Det regnar...snön förvandlas till livsfarlig is på trappan och på trottoarerna. Christer häller salt på trappan och när jag går ut genom grinden försöker jag hålla mig till de frusna grästuvorna... Man får verkligen se upp! Ser bilder som en vän skickat från ett soligt Cotignac. Det är vinter där med, jag vet, och det kan bli riktigt kallt, speciellt på nätter och morgnar, men när solen skiner, värmer den skönt och luften är hög.
Samtidigt är det fridsamt med dessa grå regndisiga dagar. Kravlösa, soffliggartillåtet;för oss som har öppen spis, brasdoft och ljus på bordet. Pandemin fortskrider, men nu är det väl inte så länge till innan restriktionerna släpper och man slutar kalla covid en samhällsfarlig sjukdom. På tiden tycker jag och många med mig. Var och varannan är sjuk, relativt lindrigt som tur är, och själv tror jag att jag har haft det även om jag inte testats här i Sverige. Vad gör jag dessa dagar, dessa oxveckor som det också kallas. Ser på serier, läser och försöker träffa barnbarnen när de inte har magsjuka och hostar. Vi får inte sjunga tillsammans i kören utan övningarna ska ske via datorn...inte roligt givetvis, men i mitten på februari hoppas man att allt ska återgå till det "normala"...Gud vet...Det är verkligen inget synd om mig vill jag tydligt säga, men det är trist, och när min egen förkylning inte riktigt vill släppa taget är det lätt att bli missmodig. Går in i mitt fotoalbum och tittar på våra bilder från vår vistelse nyligen i vårt paradis. Där ligger det vårt lilla hus, vår tomt med nyplanterad lavendel omgiven av vinstockarna som om någon månad ska gå i knopp...även här i vår trädgård i Enskede slumrar knoppar på träd och i jorden och ljuset återkommer mer och mer. Snart tar vi ner ljusslingan runt furstutrappan och runt pergolan för visst börjar väl våren lite i februari!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar