"Så mycket bättre..."

Det doftar underbart från min första luktärt som jag just klippt av. Man ska hela tiden klippa av luktärterna när de slår ut för då kommer det fler o fler enligt min söta svärdotter Lina. Tänk att en enda liten blomma kan dofta så gott och starkt. Funderade på att åka in och lyssna på DNs filharmoniska konsert vid Sjöfartsmuseet... Christer och jag har brukat åka in med vespan de senaste åren, men nu drar jag mig lite för den kommunala trafiken med mycket folk och bil är ju inget att tänka på. Får lyssna på några av styckena på spotify här i trädgården i stället...inte samma sak givetvis men är man lite bekväm så är man!! I morgon kommer Christer hem från sin rehabilitering och denna gång har allting gått så mycket bättre. Han har mått bättre, varit mer fokuserad och genomfört programmen till rehabteamets och sin egen belåtenhet! Nu ser vi båda fram emot sensommaren och hösten med tillförsikt. Själv känner jag mig mindre trött och längtar efter att komma igång lite med aktiviteter, träffa vänner, sången inte minst och lite utflykter här och var med min Christer. Får ta det lite lugnt givetvis (ser inom mig några vänners rynkade ögonbryn...) Ja, jag vet!! Mitt i alla tankar som far runt dyker minnet plötsligt upp av några tavlor jag såg av konstnären prins Eugen när barnbarnet Hjalmar och jag var på Waldemarsudde häromdagen. Två tavlor från Valdres, ett område i sydvästra Norge. Det var som att öppna Pandoras ask och minnen skjöljde över mig. Jag var tretton år och fick åka med en väninna, ett år äldre, till ett högfjällshotell som ägdes av en släkting till henne, just i Valdres. Ett fantastiskt landskap, omringat av fjäll, kargt med forsande bäckar och en iskall fjällsjö. Längre ner i Dalen ett skogsbälte men glest mellan stugorna och med en grusväg som kunde ha skadat mig rejält om jag fallit av cykeln som tappade kedjan mitt i backen. Med vådlig fart och med en enorm koncentration åkte jag ner mot stora landsvägen, som jag lyckades styra upp på utan mötande bilar och med upplut som bromsade in cykeln och jag kunde ta mig av med darrande ben. Hemskt! Vi fick hjälpa till med allt från tömma pottor, städning och servering. Baka ingick också och där gjorde jag ingen succe!! När gästerna skulle inmundiga nybakta kakor till kaffet snörpte de ihop munnen och klagade...det visade sig att jag strött salt på kakorna i stället för socker vid dekorationen! Tablå! Släktingen, farbrodern, var lite misstänksamt nyfiken på oss nyblivna tonåringar och smög runt på kvällarna för att kolla in oss...Vi såg ibland hans nylle som försiktigt tryckte sig mot vårt fönster...Vi smygläste Arne Mykles nyutgivna bok "Sången om den röda rubinen" , som en gäst lämnat kvar, och vi fnittrade och rodnade och tyckte det var både läskigt och spännande...våra kläder fick vi tvätta i en bäck på gården och där sjöng vi "Har du träffat den vackra Nina, hon hör hemma i Portugal...och hon tvättar i Septubal.. Toppen av allt var när bussen stannade en dag och släppte av en kvinna som var misstänkt lik min mamma... och det var min mamma! Hon hade bestämt sig för att att kolla hur jag hade det, och utan meddelande dök hon bara upp! Så underbart glad jag blev. Hon stannade i flera dagar och blev även uppvaktad av en man som alltid gick med en vit näsduk med fyra klutar på huvudet (förmodligen flintskallig) och han tog med henne upp till isjön och gjorde nog mamma sin kur utan att lyckas givetvis. Vem gillar en man som har en näsduk med klutar på huvudet!! Ja, vi kom hem lyckligt och året efter gifte sig min väninna, bara 15 år gammal (de fick gå till kungs) och på hennes fest hade jag mitt första möte med alkohol kan man säga...men det är en annan historia!! Så här kan konsten öppna upp våra sinnen och minnen, hur nu det här har att göra med Christers hemkomst i morgon kan jag inte räkna ut men visst är vår hjärna intresssant, spännande och mångfassetterad!

"And just like that..."

Nu kommer "Sex and the Citys" flickor tillbaka...ja, inte Samantha förstås. Henne har man skrivit ur serien (pga något bråk) och hon bor nu (i serien) i London. Synd tycker jag! Hon var en av de färgstarkaste med sin yviga sexualitet och shoppingglädje!! Jag älskade "Sex and the City" när det begav sig! Jag hade precis gått i pension och tillbringade i stort sätt varje dag med några avsnitt av serien. Vissa avsnitt har stannat kvar i mitt minne som när Carrie stövlar iväg i högklackat och minkpäls mitt i nyårsnatten för att gå hem till sin vän Miranda som är ensam och ledsen. I snöslask går hon kvarter efter kvarter för ingen taxi finns i sikte, men till slut är hon framme och vännerna äter kinamat och dricker vin. För det är det som är tråden i serien. Kvinnors vänskap...att finnas till för varandra vad som än händer. Nu har jag sett två avsnitt av nya serien...Vänskapen lever fortfarande (även Samantha finns med på ett hörn) men nu är kvinnorna äldre, gråhårigare och livets allvar tränger sig brutalt på... Ska bli intressant att följa serien och se om det finns ett större djup och mognad bland allt glitter och glamour även om detta också behövs i dessa tider av restriktioner och inskräkningar. För pandemin är inte över. Nya varianter sprids och trots vaccinering insjuknar människor om än lindrigare. Underbart dock att man med covidpass kan gå på konserter och teater och inför man nu detta även på restauranger kanske julborden kan räddas. Tycker synd om alla restauratörer vars inkomst är så beroende av just denna tid. I dag på Lucia längtar jag efter snön, som så snabbt försvann här i Stockholm, men jag gläds åt alla ljusen, alla stjärnor som lyser i fönstren; och så har jag köpt en liten adventskalende också. Till mig själv! Man blir aldrig för gammal....

The times they are a changin...

Julaftons morgon...På CDn  "Jul, jul strålande jul"... Det är Anna-lena Löfgren som sjunger tillsammans med Artur Eriksson. I hela mitt liv har julen inletts med musik. Mamma steg upp, tände ljus ( på den tiden fanns det bara grammofon) och så spelade hon ett antal stenkakor bl.a "Det är jul här på Hawaii..." med Yngve Stoor, som hon gillade! Sedan serverades pepparkaka och den första skinkmackan. Så kom LP skivor och då inköptes Löfgrens Julskiva som vi sedan har spelat varje år.  När jag fick egen familj tog jag över traditionen och då blev det jag som gick upp, tände ljus och satte på musiken.  Sedan har barnen flyttat och bildat egna familjer men Agnes med familj har fortsatt komma hit kvällen innan julafton för att pynta och griljera skinkan; sovit över och så har vi tillsammans på morgonen lyssnat på de fina julsångerna och känt att nu är Julen här.
 I år är vi för första gången ensamma jag och Christer. Agnes har fått en liten son; hennes rum är fortfarande fyllt av alla saker som ännu inte funnit plats i vårt nyrenoverade hus och nu är tid att traditionen förs vidare,  nu i hennes eget hem. Allt har sin tid som Ordspråkboken säger... men en liten tår föll när jag hörde de första tonerna...
Det blir en grön jul i år. Ja det fanns ju ingen snö där Jesus föddes och ändå förknippar vi Julen med snö och kyla. Minns jular när jag gick till julottan för att sjunga och det gnistrade inte bara från himlens stjärnor utan också från de vintervita trädgårdarna.
Det doftar från spisen från den griljerade skinkan; jag har provsmakat mammas sill, mycket god och julklapparna ligger fint inslagna i julpåsen. Vi firar jul hos Agnes i år, det blir bra.
Som alltid tänker jag på min mamma! Hon älskade julen och de minnena var de bästa hon bar med sig från annars tuffa barnhemsår. Den här dikten ville hon att vi skulle läsa när tomten knackade på dörren!
Tomten säger;
Nu står jul vid snöig port
klappar på och myser
Kära barn släpp in mig fort
här står jag och fryser.
Se min korg är full och tung
båd åt gammal och åt ung, har jag gåvor rara,
får jag hos dig vara?
Alla:
Ja kom kära Jul
kära Jul!
GOD JUL<3<3

"Det finns något bortom bergen..."

...skriver Dan Andersson i en dikt. Det finns något vi inte kan se, fysiskt ta på men som kan förnimmas i vindens sus eller i regnets smattrande.

Jag vaknar av dessa ljud och plötsligt börjar jag tänka på min pappa. Han dog vid den här tiden för 74 år sedan. Jag var 4 och ett halvt år då och jag minns...Han mådde dåligt efter en olycka, satt på sängkanten och ramlade plötsligt baklänges. Mamma skrek...jag ser hur hon håller en spegel över hans mun och den är blank.
 Men det är inte det som fyller mig i dag utan den plötsliga känslan av hans närvaro. Jag ligger under vårt sköna kinesiska täcke och känner att han finns här hos mig. Omsluter mig på ett sätt som ger mig ro och trygghet och jag känner att det finns absolut inget att vara rädd för.
 Jag tror på skyddsänglar. Jag har tre! Min pappa, mamma och min älskade farmor. Vilken rikedom! I dag ska jag tända ljus för mina änglar. "Det finns något bortom bergen..."

"Jag kunde bo i doften av en tvålbit...."

Ibland läser jag minnesord över en avliden person även om jag inte känt personen ifråga. Något får mig att vilja läsa...kanske om det är en ung person, kanske för att något i rubriken slår an något inom mig. Denna gång läser jag om poeten Ann Smith, som nyligen avled i en ålder av 88 år. Det står fint om henne (som det för det mesta gör i minnesorden...)Det är författaren Bengt af Klintberg som författat texten. Hon beskrivs som en mycket omtänksam och livsglad person. Hon var född i Strömstad där hon sedan tillbringade sina somrar och här på ön Koster mötte hon Ivar Lo Johansson och de var sedan tillsammans i flera år. Jag tror, utan att egentligen veta, att hon blev förebild för kvinnan Mona i boken "Mona är död". Jag träffade henne när jag var lärare. Hon kom till skolan för att tala med barnen om vikten av litteratur och att läsa och jag minns henne som en vacker mörkhårig kvinna. Hon utstrålade en särskild sorts sensualitet, hennes röst var mörk och varm. Kanske gör jag om allt i mitt minne...hon måste ha varit 55 år då och jag 42 och det vet jag eftersom jag fick (eller kanske köpte...) en diktbok av henne "Doften från Lubin" och där hon skrivit "Till Margareta från Ann, 14.5 1985". Jag tyckte titeln var så spännande...Hon skrev sammanlagt sju diktsamlingar och Dagens Nyheters kritiker skrev "om en poesi som skimrar av lycka". Nu är hon borta...
"när lindarna fällde löven, följde hon tranorna..."

Lite salt ger god smak...

På hemvägen när jag lämnat av mina småflickor hos föräldrarna efter deras körövningar,  går jag in på Hemköp för att handla.
Det är inte ofta jag handlar här så det tar en stund att hitta det jag vill ha. Det finns många korgar överallt fullt med olika varor, ofta till extra pris, och strax innan jag ska gå ut ser jag en korg full med genomskinliga plastburkar där ordet "Cornwall" lyser emot mig. Cornwall...plötsligt kommer denna härliga resa vi gjorde för nära 10 år sedan upp i mitt minne och jag plockar upp en burk. Flingsalt står det på burken och på baksidan kan jag läsa "Detta salt är skördat för hand sedan 2008 i Cornwall som ligger vid kusten i södra England." Var det inte 2008 vi gjorde vår resa? Det känns som en hälsning och jag åker hem och börjar leta bland mina bilder. Det var en kombinerad cykel och vandringsresa vi gjorde och vi var ett 15 tal personer som med vår utmärkta reseledare Vendela guidades runt i denna spännande del av England. Redan när jag läste Daphne du Mauriers roman "Rebecca" och hennes beskrivning av  landskapet och godset Manderley blev jag klar över att hit ville jag åka någon gång, och nu blev resan således av. Närheten till havet, klipporna och ljunghedarna och de små byarna med sina låga hus och charmiga pubar...allt stämde med mina fantasier och kulmen blev den vackra byn St Ives på sydvästkusten. Ljuset, det relativt milda klimatet har lockat många konstnärer och här bodde även Virginia Woolf tidvis och hennes bok "Fyren" har fått sin inspiration härifrån. Vi besökte flera fantastiska trädgårdar bl.a "The Eden project", som öppnades 2001 och  grundades av holländaren Tim Smits, och som byggdes i ett gammalt kaolinibrott  (en slags lermineral) med enorma biomer, ett slags stora "såpbubblor", som innehåller växter från hela världen samt innesluter världens största växthus. Han står även bakom restaureringen av "The Lost garden of Heligan" en viktoriansk trädgård som återuppstått med all sin blomsterprakt, speciellt av hortensia och blivit en av de mest besökta trädgårdarna i England.
Jag njuter av mina bilder...är åter tillbaka och kan känna doften från havet och höra dånet av vågorna som slår mot klipporna. Tänk vad en liten saltburk kan åstadkomma!!

The Eden project

Vägen till Manderley...?!

Överallt prunkande, blommande, doftande...

Vinden, dånandet, bruset...

Ljunghedarna....

och överallt trevliga vattenhål

Christer på sin springare!

Blomprakt i The lost garden of Heligan

Trevligt sällskap i båthamnen i St Ives

Det andra ljuset tänder jag för en kär vän som just lämnat oss...

En mycket god vän har hastigt och oväntat dött. Egentligen var han sjuk sedan länge, men trots det trodde jag att han skulle få leva några år till. Han tillhörde våra närmaste vänner i Frankrike. Fiolbyggare, musiker, basist,  med långt förflutet i många orkestrar i Frankrike, årsbarn med mig, född under andra världskriget i Tyskland med en soldatpappa som blev skjuten i ryggen i Danmark när min vän bara var några månader gammal. Hans mamma fostrade ensam 5 barn under kriget, och min vän berättade om bomber och skyddsrum och hur hungriga och rädda de var...och vilket helvete efterkrigstiden var.
Våra första år i Frankrike var han en stor trygghet för oss. Själv hade han ett litet hus bredvid oss och det fanns inte ett verktyg som han inte hade! Dessutom kunde vi tala engelska med varandra och det underlättade för oss och många goda aperitifer och måltider njöt vi av i hans lilla hus. Han flyttade sedan till Bretagne, till Finistère, där han köpt ett hus som vi också besökte,  och när jag invigde min bokhandel kom han till Sverige och klippte av snöret! Han besökte oss sedan nästan varje år i vårt franska hus, där han njöt av värmen och sista gången var i somras. Då märkte vi hur påverkad han blivit av sin sjukdom men likafullt rökte han sina cigaretter och drack sitt glas vita vin. Och nu är han borta. Bland många minnen finns här också två fioler som han byggt. Att se honom arbeta som fiol eller cellobyggare var en upplevelse. Små små verktyg hanterades med stor skicklighet i hans ganska grova händer. Han gillade att sitta i vår friggebod med sitt kaffe och med radion på, alltid med klassisk musik. Ja, vi kommer sakna vår vän och minnas honom med kärlek. Horst hette han.

Horst utanför sitt hus i Finistère

Härlig gospel, jazz och julmarknad!

Den vandrande granen....lilla Signe (nu 12 år!) vill ha!

Så fina minnen.....

Visste ni att det var min bonusdotter Ammi, som drev affären "Ammis Gamla Saker" i Konsumhuset och Pirjo, kläddesignern, som tog initiativet till Gamla Enskede Julmarknad i början av 90-talet? Och sedan dess har det fortsatt,  alltid den andra Advent! Från början var det förstås en marknad i ganska liten skala, men jag minns att för varje år tillkom nya stånd med nya saker! Själv deltog jag under 10 års tid med min Enskede Bokhandel och just julmarknaden var en av årets höjdpunkter, inte bara försäljningsmässigt! utan också för alla trevliga och glada människor som trängdes i butiken och i caféet som vi öppnat i rummet bredvid dagarna till ära. Här serverade vi kaffe och jättegoda bullar med marsipanfyllning,  som jag inköpt av Bull-Lena, som bakat dem tillsammans med sina elever i särkolan!  Godare bullar har jag aldrig ätit senare!! Vissa år var det verkligen Julstämning även vädermässigt med mycket snö,  andra var det paraplyer som gällde, men det hindrade inte folk från att komma!

Julpyntat hos "Mostrarna"

Då som nu är det många skolklasser som också passar på att sälja bullar och kakor till skolkassan, så egentligen behöver man inte baka själv! utan kan bära hem påsar med nybakade lussebullar och olika småkakor! Alltid kommer någon fram och hälsar och påminner om bokhandeln...den är verkligen saknad av många! En guldtid som för alltid lever i mitt hjärta!
I skymningen går vi till kyrkan förbi fönster med julstjärnor och ljus och i det vackert upplysta kyrkorummet njuter vi av musik framförd av gospelkören Overjoyd, vilken sångarglädje och vilka röster! Jag kan med fog säga att stundtals "vaggade" hela kyrkan med i tonerna!

Här sitter jag nu med två tända ljus, på CDn spelar Svenska Psalmjazztrion Julmusik och i kakelugnen brinner brasan. "Det är en ros utsprungen..." spelar trion....en glipa av frid i verkligheten.

"There is a crack in everything..."

Sitter i aulan på Rytmus (musikgymnasiet i Nacka) och lyssnar på mitt barnbarn I, som sjunger tillsammans med sin spelgrupp. Det är BRA! Jag vet att jag är partisk, farmor som jag är, men han har en fantastisk röst och en utstrålning som lyser upp hela rummet! Vad månde bliva...tänker jag, men vad det än blir så kommer han alltid ha glädje av sin musik, precis som jag alltid har haft glädje av min.
Det skulle var lätt att vara utan november....allt i gråtoner; mörkt när man går upp och mörkt när man tar sig en kopp eftermiddagste. Vad hjälper? Böcker förstås...läser Niklas Ekdals bok "Hur jag dog" där han insiktsfullt och modigt beskriver sin mycket svåra depression efter en skallkollision, som händer under en fotbollsmatch.

Under drygt ett år går han djupare och djupare ner i ett bokstavligt mörker, som leder till att han försöker ta sitt liv. Parallellt med beskrivningen av sin sjukdom och återkomst till livet, berättar han om sin uppväxt, sitt yrkesliv och sina tankar kring det som handlar om att vara människa, vår sårbarhet, ensamhet och gemenskap. Det är modigt att skriva om självmord, ett svårt och tabubelagt ämne, men det är viktigt att vi talar om det, alltför många människor ser det ibland som sin enda utväg. Det finns hjälp att få, ingenting är hopplöst...det finns många vägar och många människor som kan hjälpa, även om det, som alltid, behövs mycket mer resurser och forskning inom denna del av sjukvården.

I bokhögen ligger också den sydafrikanske kriminalförfattaren Deon Mayer. Hörde om honom på Babel och för mig är han en helt ny författare, och jag som ändå läst så många deckare! Det är klart jag lånar på biblioteket och också köper några av hans böcker. Här får jag återse Kapstaden och med Taffelberget och Waterfront på näthinnan får jag ytterligare kunskap om vad som pågår både där och i Sydafrika i övrigt inom polis och politik, om spänningar mellan vita, färgade och svarta... spännande och som jag ser det initierat.

Jag tänder ljus, lyssnar på P2s morgonmusik och ser nu att det är frostvitt utanför fönstret. På söndag är det första Advent och jag ska sjunga tillsammans med Elsa Dolly och barnkören på högmässan...
Vad skrev Leonard Cohen, som nyligen avled,  "There is a crack in everything, that´s how the light gets in"...

