"Vår bästa tid är nu..."

  I natt drömde jag om kören. Som de flesta av mina vänner vet får jag och många med mig inte vara med i vår kör i höst pga rådande omständigheter...Det har varit för mig en svår omställning mentalt, jag har bearbetat min sorg på olika sätt och har nu uppnått en slag acceptans. Vad kan jag annat göra egentligen? Nåväl, i drömmen kommer jag till körens replokal som inte är kyrkan utan en slags samlingslokal med uppställda stolar och bord. Ingen hälsar på mig fast jag söker kontakt. Den ende som noterar mig är vår körledare David som tar med mig till ett rum för att leta efter aktuella noter. Han river och plockar med en massa papper men hittar ingenting så vi går tillbaka till replokalen. Där sitter nu alla som i en ring, men jag hör ingen sång. Det är kallt i rummet, alla fönstren är öppna. En av sopranerna uppmärksammar mig dock men jag minns inte vad hon säger...jag är som persona non grata...Ja, sedan vaknar jag och vad drömmen förmedlar är ju tydligt och behöver inte beskrivas. Jag har inte sjungit sedan i mars kan man säga, kanske några gånger men det känns som jag tappat min stämma. Men en gång i somras när jag ensam var på väg att handla och satt i bilen började jag sjunga "Vår bästa tid är nu" av någon underlig anledning. Den bara kom för mig helt plötsligt och jag riktigt skrålade i bilen. Prövade lite olika tonarter från bas till högsta sopran! Måste ha låtit gräsligt men who cared! Men sången tog ett hastigt slut...plötsligt var det bilkö och långsamt passerade jag en motorcykelolycka, hjälmen låg utslängd i diket och ambulans och polisbil stod och skymde lite en havererad motorcykel. Vet ej vad som hände med föraren...om han klarade sig eller inte...men det här med sången och just den sången gjorde att jag fick som dåligt samvete...här sitter jag och sjunger om vår bästa tid och samtidigt händer en olycka som kanhända förstörde en människas liv. Tänker på texten i den här sången...att ta tillvara nuet...vad vet vi om morgondagen, att inte gräma sig över gårdagen...lev och älska nu...här är min stund...Jag hoppas det gick bra för den där motorcyklisten att han får en chans till och att jag snart får sitta i den där ringen igen med mina sångarvänner!

En bild kan säga mer än ord...

Det är märkligt...nu när vi bestämt när vi ska åka hem, köpt biljetter, då intensifieras min närvaro här... denna vecka ska jag Njuta med stor N tänker jag...inga sorgsna tankar eller funderingar, inget gnäll att det är för mycket folk eller för varmt eller för mycket masker... utan bara vara lycklig över att jag får vara här, att jag är så priviligerad att jag kan svalka mig i egen pool, ligga och slappa under ett parasoll med en bok eller äta god långlunch med min käre man. Så denna blogg blir en hyllning till Livet i bilder!

Åldrandet förändrar....

Ensam en stund...Christer har åkt in till Brignoles för att försöka fixa vår fasta internetuppkoppling som inte fungerar. Frustrerande efter som vi betalar en del varje månad för detta. Turligt nog kan jag använda mig av min Iphone så jag kan publicera min blogg. Vi har nu bokat hembiljetter och om drygt en vecka reser vi till Sverige. Det känns bra. Normalt brukar vi alltid åka hem i början av augusti och nu förstår jag varför!! Europa har semester nu och många invånare befinner sig här i vår by för att inte tala om nere vid havet på stränderna. Värmen gör också sitt till...men det är inte bara det...obligatoriska masker, en och en i butikerna...hela tiden denna skugga...detta sociala avståndstagande, vilket här inte är så lätt att hålla. Smittspridningen har ökat här, så även i Sverige hörde jag, och nu bland åldrarna 20-29...och det är inte konstigt att förstå, här ser man oftast unga som slarvar med mask och avstånd. De "äger" det oändliga livet...

Jag läser just nu en bok av Vigdis Hjort "Lärarinnans sång". Bokens huvudperson är föreläsare i dramatik på en Konsthögskola och tackar ja till att  medverka i ett konstprojekt om förhållandet mellan liv och arbete som en student startat med en grupp lärare. Han följer dem med videokamera privat och arbetsmässigt. Någon betraktar dig utifrån;  ditt liv, vad du gör, säger... Hur påverkar denna främmande blick synen på dig själv?vem är du och vågar du möta din verkliga spegelbild... Intressanta tankar...

Tänker lite på mig själv just nu, hur livet förändras på olika sätt. Mycket handlar om Coronan  och de restriktioner som följer med den och hur det påverkar mig men också synen som andra får på mig. Tänker på när vi skulle ta farväl av ett barnbarn som skulle resa hem. Alla kramades men när jag ville krama sa de nej, det fick bli en armbåge och en luftkram. Jag tillhör nu en grupp som ska skyddas, välment det vet jag, men likaväl blir jag exkluderad. Samma gäller min kör där jag inte får medverka i höst och säkerligen annat där jag utesluts pga min ålder. Hur påverkar då detta min syn på mig själv? Jag som alltid har bestämt över mitt eget liv, vad jag vill göra och kan.  Sakta börjar jag se vad andra får mig att se...jag börjar bli äldre, är äldre... du måste vara försiktig, inte stå på stegar, skaffa städhjälp, inte köra vespan...det dröjer väl inte alltför länge innan man ifrågasätter om jag skall köra bil ...Jag har sett hur flera vänner, 80 plus visserligen, börjar tappa stinget, blir lite som man förväntar sig att man ska bli när man blir just äldre. En sångarkollega uttryckte det så här när alla restriktioner kom,"" det är första gången jag känner mig "gammal".  Så kändes det för mig också... Jag är fortfarande frisk vad jag vet, kapabel och inser mycket väl mina begränsningar som mitt åldrande sätter, men jag vägrar acceptera att kategoriseras och inlemmas i ett ålderstänkande hur välment och kärleksfullt det än är.