Liten vårresumé...

Pandemin är över...räknas inte längre som en samhällsfarlig sjukdom, men fortfarande insjuknar många i covid dock i lindrigare former. Själva drabbades både Christer och jag i början av april, Christer dagen innan vi skulle fara med Esther till Rom på hennes 13 års resa (som nu blev 14 års!!) och när vi kom hem hade även jag insjuknat. Tappade smaken, hostade och det tog drygt en månad innan både Christer och jag kände oss ok igen. Så bröt kriget i Ukraina ut, 24 februari...detta förfärliga, hemska krig som Ryssland startat och som orsakar ett enormt lidande; detta innebar att Sverige tillsammans med Finland nu ansöker om medlemsskap i Nato och vår nytillträdde första kvinnliga statsminister Magdalena Andersson kastats in i hetluften. Två Frankkrikeresor blev det också den första mycket jobbrelaterad med pool och el i Azenas och sedan även en fin resa till cinque terre på en vecka; härligt väder, fina byar och upplevelser! Förutom allt detta barnbarn med dans och sånguppträdanden, konserter och bubbel och umgänge med vänner! Ävensom en härlig körresa till Järvsö med avslutande Förklädd Gud i ett fullsatt Årsta kyrka. Och nu, om några dagar. efter tre år äntligen resan till Svalbard! Ska bli så spännande och vi har inhandlat både regnbyxor och sjösjuketabletter bara nu covidtestet, som vi måste ta för att få stiga på båten i Longebyen, är negativt...Eftersom flera insjuknade efter konserten i Årsta har jag tagit ett test hemma som var negativt så jag känner mig ganska lugn. I morgon ska vi fira Signe 18 år och jag tänker hålla lite avstånd. Inga kramar och pussar! Jag önskar nu FRED, FRED och att alla mina nära och kära ska få en fin sommar och att Christer och jag ska få uppleva en givande och innehållsrik Svalbardresa!

Var hälsad Maria...

Får reklam om våfflor. Nu är tid att ta fram våffeljärnet och bjuda på frasvåfflor med grädde och sylt. I Norge serverar man våfflor med mesost också en variant. Ordet våffla härrör ur orden Vår Fru som syftar på Jungfru Maria som i dessa dagar får besök av ängeln Gabriel med budskapet att hon ska föda Guds son. På söndag ger vi i kören en konsert med enbart Mariasånger och vi är inte de enda! Fler kyrkor har konserter i Mariaton. "Bed för oss" sjunger vi...och i dessa dagar känns det viktigare än någonsin. Hur ska vi få stopp på detta omänskliga, hemska krig som nu härjar i Ukraina? Med böner... med musik...Bilder kommer för mig; den lilla flickan som mitt under bombanfallet börjar sjunga i skyddsrummet; sjunger en sång ur filmen "Frost". Hon sjunger så fint och man kan se hur alla i rummet lyfts upp av hennes toner. Eller violinisten som höjer fiolen och börjar spela också han i ett skyddsrum. Detta klipp förmerades sedan genom att andra violinister adderade sig till och det blev en hel orkester med samma melodi...Musiken känner inte av några gränser, inga språk, den kan skänka oss vilja till kamp, ge oss hopp men även vila och återhämtning mitt i brinnande krig.

Mitt i allt gläds jag åt vårsolen som får mig att räfsa bort alla löv för att ge plats åt mina scillor som försiktigt tittar upp och årets första sillmacka på trappan. I dag stod det i tidningen att de är de små sakerna vi gör som kan göra skillnad både för oss själva och andra...en kram, ett vänligt ord, en snäll blick...eller som i går när en väninna kom med en bukett tulpaner bara så där!

Nu som då....

I stället för någon bild på mitt tidigare inlägg om kriget i Ukraina vill jag delge denna dikt uppförd av Sara Lidman i Jakobs kyrka 1956, med anledning av Sovjetunionens invadering av Ungern. Och gång på gång dessa årslånga dygn tänker man: Men detta måste väl ändå inte få pågå? Någon måste väl ändå utplåna denna orättfärdighet? Måste inte själva naturen ingripa mot denna ondska? Stundom är det så förnedrat att vara människa Att man hellre vädjar till moln och gräs än till människor om nåd för mänskligheten. Oh, att vi läste i en gammal historiebok om detta barbari att vi när som helst kunde se upp från texten och säga: Människor var så grymma förr, Nu skulle sånt aldrig kunna hända... Men vi läser tidningar från nuet och darrar av sorg och skam.

Det som inte fick hända...

Varje morgon sedan 24 februari sätter jag på TVn...vill inte...måste. Kriget är så nära, det osannolika har hänt; ett demokratiskt land har invaderats av en rysk despot med storhetsvansinne. Bilder på bombade hus, bilder på flyende människor, gråtande barn, hundar och katter som bärs av sina ägare, och en modig president som från olika ställen vädjar till västvärlden om hjälp och samtidigt försöker inspirera och stärka motståndsandan hos sina medborgare. Och hjälpen kommer från ett enat EU (hårdare ekonomiska sanktioner mot Ryssland än någonsin) från USA; både ekonomiskt, humanitärt och militärt. Dock det sistnämnda är svårt...ska man gå in med marktrupper, stridsflyg...kanske öppna för ett nytt världskrig...och så har vi det där med oljan, gasen...skenande bensinpriser...analyser och diskussioner på TV och radio; en sammanbiten statsminister håller presskonferenser med försvarsministern, nu satsas på ett kraftfullt uppbyggande av vårt försvar, i dag nämndes 2% av BNP, utbyggnad av värnplikten, nya förband...också all den desinformation som sprids, framförallt i Ryssland där man inte får kalla krig för krig utan övning. Låter som Orwells bok "1984" där krig är lika med fred... Den någorlunda fria press som funnits i Ryssland har nu tystnat och stängts och att demonstrera och visa sin sympati för Ukraina är behäftad med 15 års fängelse. Dock är det fantastiskt att se månniskors engagemang och vilja både här i Sverige och utomlands att hjälpa. Människor öppnar sina hem, skickar kläder, mat och pengar flyter in till olika hjälporganisationer. Själv ska jag delta i en konsert på Söndag i Årsta kyrka för att visa solidaritet med Ukrainska folket och samla in pengar. Det är så litet man kan göra känner man. Lätt att gripas av vanmakt men man får inte ge upp. Man måste framhärda i hoppet om att det ska bli en fredlig lösning att det hemska ska ta slut. Så därför tittar jag varje dag på TV, läser tidningen för jag vill inte vara en som "stoppar huvudet i sanden" men rätt som det är "glömmer" jag bort allt och gläder mig åt vårsolen och de vackra tulpanerna på bordet...