Att läsa Ebba Witt-Brattströms bok "Århundradets kärlekskrig" är som att lyssna på en opera. Långa dramatiska solopartier och däremellan duetter, (några vackra och ömsinta); hat, vrede, men också passion och kärlek…allt som en opera brukar innehålla. Orden flödar men aktörerna når inte fram till varandra... Jag sträckläste boken för som i en opera kan du inte bara gå ut och ta en paus då och då…då försvinner själva upplevelsen, närvarokänslan.
Boken grep tag i mig, rörde mig, och även om jag inte kan avhålla mig från känslan av att mycket bygger på författarens eget äktenskap så finns där en allmängiltighet i samtalen om hur svårt det är att riktigt komma nära en annan människa, hur låsta vi är i våra egna positioner och uppfattningar och hur kärleken tar stryk i vår eviga längtan efter att bli sedda och förstådda.
Det är en sorglig bok om två människor som trots ett långt äktenskap inte kunnat närma sig varandra på ett djupare plan fastän de, som få andra, äger ordets makt, utan som bestämmer sig för efter en långdragen maktkamp att att gå skilda vägar som inte slutar i vänskap och förståelse utan i bitterhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar