingen TV med Barbapappa eller Tingeling…För första gången kände jag att nu är det norska äventyret avslutat…nu börjar det "verkliga" livet för familjen med dagis (även om det låter vänta på sig…) och sökande efter arbete för Agnes del.
Jag kommer sakna mina resor till Tromsö…att stiga ur planet; den kyligt friska luften som slår emot en och den vidunderliga skönheten i fjällen som omger "Nordens Paris";  och så de efterlängtade kramarna från mina flickor! Nu kommer de att finnas här hemma och vi kan ses på ett helt annat sätt i vardagen.
De här åren har givit mig så mycket av naturupplevelser och även en speciell närhet till barnbarnen som utvecklas när man bor tillsammans. Jag är så glad över att jag fått vara med i deras äventyr men nu är det skönt att de är hemma igen.
Ett  härligt Tromsöminne! 
Vad gjorde jag nu då på min egna dag? Hittade oförhappandes en julklappsslant så det blev en klänning och en lunch som dock blev en besvikelse. En misslyckad favoriträtt " Stekt fläsk med raggmunk och lingonsylt…" där fläsket var för hårdstekt och raggmunken seg.
Sedan blev det bio. "45 år" med Charlotte Rampling, en favoritskådespelare.  Jag har velat se den länge och nu blev det av. En lågmäld film om att åldras, om att bära på upplevelser som man inte kan lämna och svårigheter att tala om det som finns djupast inom oss. Så befriande att se dessa åldrande ansikten med rynkor utan lyft och andra föryngringsknep. Vemodet går som en röd tråd genom filmen men också ömheten och kärleken till varandra. Många tankar väcktes inom mig,  förmodligen även hos resten av publiken (mest äldre!), för ingen reste sig direkt när filmen var slut som annars brukar vara fallet.  Jag önskar Christer varit med…det är en film att dela med någon och föra samtal kring.

"35 år"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar