Liten vårresumé...

Pandemin är över...räknas inte längre som en samhällsfarlig sjukdom, men fortfarande insjuknar många i covid dock i lindrigare former. Själva drabbades både Christer och jag i början av april, Christer dagen innan vi skulle fara med Esther till Rom på hennes 13 års resa (som nu blev 14 års!!) och när vi kom hem hade även jag insjuknat. Tappade smaken, hostade och det tog drygt en månad innan både Christer och jag kände oss ok igen. Så bröt kriget i Ukraina ut, 24 februari...detta förfärliga, hemska krig som Ryssland startat och som orsakar ett enormt lidande; detta innebar att Sverige tillsammans med Finland nu ansöker om medlemsskap i Nato och vår nytillträdde första kvinnliga statsminister Magdalena Andersson kastats in i hetluften. Två Frankkrikeresor blev det också den första mycket jobbrelaterad med pool och el i Azenas och sedan även en fin resa till cinque terre på en vecka; härligt väder, fina byar och upplevelser! Förutom allt detta barnbarn med dans och sånguppträdanden, konserter och bubbel och umgänge med vänner! Ävensom en härlig körresa till Järvsö med avslutande Förklädd Gud i ett fullsatt Årsta kyrka. Och nu, om några dagar. efter tre år äntligen resan till Svalbard! Ska bli så spännande och vi har inhandlat både regnbyxor och sjösjuketabletter bara nu covidtestet, som vi måste ta för att få stiga på båten i Longebyen, är negativt...Eftersom flera insjuknade efter konserten i Årsta har jag tagit ett test hemma som var negativt så jag känner mig ganska lugn. I morgon ska vi fira Signe 18 år och jag tänker hålla lite avstånd. Inga kramar och pussar! Jag önskar nu FRED, FRED och att alla mina nära och kära ska få en fin sommar och att Christer och jag ska få uppleva en givande och innehållsrik Svalbardresa!

Rainy day...

Det regnar...snön förvandlas till livsfarlig is på trappan och på trottoarerna. Christer häller salt på trappan och när jag går ut genom grinden försöker jag hålla mig till de frusna grästuvorna... Man får verkligen se upp! Ser bilder som en vän skickat från ett soligt Cotignac. Det är vinter där med, jag vet, och det kan bli riktigt kallt, speciellt på nätter och morgnar, men när solen skiner, värmer den skönt och luften är hög. Samtidigt är det fridsamt med dessa grå regndisiga dagar. Kravlösa, soffliggartillåtet;för oss som har öppen spis, brasdoft och ljus på bordet. Pandemin fortskrider, men nu är det väl inte så länge till innan restriktionerna släpper och man slutar kalla covid en samhällsfarlig sjukdom. På tiden tycker jag och många med mig. Var och varannan är sjuk, relativt lindrigt som tur är, och själv tror jag att jag har haft det även om jag inte testats här i Sverige. Vad gör jag dessa dagar, dessa oxveckor som det också kallas. Ser på serier, läser och försöker träffa barnbarnen när de inte har magsjuka och hostar. Vi får inte sjunga tillsammans i kören utan övningarna ska ske via datorn...inte roligt givetvis, men i mitten på februari hoppas man att allt ska återgå till det "normala"...Gud vet...Det är verkligen inget synd om mig vill jag tydligt säga, men det är trist, och när min egen förkylning inte riktigt vill släppa taget är det lätt att bli missmodig. Går in i mitt fotoalbum och tittar på våra bilder från vår vistelse nyligen i vårt paradis. Där ligger det vårt lilla hus, vår tomt med nyplanterad lavendel omgiven av vinstockarna som om någon månad ska gå i knopp...även här i vår trädgård i Enskede slumrar knoppar på träd och i jorden och ljuset återkommer mer och mer. Snart tar vi ner ljusslingan runt furstutrappan och runt pergolan för visst börjar väl våren lite i februari!!

Bonjour 2022

Första bloggen på nya året...vaknar ganska tidigt, fortfarande mörkt och jag har svårt att somna om. Ligger och tänker, funderar...ska jag läsa, diska...har en liten nattlig konversation med min stackars väninna, som genomgått en axeloperation efter ett fall och lider av en fruktansvärd värk...så svårt att hitta tröstande ord...; grusig i ögonen, måste vara elelementen som gör luften så torr. Våra nyinsatta Acn som fungerade så bra i somras och som nu i stället för kyla ska producera värme fungerar inte. Vi har haft folk här som skulle försöka åtgärda men det måste beställas nya kretskort och de lär inte komma förrän vi åkt hem. Vi fryser dock inte, brasa och som sagt elelement. Sol och kalla vindar, vackert ljus över landskapet, brungråa vinåkrar, ängar i olika gröna nyanser. Medelhavsvinter...på marknaderna tjocka jackor, tröjor och strumpor och på torg och i fönster mer eller mindre hemska!! juldekorationer som nu börjar plockas ner. Vi har båda inte varit så friska dessa dagar. Var inte riktigt bra när vi åkte hit, och fortfarande hänger för mig en enveten hosta kvar. Har varit hos doktorn, fått medecin men...har ont i bröstet antagligen pga hostan och är trött. Stundtals piggar jag på mig och då gör vi små utflykter. Igår bla deltog vi i en ortodox mässa på ett kloster utanför Salernes; 2 och 1/2 timma lång...för långt eftersom vi inte förstod mycket av vad som sades, men intressant att följa de olika ritualerna, där vi även kände igen mycket från våra egna gudstjänster. Vi sitter ute och äter lunch i solen, går till våra frisörer och på kvällarna äter vi våra modesta middagar! ofta pate och ost. Måttliga med vin och pastis, är ju heller inte så bra med medecin och alkohol. En kväll blev vi bjudna på middag hos vår svenska vänner nästgårds. God middag och intressanta samtal om bla vad coviden gör med oss människor...vänner försvinner, olika läger bildas, vaccinförespråkare mot vaccinmotståndare. Här i Frankrike kommer de tidigare s.k hälsopassen inte längre gälla på allmänna förrättningar utan endast vaccinpass. Dvs även om du har ett aktuellt negativ coronatest får du inte frekventera cafeer, restauranger, biografer etc, man mer eller mindre vill tvinga människor att ta vaccin. Rätt eller fel? Själv är jag för vaccin och vaccinpassen men kan ändå tycka att det andra inte känns rätt. Smittad kan även jag bli och själv sprida smitta...ack, inte lätt...det måste väl finnas alternativ? Vill så gärna lägga ut några bilder i bloggen men just nu fungerar det inte så jag får göra det senare. Snart lunchdags men innan ska jag lägga in en tvätt och sedan testa nya torktumlaren! Nu är inte tid att hänga tvätten ute!!

Så går ett år ifrån vår tid....

Jag har alltid tyckt att nyårsafton bär drag av vemod, eftertänksamhet. Har aldrig festat speciellt, även om undantag finns, och föredrar stilla samtal om vad som timat under året och vad som kanske kommer. Nyårslöften har jag släppt; de håller ju för mig aldrig även om jag har vissa återkommande önskningar, som att motionera mer, äta mer frukt och grönsaker etc. Med detta blir det ofta si och så och det är som det är! Lyssnar på en app med författaren och psykologen Patricia Tudor Sandahl och hennes dotter Rebecca, som är präst i svenska kyrkan. Det handlar om Julen och julevangeliet. Rebecca läser evangeliet och sedan börjar deras samtal. Det första som berörs är barnet. Det lilla värnlösa barnet, som för att överleva måste tas om hand för att växa och utvecklas. Det behöver omvårdnad, omsorg men framförallt kärlek. Ett litet barn väcker något inom oss, en vilja att skydda att ta hand om, är det det som Jesusbarnet vill påminna om? Hur vi tar hand om våra minsta, de som är värnlösa, utsatta...Rebecca berättar om när hon fick sin son, som pga för tidig födsel fick plats i hennes händer, och hur hon upplevde att det var något gudomligt som vilade där... Patricia talar om ängeln som för de förbluffade herdarna visar sig och berättar vad som skett...och hur hon själv ibland mitt i vardagen har upplevt att något plötsligt sker som ställer tillvaron på ända på ett oväntat sätt...hon citerar Hjalmar Gullberg "..då sitter vid vår sida en Gud förklädd.." Evangeliet slutar med att Maria begrundar allt som skett i sitt hjärta. Att begrunda är ett ord som vi kanske inte använder så ofta. Men det betyder ju att stanna upp i tillvaron; att sätta sig ner och fundera på vad som händer och vad som hänt. Mycket viktigt tycker jag i vår tid med allt som omger oss och kräver vår uppmärksamhet. Patricia och hennes dotter har också talat in ytterligare tre delar som är väl värda att lyssna till, "Kärleken", "Livet" och "Döden". Allt finns på SR1 play. Nu stundar snart vår nyårskväll här i vårt lilla franska hus. Brasan brinner, på bordet står mina älsklingsblommor och i kylen ligger champagnen. Vi ska äta sole meunière som vi köpt på Picard och till efterrätt en liten kaka med rom som vår favvobagare bakat. Om vi kan hålla oss vakna ska vi lyssna på P1 och "Das alte Jahr vergangen ist" av Bach, Tegners dikt "Det eviga" och alla kyrkklockor som ringer in vårt nya år 2022... ser bilden av den gamle som går ut genom dörren och den lille som går in...Gott Nytt År till alla❤️🔔🇫🇷🇸🇪

BlogThis!Dela på XDela på FacebookDela på Pinterest

"Var hälsad sköna morgonstund..."

Igår sjöng jag i julottan för första gången sedan pandemin började. Vägen till kyrkan var upplyst av den gnistrande snön som fallit under natten. Himlen kolsvart med stjärnor som tindrade ävensom stjärnorna i fönstren. Det var kallt, tyst...I kyrkan lyste alla ljusen och som vanligt fick jag en liten "tupp i halsen" när församlingen stämde in i "Var hälsad sköna morgonstund". Kanske är julottan den finaste julstunden...med vår "eviga längtan om ljus och frid". Sedan följer juldagen då man hasar runt i tofflor och morgonrock...i alla fall är jag uppväxt så! Man fick göra precis som man ville! Och för mig blev det att läsa i julklappsboken och så även detta år! Pandemin fortsätter men det verkar som många har lagt av att bry sig... trots uppmaning om munskydd på allmänna färdmedel, är det ett fåtal som bär dessa och i varuhusen och på gatorna är trängseln som vanligt. Många affärer har dock ånyo skapat speciella in- och utgångar och handsprit finns för det mesta tillgängligt. Vi har haft sjuka i familjen, men det har varit influensan, som verkar ha tagit ett stadigt grepp. Själv har jag gått på sparlåga några veckor, men aldrig varit riktigt sjuk. Hur trist det än är måste man i alla fall vara försiktig...i alla fall om man tillhör den sköra gruppen...(dock tre sprutor!) Hursomhelst på julafton satte min lilla Elin på mig Harry Potters trollhatt, som talade om vilken trollgrupp jag ska tillhöra, så nu utgår jag ifrån att jag fått lite magiska egenskaper att använda vid lämpligt tillfälle!! Och så har jag tänkt att nästa år ska jag leta efter något positivt varje dag i tidningen! Inte alltid så lätt...men viktigt för att hålla tron och hoppet levande! God fortsättning☃️🤶

"And just like that..."

Nu kommer "Sex and the Citys" flickor tillbaka...ja, inte Samantha förstås. Henne har man skrivit ur serien (pga något bråk) och hon bor nu (i serien) i London. Synd tycker jag! Hon var en av de färgstarkaste med sin yviga sexualitet och shoppingglädje!! Jag älskade "Sex and the City" när det begav sig! Jag hade precis gått i pension och tillbringade i stort sätt varje dag med några avsnitt av serien. Vissa avsnitt har stannat kvar i mitt minne som när Carrie stövlar iväg i högklackat och minkpäls mitt i nyårsnatten för att gå hem till sin vän Miranda som är ensam och ledsen. I snöslask går hon kvarter efter kvarter för ingen taxi finns i sikte, men till slut är hon framme och vännerna äter kinamat och dricker vin. För det är det som är tråden i serien. Kvinnors vänskap...att finnas till för varandra vad som än händer. Nu har jag sett två avsnitt av nya serien...Vänskapen lever fortfarande (även Samantha finns med på ett hörn) men nu är kvinnorna äldre, gråhårigare och livets allvar tränger sig brutalt på... Ska bli intressant att följa serien och se om det finns ett större djup och mognad bland allt glitter och glamour även om detta också behövs i dessa tider av restriktioner och inskräkningar. För pandemin är inte över. Nya varianter sprids och trots vaccinering insjuknar människor om än lindrigare. Underbart dock att man med covidpass kan gå på konserter och teater och inför man nu detta även på restauranger kanske julborden kan räddas. Tycker synd om alla restauratörer vars inkomst är så beroende av just denna tid. I dag på Lucia längtar jag efter snön, som så snabbt försvann här i Stockholm, men jag gläds åt alla ljusen, alla stjärnor som lyser i fönstren; och så har jag köpt en liten adventskalende också. Till mig själv! Man blir aldrig för gammal....

"Lux aeterna..."

Äntligen kan man gå på konserter! Avlyst är ännu inte pandemin, men av den märks nu inte så mycket i fyllda konsertsalar, teatrar eller restauranger. Den vackra Uppenbarelsekyrkan i Hägersten bjöd på Brahms Requiem i fullsatt kyrksal, detta fantastiskt vackra körverk där mitt barnbarn Selma ingick bland koristerna. Brahms verk är ett verk mer för de levande än de döda och bygger på olika texter ur bibeln. Igår var jag i den likaledes vackra Markuskyrkan och lyssnade på Rutters Requiem, också vackert med den underbara solistarian "Pie Jesu". Allhelgonatid, med snart avskalade lövträd, med våta höstlöv under fötterna och mörknande dagar. Vi minns våra döda, tänder ljus och för en stund stillnar vi i tankarna att allt är förgängligt. I måndags ramlade jag, ja, jag fullkomligt stöp i backen med pannan i kullerstenarna. Hade varit på utflykt med mitt barnbarn Esther och var på hemväg för att ta båten vid Gröna Lund. Såg inte var jag satte fötterna och så låg jag där plötsligt på marken. Blev dock så väl omhändertagen av vakter och en sjuksköterska, så allt slutade väl, en praktfull blåtira blev resultatet, men det kunde ha gott mycket värre. Vad lära av detta? Jo, att alltid ha koll på hur man går förstås, och inse att balansen inte är vad den har varit... Men ska man alltid titta ner?! Minns när vi vandrade i en ravin på Kreta och jag hela tiden tittade ner i marken för att navigera rätt mellan alla stenar och ojämnheter. Plötsligt hörde jag en röst bakom mig..."Glöm inte att titta upp också"! Givetvis gjorde jag det och där mötte mig en fantastisk syn av grönskade bergssidor, blommande buskar och små vattenkaskader, allt vilande i den blå himmelsranden högt ovanför mitt huvud! Dum fråga egentligen...man måste ha koll helt enkelt, bra skor, veta var man går och titta upp!!! I dag är det min tur att sjunga i en konsert, en blandning av olika requiem av olika tonsättare. Så underbart att äntligen få sjunga tillsammans och förhoppningsvis sprida lite "lux aeterna" (det eviga ljuset) i detta höstmörker.

Tankar inför hösten.....

Jag vaknar och i rummet mellan dröm och verklighet ligger jag i min säng i vårt franska hus. I dag äter jag frukost inne i byn tänker jag; går upp, öppnar dörren mot vingården och den svala luften kommer emot mig. Så sköna är morgnarna innan solen får grepp om dagen med sin intensiva värme, ävensom kvällarna med sin ljumhet då man kan sitta ute hur länge som helst utan att frysa. Jag tar bilen in till byn, går den lilla vägen utanför centrum, förbi småskolan som har sommarlov och under valvet upp mot Mairetorget. Här har det redan bildats en kö med maskburna människor utanför byns bästa bageri.

På le Repos, min lilla restaurang, ser jag att det är Daniel som jobbar idag. Denna charmerande man i dryga 60 årsåldern som arbetar här varje sommar med sin fru, som tillsammans med ägarinnan Coraline står i köket och ansvarar för den goda maten. Han har ett ord för alla; skojar och skämtar med kvinnorna som myser av hans uppmärksamhet, så även jag förstås! Han serverar mig nypressad juice, cafe creme, croissant och frasig baguette med smör och idag jordgubbsmarmelad. Det smakar ljuvligt...Efteråt sällar jag mig till bagerikön, sätter på mig masken och inhandlar dagens bröd...

Jag slår upp ögonen och tittar ut på den gråmulna himlen. Bladen på björken utanför har börjat få en gul nyans och allt växande har stillnat. Sensommar...men än kan bli varma dagar och hösten är ändå ganska avlägsen. Jag räds den icke! Jag tycker om det lugn och den vila den ger och nu äntligen börjar livet långsamt återgå till det normala. ABF öppnar upp för vår franska kurs, Senioruniversitetet har en välfylld katalog och jag har redan anmält mig till några föreläsningar. Och inte minst!! i kväll börjar kören igen och vi får träffas i verkliga livet för första gången på ett och ett halvt år. Undrar hur det kommer att låta?!

Nästan 40 grader...vindstilla...poolen (vår lycka just nu) ger lite svalka men efter en stund måste man i igen. Det är bara skuggan som gäller. Här är inte tal om "the sunny side of the street..) vi flyttar stolarna efter den och fyller på med vattenflaskor i kylskåpet. Många tankar kring klimatet...värmeböljorna, bränderna, översvämningarna...Bränderna som rasar i Grekland närmar sig oroväckande Athen, (vi har hitills varit förskonade från bränder här) svåra översvämningar tidigare i Belgien, Tyskland, bekymrade forskare i TV rutan..också talibanernas framryckningar i Afganistan. Flyktingar som blir stoppade vid gränserna..vad kommer hända nu med alla kvinnor, flickor, när de skäggprydda fanatikerna tar makten..ingen frihet att studera, få leva och bestämma över sina liv, instängda bakom burkor och slöjor med män som dikterar deras livsvillkor. Jag blir galen när jag tänker på det och tackar Gud för att jag och mina flickor och kvinnliga vänner lever i ett fritt land. Det är säkert också svårt för många män...men det är på kvinnorna jag främst tänker. Ja detta är ju bara ett litet axplock av allt elände som finns i världen...det finns ju mycket bra också måste jag tänka. Alla som arbetar för det Goda på olika sätt. För våra barn måste vi kämpa och vara positiva trots allt, så försöker jag säga till mig själv. Hoppet och engagemanget får aldrig dö... Så här går tankarna där jag ligger på soffan under mullbärsträdet och tittar upp mot en klarblå himmel. Skyddad och priviligierad... Vi använder masker som vi tror ska skydda oss, både fysiskt och bildlikt. Osäkerheten kring dess värde tvistas det om. På marknaderna bär alla lydigt masker och jag tror inte jag skulle kunna beskriva en enda människas ansikte. Det enda som kan skilja är lite olika färger eller mönster. Annars är det som ett hav av ansiktslösa varelser som trängs runt marknadsstånden. Nu i hettan är det svårt att andas också så maskerna åker lite upp och ner på hakan och näsan och så fort man kommer ur trängseln åker den av förstås, på när du går in i brödbutiken och av när du går ut...det blir som en ritual. Jag tänker inte längre på det. Men på resturanger och cafeer får vi möta varandra omaskade som på gatan! Vilket underligt djur människan är. Så fantastisk och så korkad på samma gång. Så fruktansvärt farlig både för sig själv och andra och samtidigt ett under av empati, medmänsklighet och kärlek. Ja så här kan tankarna gå när värmen stiger och man inte orkar göra något som helst utom att tänka...

Uppbrott...

Det är alltid lika vemodigt...att skiljas är att dö en smula lär någon ha sagt och även om det kan vara överdrivet ligger det något i det. I dag vände familjen Agnes bilen mot norr och for ganska tidigt. Sval skön luft och vackert soldis i horisonten ledsagade. Alla barnen trötta och hopkrupna bland kuddar o gosedjur och bagagelucka och takbox lastade med vinkartonger, honungsburkar jämte tält och sovsäckar. Christer och jag stod på vårt vanliga ställe och vinkande, alldeles vid kanten av vinfältet; där vi kan följa bilen ända bort till sista kröken där bilen stannar till, armar viftar och sedan är den borta. För knappt en vecka sedan var det familjen Fredric som reste och nu Agnes...Intensiva härliga underbara dagar och nu står jag här i vårt utekök och diskar och gråter en skvätt...inte för att det inte är skönt också att nu få rå sin tid, att slippa vara fokuserad på alla andra, se till att trötta småbarnsföräldrar får koppla av lite,ja, ni vet...det här att vara mamma och mormor och farmor... men för att allt tycks gå så fort...ett i tanken oändligt antal dagar är nu plötsligt borta och här är så tyst och tomt och vart tog tiden vägen? Dock känner jag att det också ska bli skönt att vila och bara tänka på mig själv (oh möjligen min käre man!!)och i huvudet och kroppen finns minnen av skratt och kramar och och små pratstunder med var och en som så där plötsligt kan dyka upp och som jag försökt ta vara på. Värmen gör också att man inte orkar göra så mycket. Inte rätt tid egentligen att vara här och nu har semestrarna börjat i Europa så vår by är knökfull med semesterfirare och restaurangerna gör goda affärer. Dem väl unnt! Min favorit på Mairetorget var tvingad att ha stängt i 7 månader...och inte bara den utan många andra också. Flera affärer har försvunnit, en del pga pensionnering men också flera för att det inte klarade sig längre ekonomiskt. Men nya har tillkommit, så det finns optimism i luften, känns också mer avspänt och hoppfullt än förra året vi var här. Fortfarande gäller mask på marknader och i affärer, men på gatorna behöver man det inte. De franska kindpussarna ser man sällan...man håller fortfarande avstånd och hälsar med armbågar eller en liten vinkning. Det kommer att ta tid innan livet återgår till det normala...smittan sprider sig fortfarande och många har inte/ eller vill inte vaccinera sig av flera anledningar. Fr.o.m i morgon måste man visa upp vaccinpass för att få gå på restauranger och cafeer och det väcker mycket ont blod här...höga böter lär det också bli för restaurangägare som vägrar följa reglerna och jag hörde om en restaurang som t.o.m stänger på trots. Ja, vad är rätt och vad är fel...många frågor och svar, men själv är jag nöjd med mina två sprutor och ser fram emot hösten med tillförsikt. Njuter av sommaren även om jag har svårt ibland med värmen (speciellt när den går över 35 grader) men förutom sedvanlig rosé!! tar jag varje dag vätskeersättning och dricker mycket vatten! Enligt min gode vän doktorn känner man inte törst lika lätt när man blir äldre så ett gott råd är att ha en karaff vatten stående så att du tar ett glas varje gång du ser den!

I dag besökte jag den lilla bokhandeln i byn Aups (marknadsdag) och hittade en underbar popupbok om blommor och en fin gästbok.

Gästbok på franska heter "livre d'or", guldbok...och det är ju det den blir när familj och vänner skriver i den om sina upplevelser! Älskar att gå i bokhandeln, speciellt i en sådan här liten med smala trappor upp till små rum där böckerna trängs på hyllorna och jag önskar, verkligen önskar, att jag talade och läste franska flytande och förstod allt!! och kunde ta del av alla äventyr och berättelser som döljer sig mellan pärmarna!

Hundlokan...ödestugans sista tyllgardin...

Nu står sommaren i sin prakt. Här i Edsåsdalen, där vi varit i en vecka, slår fler och fler blommor ut och ängarna lyser i alla färger. Asfaltblomma som jag är, kan jag inte namnen på alla de blommor jag ser, men i min sommarbukett kompletterar de varandra från enklaste grässtrå till prästkrage och rödklöver.

Och så har vi hundlokan eller hundkexet som den också heter med sina spetsliknande blomställningar som breder ut sig i stora mattor, höga och skira.

Harry Martinsson kallar dem i sin dikt "Multnande stuga"... ödetorpets sista gardiner... och nyss läste jag en dikt av Stig Sjödin som jag återger här. "Nu har alla vägar brodyr och spetsar ty hundlokan blommar oemotståndlig, ciselörer granulatörer och knypplare visar här upp sin konst Det är bara för ögat att dricka denna syn som så slösande berättar om det okonstlade och enkla..."

Jag far till Oxford...

Så får Laura äntligen sin Robbie och Hathaway ska nu "ensam" klara skivan på Oxfordshire polisdistrikt! Ja den käre Lewis vågar slutligen satsa på kärleken så nu kan jag lugnt sova! I nio säsonger har jag följt "Lewis" på SVT play och mer och mer tyckt om denne lite halvtröga kommisarie och hans inspektör Hathaway, en lång pojkaktig f.d akademiker som strör lärda citat omkring sig och munhuggs med sin "Sir". Vad är det som gör att jag älskar dessa engelska serier? Miljön är viktig! Här är det Oxford som gäller med sina olika college, där vaktmästaren sitter i ingången och har koll på studenter och lärare (professorer) som hastar iväg med sina slängkappor! På ån Isis (än avstickare från Thamsen)som går genom staden far kanoter fram med ivrigt paddlande studenter och vid å kanten kan våra poliser slå sig ner med sin pint efter väl förrättat verk och diskutera och begrunda brotten ur olika synvinklar och aspekter.

Brotten är av olika karaktär och rymmer allt av mänskliga tillkortakommanden och det är inte klokt så mycket som kan ske inom dessa slottsliknande lärosäten med bokklädda salar och laboratorier. Så har vi då den mildögda och ljuva Laura! Rättsläkaren som alltid finns där och ofta tillhandahåller viktig information om offret men också har tid att kasta varma blickar på vår kommisarie som gör detsamma! Hon är defenitivt ingen dununge, snarare lite moderlig och förstår att handskas försiktigt med kommisarien som fortfarande sörjer sin avlidna hustru.

När de äntligen efter 100 avsnitt!!, som det känns, kysser varandra börjar jag nästan gråta! Jag var på vippen att ge upp om min lite trögflirtade kommisarie, men jag vet att Hathaway också pressade på lite med sina kommentarer då och då! Förresten önskar jag att han också skulle hitta någon att sitta med vid åkanten! Tja, nu får jag säga farväl för denna gång till mina Oxfordvänner och trösta mig med en helt annan kommisarie, nämligen "Kommisarie Montalbano" från staden Vigàta i Italien. Något helt annat!!! Testa! (Finns på Netflix)Ciao!

Pingst, hänryckningens tid....

Så sa alltid min mamma när pingsthelgen stundade och uttrycket härrör från en dikt "Nattvardsbarnen" av Esaias Tegner. Pingsten är också kyrkans födelsedag för nu drabbades lärjungarna av helig ande och började förkunna om Jesus ute bland människorna på ett sätt (bla tungomålstalande) som inte skett tidigare. I Frankrike är annandag pingst fortfarande helgdag men den togs bort i Sverige 2004 till förmån för nationaldagen. Själv njuter jag som många andra av denna ljuvliga tid med doft från häggen som kommer emot mig när jag öppnar balkongdörren; gula maskrosor lyser soligt, blå förgätmigej, små klungor av ihärdiga vitsippor...min trädgård är oklippt och tillåter alla möjliga växter att ta plats... Jag vet att vi måste klippa snart men jag håller emot. Tycker om det här lite ovårdade, och tänker att detta just nu passar mitt lite turbulenta sinne och säkert gillar bina det också! Fortfarande känna livet på sparlåga; pausknappen är intryckt även om mycket börjar ljusna. Som så många andra väntar jag på andra vaccinationssprutan och det börja öppnas upp både för kultur och idrott. Men något har förändrats, åtminstone för mig...jag känner mig avklippt på något vis. Har svårt att defeniera känslan, kraftlös, inspirationsfattig, avdomnad...Min son Fredric uttryckte att han känner sig 5 år äldre efter detta år av instängdhet, jobba hemma, undvika kontakter etc och denna så att säga påtvingade isolering har tagit åt sinnet. Så även för mig och det är ändå så att jag försökt leva så öppet och aktivt som möjligt ibland även till mina barns och vänners frustration. Jag kan inte klaga, absolut inte när man betänker hur det står till i världen, men visst har detta pandemiår kostat på inte bara ekonomiskt... En av alla böcker som jag läst under denna tid är "Morgonstjärnan" av Knausgård. Välskriven med en kuslig apokalyptisk stämning. En stor oväntad stjärna dyker upp på himlen och man följer dess påverkan på nio olika människor, alla i någon form av kris. Vad är verkligt/overkligt, var går gränsen mellan liv och död, det förklarliga/oförklarliga? Intressanta och existentiella frågor som vi inte kan undvika. Själv är jag övertygad om att det finns mycket som vi inte kan se, förstå med våra sinnen, utan livet rymmer så mycket mer av all livets magi som nu ockå uppenbarar sig i denna hänryckningens tid.

Än har inte vintern rasat ut....men snart!😘

Snart har vi varit en vecka i vårt fina Dalen. Vårvinter...kamp mellan vinter o vår...men vintern får snart ge sig!

Trots ett ymnigt snöfall så smälter det snabbt när solen tittar fram o värmer.För snart tre veckor sedan fick vi vår första spruta så nu ska vi ha ett relativt gott skydd mot covid, åtminstone ska vi inte bli så sjuka om vi ändå drabbas. Men det finns fullt av olyckskorpar, eller s.k realister... tredje vågen, mutationer, detta kommer vara lääänge...Men vad är då vaccinet till för? Jo, visserligen ska det skydda (men tänk på biverkningar) och du måste i alla fall undvika att umgås med obekanta, undvika affärer, restauranger, tvätta händerna, bära munskydd och äta inne med vänner är inte att rekommendera. Väldigt många har åsikter och tror sig veta vad som gäller och jag anses nog som väldigt obstinat och oförsiktig. Du verkar ju inte bry dig sa en väninna, som säger sig stå med fötterna stadigt på jorden i denna fråga. Jo jag bryr mig men kanske inte på samma sätt. Jag har full respekt för denna pandemi och det är djupt sorgligt med alla som dör av den men samtidigt känner jag att jag måste leva så gott och öppet jag kan för att inte vissna inombords. Vi har levt så jag och Christer. Som tur är har vi i stort sätt samma förhållningssätt vilket underlättar. Christer bromsar ibland, men vi har rört oss ute mycket, träffat vänner och barnbarn när de varit friska och vi har för det mesta försökt hålla avstånd och låtit bli att kramas...I går hade vi zoommöte med kören. Vet inte riktigt vad jag känner inför det. Roligt att se mina sångarvänner men jag känner mig bråkig där, ifrågasättande, varför kan vi inte sjunga ute snart? frågar jag t.ex Varför får man vara 500 personer på Ikea men bara 8 st i en kyrka även om kyrkan är en katedral? Det finns alltid någon som har svar...Jag känner mig som en gnällig barnunge som stampar i golvet och skriker Jag vill inte!! De flesta verkar vara så förståndiga och lugna och måste undra över vem jag kan vara som dessutom snart nårmar mig 80 årsstrecket med stormsteg. Gamla människan som dessutom är i en riskgrupp borde väl vara mer sansad och inse allvaret i situationen. Jaja...jag ska hålla mig lugn och inte opponera mig, jag mår inte bra av det heller, känner mig bara jobbig. I alla fall tänker jag föreslå en sångträff hos mig när solen är varm och vi kan sitta ute... när vintern rasat och sköna maj gjort sitt intåg. Kyrkan behöver inte vara inblandad så hoppas även Anna, vår gulliga körledare, kan komma då så att säga off the record! Och vår kyrka som ju har varit så försiktig får nu hålla stängt eftersom halva personalen insjuknat...ja det är en lurig fan det här viruset, ingen går säker, så jag får passa mig och sluta med att vara så kaxig. Min mamma sa att jag var jobbig som barn...och det har tydligen inte ändrat sig så särskilt mycket under åren som det verkar! Men nog nu! Jag är en inbiten optimist och ser nu fram mot spruta två, stundande vår och sommar och som sagt förhoppningsvis en sångträff med hugade sångarvänner!

p.s. Just nu messar en väninna att restriktionerna för vaccinerade lättar bl.a får man träffas inomhus! HÄRLIGT💕☃️

Vår fru och våfflor

Säkert år ni någon våffla i veckan! 25 mars är ju Maria Bebådelsedag, dagen då ärkeängeln Gabriel kom till Maria och talade om för henne att hon skulle föda Jesusbarnet, och ända till 1953 var det en röd dag i vår almanacka. Den kallas också Vårfrudagen och har firats inom kristenheten sedan 600-talet. Man tror att ett uttalsfel skapade ordet våffeldagen och därmed utvecklades också traditionen att äta våfflor. I Frankrike äter man gauffre, en mer rektangulär och tjockare våffla, och som vi, gärna med sylt och grädde.

Vårt grannland Norge äter våfflor nästan alla årstider, och helst då med en skiva mesost! Faktiskt ganska gott!

Det finns många vackra målningar och bilder på Marias bebådelse och en av de vackraste i mitt tycke är den av Fra Angelico, en freskmålning i klostret San Marco i Florens

Titta också på skulpturen av den glada ängeln, gjord på 1200-talet och som står bredvid Maria vid porten till en stor kyrka i Reims Frankrike. Här kan man tala om ett glatt budskap!