Pingst, hänryckningens tid....

Så sa alltid min mamma när pingsthelgen stundade och uttrycket härrör från en dikt "Nattvardsbarnen" av Esaias Tegner. Pingsten är också kyrkans födelsedag för nu drabbades lärjungarna av helig ande och började förkunna om Jesus ute bland människorna på ett sätt (bla tungomålstalande) som inte skett tidigare. I Frankrike är annandag pingst fortfarande helgdag men den togs bort i Sverige 2004 till förmån för nationaldagen. Själv njuter jag som många andra av denna ljuvliga tid med doft från häggen som kommer emot mig när jag öppnar balkongdörren; gula maskrosor lyser soligt, blå förgätmigej, små klungor av ihärdiga vitsippor...min trädgård är oklippt och tillåter alla möjliga växter att ta plats... Jag vet att vi måste klippa snart men jag håller emot. Tycker om det här lite ovårdade, och tänker att detta just nu passar mitt lite turbulenta sinne och säkert gillar bina det också! Fortfarande känna livet på sparlåga; pausknappen är intryckt även om mycket börjar ljusna. Som så många andra väntar jag på andra vaccinationssprutan och det börja öppnas upp både för kultur och idrott. Men något har förändrats, åtminstone för mig...jag känner mig avklippt på något vis. Har svårt att defeniera känslan, kraftlös, inspirationsfattig, avdomnad...Min son Fredric uttryckte att han känner sig 5 år äldre efter detta år av instängdhet, jobba hemma, undvika kontakter etc och denna så att säga påtvingade isolering har tagit åt sinnet. Så även för mig och det är ändå så att jag försökt leva så öppet och aktivt som möjligt ibland även till mina barns och vänners frustration. Jag kan inte klaga, absolut inte när man betänker hur det står till i världen, men visst har detta pandemiår kostat på inte bara ekonomiskt... En av alla böcker som jag läst under denna tid är "Morgonstjärnan" av Knausgård. Välskriven med en kuslig apokalyptisk stämning. En stor oväntad stjärna dyker upp på himlen och man följer dess påverkan på nio olika människor, alla i någon form av kris. Vad är verkligt/overkligt, var går gränsen mellan liv och död, det förklarliga/oförklarliga? Intressanta och existentiella frågor som vi inte kan undvika. Själv är jag övertygad om att det finns mycket som vi inte kan se, förstå med våra sinnen, utan livet rymmer så mycket mer av all livets magi som nu ockå uppenbarar sig i denna hänryckningens tid.