¨Somewhere. over the rainbow...¨

I går tog vi farväl av vår gode vän Göran i Undersåkers vackra kyrka. Solen bröt fram genom de mörka molnen och sken in genom de stora fönstren på kistan vid koret, så vackert dekorerad med bla röda rönnbär och växter från de fortfarande blommande fjällsluttningarna och givetvis fåglar vars kvitter också hördes i kyrkrummet.

Prästen talade så fint om hans konstnärsskap, alla de fåglar och andra figurer som han under många år skapat i trä och tråd. Fåglar, alla med olika uttryck och egenskaper, men med ett gemensamt, att de kan flyga. Precis som Göran kunde. Fantasi, humor präglar hans verk men också ömhet och respekt för livet i alla dess former och uttryck.

Hans svåger spelade ett egenhändigt komponerat stycke ¨Till Göran¨ tillsammans med sin son, ett barnbarn läste en dikt och jag sjöng "Over the rainbow". En gång var Göran lappfogde med stark känsla för samernas rättigheter, äventyrare och flottkarl i Canada, skidåkare i den älskade fjällvärlden, jägare men också musik och jazzälskare, konst och bokmal!! I sin lilla ryggssäck som han ofta bar med sig plockade han ofta upp en varm tröja om någon frös eller lite bubbel, eller en tomat och givetvis den klassiska lilla kaffekokaren. I sanning en överraskningarnas man med många strängar på sin lyra.

Nu flyger han upp till sina gamla vänner och hans fåglar har hittat hem hos vänner och bekanta och inte minst hos hans familj. På middagen efteråt sjöng Christer en vers av "Blott en dag" för Göran som trots sin skeptisism var en man som älskade vissa psalmer och Fräsningsarmens sånger bl.a "Han har öppnat pärleporten..." Nu är den öppnad... Vila i frid kära vän❤️

Pingst, hänryckningens tid....

Så sa alltid min mamma när pingsthelgen stundade och uttrycket härrör från en dikt "Nattvardsbarnen" av Esaias Tegner. Pingsten är också kyrkans födelsedag för nu drabbades lärjungarna av helig ande och började förkunna om Jesus ute bland människorna på ett sätt (bla tungomålstalande) som inte skett tidigare. I Frankrike är annandag pingst fortfarande helgdag men den togs bort i Sverige 2004 till förmån för nationaldagen. Själv njuter jag som många andra av denna ljuvliga tid med doft från häggen som kommer emot mig när jag öppnar balkongdörren; gula maskrosor lyser soligt, blå förgätmigej, små klungor av ihärdiga vitsippor...min trädgård är oklippt och tillåter alla möjliga växter att ta plats... Jag vet att vi måste klippa snart men jag håller emot. Tycker om det här lite ovårdade, och tänker att detta just nu passar mitt lite turbulenta sinne och säkert gillar bina det också! Fortfarande känna livet på sparlåga; pausknappen är intryckt även om mycket börjar ljusna. Som så många andra väntar jag på andra vaccinationssprutan och det börja öppnas upp både för kultur och idrott. Men något har förändrats, åtminstone för mig...jag känner mig avklippt på något vis. Har svårt att defeniera känslan, kraftlös, inspirationsfattig, avdomnad...Min son Fredric uttryckte att han känner sig 5 år äldre efter detta år av instängdhet, jobba hemma, undvika kontakter etc och denna så att säga påtvingade isolering har tagit åt sinnet. Så även för mig och det är ändå så att jag försökt leva så öppet och aktivt som möjligt ibland även till mina barns och vänners frustration. Jag kan inte klaga, absolut inte när man betänker hur det står till i världen, men visst har detta pandemiår kostat på inte bara ekonomiskt... En av alla böcker som jag läst under denna tid är "Morgonstjärnan" av Knausgård. Välskriven med en kuslig apokalyptisk stämning. En stor oväntad stjärna dyker upp på himlen och man följer dess påverkan på nio olika människor, alla i någon form av kris. Vad är verkligt/overkligt, var går gränsen mellan liv och död, det förklarliga/oförklarliga? Intressanta och existentiella frågor som vi inte kan undvika. Själv är jag övertygad om att det finns mycket som vi inte kan se, förstå med våra sinnen, utan livet rymmer så mycket mer av all livets magi som nu ockå uppenbarar sig i denna hänryckningens tid.

Åldrandet förändrar....

Ensam en stund...Christer har åkt in till Brignoles för att försöka fixa vår fasta internetuppkoppling som inte fungerar. Frustrerande efter som vi betalar en del varje månad för detta. Turligt nog kan jag använda mig av min Iphone så jag kan publicera min blogg. Vi har nu bokat hembiljetter och om drygt en vecka reser vi till Sverige. Det känns bra. Normalt brukar vi alltid åka hem i början av augusti och nu förstår jag varför!! Europa har semester nu och många invånare befinner sig här i vår by för att inte tala om nere vid havet på stränderna. Värmen gör också sitt till...men det är inte bara det...obligatoriska masker, en och en i butikerna...hela tiden denna skugga...detta sociala avståndstagande, vilket här inte är så lätt att hålla. Smittspridningen har ökat här, så även i Sverige hörde jag, och nu bland åldrarna 20-29...och det är inte konstigt att förstå, här ser man oftast unga som slarvar med mask och avstånd. De "äger" det oändliga livet...

Jag läser just nu en bok av Vigdis Hjort "Lärarinnans sång". Bokens huvudperson är föreläsare i dramatik på en Konsthögskola och tackar ja till att  medverka i ett konstprojekt om förhållandet mellan liv och arbete som en student startat med en grupp lärare. Han följer dem med videokamera privat och arbetsmässigt. Någon betraktar dig utifrån;  ditt liv, vad du gör, säger... Hur påverkar denna främmande blick synen på dig själv?vem är du och vågar du möta din verkliga spegelbild... Intressanta tankar...

Tänker lite på mig själv just nu, hur livet förändras på olika sätt. Mycket handlar om Coronan  och de restriktioner som följer med den och hur det påverkar mig men också synen som andra får på mig. Tänker på när vi skulle ta farväl av ett barnbarn som skulle resa hem. Alla kramades men när jag ville krama sa de nej, det fick bli en armbåge och en luftkram. Jag tillhör nu en grupp som ska skyddas, välment det vet jag, men likaväl blir jag exkluderad. Samma gäller min kör där jag inte får medverka i höst och säkerligen annat där jag utesluts pga min ålder. Hur påverkar då detta min syn på mig själv? Jag som alltid har bestämt över mitt eget liv, vad jag vill göra och kan.  Sakta börjar jag se vad andra får mig att se...jag börjar bli äldre, är äldre... du måste vara försiktig, inte stå på stegar, skaffa städhjälp, inte köra vespan...det dröjer väl inte alltför länge innan man ifrågasätter om jag skall köra bil ...Jag har sett hur flera vänner, 80 plus visserligen, börjar tappa stinget, blir lite som man förväntar sig att man ska bli när man blir just äldre. En sångarkollega uttryckte det så här när alla restriktioner kom,"" det är första gången jag känner mig "gammal".  Så kändes det för mig också... Jag är fortfarande frisk vad jag vet, kapabel och inser mycket väl mina begränsningar som mitt åldrande sätter, men jag vägrar acceptera att kategoriseras och inlemmas i ett ålderstänkande hur välment och kärleksfullt det än är.

En lat dag! Med fantasins hjälp kan jag vara och fara överallt...

Längtar efter vatten....

I dag blir en LAT dag! I natt kom det första regnet, och i morse när jag kom ut på terassen var sittdynorna på stolarna (som jag givetvis inte tagit in) dyblöta liksom de kvarglömda sandaletterna. Det efterlängtade regnet...men även om det hänger i luften vill det inte få till sig riktigt; här skulle behövas en riktig rotblöta i flera timmar, ja, dagar. Jag behöver inte göra någonting...Christer åker in till byn och handlar bröd och jag gör i ordning frukosten. Kokar vatten till te och kaffe. Christer vill ha te och jag tar Nescafé med mjölk. Två smörgåsar med något pålägg till mig (äter aldrig smör på mackan här) och Christer tar sina plommon! Ibland vill han ha en skorpa med ost och marmelad men för det mesta inte. Nu har vi dessutom introducerat ett glas med bikarbonat till frukostritualen, smakar som skurpulver. men lär, enligt en god vän, vara mycket effektivt mot den halsbränna som kommer då och då. Sedan tittar han på nyheterna på SVT play och jag brukar läsa....I dag går jag  tillbaka till sängen. Kryper ner under vårt kinesiska sidentäcke (ett väl investerat köp när vi var i Kina...) värmer eller svalkar alltefter väderleken! Tittar ut genom fönstret, ser toppen på vårt nedklippta mullbärsträd, inte så vackert nu, men det kommer bli, och den grådisiga himlen. Det är så tyst  här. Det är som om naturen håller andan. Tystnaden tar min kropp i besittning. Det är vila i den. Det gör i inte ont någonstans,  som kroppen är i total harmoni. Jag vet att det är en schimär, för så fort jag reser mig upp så finns småkrämporna där med stelhet i rygg och nacke...men de där stunderna av total vila är oskattbara.

Farmor eller mamma? Både ja och nej!!

Jag känner att jag behöver mer vila nuförtiden. Har som Skalman en liten sovklocka som plingar till framemot tre halv fyra  på dagen och jag tillåter mig numera att slumra till...men det har suttit långt inne. Så gjorde ju farmor och min mamma...klara ålderstecken... Det är samma sak när man ska träffa vänner. Numera blir det sällan kvällsmöten, nej eftermiddagarna är bäst eller långluncher! Egentligen är det en spännande resa man gör i sitt åldrande...om man kan ta till sig och acceptera det som är oundvikligt.

Som det här med godsaker till kaffet! Jag har aldrig varit någon gottegris vare sig det gäller bullar eller godis; men numera vill jag gärna ha en gobit till eftermiddagskaffet ävensom någon liten efterrätt efter middagen, och här i Frankrike finns mycket gott i bageridisken som lockar, och som dessutom inte är så sockersött! Men varför inte ge sig hän? några extrakilon här eller där gör ju ingenting, det fyller dessutom ut rynkorna!! Läser just nu en tjock kriminalroman av Elisabeth George, en amerikansk författarinna vars berättelser alltid utspelar sig i England. Hon skriver bra men ibland lite för omständligt kan jag tycka, men jag förlåter henne gärna eftersom jag älskar att hon ofta tar mig med till den engelska landsbygden och de små pittoreska byarna där så många hemligheter ligger dolda bakom de idylliska fasaderna. Jag stannar här i sängen en stund till;  läser lite och låter tankarna fara som de vill... tänk att de kan vara och fara överallt! I England, här i Frankrike men också hos mina älskade i Sverige<3<3<3

Mina älsklingsblommor 

Födelsedagsintervju med en som inte vill gamla till sig!!

Intervju med en blivande 75-åring!

Hur ser du på att bli 75 år?-
- Jag har tänkt mycket på det under våren... det ser så gammalt ut! Livet går fort och jag ser horisonten...Å andra sidan är jag glad att jag har fått bli så här gammal!! Det är verkligen inte allom givet!
Vad ger dig stimulans o glädje i livet?
-Min familj, barnbarnen och min körsång! Har varit med i min kör i 36 år och de får slänga ut mig!!
Att jag är en bokmal vet de flesta av mina vänner och jag tycker om att skriva. Bloggen fortsätter jag med även om jag inte gör det så mycket just nu!
Vad skulle du vilja förbättra i ditt liv?
-...önskar jag inte var så lat!! speciellt när det gäller motionen! När jag väl kommer ut tycker jag om att röra på mig; har lyckats gå flera gånger till vattengympan denna termin, och jag blir glad när mina vänner drar ut mig på promenader!
Om du skulle skriva en kontaktannons hur skulle du då beskriva dig själv med 5 ord!
-Snäll, omtänksam, positiv, vänfast, virrig!
Vad ville du bli när du var liten?
-Skådespelare, sjuksköterska, journalist...jag hamnade rätt bra när jag blev lärare. Det yrket innehåller lite av allt detta! Detsamma gäller min bokhandel som jag avslutade mitt yrkesliv med! 10 helt fantastiska år med underbara kulturkvällar och härliga kunder, där flera även blivit personliga vänner!
Om någon skulle spela dig i en film vem skulle du då välja?
- Liv Ullman tror jag eftersom Marlyn Monroe är död!!
Du får 10 miljoner vad skulle du göra?
- En långresa med hela min familj, betala våra skulder och ge en slant till Frälsningsarmén som jag har ett alldeles speciellt förhållande till sedan barndomen och deras ständigt kokande gryta!
Vad tror du händer efter döden?
-Jag hamnar i änglakören! (hoppas jag!) Uppriktig sagt vet jag inte...men jag tror definitivt att det finns en fortsättning, ett ljus och en frid...
Vad har du för önskningar inför framtiden?
-Att jag och min älskade Christer ska få leva länge tillsammans; att vi alla ska få vara friska och att det äntligen ska bli slut på de hemska krigen i världen, så att vi gemensamt kan använda våra krafter till att kurera och bygga upp vår hotade planet...
Till sist, vad gör du i helgen?
- Har en stor Fest! Jag är av den åsikten att alla födelsedagar ska firas! Sång, musik och bubbel!

Tänk att jag har en son som är 50....

Så har då min äldsta son fyllt 50 år! I går stor fest med familj och vänner, god mat och dryck och sång och dans....allt som skall till för att ha en lyckad fest. Minns förstås min egen 50 års fest. Då i Margaretaparken i ett tält som vi fått låna av Enskedespelet som då hade teaterföreställningar där.
Att fylla 50 är något alldeles speciellt. Tänker på den berömda ålderstrappan där 50 är allra längst upp och sedan börjar det gå nedåt så sakteliga.... Numera säger man att 50 är det nya 40 etc. Sant är att vi generellt lever längre och mycket av de ålderskrämpor som vi drabbas av finns botemedel för och inte minst har fyrtiotalisterna med sitt aktiva liv högt upp i åldrarna präglat synen på åldrandet. Att bli 100 år är inte heller längre så ovanligt.
 Det jag minns att jag tänkte är att plötsligt skymtade horisonten...en känsla av att livet trots allt är ändligt och även om det förhoppningsvis fanns många år kvar att leva så kom tankarna om att stanna upp lite, reflektera över vart jag var på väg...

"Le temps qui passe" Nathalie Decoster

Det var också då som jag några år senare lämnade mitt lärarjobb och startade min bokhandel.
Jag hade förmånen att precis i rätt tid få pröva på något nytt och det visade sig bli 10 underbara år som fortfarande förgyller min tillvaro och alltid kommer göra det!
Nu sadlar min son också om, helt rätt, och möter nya utmaningar i ett nytt jobb! Jag är mäkta stolt över honom och tänker att viktigt i livet är att våga följa sin känsla, våga bryta ny mark och tro på att  man kan förändra!

Min underbara son och jag!

Morgongympa och fika med god vän!

Äntligen kommer jag i väg på vattengympa! Först var det hjärnskakningen som hindrade och i förra veckan när jag tänkte gå och redan stod klar, men för säkerhets skull ringde för att kolla om det var öppet, var det sportlovsstängt! Men nu kunde inget hindra mig och tillsammans med ett antal damer

i övre medelåldern hoppade vi runt till den manlige ledarens hurtiga tillrop. "Kom igen nu tjejer, ni är väl inte trötta än," etc etc. Vattnet var varmt och det var lätta övningar och efteråt kändes det skönt i kroppen. Hoppas att jag nu kan fortsätta utan vare sig latmask eller förkylning!

Sedan blev det gott morgonfika på bageriet med min goda vän Eva. Oh vad det är underbart med givande samtal. När man tillsammans kan bolla olika tankar kring våra liv och vad som händer när ålderdomen närmar sig. Hur man ska hantera att man snart blir 75 år...det låter ju så gammalt och det är svårt att ta in. Tänker på bilden jag alltid haft inom mig om den där kvinnan som går framför mig,

som jag började se i 50 års åldern, visserligen långt borta, som en silhuett men som för varje årtionde kommit närmare och nu är jag strax bakom henne...och snart börjar hon vända sig om...låter nästan kusligt...men jag tror hon är vacker och har goda ögon!

Ja, det är sådana här tankar jag brottas med just nu och det är underbart att ha goda vänner att dryfta dem med!

Hösttankar inför ålderskrämpor och kärlek

Vi möts över en bakad potatis väninnan och jag. Hur har du det, frågar jag. Jag trivs inte i Vasastan säger hon. Jag längtar tillbaka till Söder, Sofo som det kallas numera. Hon har bott där länge i en liten lägenhet på en lugn gata men när kärleken kom in i hennes liv blev det ganska snart flytt till en bostadsrätt.  Det är svårt att bryta upp, svårt att anpassa sig när man levt ensam länge och definitivt svårt att omplacera sig i en annans hem. Men kärleken övervinner allt som bekant och nu söker de också efter annan bostad…på Söder! Jag förstår henne! Barndomens gator här lever i mitt minne och jag känner mig alltid hemma när jag kommer dit.
För övrigt då, frågar jag. Trist att bli gammal, säger hon. Jag har fått besvär med ett öga och nu har jag dessutom svårt att lyfta ena benet när jag ska ta på mig skor. Vi börjar skratta båda två. Jag har fått ont i ljumsken, säger jag, det värker inte men är ömt när jag trycker. Vi talar om kroppens gradvisa "förfall", "allt dras mot jorden", sa en kollega en gång och det verkar stämma...
Vad många rynkor du har mormor, säger barnbarnet…och vissa dagar är det inte roligt att titta i spegeln… men vi är rätt nöjda ändå väninnan och jag  när allt kommer omkring och vi lämnar ämnet för mer upplyftande samtal!

Har haft en höstvecka uppe i vårt hus i Dalen. Morgnar med dis och dimma men även klarblå himmel;
solvärme på terassen och värmande brasa på kvällen. Här är så tyst och lugnt. Naturen i all dess färgprakt ger ro i själen och för några dagar kopplar vi bort allt det hemska som händer i världen.

Göran Lundvalls underbara uggla vakar över Dalen

 I huvudet klingar Tove Janssons "Höstvisa";
"Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörkna minut för minut,
Tänd våra ljus, det är nära till natten, snart är den blommande sommaren slut"

Höstens vemod... men i sista versen finns de tröstande orden

"en enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra…"

Själens spegel...

Ögontröst

Sedan ett antal veckor har jag haft besvär med mitt vänstra öga. Det började när vi var i Frankrike och då skaffade jag droppar på ett apotek för att försöka lindra det som skavde och var igenklistrat på morgnarna. Det blev bättre men ändå inte riktigt bra. Nu har jag dåliga ögon i släkten…min mamma fick grönstarr vilket medförde att hon så småningom blev blind och även min mormor var blind de sista åren. Nåväl i går ringde jag St Eriks ögonsjukhus, som hänvisade till vårdcentralen som sedan i sin tur hänvisade mig till akutmottagningen för ögon på Södersjukhuset. Dit åkte jag således och fick komma in nästan genast. Så väl emottagen har jag sällan blivit! Sköterskan som först gjorde en undersökning var vänlig och lugnet personifierad och när jag sedan kom till doktorn var det på samma sätt. Han tog sig god tid,  och när han hörde om min oro, sade han att vi kollar "gula fläcken" också, nu när du ändå är här, så man tog bilder på båda ögonen. "Gula fläcken" har med synskärpan att göra och kan delvis behandlas. Det visade sig att allt var ok, ingen gula fläck och ingen grönstarr! Däremot normala åldersförändringar som att jag nu ser mycket sämre på vänster öga och vätskan i tårkanalen som är till för att smörja ögat, nu måste få hjälp av ögondroppar…och starkare läsglas! Det jag egentligen vill berätta är inte i sig detta vanliga ögonproblem utan vilken fantastisk sjukvård vi har och vilka proffs som finns att hjälpa oss, något att också komma ihåg när många klagar.

"Det går över…."

Mitt 71 åriga livs sista dag…visst låter det lite vemodigt…och ändå skiner solen så underbart och min efterhängsna förkylning verkar äntligen släppa sitt grepp. Vi har ätit en god lunch dottern och jag och nu sitter jag här och filosoferar lite bland prunkande pelargonier och i parken och trädgården kvittrar fåglar och alla barn som gungar och dessutom har vi fått en ekorre som lite halvtamt hoppar kring runt vår berså. Vårt fågelbad, ett rabarberblad i betong, besöks vid skymningen av koltrastar, bofinkar, gråsparvar och andra småfåglar som jag ej kan namnet på, och mina små flickor fyller på med vatten ur sina vattenkannor. Violer sticker upp vid trappan och nu blommar det gulsippor och vitsippor överallt i parken. Denna ljuvliga tid, som går så fort och som man skulle vilja stanna i länge…
Kanske är det det som gör mig lite vemodig. Att livet går så fort….det var ju inte så länge sedan som jag firade min 70-års dag här i trädgården…och nu närmar sig min 72 årsdag med stormsteg…
Jag har ett fint liv.  Min "companero de la vida",  underbara barn. barnbarn och vänner och kan i stort sätt unna mig det mesta jag vill. Och om man bortser ifrån min fallenhet för att drabbas av förkylningar i tid och otid så är jag frisk! I alla fall om man ska tro min doktor som jag besökte i går. Det är bara att ha tålamod sa hon när jag gnällde, det går över! "Det går över" säger man också ibland på de underbara CD filmerna av Stina Wirsén som Elsa Dolly och Elin Lykke älskar! Så och jag! Underfundigt berättas här i små avsnitt om Nallegrisen, fågel, kanin, katten och lilla Nallen och hur de hanterar alla de olika aspekter av livet som möter dem. Alltifrån döden,  till att bli övergiven, men också om vänskap och kärlek! Man gör någon illa eller någon gör en själv illa…men det går över… Vi har tittat tillsammans på dessa filmer många gånger nu under de här dagarna som flickorna bott här och vi tröttnar aldrig! Det finns något trösterikt i att även om saker blir fel så ordnar det upp sig till slut…det går över!

Blomdoft och vattkoppor!

Gratttis min älskling!

Hela vardagsrummet doftar av alla födelsedagsblommor, lyser upp med underbara färger och som sagt doftar! Vi har haft fest, inte hemma men på bonusdottern Ammis  fantastiskt trevliga café "Sweet and Pure" i Saltsjöbadens centrum. Lunchbyffé för familj och närmaste vännerna och trots min käre mans "ångest" inför de 70 åren tror jag han blev åtminstone lugnad för en stund och glad över den kärleksfulla uppvaktningen!  Själv tyckte jag det var värre att fylla 60;  då visste jag att inför det kommande deceniumet skulle arbetslivet sluta och pensionärslivet ta vid, en stor omställning. Men att fylla 70,  det är ju liksom att fortsätta på inslagen väg! Inga större förändringar. Jag försöker trösta och säga, var lycklig över att du får fylla år! Alla år ska firas,  för vad är alternativet….
En av våra små "inneboende" älsklingar har vattkoppor och det är så synd om henne. Febern går upp och ner och de röda  prickarna, visserligen inte så många, kliar nog lite för ibland gråter hon tröstlöst. Det är inte så lätt för mamma Agnes att handha en fortfarande frisk och aktiv 4 åring samtidigt som 1 åringen helst vill sitta i knäet hela tiden, men vi hjälps åt och försöker hitta på något varje dag. Hursomhelst är jag lycklig över att de är här,  friska eller sjuka,  för jag vet ju att snart kommer veckor av  längtan!

Foto Elsa Dolly!

Att njuta och känna mening...

På Djurgården och Waldemarsudde

Skulptur av Theodor Lundberg

Vem kan låta bli att njuta av dessa brittsommardagar? Ja, åtminstone inte jag som inte arbetar och kan rå min tid. Tänker på att livet många gånger är antingen eller. Under medelåldern är livet för de flesta i alla fall upptaget av studier, familjebildning, jobb etc och lite tid blir över för en själv, sin partner och allra minst för kulturutövningar av olika slag. Medan vi,  i pensionsåldern har all tid i världen att göra det som är så viktigt i livet stanna upp, reflektera och fylla på vår inre människa med hela det kulturutbud som finns i vårt samhälle.  Våra dagar fylls med än det ena än det andra och ibland frågar jag mig till vilken nytta  egentligen? Blir det inte lätt så som en väninna till mig sa att vi fyller dagarna med olika saker bara för att fylla dem….Skulle inte alla åldrar kunna innehålla tid för alla de delar som ingår i livet? Det är inte allom givet att ha ett yrke som kan utövas hela livet, ge stimulans och meningsfullhet, utan de flesta av oss får försöka finna det utanför oss själva.
.Jag gör mycket som berikar mig, läser mycket, min kör, går på utställningar, senioruniversitetet, resor,  och så har jag mina barn och barnbarn. Jag vet att jag behövs där på olika nivåer! men de har sina liv, barnbarnen blir större  och söker sig utåt helt naturligt. Skulle kunna arbeta som volontär…jag har väninnor som gör det…men då måste jag binda upp mig för en viss tid, vissa dagar, och det har jag svårt för. Jag vill ha min frihet…och så är jag tillbaka till tankarna om meningsfullhet… Det blir som en rundgång. Vilket lyxproblem säger du kanske, och du har förstås helt rätt. Nu har jag i alla fall tagit tag i saken och anmält mig till något som heter Berättarministeriet. Att inspirera barn och ungdomar till att skriva, det som för mig själv betyder så mycket, känns meningsfullt! Vi får se om det finns plats för mig!

Från vemod till glädje...

Vissa dagar är utan färg…som gråtonade, även om solen skiner. I går var en sådan dag. Jag skulle göra en s.k spirometriundersökning för att komma underfund med om min envetna hackhosta härrör från allergi, astma eller tja, är en vanlig efterhängsen virus. Jag fick blåsa ut och in flera gånger i ett speciellt rör och man ritade en massa streck på armen för att pröva olika allergiframkallande ämnen. Histaminstrecket var det enda som kliade, annars blev det inga reaktioner. Det var ju bra, men doktorn vill ändå gå vidare så det blir nya prov och en större undersökning. När jag gick ut därifrån kände jag mig plötsligt så deppig. Det var lite kallt också, blåste och jag tänkte att nu kommer krämporna mer och mer. Ont i kroppen, hosta också trött, trött och ingen inspiration att göra någonting. Jag  tyckte synd om mig själv, runt omkring mig sjuka vänner, min kära dotter bor på "Nordpolen" så jag kan inte umgås vare sig med henne eller mina små barnbarn, så jag tänkte jag behöver en bok och gick in på Hedengrens. Det är alltid en lisa för mig att komma in i en riktig bokhandel. Doften av böcker, alla dessa världar som döljer sig bakom alla titlar, omslag som lockar…se mig, titta i mig! Jag hittar en bok av Owe Wikström, "Den dolda dörren", om undran inför döden.  Passar mig bra just nu, tänker jag och köper den.

Låter det deprimerande? Kanske, men ibland känns det så, när man blir varse tiden som flyktar så snabbt och att snart ett år har gått sedan jag fyllde 70. Sedan åkte jag hem och sov en stund! Det gjorde gott och när jag gick till kören i skymningen lyste det plötsligt från en trädgård. Ett knallblått hav av scilla målade upp min värld igen och jag stannade en stund och njöt av blomsterprakten. Sedan sjöng vi vackert och jag talade länge med min dotter i telefonen och livet kändes helt ok igen! Och nu i dag fyller mitt första barnbarn 18 år! En underbart fin kille, som nu tar sina första steg in i vuxenlivet. Jag hoppas att jag får följa med honom i många, långa år till! Allt Gott till honom från en stolt Farmor!

HURRA!

År och Vår….

Detalj ur Ulla Anderssons bildväv "Schlagerfärger"

Tack mamma, sa sonen igår när jag bjöd på födelsedagsmiddag för honom! Tack för att du skrev 33 år på kortet! Det känns härligt! Han fyller ju 43!! Hur kunde jag tänka så fel? men å andra sidan vad gör det om man laborerar lite med åldrarna hit och dit!  Detta skulle ju innebära att min kära dotter, som är tio år yngre än sin bror, i dag fyller 23!! Tror dock att de båda är nöjda med sin ålder och själv är jag av den åsikten att varje ålder har något bra att erbjuda även om det alltefter åren börjar ingå en rynka eller några gråa hår!!
Var på Liljevachls för någon vecka sedan och såg Vårutställningen. Den äldsta som var representerad var över 90 år så det är aldrig försent! Det var för övrigt en rolig och innehållsrik utställning.  152 konstnärer, med ganska jämn fördelning av kvinnor och män visar 288 verk. Allt från måleri till skulptur, foto och grafik. Några verk stack ut lite speciellt bl.a en stor tavla där massor av tändstickor formar den lille gossen som finns på tändsticksasken Solstickan! En annat verk var en brodyrväv där konstnären broderat olika bilder på kända visor och schlager! Här stod många och skrattade och nynnade och fotade med sina iphones! Några stora vägmärken lockade också till skratt och jag känner verkligen en beundran inför människors förmåga att tänka och skapa nytt kring saker som vi ser som vardagliga och allom givet. Vi gick omkring i flera timmar och ändå kändes det som vi missade en hel del. Så om ni går dit ha gott om tid! Utställningen pågår till den 23 mars!

Emma Åvall, "Jag tror jag minns men egentligen har jag glömt"

Lars R Melander, "Lattebarnvagn"

Helena Rantamäki Bröms, "There´s got to be some order around here"

Fredrik Sundqvist "Väntan längtan"

"Vi är så glada ida…."

Med en bricka med kaffe, ljus, en ros och ett glas juice går jag uppför trapporna och sjunger!
Min livskamrat fyller år, sista året med början på 6…han, som jag,  har med åren blivit lite "skamfilad"(just nu har han drabbats av ryggskott..) men fortfarande är han snygg, snäll, spännande…helt enkelt super!  Inte alltid lätt att leva med, men vem är det? Humör har han gott om och hans stora passion (förutom mig hoppas jag…) är att lösa korsord, vilket han gör både sittande och stående. Ett roligt minne just med denna last har jag när vi var i Saint Tropez nere i hamnen med sina enorma lyxbåtar och han står lutad mot en pollare och muttrar, "träd i Kalmar…" Vår tysk-franske vän från Bretagne (där regnar det och stormar dag efter dag) ringer för att gratulera och i kväll kommer några vänner på Baeuf Bourguignon. En köttgryta passar bra en dag som denna med snöflingor dalande utanför fönstret! Jag är av den åsikten att alla födelsedagar ska firas! Det finns de som säger, "nu slutar jag fira"…men det förstår jag inte! Jag är lycklig för varje år jag får höra "Ja, må hon leva…"!

"Vad vore väl en bal på slottet…"

I dag är ingen bra dag….Känner mig lite deppig, sur, arg…allt i en enda röra utan någon större anledning. Jag ser hemsk ut också tycker jag…går omkring i gammal morgonrock med håret som  vanligt rufsigt och på kinden syns den där lilla bruna fläcken tydligt, den som så fint kallas åldersförändring. Vem vill ha åldersförändringar och rufsigt hår? Inte den här lilla flickan i min 70-åriga kropp som sticker ut tungan just nu och säger BLÄ…"Margaret est de mauvaise humeur" sa min franska pojkvän för hundra år sedan känns det som just nu, och så är det…jag är på dåligt humör. Får man det när man har det så bra? Jag vill inte vara klok, snäll och förståndig utan stampa i golvet och säga BLÄ, BLÄ.. Några vänner far på kryssning till Västindien om några dagar. Gud så tråkigt att åka runt bland söderhavsöar och bada i blå laguner, för att inte tala om att tvingas klä upp sig i vackra kläder vid överdådiga matbord. Det hemskaste måste dock vara att sitta i en hård däckstol och läsa medan vinden blåser i håret och solen skiner varmt…Skulle jag vilja detta? Ja, just nu känns det lockande!