Garden Route på väg mot Kapstaden...

Bara för några veckor sedan doppade jag mina fötter i Indiska oceanen. De väldiga vågorna med sina starka strömmar förhindrade allt bad så vi fick promenera utmed stranden och både förskräckas och njuta av dånet från alla bränningar. Det är så storslaget havet...både lockar och stöter bort...
Minns en film jag såg en gång, som handlar om ett par som går ner till stranden och lägger sig. Hon somnar och när hon vaknar är mannen borta. Hon letar febrilt, går ut i vattnet, går utmed stranden,  ropar...men han är försvunnen och kommer aldrig tillbaka. En fascinerande film som väckte många tankar...
Naturen i Sydafrika är storslagen. Fantastiska berg med djupa raviner, stora slätter och delar av den berömda Garden Route mot Kapstaden går bitvis utmed Havet med små fina badorter. Vi stannar till vid en 8 km lång sandstrand.

Här ligger Wilderness berättar guiden och så får vi höra historien om George Bennet som redan i unga år hittade sin stora kärlek. Vid vuxen ålder återfann han henne i Kapstaden och hon lovade gifta sig med honom om han tog henne till Wilderness. Det fanns ingen väg dit (detta var ca 1880) utan från närliggande byn Geoge lät han röja en väg genom buskar och snår. Här vid havet byggde han sedan sitt hus och så levde paret lyckliga i alla sina dagar!! Numera är platsen ett omtyckt mål för kärlekspar och sandstranden inbjuder till romantiska promenader!

Runt omkring finns också  andra intressanta platser att besöka bl.a Cango Caves med enorma bergssalar och droppstensformationer och på en strutsfarm prövar vi både strutsfilé och plymhatt!

Mycket gott!

Skulle vara roligt att ha en! Strutsbaronerna blev otroligt rika i slutet av 1800-talet då alla eleganta damer ville ha plymhatt och de byggde sig fantastiska hus men gick i konkurs nästan över en natt då bilen gjorde entré...

Den ilskna strutsen med röd hals gillade jag!!

Kvällen och natten tillbringar vi uppe bland bergen på en gård med anor från 1700-talet. Ett fantastiskt landskap breder ut sig utanför våra fönster. Bergen, fälten med små vita hus och i glaset på terassen glimmar det goda vita vinet i den nedåtgående solen....

Att rota i sin väska kan få oanade följder….

"Det ska ju ligga här någonstans…."

Läste ett roligt kåseri i DN i dag! Den handlar om damernas handväskor! Själv har jag, som många andra,  flera stycken! För det mesta bär jag en ryggsäcksliknande skinnväska som jag fyller med allt mellan himmel och jord!, men också några större väskor som man dels kan hålla i handen eller hänga på axeln! De sistnämnda använder jag oftast när jag reser och då stoppar jag även ner min ryggsäcksväska i dem!
Vad är det nu som är så viktigt och som jag alltid måste släpa med mig?! Ja, givetvis plånbok och nycklar och läppstift och en penna, det är alltid bra att ha, också en liten anteckningsbok är inte heller så dumt….och sedan mobilen och almanackan och telefonboken ifall jag behöver ringa någon som jag glömt lägga in…sedan har jag gärna med "Paddan" också för där ligger en bok som jag läser om det blir tillfälle…en tablettask där tabletterna ofta åker ut i botten också glasögonen! Alltså en hel del…det värsta är att jag sällan hittar det jag ska ha! Det är ett ständigt grävande i väskan när mobilen ringer eller när jag ska låsa upp dörren eller ta fram glasögonen. Lägg sakerna på samma plats muttrar Christer otåligt när jag till sist måste tömma ut allt för att hitta det jag letar efter!
Han tänker dock inte på att det var tack vare mitt rotande i en väska som vi för 35 år sedan upptäckte varandra på flygplatsen i Paris! Jag var på väg till gaten när jag förstås måste leta efter mitt boardingkort i väskan. Jag ställde ner den och rafsade runt och när jag till slut hittade det och tittade upp,  sitter Christer där på en bänk och tittar på mig... det sa Klick!! (Sedan hamnade jag just på stolen framför honom i ett jätteplan….vem tror inte på ödet?!)

Dolly Ingrid Maria….

I dag skulle min älskade mamma ha fyllt 100 år om hon fått leva. Nuförtiden är det ju inte så ovanligt men i mammas generation var det en nästan ouppnåelig ålder. Jag skulle ha tagit hit henne redan i går kväll så att hon hade kunnat vakna här hos oss till kaffebricka och Christers fanfar och sedan skulle jag hjälpt henne klä på sig och kammat till det nylagda håret och satt rouge på kinderna och rött på läpparna! Mamma var alltid noga med sitt hår och läpparna skulle alltid målas och helst bar hon också blus och kjol. Så och denna dag; en vacker brodyrblus och en veckad kjol med ett smalt skärp!
Sålunda uppsnoffsad skulle hon sitta i fåtöljen och mottaga familjens hyllningar. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn skulle sjunga hennes egen födelsedagssång "Ska man inte va gla, på sin födelseda, när ska man då vara gla?!"
Ja nu lever hon ju inte annat än i våra minnen (hon dog för sex år sedan) och de blommor hon skulle fått sätter jag nu på hennes grav. Men jag har bjudit in familjen och tillsammans ska vi minnas henne och sjunga de sånger hon tyckte om och framför hennes bild tänder jag ett ljus.
Jag tänker på henne varje dag, saknar henne, hennes omtanke och kärlek och för henne var jag alltid den bästa! Inte så dumt!!

Äntligen har mitt rufs fått ett namn!!

"Vad heter hon nu, du vet hon som bodde i det där huset som låg så nära han som brukade fiska i, vad hette sjön nu?!" etc etc. Visst känner ni igen er? Jag brukar gå igenom alfabetet och för det mesta så  dyker namnet upp på platsen eller personen, men ibland tar det ett tag…Jag läser just nu en trevlig bok av Nora Ephron, amerikanskan som bl.a gjort filmerna "När Harry mötte Sally" och "You´ve got mail", kärlekskomedier med verklig feelgoodkänsla! Boken heter "Jag minns ingenting och andra betraktelser" och för att inte minnas något tycker jag att hon minns en hel del om sitt liv och sina upplevelser! Men kanske blir det så när man sitter ner och tänker till. Jag minns en gång när jag gick på en skrivarkurs och jag skulle skriva något om det hus jag bodde i som barn. Jag kunde inte komma på så mycket så det blev bara några meningar. Men sedan när mina skrivkamrater började ställa frågor om texten började jag minnas mer och mer och när min betraktelse avslutades hade jag skrivit en hel A 4! Nora Ephron skriver med humor och självdistans om sin familj, sitt arbete, sina tillkortakommanden men också sina succéer! Jag blir glad när jag läser, lättläst men ändå med substans. Dessutom delar vi ett Aruba tillsammans! Aruba är en liten karibisk ö där vindarna är så starka att träden har blåst sidledes i en riktning. Precis som virvlarna baktill i Noras hår och så även i mitt!! Hur jag än kammar och fixar  så är virveln tillbaka igen och rufset är ett faktum!! Sanningen är att en del känner igen mig bakifrån just på grund av rufset och då har jag ändå kammat mig!!
Nora Ephron dog 2012 endast 71 år gammal och en av hennes sista filmer är "Julie och Julia", som handlar om en ung kvinna Julie som bloggar om hur hon under 1 år lagar mat efter en kokbok skriven av Julia Child, en mycket speciell kokboksförfattare. En härlig, livsbejakande film,  som alla de filmer jag sett av Nora Ephron!

Mitt Aruba!

Je porte du bonheur...

De underbara vallmoblommorna får symbolisera eldens färg men också kärlekens!

Ingen brasa, ingen "Vintern rasat…",  jag saknade det i går. Det är något visst med denna kväll när man står framför brasan, som värmer framsidan av kroppen, medan baksidan fryser av den oftast kyliga kvällsluften! Några gånger har jag stått i en kör och sjungit in Våren och ett år, stod jag uppe på en fjällsluttning och sjöng "välkommen härliga vår" i full snöstorm! Förr i tiden hade man sin studentmössa på... sedan var det inte längre "comme il faut", men jag och Christer framhärdade några år och lyste då ganska ensamma i folkmängden med våra rödvinsfläckade mössor! Nu hittar jag dem inte längre och Christers mössa är dessutom alldeles för liten! Hans huvud måste ha  blivit mycket större….
Här i Frankrike firar man våren med "la fête du Muguet"! Man köper eller ger bort en bukett med liljekonvaljer som ska bringa lycka till mottagaren.  Det var kungen Charles 1X som införde denna tradition 1561 då han gav liljekonvaljer till sina hovdamer. Dessutom utfärdade han ett dekret att just 1 maj var det tillåtet att utan tillstånd sälja liljekonvaljer i varje gathörn! Även modeskaparen Dior älskade denna blomma och skapade 1947 parfymen Diorissimo med dess koncentrerade väldoft!

 

  

I kören sjunger vi en vemodig visa om "Kung Liljekonvalje av dungen" som sörjer sin Liljekonvaljemö, och i en av författaren Maria Langs bästa deckare spelar blomman en avgörande roll.
Snart blommar dessa vita klockor även i Sverige och där jag nu sitter och skriver kommer en ljuvlig doft från min egen lilla blomma emot mig och på blompåsen står "plus de bonheur" och det vill jag önska dig också kära läsare!

Jag är i Paris….

….inte bokstavligt förstås men andligen! Tillsammans med Ernest Hemingway flanerar jag på gatorna, slinker in på någon av alla caféerna,  Lipp, Select, Dome... och dricker en crème om jag inte tar en liten calvados eller en halv karaff torrt vitt vin. Skriver lite i min dagbok och studerar alla människor som passerar förbi. I Luxembourgträdgården ser jag på alla barn som leker med sina segelbåtar i den stora   dammen och lägger mig sedan ner i gräset efter att ha ätit en härlig baguette med skinka och tittar upp mot himlen…Inget dåligt sällskap Hemingway! På sitt speciella sätt förmedlar han gatans alla dofter som smyger sig ut från restauranger och bagerier och där man fortfarande kan se herden föra sin lilla fårflock nerför gatan…I 1920-talets Paris umgås man mest på cafeérna, här träffas författare och konstnärer, här diskuterar man, blir förälskade och berusar sig. Boken jag läser heter "En fest för livet" och här berättar Hemingway, ännu i början av sin författarbana, om sina Parisår med sin dåvarande hustru Hadley, några år präglad av oerhörd lycka men också av kommande sorg. Det var denna bok som plötsligt ånyo började säljas efter senaste terroratacken i Paris. Man längtade efter ett annat Paris…visserligen ett för alltid svunnet,  men också ett slags oskuldens tid trots minnen från första världskrigets hemskheter,  och det kommande andra väntande bakom kulisserna.
Enligt Hemingway var det Gertrud Stein som myntade orden "the lost generation" som sedan Hemingway beskriver i sin debutroman "Och solen har sin gång", en av mina absoluta favoriter, och med den romanen tog han klivet upp på berömmelsens parnass.
Även jag har skrivit på caféer, strosat  runt på kullerstensgator och sett ut över takåsarna från ett pyttelitet rum. Min dåvarande vän tog mig med på små mysiga restauranger på kvällarna, och på dagarna pratade jag ofta med människor vid de små caféborden,  visserligen på knagglig franska men lika ofta på engelska!  På Shakespeare o Company, den berömda bokhandeln och Hemingways oas,  slank jag ofta in för att en stund andas in doften från alla boktravar och titta på bilder av författare och andra kulturpersoner som varit där. Bokhandeln finns fortfarande kvar som många caféer och restauranger. Men oskuldens tid är förbi och ondskan och rädslan har sipprat in på gator och i gränder och ingen vet när, hur eller var den ånyo kan visa sitt ansikte.

Jean-Michel Folon, konstnär för alltid förknippad med mitt Paris!