"Och solen har sin gång..."

Midsommaren är över...nu vänder dagen så sakteliga och kvällarna, som fortfarande är underbart ljusa,blir långsamt mörkare. Lätt att bli svårmodig men än är sommaren nyutsprungen och många dagar ligger framför oss av förhoppningsvis soliga sköna dagar och ljumma kvällar. Regn behövs dock i mängder för all växtlighet på åkrar och ängar, för träden och buskarna som börjar hänga moloket även i min lilla trädgård men här kan jag ändå trösta dem lite med min egen vattenkanna. Vi hade en härlig midsommar hos vänner i Tisarbaden; en midsommar med alla tillbehör; egenhändigt snickrad majstång med björklöv, blomsterplockning och kransbindning och vackert dukat bord till sillunchen.

Och sedan "små grodorna " och "Björnen sover"! Lilla goa Elliots skratt och glädje! Morgondopp i Tisaren bland näckrosor...havet är havet, men att bada i en insjö med dess speciella doft är underbart.

Sitter och skriver i min trädgård...småfåglarna samlas på kvistarna runt betongrabarberbladet för sitt morgondopp och fortfarande hör man koltrasten sjunga. Tyst i parken för tillfället men ofta är här barn som gungar eller spelar fotboll. Igår kom en regnskur och jag låg här i soffan under pergolan och läste om en bok, som jag läst flera gånger tidigare. Erich Maria Remarques "Himlen har inga favoriter". Det smattrade trivsamt på taket, jordig doft från marken och jag drogs återigen in i denna bok på det särskilda sätt som jag gjort varje gång jag läst den. Det finns en del böcker som på något sätt definierar ett själsligt tillstånd som grundar sig även inom en själv...En annan bok är "Den hemliga trädgården" som jag alltid återkommer till och även "Och solen har sin gång" av Hemingway, som ligger här på bordet...en gammal pocket, lite gulnad med mitt gamla telefonnummer inskrivet med blyerts.

Ett nytt decenium har börjat...

Sol och regn...ett riktigt aprilväder men just nu skiner solen och himlen klarnar upp. Jag sitter omgiven av blommor, vackra kort och en häftig ballong som ser ut som vindruvor! På den största ballongen högst upp står det Grattis Margareta! 80 år...Ja det är sant...en märklig känsla att nu ha uppnått denna höga ålder...att jag är 80...märkligt! Min familj bjöd mig på en fantastisk FEST, underbara vänner gav mig vackra blommor, sjöng och spelade, höll fina tal,"dränkte" mig i champagneflaskor och fina viner, skickade sms och mejl...mina underbara barn höll tal och fick med sig alla övriga i min stora härliga brokiga familj på en nyskriven sång som även gästerna deltog i! Och sedan dansade vi, fortsatte dricka gott vin, dansade...💃🕺

Dagen började så bra med min man Christer i morgonrock och fluga!!, "Nu sjunger vi alla tillsammans" sade han plötsligt och slog ut med armen! Jag förstod direkt vad han menade; där "stod" mamma, pappa, min älskade farmor och några andra goda vänner...också sjöng de "Ja må hon leva..." Sedan var det körövning inför EKKs körresa till Montenegro i början av juni och det var så härligt att få sjunga våra vackra sånger, som jag nu nästan kan utantill! Blev "överraskad" av ånyo "Ja må hon leva..." och en fin blombukett av mina älskade körvänner.

Ja sedan hem sätta på sig finklänning och måla läpparna och ladda inför kvällen...Fylld av värme och kärlek från alla börjar nu mitt nya decenium och jag tänker LEVA och ta till mig av det livet bjuder så länge jag förmår och kan. Min brorson har förövrigt lovat bli min PT om krämporna blir för svåra! och Sofia finns ju alltid! Är väldigt medveten om hur bra jag har det, hur priviligerad jag är och jag är oändligt tacksam.🙏

^

...eviga längtan om ljus och frid...

Vinter utanför fönstret; snödrev som gör att fjällen bara anas i horisonten. Det är kallt på golvet i vårt hus men jag har tjocka yllestrumpor på fötterna och Christers tjocka jaktskjorta över tightsen. Vi ska avsluta det gamla året här och börja det nya på denna underbara plats där vi har upplevt så mycket i vårt gemensamma liv med varandra och med barnen. Goda vänner finns runt omkring om man vill umgås och hela fjällvärldens fantastiska natur med olika utmaningar. Åka skidor gör vi inte så gärna längre...men promenera och åka spark och göra utflykter med bilen...men framförallt koppla av med böcker och brasa och något gott på tallriken och i glasen. Julhelgen är den finaste helgen tycker jag. I år började jag redan vid första Advent att pynta lite. Kände att jag ville dra ut lite på dagarna...varje dag dök någon liten tomte eller ängel upp i huset och redan vid Lucia köpte vi granen, det som vi annars alltid förr har köpt dagen innan julafton. Mycket julmusik också eftersom vi sjöng och hade julkonsert med kören...EKKs sista julkonsert...vemodigt förstås...och den vanliga stressen inför julklappar som ändå, som alltid, löste sig till det bästa. Julafton med underbara familjen som i år handlade, lagade, dukade och fixade allt för att vi skulle behöva göra så lite som möjligt och som dessutom dagen efter kom och städade. Kärlek och gemenskap. Och allt detta för att under några dagar kunna ta till sig julens egentliga budskap om fred och frid på jorden. En evig längtan som verkar vara omöjlig att uppnå med krigets fasor, naturens uppror och all förföljelse av oliktänkande människor. Lätt att tappa modet, att inte se att det finns ljus också i mörkret...tur att längtan är evig! Det är trots allt hoppfullt. Gott slut på 2022😊

Fin helg med dop, dans o musik❤️

En intensiv helg med dop, dans och konsert! Dopet skedde i vår vackra Enskede kyrka och äntligen fick Elin Lykke och Elliot Lucien döpas med kyrkoherden som präst och med vacker sång av Selma, Caroline och mamma Agnes. Efteråt bjöds på 'gofika' hemma hos oss för släkt och vänner alltmeden den första snön dalade ner över trädgården! På kvällen var det dansuppvisning i Ericssonhallen med Esthers dansskola och jag minns hur mamma och jag varje första Advent satt här i den vackra kupolrunda kyrkan och lyssnade till Cesar Franks Panis Angelicus, som spelades från de två motstående läktarna. Ofta tog mamma min hand i sin för att stilla mina ibland rastlösa ben. På söndagen var det dags för konsert med Selmas kör A Cappella i nästa vackra kyrka, Uppenbarelsekyrkan! Jag älskar de höga glasfönstren i koret med sina olika färgermönster och rymden i kyrkorummet och denna gång fick vi även njuta av den fantastiska orgeln, som är nyrenoverad. Kören framförde Duruflés Requiem från läktaren till orgespel av organisten Carl Adam Landström, en verklig virituos, som också framförde ett verk av Messiaen. För drygt 14 år sedan sjöng jag också detta Requiem, vackert och svårt, men sjöng vi verkligen så här fint!?

Liten vårresumé...

Pandemin är över...räknas inte längre som en samhällsfarlig sjukdom, men fortfarande insjuknar många i covid dock i lindrigare former. Själva drabbades både Christer och jag i början av april, Christer dagen innan vi skulle fara med Esther till Rom på hennes 13 års resa (som nu blev 14 års!!) och när vi kom hem hade även jag insjuknat. Tappade smaken, hostade och det tog drygt en månad innan både Christer och jag kände oss ok igen. Så bröt kriget i Ukraina ut, 24 februari...detta förfärliga, hemska krig som Ryssland startat och som orsakar ett enormt lidande; detta innebar att Sverige tillsammans med Finland nu ansöker om medlemsskap i Nato och vår nytillträdde första kvinnliga statsminister Magdalena Andersson kastats in i hetluften. Två Frankkrikeresor blev det också den första mycket jobbrelaterad med pool och el i Azenas och sedan även en fin resa till cinque terre på en vecka; härligt väder, fina byar och upplevelser! Förutom allt detta barnbarn med dans och sånguppträdanden, konserter och bubbel och umgänge med vänner! Ävensom en härlig körresa till Järvsö med avslutande Förklädd Gud i ett fullsatt Årsta kyrka. Och nu, om några dagar. efter tre år äntligen resan till Svalbard! Ska bli så spännande och vi har inhandlat både regnbyxor och sjösjuketabletter bara nu covidtestet, som vi måste ta för att få stiga på båten i Longebyen, är negativt...Eftersom flera insjuknade efter konserten i Årsta har jag tagit ett test hemma som var negativt så jag känner mig ganska lugn. I morgon ska vi fira Signe 18 år och jag tänker hålla lite avstånd. Inga kramar och pussar! Jag önskar nu FRED, FRED och att alla mina nära och kära ska få en fin sommar och att Christer och jag ska få uppleva en givande och innehållsrik Svalbardresa!

Uppbrott...

Det är alltid lika vemodigt...att skiljas är att dö en smula lär någon ha sagt och även om det kan vara överdrivet ligger det något i det. I dag vände familjen Agnes bilen mot norr och for ganska tidigt. Sval skön luft och vackert soldis i horisonten ledsagade. Alla barnen trötta och hopkrupna bland kuddar o gosedjur och bagagelucka och takbox lastade med vinkartonger, honungsburkar jämte tält och sovsäckar. Christer och jag stod på vårt vanliga ställe och vinkande, alldeles vid kanten av vinfältet; där vi kan följa bilen ända bort till sista kröken där bilen stannar till, armar viftar och sedan är den borta. För knappt en vecka sedan var det familjen Fredric som reste och nu Agnes...Intensiva härliga underbara dagar och nu står jag här i vårt utekök och diskar och gråter en skvätt...inte för att det inte är skönt också att nu få rå sin tid, att slippa vara fokuserad på alla andra, se till att trötta småbarnsföräldrar får koppla av lite,ja, ni vet...det här att vara mamma och mormor och farmor... men för att allt tycks gå så fort...ett i tanken oändligt antal dagar är nu plötsligt borta och här är så tyst och tomt och vart tog tiden vägen? Dock känner jag att det också ska bli skönt att vila och bara tänka på mig själv (oh möjligen min käre man!!)och i huvudet och kroppen finns minnen av skratt och kramar och och små pratstunder med var och en som så där plötsligt kan dyka upp och som jag försökt ta vara på. Värmen gör också att man inte orkar göra så mycket. Inte rätt tid egentligen att vara här och nu har semestrarna börjat i Europa så vår by är knökfull med semesterfirare och restaurangerna gör goda affärer. Dem väl unnt! Min favorit på Mairetorget var tvingad att ha stängt i 7 månader...och inte bara den utan många andra också. Flera affärer har försvunnit, en del pga pensionnering men också flera för att det inte klarade sig längre ekonomiskt. Men nya har tillkommit, så det finns optimism i luften, känns också mer avspänt och hoppfullt än förra året vi var här. Fortfarande gäller mask på marknader och i affärer, men på gatorna behöver man det inte. De franska kindpussarna ser man sällan...man håller fortfarande avstånd och hälsar med armbågar eller en liten vinkning. Det kommer att ta tid innan livet återgår till det normala...smittan sprider sig fortfarande och många har inte/ eller vill inte vaccinera sig av flera anledningar. Fr.o.m i morgon måste man visa upp vaccinpass för att få gå på restauranger och cafeer och det väcker mycket ont blod här...höga böter lär det också bli för restaurangägare som vägrar följa reglerna och jag hörde om en restaurang som t.o.m stänger på trots. Ja, vad är rätt och vad är fel...många frågor och svar, men själv är jag nöjd med mina två sprutor och ser fram emot hösten med tillförsikt. Njuter av sommaren även om jag har svårt ibland med värmen (speciellt när den går över 35 grader) men förutom sedvanlig rosé!! tar jag varje dag vätskeersättning och dricker mycket vatten! Enligt min gode vän doktorn känner man inte törst lika lätt när man blir äldre så ett gott råd är att ha en karaff vatten stående så att du tar ett glas varje gång du ser den!

I dag besökte jag den lilla bokhandeln i byn Aups (marknadsdag) och hittade en underbar popupbok om blommor och en fin gästbok.

Gästbok på franska heter "livre d'or", guldbok...och det är ju det den blir när familj och vänner skriver i den om sina upplevelser! Älskar att gå i bokhandeln, speciellt i en sådan här liten med smala trappor upp till små rum där böckerna trängs på hyllorna och jag önskar, verkligen önskar, att jag talade och läste franska flytande och förstod allt!! och kunde ta del av alla äventyr och berättelser som döljer sig mellan pärmarna!

Jag ser klarare....

Vintervackert...klarblå himmel, solglitter på snövallarna och kallt. Går barfota ut till vårt hängande fågelfröbord för att fylla på mat och trots den pyttekorta promenaden hinner fötterna bli iskalla. Till den lilla ekorren, som vi sett i flera dagar försöka ta sig upp till fågelbordet, ställer jag ut en bricka på trädgårdsbordet med frön; förhoppningsvis hinner han dit innan fåglarna...Ja, man är bliven en riktig pensionär... matar fåglar och harar! och det står väl inte länge på innan jag börjar baka bröd till dem också!!! Min älskade farmor gjorde det. En gång i veckan bakade hon längder som hon sedan smulade och lade ut på sitt fönsterbleck. Och hör och häpna! detta lärde sig fåglarna så varje vecka knackade de på fönstret för att påminna henne! Nej något brödbak för min del blir det inte! Någon måtta får det vara!

Läser i dagens DN att en fransk nunna på 117 år överlevt covid. Men var du inte rädd för att dö? frågade någon; Nej, svarade hon , jag är inte rädd för att dö...Ja, får man leva till 117 så kanske man inte är rädd längre varken för det ena eller andra. Denna grå hinna som lägger sig över allt och alla. Social distansering både fysiskt och psykiskt... jag som alla andra känner mig less och har viss förståelse för de proteströrelser som nu börjar växa fram i världen mot nedstängningar och begränsningar. Ena dagen är det så, nästa dag något annat...vaccinet verkar just nu långt borta åtminstone här i Sverige. Nu är det möjligen midsommar som gäller...och kan man ta Astra Zenicas vaccin? WHO säger en sak FHM en annan. Tycker ni jag gnäller? Jag gnäller inte, är bara frustrerad. Tänker på jobben som försvinner, hotande konkurser, ungdomar som begränsas i sin utbildning, kulturlivet som går på kryckor...listan kan göras lång... Vad gör jag då? (som verkligen inte ska klaga) Ja, först hemmagympa med Sofia i 20 minuter. Vi svänger med armar och ben och går strutsgång allt till Sofias glada tillrop, sedan kaffe och DN, som för det mesta inte gör mig gladare (undantag finns!) och sedan det vanliga hemstöket med att plocka upp eller ner i diskmaskinen, bädda etc. En promenad kanske?, en utflykt?(varför inte vackra Dalarö med middag på Tullkammaren?!)

Jag har många väninnor som går kilometervis så gott som varje dag...de försöker få med mig ibland, men jag är trögstartad... Träffar mina små barnbarn om de är friska, (kan inte hålla mig) och så förståd Netflix och SVTplay och boktraven är hög. Däremot har jag fortfarande så svårt att komma igång med den fortsatta rensningen efter vår renovering och jag skyndar förbi den stängda dörren till Agnes rum, som fortfarande är fylld av ouppackade lådor. I förrgår gjorde jag en gråstarrsoperation på vänster öga. Den gick bra och redan nu efter en dag ser jag mycket klarare. Håller för höger öga och nu ser jag allt så tydligt med skarpa konturer och när jag byter öga inser jag att jag måste operera det andra också!! I kväll har vi sångövning på Zoom. Vår körledare Anna värmer upp våra röster och sedan får två stämmor öva varannan gång. Allt är bättre än ingenting men oh vad jag saknar den fysiska närvaron, att få sjunga tillsammans, fika och prata IRL (nytt modernt ord för verklig samvaro!). Anmält mig till två föreläsningsserier på Senioruniversitetet, som börjar nu i mars; allt digitalt förstås och sedan finns ju konserter på Berwaldhallen play bl.a Det finns otroligt mycket att tillgå så att klaga på våra digitala möjligheter är inte rätt. MEN jag längtar efter att KRAMAS, äta middagar INOMHUS med min familj och mina vänner, och ha FEST med min älskade son Tobbe som i dagarna fyller 50. Här ett tips för oss "sköra" 70 plus😘 Vinterprogrammet 2020 på SRplay P1 med Patricia Tudor Sandahl. Stärkande, klokt och inspirerande om åldrandet och livet och med härlig musik!🎶

"Joie de vivre..."

Då och då tänker jag att nu har jag blivit smittad av corona. Särskilt tidigt på morgnarna när jag vaknar och det fortfarande är mörkt. Kroppen känns varm och musklerna ömma och det gör ont i halsen när jag sväljer. I morse var en sådan morgon och då kom artikeln för mig som jag läste häromdagen i DN, om vikten av att välja musik till sin begravning. Först såg jag framför mig hur "rymdmänniskor" stod runt mig och sedan hur jag plötsligt var på min egen begravning. Hur vill jag ha det tänkte jag nu. Kista eller urna? Jag har en släng av klaustrofobi så det får bli urna. Vita rosor och det fina kortet av mig där jag faktiskt ser riktigt vacker ut! Sedan ska alla vara svartklädda, eller åtminsonte sobert klädda. Begravning är sorg punkt och slut. Självklart levande musik. Mina tidigare två körledare, som blivit mina nära vänner, ska sjunga och spela och de får gärna välja själva något som de känner för, och min nuvarande körledare leda min kör där jag hoppas alla kan vara med. Det finns mycket vacker musik att välja på, men Ave verum corpus av Mozart är ett måste, Faures Cantique eventuellt eller Herren är min herde...Psalmer också, "Blott en dag" och "Var är den vän som överallt jag söker"... och gärna lite diktläsning. Jag vill ju tro att något fortsätter efter döden så begravningen ska ske i vår kyrka med präst. Efteråt vill jag ha god middag med genomgående champagne och nu har gästerna tagit av sig sina mörka kläder och sitter i finkläder. Vill man säga något vänligt eller ovänligt om mig får man göra det och musik som man vet jag har gillat och gillar ska spelas på skivspelaren! Jag önskar att alla ska känna tacksamhet och glädje över att de lever och tänka på att göra det bästa av sina dagar här på jorden; med andra ord "Joie de vivre"! Själv sitter jag uppe någonstans och iakktar det hela och hoppas kunna förmedla lite änglalik tröst😇 Christer väcker mig ur mina tankar; halsontet är borta och jag känner mig helt ok! Vi går upp för att ringa till vår lille Elliot som idag fyller 1 år! HURRA HURRA för denne underbare kille; "Livets glädje"💕 Just nu bör jag/vi undvika honom och alla andra kära; smittan sprider sig snabbt och nu har en ung familjemedlem drabbats (dock bra nu👍) och vi alla måste vara mycket försiktiga. Men ute får vi träffas, på ordentligt avstånd förstås, och en långpromenad med 1 åringen låter sig göras!

Höstreflektioner...

Så mörkt när jag vaknar på morgonen...hösten lyser genom fönstret med alla rödgula löv; fukt på trädgårsmöblerna trots att de står under pergolataket, doften från rabatterna av jord och multnande växter...halvligger i soffan, kaffe och ostsmörgås med marmelad och tidningen med sina föga uppmuntrande nyheter. "Jag känner mig deppig," sa sonen i telefon, "är trött på denna corona, på att inte kunna få umgås med er som jag vill, känna dessa begränsningar inför mina barn, vänner"...Ja, han är ju inte ensam precis. Visserligen har man nu öppnat upp för besök i äldreboendena (se tidigare blogg!!) och man pratar mindre om sköra 70+ (man är på väg att behandla oss som vuxna med samma restriktioner som andra och med eget omdöme...) dock ökar smittan i speciellt Stockholmstrakten även om Tegnell inte riktigt tror på en andra våg för Sveriges del.Jag hakar mig fast vid alla positiva besked, vägrar förlika mig med den domedagsstämning som vissa förmedlar...obstinat som min mamma alltid sa om mig! Nu har vi 70+, tack vare vår körledare, fått sjunga lite! Vi har träffats i kyrkan några gånger, givetvis coronasäkert, och jag tror vi alla som deltagit har njutit av att dels få träffas men också äntligen få sjunga tillsammans. Ringrostigt till en början men redan andra gången märktes skillnad. Får se hur länge detta får fortsätta...i dessa tider finns inget som är säkert längre och det är nog detta som är så tärande...

Det gäller att ta till vara på det som ger glädje och energi! Vi firade vår 40 åriga bröllopsdag på Gotland med dotter och barnbarn!

Så underbart att mer få lära känna och vara med denna underbara Elliot nu elva månader.

Go o gla för det mesta och han hängde med sovandes eller sittandes vid både lunch o middagsbord.

Gotland och Visby, denna pärla med sina gränder, där rosorna fortfarande klängde på de små husväggarna och Botaniska trädgården bjöd på fantastisk blomsterprakt!

Kunde ha stannat längre, boat in mig på vårt trevliga lägenhetshotell och tagit långa, stärkande promenader längs strandvägen och avslutat med ett glas på ljugarbänken utanför grekiska krogen Munken på Stortorget!

Här åt jag förresten den godaste friterade kalamarin jag ätit på länge, men så var kocken grek också! (kanske inte alltid en garant!)

I hamnen avnjöt vi även en god middag med några vänner som oförhappandes råkade vara där också! "Goda vänner är så viktiga", sa en annan vän, när hon hälsade oss välkomna till surströmmingsakademins årliga fest, och det håller jag verkligen med om!

Min mamma sa alltid det också, och hennes sorg var stor när den ena efter den andra dog, för trots barn och barnbarn blev ensamheten större när de som följt henne genom livet försvann. Jag är lyckligt lottad som har så många olika vänner både när och fjärran och ju äldre jag blir ju mer betyder de. Nu har en av dem dött...Ingrid en vän som stått mig nära under många år. Levnadsglad, en kämpe, men till slut orkade hennes kropp inte kämpa mer mot de strålskador hon fått efter en tuff cancerbehandling för många år sedan. Speciellt minns jag min bokhandelstid där hon bl.a hjälpte mig att bära stolar och hälla upp vin till kultursugna inför bokhandelns olika kulturkvällar!

Annat som ger mig inspiration är tvprogrammet Babel, Erik Schuldts musik och reflektioner på P2, bokhögen som lockande ligger på mitt bord...att jag kommit igång med träning hos min underbara sjukgymnast...att jag tagit upp mina sånglektioner...börjat spela piano efter det att en god vän skickat noter...etc etc Visst är det så att när man börja tänka till så är det väldigt mycket som berikar ens själ och kan hjälpa till att ta en över svårmodet när det drabbar en!😊