I dag skulle min älskade mamma ha fyllt 100 år om hon fått leva. Nuförtiden är det ju inte så ovanligt men i mammas generation var det en nästan ouppnåelig ålder. Jag skulle ha tagit hit henne redan i går kväll så att hon hade kunnat vakna här hos oss till kaffebricka och Christers fanfar och sedan skulle jag hjälpt henne klä på sig och kammat till det nylagda håret och satt rouge på kinderna och rött på läpparna! Mamma var alltid noga med sitt hår och läpparna skulle alltid målas och helst bar hon också blus och kjol. Så och denna dag; en vacker brodyrblus och en veckad kjol med ett smalt skärp!
Sålunda uppsnoffsad skulle hon sitta i fåtöljen och mottaga familjens hyllningar. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn skulle sjunga hennes egen födelsedagssång "Ska man inte va gla, på sin födelseda, när ska man då vara gla?!"
Ja nu lever hon ju inte annat än i våra minnen (hon dog för sex år sedan) och de blommor hon skulle fått sätter jag nu på hennes grav. Men jag har bjudit in familjen och tillsammans ska vi minnas henne och sjunga de sånger hon tyckte om och framför hennes bild tänder jag ett ljus.
Jag tänker på henne varje dag, saknar henne, hennes omtanke och kärlek och för henne var jag alltid den bästa! Inte så dumt!!
Åh så vackert skrivet! Kunde inte låta bli att gråta litet. Tänk om jag vetat när mamma levde att hon betydde så och att hon skulle bli så saknad. Känner igen mig i dina ord. Tack!
SvaraRaderaUlla C