Det dagas...vilket vackert ord egentligen. Visserligen ser det ut som det blir ytterligare en grå dag...men det kompenseras av ljus jag tänt på bordet och stjärnan i fönstret. Ofta på morgonen innan jag stiger upp knäpper jag händerna och ber till någon om en bra dag, både för mig själv och för nära och kära. När jag var liten bad vi ibland aftonbön jag och mamma... Gud som haver...barnatro som lever kvar i mig även om jag ofta tvivlar när jag öppnar tidningen eller ser på Rapport. Fast det har ju egentligen inte med Gud att göra. Det är ju vi människor som inte förmår göra det som vore bäst för oss alla; medmänsklighet, omtanke, rättvisa, tolerans... alla dessa honnörsord som vi strör omkring oss och som jag själv ibland är dålig på att manifestera. Som många andra har jag lätt att gå förbi, ignorera eller helt enkelt inte orka bry mig. Det ber jag också om, att bli en bättre medmänniska helt enkelt.
Är lite tungsint förnärvarande...så kan det vara ibland. Jag har inget att klaga på, vi har flyttat hem till vår nyrenoverade villa; mycket att plocka med givetvis men redan börjar vårt hem ta form igen. Ett litet barnbarn har vi också fått. Elliot Lucien kom till världen den 13 november, så efterlängtad av systrarna Elsa Dolly, Elin och familjen. I går när jag var på konsert med Agnes gospelkör satt jag med honom i famnen och såg in i hans blå ögon...den där blicken, som bara små bebisar har...en glimt av himlen. Efter en stund tog Agnes min hand och jag mindes hur min mamma ofta tog min hand när vi var i kyrkan och jag var rastlös och hade svårt att sitta still. Nu gjorde min dotter det. Tänker att så skulle vi göra oftare, ta varandras händer...det behövs inte alltid ord, en varm hand kan tala lika tydligt.
 |
| Kusin Hjalmar håller handen |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar