Smycka din tid! Gott Nytt År!

Vårt underbara Dalen...sitter och skriver och utanför fönstret lätt snöfall, vintervita fjäll och så tyst att jag nästan hör mitt hjärta dunka. Jag har julpyntat lite, fyllt nya ljus i stakarna och som vanligt blir jag alltid tankfull så här sista dagen på året. Lite vemodig också...livet går så fort säger vi ofta...snart är det sommar igen...snart är det jul igen...kanske beror det på att man själv ser horisonten därborta. Livets ändlighet gör sig påmint. Köpte en bok innan vi åkte hit. "Lita på att det ljusnar" skriven av Tomas Sjödin, en pastor boende i Säve utanför Göteborg. Han har under många år skrivit krönikor i Göteborgsposten och jag har läst många böcker av honom. En klok, vidsynt man som också blivit en mycket uppskattad programvärd i Radions Sommar och Vinter program. Han skriver bla i krönikan "Vad fort det går" om hur lätt det är att skjuta upp saker och ting och hur viktigt det är att ta vara på nuet...ja, det är ju inget nytt! men så citerar han några rader ur Lotte Möllers bok "Trädgårdens natur"
och det mina kära vänner får bli mina sista ord till er 2019!
"För att bli lycklig med sin trädgård måste man ha försonats med allt levandes oundvikliga och ständiga förändring, med vissnandet och döden. I stället för att försöka få tiden att stanna gäller det att smycka dess flykt!"
Gott Nytt 2020<3

The times they are a changin...

Julaftons morgon...På CDn  "Jul, jul strålande jul"... Det är Anna-lena Löfgren som sjunger tillsammans med Artur Eriksson. I hela mitt liv har julen inletts med musik. Mamma steg upp, tände ljus ( på den tiden fanns det bara grammofon) och så spelade hon ett antal stenkakor bl.a "Det är jul här på Hawaii..." med Yngve Stoor, som hon gillade! Sedan serverades pepparkaka och den första skinkmackan. Så kom LP skivor och då inköptes Löfgrens Julskiva som vi sedan har spelat varje år.  När jag fick egen familj tog jag över traditionen och då blev det jag som gick upp, tände ljus och satte på musiken.  Sedan har barnen flyttat och bildat egna familjer men Agnes med familj har fortsatt komma hit kvällen innan julafton för att pynta och griljera skinkan; sovit över och så har vi tillsammans på morgonen lyssnat på de fina julsångerna och känt att nu är Julen här.
 I år är vi för första gången ensamma jag och Christer. Agnes har fått en liten son; hennes rum är fortfarande fyllt av alla saker som ännu inte funnit plats i vårt nyrenoverade hus och nu är tid att traditionen förs vidare,  nu i hennes eget hem. Allt har sin tid som Ordspråkboken säger... men en liten tår föll när jag hörde de första tonerna...
Det blir en grön jul i år. Ja det fanns ju ingen snö där Jesus föddes och ändå förknippar vi Julen med snö och kyla. Minns jular när jag gick till julottan för att sjunga och det gnistrade inte bara från himlens stjärnor utan också från de vintervita trädgårdarna.
Det doftar från spisen från den griljerade skinkan; jag har provsmakat mammas sill, mycket god och julklapparna ligger fint inslagna i julpåsen. Vi firar jul hos Agnes i år, det blir bra.
Som alltid tänker jag på min mamma! Hon älskade julen och de minnena var de bästa hon bar med sig från annars tuffa barnhemsår. Den här dikten ville hon att vi skulle läsa när tomten knackade på dörren!
Tomten säger;
Nu står jul vid snöig port
klappar på och myser
Kära barn släpp in mig fort
här står jag och fryser.
Se min korg är full och tung
båd åt gammal och åt ung, har jag gåvor rara,
får jag hos dig vara?
Alla:
Ja kom kära Jul
kära Jul!
GOD JUL<3<3

Tänd ett ljus...

Det dagas...vilket vackert ord egentligen. Visserligen ser det ut som det blir ytterligare en grå dag...men det kompenseras av ljus jag tänt på bordet och stjärnan i fönstret. Ofta på morgonen innan jag stiger upp knäpper jag händerna och ber till någon om en bra dag, både för mig själv och för nära och kära. När jag var liten bad vi ibland aftonbön jag och mamma... Gud som haver...barnatro som lever kvar i mig även om jag ofta tvivlar när jag öppnar tidningen eller ser på Rapport. Fast det har ju egentligen inte med Gud att göra. Det är ju vi människor som inte förmår göra det som vore bäst för oss alla; medmänsklighet, omtanke, rättvisa, tolerans... alla dessa honnörsord som vi strör omkring oss och som jag själv ibland är dålig på att manifestera. Som många andra har jag lätt att gå förbi, ignorera eller helt enkelt inte orka bry mig. Det ber jag också om,  att bli en bättre medmänniska helt enkelt.
Är lite tungsint förnärvarande...så kan det vara ibland. Jag har inget att klaga på, vi har flyttat hem till vår nyrenoverade villa; mycket att plocka med givetvis men redan börjar vårt hem ta form igen. Ett litet barnbarn har vi också fått. Elliot Lucien kom till världen den 13 november, så efterlängtad av systrarna Elsa Dolly, Elin och familjen.  I går när jag var på konsert med Agnes gospelkör satt jag med honom i famnen och såg in i hans blå ögon...den där blicken, som bara små bebisar har...en glimt av himlen. Efter en stund tog Agnes min hand och jag mindes hur min mamma ofta tog min hand när vi var i kyrkan och jag var rastlös och hade svårt att sitta still. Nu gjorde min dotter det. Tänker att så skulle vi göra oftare, ta varandras händer...det behövs inte alltid ord, en varm hand kan tala lika tydligt.

Kusin Hjalmar håller handen