Årets sista dag....God fortsättning!

Jag vaknar återigen till en gråmulen dag. Den enda vinterdagen vi fick är så avlägsen...var den egentligen verklig? Plötsligt fylldes små och stora backar av pulkor och stjärtlappar och påpälsade barn och vuxna log och skrattade åt glädjetjuten i backarna. Dagen efter regnade det och det vintervita var totalt borta. Nåväl i Norrrland behåller vintern sitt grepp och nu öppnar skidorterna sina liftar för åksugna. Allt reglerat förstås... ingen afterski eller fest på barer eller restauranger, coronan ger sig inte. Dock skymtar befrielsen. Vaccinet har gjort sin entré och förhoppningsvis ska vi under nästa år få bukt med denna olycksaliga pandemi, som orsakat så mycken sorg och bedrövelse här och i övriga delar av världen. Har vi lärt oss något? Hur kommer det hela påverka vårt fortsatta liv framledes och kommer vi i grunden kunna förändra vårt sätt att leva?...ett spännande 2021 väntar oss! Jag kryper ner under mitt nya täcke, 7 kg tungt!!, som jag fått i julklapp. Har fallit för reklamen...men det är jätteskönt. Som att omslutas av en varm famn...ombonat och tryggt. Kanske inget när sommarvärmen smyger in genom balkongdörren, men just nu är det perfekt! På nattduksbordet tronar min boktrave med olästa böcker, alla dessa världar som öppnar sig, som ger nya tankar och upplevelser, skänker stimulans och reflektioner...Kallifatides, Thomas Sjödin, Carol Oates och en för mig ny fransk deckarförfattare Bussi! Just nu befinner jag mig i Givenchy, Monets by, där ett mord begåtts! Sedan har vi ju alla serier på Svt play, Netflix och HBO...streamade konserter...ibland blir jag så trött på alltsammans. Orkar inte ens titta på FB där mitt umgänge med vänner mest sker numera. Får dåligt samvete för de julkort jag inte skrivit, fast tröstar mig med att jag egentligen alltid brukar skriva en nyårshälsning i stället...nu blir det nog FB i alla fall. I dag blir det ingen gympa med Sofia eftersom jag har så ont i kroppen. Träningsvärk från gårdagens övningar kanhända.... vi har verkligen kommit igång med denna välbehövliga fysiska aktivitet och fortsätta ska vi! Ett nyårslöfte!

Min käre man bjuder på luch på krogen Göteborg i Hammarby sjöstad. Vid ett fönsterbord mot kanalen talar vi om det snart gångna året, friskar upp minnet med hjälp av våra almanackor och ser att efter mitten av mars är det mesta av våra fasta aktiviteter överstrukna...coronan gjorde sin defenitiva entré. Vi fyller i alla barn o barnbarns födelsedagar, nu finns även lille Elliot med, vårt nyaste barnbarn som just fyllt 1 år! Vi ska strax ta vår sista årsdrink i växthuset och sedan väntar en supé med inhandlade godsaker från Melanders fisk. Jag känner mig alltid högtidlig på nyårsafton, lite melankolisk också...så går en dag ifrån vår tid...ytterligare ett år blir till ett förflutet och jag själv åldras. Men jag är lyckligt lottad, frisk och med familj och vänner som omger mig med kärlek och vänskap och så nu också mitt härliga täcke!! Vem kan klaga? Gott slut och Gott Nytt År 2021 med många goda kramar till er alla!

"Förunderligt och märkligt..." GOD JUL!

Vaknar av att det är vitt ute. Äntligen lite snö och härligt vinterkallt. I dag är "morgonrocksdag"...ända sedan jag var liten var juldagen den dag då man fick göra som man ville...tid att titta på julklapparna, öppna julboken, ta en tredje skinkmacka och titta på någon spännande film, det sistnämnda dock efter att TV gjort sin entré. Skillnaden just i dag, denna juldagsmorgon, är att det blev ingen promenad i mörkret till julottan för att sjunga "Förunderligt och märkligt...." Ja, det är en tid som verkligen är förunderlig och märklig...Vår julafton blev helt annorlunda än tidigare år; dock inte sämre, snarare tvärtom då den tillförde en helt annan dimension till våra tidigare julupplevelser.

Vi har ju lyckan att ha en trädgård och där hade vi förberett med eldar, ljuslyktor, filtar och t.o.m två stora renskinn att lägga i stolar.

Innanför altandörrarna var julbordet uppdukat med sill, skinka, köttbullar etc och på trappan hade äldsta sonen riggat upp en TV så att vi i sedvanlig ordning kunde titta på Kalle!

Småflickorna lekte och mös i vårt lilla växthus och bordet under pergolan värmdes upp av värmelampa.

Ju mer det mörknade lyste rimfrost och stjärnor upp eldarna sprakade och vi sjöng nägra julsånger, drack varm glögg och njöt av gemenskapen.

Plötsligt såg vi en lykta svinga i vår park. "Tomten kommer".., ropar vi till småflickorna. Och kan man tänka sig!! här kommer tomten, visserligen med mask ovanför det långa skägget men trind och glad med sin säck! Så blev det jul i år också och det viktigaste av allt, att vi kunde vara tillsammans trots allt!

GOD JULKRAM till er!

Vårt behov av kramar...

I går var det Lucia. En annorlunda Lucia. Streamade lucior med tärnor och stjärngossar ja, men inga luciatåg eller luciakonserter med publik utan allt beskådas genom en ruta. SVTs Lucia från Jukkasjärvi blev en fin och stämningsfull upplevelse och även den skönsjungande Radiokören från Berwaldhallen, men vad jag saknade luciatåget i vår kyrka där barnen står uppradade i koret och sjunger medan några av dem vinkar till mamma eller pappa eller gäspar eller eller petar i näsan! Att få vara med kroppsligen... En artikel i DN tar upp denna aspekt hur kropplösheten påverkar vårt förhållande till varandra. Vi träffas på Zoom i möten av olka slag, från jobb till after work, vi pratar och skrattar men samtidigt är vi medvetna om oss själva, hur vi ser ut, hur vi framstår i den bild som mottagaren ser. Så mycket går förlorat av vårt kroppsspråk, av den miljö vi befinner oss i, av nyanser och stämningar som bara en reell närvaro skapar. Men det är givetvis bättre än ingenting, men hur kommer detta påverka oss på längre sikt? Låt mig berätta om min Luciadag så förstår ni vad jag menar! Efter den digitala morgonens Lucia kände jag mig, trots den fina upplevelsen, deppig. Ute var det grått, trist och regnet hängde i luften. Jag går till kyrkan tänkte jag, hälsar på vår nya körledare Anna, som vikarierar för David, och som jag visste var i kyrkan under gudstjänsttiden, och tänder ett ljus också.

Anna är mycket riktigt där och ser lika fin ut som på vårt Zoommöte och naturligtvis ändå helt annorlunda! Efter en stund kommer en annan körkamrat och Anna sätter sig vid pianot och så börjar vi sjunga "Jul, jul, strålande jul" i stämmor. Då KÄNNER jag julen... att vara närvarande i det julpyntade rummet, att se och känna värmen från ljusen och sjunga tillsammans får mig nästan att börja gråta.

Vi sjunger flera sånger och några besökare som tittar in kommer fram och sjunger med oss. Vi bryter inte mot några regler, vi är inte fler än man får vara men vi är tillsammans på riktigt! Några timmar senare får jag en rejäl kram av min son som varit hemma en stund och druckit lite glögg. Det är också underbart! Inga armbågar ingen vinkning på avstånd utan en KRAM! Kanske inte helt reglementsenligt dock med ansiktena bortvända. Dessutom är han längre än jag så mitt huvud når bara till axeln! Dagens klo blir min lilla Elin som kommer för att låna en tomteluva och som hoppar ur bilen och springer emot mig med öppna armar "Mormor" Med ansiktet mot min mage kramas vi hårt! Tja, inte helt comme il faut I presume men allt detta gjorde min dag😍🤶

