Mellanrum...

Årets sista dag...tillbringar vi i Visby. Lite regndis..härlig frukostbuffe men jag är inte så hungrig idag, kan dock inte låta bli att grädda en gauffre (fransk våffla) i alla fall och äta med hallonsylt och grädde! Såg en liten flicka vid bordet bredvid som kom bärande med 2 stycken på ett fat fyllda med chokladsmet!! Hon såg överlycklig ut! Visby off season en härlig plats. Vacker med sina smala gränder och små *sagohus*, sina kullerstensgator och så det allestädes närvarande havet! Inte långt från vårt hotell ligger botaniska trädgården, vacker... året om. Idag kommer vi tala om året som gått. Vi brukar alltid göra det Christer och jag, och ofta är vi ensamma. Vi sitter med våra almanackor och bläddrar...tankar och reflektioner...det har varit ett jobbigt år på många sätt. Uppbrott och avslutning av mitt 40 åriga körliv, familjekonflikt kring sommarhus men kanske främst sjukdom inom familjen. Alla har vi drabbats på olika sätt men det verkar trots allt som vi lyckas ta oss igenom och livet kan fortsätta. Mycket trevigt har timat också förstås! Inte minst min 80 årsdag som blev en riktig FEST, utflykter och middagar med familj och vänner, musik, böcker, ja det goda i livet överväger helt klart! Och vem är jag att klaga? Som det ser ut i världen skulle jag egentlign vara tyst. Jag läste häromdagen något om betydelsen av mellanrum. Att inför en ny början på något stanna upp, tillåta sig att lyssna inåt, vila innan man rusar vidare in i nästa upplevelse. Man kan tycka att man som pensionär har all tid i världen att göra detta, men om man är som jag, så fyller man lätt sin almanacka med diverse i sig trevliga saker och rusar på. Författaren Bodil Jönsson kallar det ställtid, inte så dumt, men jag tycker mellanrum låter vackrare; mellan livets olika rum sätta sig ner en stund och inte göra någonting...bara låta sig vara. I dag ska vi gå på Nyårsbön i Visby Domkyrka. På sidan vid koret ligger ett litet andaktsrum bara med en smal fönsterspringa i muren. Hit går jag alltid när vi är här. Ett vackert rum som andas stillhet och frid. Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag hela min familj och alla mina vänner. Och till världen Fred och Frid.🙏❤️

Adventstid🌟🕯️

Vintervackert i träggården! Nu behöver jag inte se alla äpplen som ligger oplockade på gräsmattan; alla löv som inte blev uppkrattade, utan snön sveper in allt i sitt mjuka vita (förlåtande!!) täcke! Lilla adventskalendern står på bordet och det är tid att öppna första luckan. Första svenska julkalendern kom 1934.

Tidigare kom kalendrarna från England och Tyskland och det var i Tyskland som de första tillverkades i början av 1900-talet. En liten tysk pojkes mamma ville i mitten av 1800-talet underlätta julväntandet för sin son så hon tillverkade en liten kalender med kakor, en kaka för varje dag! Detta mindes pojken när han blev vuxen och blev delägare i ett tryckeri, och nu skapades luckor med olika julmotiv bakom! Succen var given! Numera finns det kalendrar av alla de slag, en del dyra med exklusiva presenter bakom luckorna, andra enkla och och en del fungerar som gratisreklam. Själv var jag lite känd av många för mina kalendrar i bokhandeln! Jag hade en speciell leverantör som kom i november med helt underbara motiv och de var oftast från Tyskland, men även svenska leverantörer hade fint sortiment. De gick åt som "smör i solsken", så roligt! Jag själv är speciellt svag för glitter och nostalgiska motiv och några har jag sparat genom åren!

Adventstiden är förbredd på andra sätt också! Stjärnor i fönstren, ljus i adventsstaken och i kylskåpet deg till pepparkakor! Men än får tomtarna vänta lite! Julen för mig växer fram lite i taget!

Sol i hjärta, sol i sinne...

Av någon underlig anledning dyker denna fras upp i mitt sinne nu när solen sakta har tagit sig upp över fjällkanten och får den vita snön på lägdarna (åkrarna) att glittra. Vi dricker te och jag har just avslutat en riktig feelgood bok om en bokhandel i en liten by i landskapet Cotswold i England. Ni vet det där omtalade landskapet med sina kullar och dalar där TVs Midsomer lär ligga. I den lilla bokhandeln står julen för dörren och det strävsamma paret kämpar för att bevara byns kulturella oas mot kronofogden som lurar i skuggorna. Men böcker har en fantastisk förmåga att skapa egna insikter och bygga broar mellan människor och när man minst anar det sker mirakler! Så även här i denna lilla by. Jag blir så nostalgisk och tänker givetvis på min egen bokhandel, som speciellt vid jultiden var full av underbar julstämning; vackert dekorerade fönster, julmusik och bokprat med osäkra kunder! Dagarna blev långa under december men vad gjorde det! Det var många som slog sig ner en stund i mina två fåtöljer, tog en pepparkaka och vilade en stund. Det var mycket i boken som jag kände igen...den begynnande internetbokhandeln, varuhusens och matbutikernas bokutbud...men också bokcirkeln, författarträffarna och alla förtroenden som kom mig till del från mina kunder, där många även blev mina vänner och är än i dag! Jag blir lite vemodig när jag tänker på allt detta, på tiden som flyr... men framförallt lycklig över min fina bokhandel och allt det som den givit mig!

...eviga längtan om ljus och frid...

Vinter utanför fönstret; snödrev som gör att fjällen bara anas i horisonten. Det är kallt på golvet i vårt hus men jag har tjocka yllestrumpor på fötterna och Christers tjocka jaktskjorta över tightsen. Vi ska avsluta det gamla året här och börja det nya på denna underbara plats där vi har upplevt så mycket i vårt gemensamma liv med varandra och med barnen. Goda vänner finns runt omkring om man vill umgås och hela fjällvärldens fantastiska natur med olika utmaningar. Åka skidor gör vi inte så gärna längre...men promenera och åka spark och göra utflykter med bilen...men framförallt koppla av med böcker och brasa och något gott på tallriken och i glasen. Julhelgen är den finaste helgen tycker jag. I år började jag redan vid första Advent att pynta lite. Kände att jag ville dra ut lite på dagarna...varje dag dök någon liten tomte eller ängel upp i huset och redan vid Lucia köpte vi granen, det som vi annars alltid förr har köpt dagen innan julafton. Mycket julmusik också eftersom vi sjöng och hade julkonsert med kören...EKKs sista julkonsert...vemodigt förstås...och den vanliga stressen inför julklappar som ändå, som alltid, löste sig till det bästa. Julafton med underbara familjen som i år handlade, lagade, dukade och fixade allt för att vi skulle behöva göra så lite som möjligt och som dessutom dagen efter kom och städade. Kärlek och gemenskap. Och allt detta för att under några dagar kunna ta till sig julens egentliga budskap om fred och frid på jorden. En evig längtan som verkar vara omöjlig att uppnå med krigets fasor, naturens uppror och all förföljelse av oliktänkande människor. Lätt att tappa modet, att inte se att det finns ljus också i mörkret...tur att längtan är evig! Det är trots allt hoppfullt. Gott slut på 2022😊

Så går ett år ifrån vår tid....

Jag har alltid tyckt att nyårsafton bär drag av vemod, eftertänksamhet. Har aldrig festat speciellt, även om undantag finns, och föredrar stilla samtal om vad som timat under året och vad som kanske kommer. Nyårslöften har jag släppt; de håller ju för mig aldrig även om jag har vissa återkommande önskningar, som att motionera mer, äta mer frukt och grönsaker etc. Med detta blir det ofta si och så och det är som det är! Lyssnar på en app med författaren och psykologen Patricia Tudor Sandahl och hennes dotter Rebecca, som är präst i svenska kyrkan. Det handlar om Julen och julevangeliet. Rebecca läser evangeliet och sedan börjar deras samtal. Det första som berörs är barnet. Det lilla värnlösa barnet, som för att överleva måste tas om hand för att växa och utvecklas. Det behöver omvårdnad, omsorg men framförallt kärlek. Ett litet barn väcker något inom oss, en vilja att skydda att ta hand om, är det det som Jesusbarnet vill påminna om? Hur vi tar hand om våra minsta, de som är värnlösa, utsatta...Rebecca berättar om när hon fick sin son, som pga för tidig födsel fick plats i hennes händer, och hur hon upplevde att det var något gudomligt som vilade där... Patricia talar om ängeln som för de förbluffade herdarna visar sig och berättar vad som skett...och hur hon själv ibland mitt i vardagen har upplevt att något plötsligt sker som ställer tillvaron på ända på ett oväntat sätt...hon citerar Hjalmar Gullberg "..då sitter vid vår sida en Gud förklädd.." Evangeliet slutar med att Maria begrundar allt som skett i sitt hjärta. Att begrunda är ett ord som vi kanske inte använder så ofta. Men det betyder ju att stanna upp i tillvaron; att sätta sig ner och fundera på vad som händer och vad som hänt. Mycket viktigt tycker jag i vår tid med allt som omger oss och kräver vår uppmärksamhet. Patricia och hennes dotter har också talat in ytterligare tre delar som är väl värda att lyssna till, "Kärleken", "Livet" och "Döden". Allt finns på SR1 play. Nu stundar snart vår nyårskväll här i vårt lilla franska hus. Brasan brinner, på bordet står mina älsklingsblommor och i kylen ligger champagnen. Vi ska äta sole meunière som vi köpt på Picard och till efterrätt en liten kaka med rom som vår favvobagare bakat. Om vi kan hålla oss vakna ska vi lyssna på P1 och "Das alte Jahr vergangen ist" av Bach, Tegners dikt "Det eviga" och alla kyrkklockor som ringer in vårt nya år 2022... ser bilden av den gamle som går ut genom dörren och den lille som går in...Gott Nytt År till alla❤️🔔🇫🇷🇸🇪

BlogThis!Dela på XDela på FacebookDela på Pinterest

"Var hälsad sköna morgonstund..."

Igår sjöng jag i julottan för första gången sedan pandemin började. Vägen till kyrkan var upplyst av den gnistrande snön som fallit under natten. Himlen kolsvart med stjärnor som tindrade ävensom stjärnorna i fönstren. Det var kallt, tyst...I kyrkan lyste alla ljusen och som vanligt fick jag en liten "tupp i halsen" när församlingen stämde in i "Var hälsad sköna morgonstund". Kanske är julottan den finaste julstunden...med vår "eviga längtan om ljus och frid". Sedan följer juldagen då man hasar runt i tofflor och morgonrock...i alla fall är jag uppväxt så! Man fick göra precis som man ville! Och för mig blev det att läsa i julklappsboken och så även detta år! Pandemin fortsätter men det verkar som många har lagt av att bry sig... trots uppmaning om munskydd på allmänna färdmedel, är det ett fåtal som bär dessa och i varuhusen och på gatorna är trängseln som vanligt. Många affärer har dock ånyo skapat speciella in- och utgångar och handsprit finns för det mesta tillgängligt. Vi har haft sjuka i familjen, men det har varit influensan, som verkar ha tagit ett stadigt grepp. Själv har jag gått på sparlåga några veckor, men aldrig varit riktigt sjuk. Hur trist det än är måste man i alla fall vara försiktig...i alla fall om man tillhör den sköra gruppen...(dock tre sprutor!) Hursomhelst på julafton satte min lilla Elin på mig Harry Potters trollhatt, som talade om vilken trollgrupp jag ska tillhöra, så nu utgår jag ifrån att jag fått lite magiska egenskaper att använda vid lämpligt tillfälle!! Och så har jag tänkt att nästa år ska jag leta efter något positivt varje dag i tidningen! Inte alltid så lätt...men viktigt för att hålla tron och hoppet levande! God fortsättning☃️🤶

"And just like that..."

Nu kommer "Sex and the Citys" flickor tillbaka...ja, inte Samantha förstås. Henne har man skrivit ur serien (pga något bråk) och hon bor nu (i serien) i London. Synd tycker jag! Hon var en av de färgstarkaste med sin yviga sexualitet och shoppingglädje!! Jag älskade "Sex and the City" när det begav sig! Jag hade precis gått i pension och tillbringade i stort sätt varje dag med några avsnitt av serien. Vissa avsnitt har stannat kvar i mitt minne som när Carrie stövlar iväg i högklackat och minkpäls mitt i nyårsnatten för att gå hem till sin vän Miranda som är ensam och ledsen. I snöslask går hon kvarter efter kvarter för ingen taxi finns i sikte, men till slut är hon framme och vännerna äter kinamat och dricker vin. För det är det som är tråden i serien. Kvinnors vänskap...att finnas till för varandra vad som än händer. Nu har jag sett två avsnitt av nya serien...Vänskapen lever fortfarande (även Samantha finns med på ett hörn) men nu är kvinnorna äldre, gråhårigare och livets allvar tränger sig brutalt på... Ska bli intressant att följa serien och se om det finns ett större djup och mognad bland allt glitter och glamour även om detta också behövs i dessa tider av restriktioner och inskräkningar. För pandemin är inte över. Nya varianter sprids och trots vaccinering insjuknar människor om än lindrigare. Underbart dock att man med covidpass kan gå på konserter och teater och inför man nu detta även på restauranger kanske julborden kan räddas. Tycker synd om alla restauratörer vars inkomst är så beroende av just denna tid. I dag på Lucia längtar jag efter snön, som så snabbt försvann här i Stockholm, men jag gläds åt alla ljusen, alla stjärnor som lyser i fönstren; och så har jag köpt en liten adventskalende också. Till mig själv! Man blir aldrig för gammal....

"Förunderligt och märkligt..." GOD JUL!

Vaknar av att det är vitt ute. Äntligen lite snö och härligt vinterkallt. I dag är "morgonrocksdag"...ända sedan jag var liten var juldagen den dag då man fick göra som man ville...tid att titta på julklapparna, öppna julboken, ta en tredje skinkmacka och titta på någon spännande film, det sistnämnda dock efter att TV gjort sin entré. Skillnaden just i dag, denna juldagsmorgon, är att det blev ingen promenad i mörkret till julottan för att sjunga "Förunderligt och märkligt...." Ja, det är en tid som verkligen är förunderlig och märklig...Vår julafton blev helt annorlunda än tidigare år; dock inte sämre, snarare tvärtom då den tillförde en helt annan dimension till våra tidigare julupplevelser.

Vi har ju lyckan att ha en trädgård och där hade vi förberett med eldar, ljuslyktor, filtar och t.o.m två stora renskinn att lägga i stolar.

Innanför altandörrarna var julbordet uppdukat med sill, skinka, köttbullar etc och på trappan hade äldsta sonen riggat upp en TV så att vi i sedvanlig ordning kunde titta på Kalle!

Småflickorna lekte och mös i vårt lilla växthus och bordet under pergolan värmdes upp av värmelampa.

Ju mer det mörknade lyste rimfrost och stjärnor upp eldarna sprakade och vi sjöng nägra julsånger, drack varm glögg och njöt av gemenskapen.

Plötsligt såg vi en lykta svinga i vår park. "Tomten kommer".., ropar vi till småflickorna. Och kan man tänka sig!! här kommer tomten, visserligen med mask ovanför det långa skägget men trind och glad med sin säck! Så blev det jul i år också och det viktigaste av allt, att vi kunde vara tillsammans trots allt!

GOD JULKRAM till er!

Bereden väg... första Advent

Vi gick till kyrkan i dag för att tända ett ljus nu när det inte är någon vanlig första Advent, ingen gudstjänst, ingen körsång. Kyrkan skulle vara öppen för ljuständning fram till kl 15 och vi kom vid tvåtiden, men vi fick inte komma in eftersom det var dop. Kändes verkligen snopet när prästen sa till oss att vi fick komma tillbaka någon annan gång dessutom var de redan 8 personer i rummet. Det var bara att vända och gå hem...kyrkans dörr stängdes... Lyssnar lite på radions högmässa...Att gå till kyrkan på första Advent är verkligen en tradition i mitt liv. Gick med min mamma och jag minns att när det blev långtråkigt och jag fick svårt att sitta stilla, så tog mamma min hand och höll den. Sedan gick jag med mina barn och även barnbarn och under alla mina körår så har vi sjungit och avslutat med Otto Ohlssons pampiga "Advent".

Vi har gjort Adventsfint i vårt lilla växthus och nu blir det glögg och pepparkaka och sedan julkorv med potatismos. En skinksmörgås blir det också med riktig julskinka dock ej hemlagad! Det blir först dan före dopparedan! God Advent till alla nära och kära!🕯