Nu som då....

I stället för någon bild på mitt tidigare inlägg om kriget i Ukraina vill jag delge denna dikt uppförd av Sara Lidman i Jakobs kyrka 1956, med anledning av Sovjetunionens invadering av Ungern. Och gång på gång dessa årslånga dygn tänker man: Men detta måste väl ändå inte få pågå? Någon måste väl ändå utplåna denna orättfärdighet? Måste inte själva naturen ingripa mot denna ondska? Stundom är det så förnedrat att vara människa Att man hellre vädjar till moln och gräs än till människor om nåd för mänskligheten. Oh, att vi läste i en gammal historiebok om detta barbari att vi när som helst kunde se upp från texten och säga: Människor var så grymma förr, Nu skulle sånt aldrig kunna hända... Men vi läser tidningar från nuet och darrar av sorg och skam.