Bereden väg... första Advent

Vi gick till kyrkan i dag för att tända ett ljus nu när det inte är någon vanlig första Advent, ingen gudstjänst, ingen körsång. Kyrkan skulle vara öppen för ljuständning fram till kl 15 och vi kom vid tvåtiden, men vi fick inte komma in eftersom det var dop. Kändes verkligen snopet när prästen sa till oss att vi fick komma tillbaka någon annan gång dessutom var de redan 8 personer i rummet. Det var bara att vända och gå hem...kyrkans dörr stängdes... Lyssnar lite på radions högmässa...Att gå till kyrkan på första Advent är verkligen en tradition i mitt liv. Gick med min mamma och jag minns att när det blev långtråkigt och jag fick svårt att sitta stilla, så tog mamma min hand och höll den. Sedan gick jag med mina barn och även barnbarn och under alla mina körår så har vi sjungit och avslutat med Otto Ohlssons pampiga "Advent".

Vi har gjort Adventsfint i vårt lilla växthus och nu blir det glögg och pepparkaka och sedan julkorv med potatismos. En skinksmörgås blir det också med riktig julskinka dock ej hemlagad! Det blir först dan före dopparedan! God Advent till alla nära och kära!🕯

Tro, Hopp och Kärlek

Kära bloggläsare, saknar ni min blogg ibland? Jag gör det...förr, om man nu kan säga så, tittade jag alltid efter upplevelser som min blogg kunde handla om, sökte bildmotiv som kunde användas och laborerade med olika formuleringar, ordval, för att så exakt som möjligt kunna uttrycka det jag ville säga. Nu känns det så mycket svårare, som min blick blivit "slö" och det jag skulle vilja säga bara blir en upprepning av det jag tidigare sagt. Är det på grund av denna tid med inskräkningar både för det fysiska och mentala livet? Tröttheten som griper mig nu i denna ovissa och gråmålade tid, när träden är avskalade och löven täcker gräsmattan med sin fuktiga brunhet. "Jag har blivit som en missbrukare", säger en väninna, "en missbrukare av serier". Jag kanske håller på att bli likadan...en kväll satt jag uppe till långt inpå natten för att se klart en serie på Netflix eller kanske var det SVT play; just nu minns jag inte heller vilken serie det var. Hur många med mig, och nu talar jag om pensionärer förstås, ägnar inte mycken tid åt att ligga eller sitta framför TVn eller datorn för att fylla dagen med fiktivt liv...Visst läser jag också, beställer böcker på nätet; läser intressanta och givande böcker, tänker att den här vill jag skriva om, dela med mig av och kanske jag också gör det så småningom men startsträckan blir längre och längre...är det detta som kallas letargi? Jag som i grunden är en positiv och livsbejakande person känner mig fasthållen i dessa restriktioner och begränsningar av avhållsamhet till nära och kära. Får dåligt samvete för att jag ibland "syndar" när jag tar upp mitt ett- åriga barnbarn som nu vingligt går emot mig med sitt härliga leende. Som många av oss säkert gör, försöker jag få till en balans för att inte ramla ner i missmod och negativism, och ute får vi ju i alla fall mötas än så länge!! Men får man vara fler än 8? om man håller rekommenderat avstånd? Alla dessa tyckanden och låtanden skapar en osäkerhet hos de flesta av oss och något egentligt svar verkar inte finnas. Det ändras från dag till dag...

Tänker på all verksamhet av olika slag inom kultur och idrottsliv; vad händer med vår kyrka och allt det som nu närmar sig av advents och julfirande, inställda luciatåg... julkonserter...Alla affärer som försöker locka oss men som samtidigt inte bör besökas...det är som att leva i en sciencefictionvärld. Till slut sitter vi framför våra paddor och tittar på varandra digitalt när vi äter vår skinka, sjunger med den digitala kören och skickar slängkyssar genom rutan till våra kära. Men...nu till mitt positiva jag! Vi har börjat träna med TV- Sofia jag och Christer! Struttar omkring som strutsar och viftar med armar och ben! Måste vara en härlig syn😁 ! 20 minuter på morgonen innan kaffe och te! Igår gick vi Dalarö runt med stavar och havet i förgrunden och sedan lunch på Tullhuset där det för övrigt inte var en kotte. I dag tänker vi oss en promenad på Skogskyrkogården! Sedan ska blomkrukor tömmas och löven hackas ned av gräsklipparen och sedan ska vi fundera på vad ljusslingorna vi köpt bäst kommer till sin rätt. Och i morgon planerar vi en promenad i Ulriksdal...förhoppningsvis kan Agnes följa med på promenaden så vi får se Elliot! Vad var det Kyrkan skrev på FB? Tro-inga restriktioner, Hopp-inga restriktioner, Kärlek-inga restriktioner!💕💕💕

"Joie de vivre..."

Då och då tänker jag att nu har jag blivit smittad av corona. Särskilt tidigt på morgnarna när jag vaknar och det fortfarande är mörkt. Kroppen känns varm och musklerna ömma och det gör ont i halsen när jag sväljer. I morse var en sådan morgon och då kom artikeln för mig som jag läste häromdagen i DN, om vikten av att välja musik till sin begravning. Först såg jag framför mig hur "rymdmänniskor" stod runt mig och sedan hur jag plötsligt var på min egen begravning. Hur vill jag ha det tänkte jag nu. Kista eller urna? Jag har en släng av klaustrofobi så det får bli urna. Vita rosor och det fina kortet av mig där jag faktiskt ser riktigt vacker ut! Sedan ska alla vara svartklädda, eller åtminsonte sobert klädda. Begravning är sorg punkt och slut. Självklart levande musik. Mina tidigare två körledare, som blivit mina nära vänner, ska sjunga och spela och de får gärna välja själva något som de känner för, och min nuvarande körledare leda min kör där jag hoppas alla kan vara med. Det finns mycket vacker musik att välja på, men Ave verum corpus av Mozart är ett måste, Faures Cantique eventuellt eller Herren är min herde...Psalmer också, "Blott en dag" och "Var är den vän som överallt jag söker"... och gärna lite diktläsning. Jag vill ju tro att något fortsätter efter döden så begravningen ska ske i vår kyrka med präst. Efteråt vill jag ha god middag med genomgående champagne och nu har gästerna tagit av sig sina mörka kläder och sitter i finkläder. Vill man säga något vänligt eller ovänligt om mig får man göra det och musik som man vet jag har gillat och gillar ska spelas på skivspelaren! Jag önskar att alla ska känna tacksamhet och glädje över att de lever och tänka på att göra det bästa av sina dagar här på jorden; med andra ord "Joie de vivre"! Själv sitter jag uppe någonstans och iakktar det hela och hoppas kunna förmedla lite änglalik tröst😇 Christer väcker mig ur mina tankar; halsontet är borta och jag känner mig helt ok! Vi går upp för att ringa till vår lille Elliot som idag fyller 1 år! HURRA HURRA för denne underbare kille; "Livets glädje"💕 Just nu bör jag/vi undvika honom och alla andra kära; smittan sprider sig snabbt och nu har en ung familjemedlem drabbats (dock bra nu👍) och vi alla måste vara mycket försiktiga. Men ute får vi träffas, på ordentligt avstånd förstås, och en långpromenad med 1 åringen låter sig göras!

"Om du blir glad, blir jag glad"

Vi åker för att köpa en eklist för att distansera soffan från elementet i vardagsrummet. I dag skiner solen över det vackra vita landskapet och istappar glänser på björkgrenarna. Gumman Tö lär göra ett anfall snart men det är nog bara tillfälligt! Kung Bore har nog säkert knutit landskapet i sitt grepp! I Byggvaruhuset finns ett bord med pallar och där sätter jag mig så Christer kan botanisera ifred med försäljaren bland alla trälister. På bordet ligger broschyrer av olika slag från nya kök och badrum till kataloger över allehanda verktyg och maskiner. Men där ligger också en stor bok med rött omslag, som jag nyfiket öppnar. En bok om Rembrandt! På svenska och med många vackra bilder av hans tavlor. Jag börjar läsa och bläddrar bland bilderna. "Tycker du om den?" säger en röst plötsligt. En man, som jag förstår jobbar där står bredvid och iakttar mig. "Ja", säger jag. " Rembrandt är en fantastisk konstnär och här finns många fina bilder, även detaljer av tavlor. " Vill du ta hem och läsa" frågar han mig, men jag säger då att jag bor ju inte här så det går ju inte. "Men du får den", säger han. "Det är jag som tog hit den. Jag hittade den i ett garage! Jag är själv inte så intresserad av konst så du kan ta den! Om du blir glad, blir jag glad!" Rembrandt på ett Byggvaruhus och nu kommer den hem till mig! Undrar vem som först inhandlade boken och varför den hamnade i ett garage... kanske inte någon speciellt spännande historia, bara utsorterad bland böcker som skulle slängas. Strunt samma!! Jag blir glad! Sedan gjorde vi en tur ner till Järpen för att förutom vin inhandla lampor till vårt nytapetserade familjerum. Ja, inte kunde jag låta bli att även gå in i loppisaffären! Han känner igen mig nu "gubben" och han berättar att numera köper han in från privatpersoner eftersom auktionerna har avstannat på grund av coronan. Jag hittar förstås lite saker bl.a en vacker vas i underbar blå färg! Vaser kan man aldrig få för många... och Christer har numera gett upp sina kommentarer om att köpa in ytterligare saker till dödsboet!! Han låter mig hållas! den dagen den sorgen...

Vi hittar fina sänglampor i lampaffären och precis när vi ska gå ut ser jag honom...Nallen!! Visst har jag berättat om min svaghet för gosedjur? Jag hade inga när jag var liten som jag minns och dessutom var nallar o.d hårda, som dockorna som var av celloid. Nu skyller jag på barnbarnen som behöver djur att leka med när de kommer hem till oss, men för det mesta håller jag mig när jag i leksaksbutiken ser alla dessa underbart mjuka djur, men idag föll jag pladask! Ja,ja, kanske kan det bli en ettårspresent till lille Elliot?!

Igår firade vi vår vän Renates 75 års dag helt coronamässigt ute på fjällsluttningen med champagne, brasa och diverse tilltugg. En härlig stund och dessutom dagen då de speciella restriktionerna för 70+ togs bort! Nu behandlas vi som alla andra med samma restriktioner och rekommendationer. Dessutom har vi fått börja sjunga i kören igen så livet känns lite lättare trots att viruset sprider sig....

Höstreflektioner...

Så mörkt när jag vaknar på morgonen...hösten lyser genom fönstret med alla rödgula löv; fukt på trädgårsmöblerna trots att de står under pergolataket, doften från rabatterna av jord och multnande växter...halvligger i soffan, kaffe och ostsmörgås med marmelad och tidningen med sina föga uppmuntrande nyheter. "Jag känner mig deppig," sa sonen i telefon, "är trött på denna corona, på att inte kunna få umgås med er som jag vill, känna dessa begränsningar inför mina barn, vänner"...Ja, han är ju inte ensam precis. Visserligen har man nu öppnat upp för besök i äldreboendena (se tidigare blogg!!) och man pratar mindre om sköra 70+ (man är på väg att behandla oss som vuxna med samma restriktioner som andra och med eget omdöme...) dock ökar smittan i speciellt Stockholmstrakten även om Tegnell inte riktigt tror på en andra våg för Sveriges del.Jag hakar mig fast vid alla positiva besked, vägrar förlika mig med den domedagsstämning som vissa förmedlar...obstinat som min mamma alltid sa om mig! Nu har vi 70+, tack vare vår körledare, fått sjunga lite! Vi har träffats i kyrkan några gånger, givetvis coronasäkert, och jag tror vi alla som deltagit har njutit av att dels få träffas men också äntligen få sjunga tillsammans. Ringrostigt till en början men redan andra gången märktes skillnad. Får se hur länge detta får fortsätta...i dessa tider finns inget som är säkert längre och det är nog detta som är så tärande...

Det gäller att ta till vara på det som ger glädje och energi! Vi firade vår 40 åriga bröllopsdag på Gotland med dotter och barnbarn!

Så underbart att mer få lära känna och vara med denna underbara Elliot nu elva månader.

Go o gla för det mesta och han hängde med sovandes eller sittandes vid både lunch o middagsbord.

Gotland och Visby, denna pärla med sina gränder, där rosorna fortfarande klängde på de små husväggarna och Botaniska trädgården bjöd på fantastisk blomsterprakt!

Kunde ha stannat längre, boat in mig på vårt trevliga lägenhetshotell och tagit långa, stärkande promenader längs strandvägen och avslutat med ett glas på ljugarbänken utanför grekiska krogen Munken på Stortorget!

Här åt jag förresten den godaste friterade kalamarin jag ätit på länge, men så var kocken grek också! (kanske inte alltid en garant!)

I hamnen avnjöt vi även en god middag med några vänner som oförhappandes råkade vara där också! "Goda vänner är så viktiga", sa en annan vän, när hon hälsade oss välkomna till surströmmingsakademins årliga fest, och det håller jag verkligen med om!

Min mamma sa alltid det också, och hennes sorg var stor när den ena efter den andra dog, för trots barn och barnbarn blev ensamheten större när de som följt henne genom livet försvann. Jag är lyckligt lottad som har så många olika vänner både när och fjärran och ju äldre jag blir ju mer betyder de. Nu har en av dem dött...Ingrid en vän som stått mig nära under många år. Levnadsglad, en kämpe, men till slut orkade hennes kropp inte kämpa mer mot de strålskador hon fått efter en tuff cancerbehandling för många år sedan. Speciellt minns jag min bokhandelstid där hon bl.a hjälpte mig att bära stolar och hälla upp vin till kultursugna inför bokhandelns olika kulturkvällar!

Annat som ger mig inspiration är tvprogrammet Babel, Erik Schuldts musik och reflektioner på P2, bokhögen som lockande ligger på mitt bord...att jag kommit igång med träning hos min underbara sjukgymnast...att jag tagit upp mina sånglektioner...börjat spela piano efter det att en god vän skickat noter...etc etc Visst är det så att när man börja tänka till så är det väldigt mycket som berikar ens själ och kan hjälpa till att ta en över svårmodet när det drabbar en!😊

"Nu får vi snart komma hem till er mormor!!" ,

Sockervaddsfest på Skansen!!

"Nu får vi snart komma och hälsa på er hemma mormor!", säger Elsa Dolly, " nu har de öppnat äldreboendena så man får hälsa på".  Klart jag skrattade...förstår precis hur hon tänker. Vi är äldre och nu får man komma och hälsa på INNE!! Ja, förhoppningvis öppnar man snart också upp för oss 70+ så att vi får vara tillsammans med barn och barnbarn inte bara ute utan även inne. Kanske kan mina små få sova över också vilket de längtat efter.

 Utvecklingen i Sverige verkar ju positiv om man jämför med många andra länder i  Europa och förhoppningsvis fortsätter den så att livet kan bli mer och mer normalt även om jag förstår att vi fortfarande måste tänka oss för och vara försiktiga. Hösten smyger sig på mer och mer... den friska lite kyliga luften som möter på morgonen när jag öppnar altandörren; de gula och röda löven som prasslar under fötterna när jag, envis som jag är, fortfarande går barfota ut i trädgården. Allt börjar sakta avstanna, kryper ihop, lägger sig till vila och det känns skönt. Jag tycker om den här stillheten som griper omkring sig, även om det blåser eller regnar så finns här ingen stress eller oro. Nu blir tid för eftertanke...ljus i stakarna och för dem som är lyckligt lottade brasa i kakelugnen. Tekoppen gör sig också bra bredvid fåtöljen liksom boken, men än påminns vi om sommaren när solen tittar fram och värmer och i flera dagar kan brittsommaren eller indiansommaren, som den också kallas, hålla sig kvar. I Joels växthus börjar plantorna se lite molokna ut och vi börjar redan planera vad vi ska så och sätta nästa år!  Detta år har ju varit ett försöksår och ett vet vi! inte mer sallad!! Själv ska jag ge mig på luktärter inspirerad av min svärdotters fantastiska luktärtspergola! Häromdagen gjorde jag och en väninna ett besök på Enskedegårds  Dahliaträdgård. Men där stoppar jag nog! Att sköta dahlior är inte så lätt. Ska grävas upp och förvaras inne under vintern och sedan grävas ner till våren. Jag nöjer mig nog med att titta och beundra!