I går var det Lucia. En annorlunda Lucia. Streamade lucior med tärnor och stjärngossar ja, men inga luciatåg eller luciakonserter med publik utan allt beskådas genom en ruta. SVTs Lucia från Jukkasjärvi blev en fin och stämningsfull upplevelse och även den skönsjungande Radiokören från Berwaldhallen, men vad jag saknade luciatåget i vår kyrka där barnen står uppradade i koret och sjunger medan några av dem vinkar till mamma eller pappa eller gäspar eller eller petar i näsan! Att få vara med kroppsligen...
En artikel i DN tar upp denna aspekt hur kropplösheten påverkar vårt förhållande till varandra. Vi träffas på Zoom i möten av olka slag, från jobb till after work, vi pratar och skrattar men samtidigt är vi medvetna om oss själva, hur vi ser ut, hur vi framstår i den bild som mottagaren ser. Så mycket går förlorat av vårt kroppsspråk, av den miljö vi befinner oss i, av nyanser och stämningar som bara en reell närvaro skapar. Men det är givetvis bättre än ingenting, men hur kommer detta påverka oss på längre sikt? Låt mig berätta om min Luciadag så förstår ni vad jag menar! Efter den digitala morgonens Lucia kände jag mig, trots den fina upplevelsen, deppig. Ute var det grått, trist och regnet hängde i luften. Jag går till kyrkan tänkte jag, hälsar på vår nya körledare Anna, som vikarierar för David, och som jag visste var i kyrkan under gudstjänsttiden, och tänder ett ljus också.
Anna är mycket riktigt där och ser lika fin ut som på vårt Zoommöte och naturligtvis ändå helt annorlunda! Efter en stund kommer en annan körkamrat och Anna sätter sig vid pianot och så börjar vi sjunga "Jul, jul,
strålande jul" i stämmor. Då KÄNNER jag julen... att vara närvarande i det julpyntade rummet, att se och känna värmen från ljusen och sjunga tillsammans får mig nästan att börja gråta.
Vi sjunger flera sånger och några besökare som tittar in kommer fram och sjunger med oss. Vi bryter inte mot några regler, vi är inte fler än man får vara men vi är tillsammans på riktigt! Några timmar senare får jag en rejäl kram av
min son som varit hemma en stund och druckit lite glögg. Det är också underbart! Inga armbågar ingen vinkning på avstånd utan en KRAM!
Kanske inte helt reglementsenligt dock med ansiktena bortvända. Dessutom är han längre än jag så mitt huvud når bara till axeln! Dagens klo
blir min lilla Elin som kommer för att låna en tomteluva och som hoppar ur bilen och springer emot mig med öppna armar "Mormor" Med ansiktet mot min mage kramas vi hårt! Tja, inte helt comme il faut I presume men allt detta gjorde min dag😍🤶
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar