Ave Maria

Var hälsad Maria full av nåd, Herren är med dig, Välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt Jesus; Heliga Maria Guds moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund, Amen-- Ave Maria gratia plena, Dominus tecum, Benedicta tu in mulieribus et benedictus fructus ventris tui, Jesus Christus, Sancta Maria, mater dei, ora pro nobis pecatoribus, nunc et in hora mortis, Amen----- (Välkomna till konserten i Enskede kyrka på söndag 27 mars kl 18 🎶)

Var hälsad Maria...

Får reklam om våfflor. Nu är tid att ta fram våffeljärnet och bjuda på frasvåfflor med grädde och sylt. I Norge serverar man våfflor med mesost också en variant. Ordet våffla härrör ur orden Vår Fru som syftar på Jungfru Maria som i dessa dagar får besök av ängeln Gabriel med budskapet att hon ska föda Guds son. På söndag ger vi i kören en konsert med enbart Mariasånger och vi är inte de enda! Fler kyrkor har konserter i Mariaton. "Bed för oss" sjunger vi...och i dessa dagar känns det viktigare än någonsin. Hur ska vi få stopp på detta omänskliga, hemska krig som nu härjar i Ukraina? Med böner... med musik...Bilder kommer för mig; den lilla flickan som mitt under bombanfallet börjar sjunga i skyddsrummet; sjunger en sång ur filmen "Frost". Hon sjunger så fint och man kan se hur alla i rummet lyfts upp av hennes toner. Eller violinisten som höjer fiolen och börjar spela också han i ett skyddsrum. Detta klipp förmerades sedan genom att andra violinister adderade sig till och det blev en hel orkester med samma melodi...Musiken känner inte av några gränser, inga språk, den kan skänka oss vilja till kamp, ge oss hopp men även vila och återhämtning mitt i brinnande krig.

Mitt i allt gläds jag åt vårsolen som får mig att räfsa bort alla löv för att ge plats åt mina scillor som försiktigt tittar upp och årets första sillmacka på trappan. I dag stod det i tidningen att de är de små sakerna vi gör som kan göra skillnad både för oss själva och andra...en kram, ett vänligt ord, en snäll blick...eller som i går när en väninna kom med en bukett tulpaner bara så där!

Nu som då....

I stället för någon bild på mitt tidigare inlägg om kriget i Ukraina vill jag delge denna dikt uppförd av Sara Lidman i Jakobs kyrka 1956, med anledning av Sovjetunionens invadering av Ungern. Och gång på gång dessa årslånga dygn tänker man: Men detta måste väl ändå inte få pågå? Någon måste väl ändå utplåna denna orättfärdighet? Måste inte själva naturen ingripa mot denna ondska? Stundom är det så förnedrat att vara människa Att man hellre vädjar till moln och gräs än till människor om nåd för mänskligheten. Oh, att vi läste i en gammal historiebok om detta barbari att vi när som helst kunde se upp från texten och säga: Människor var så grymma förr, Nu skulle sånt aldrig kunna hända... Men vi läser tidningar från nuet och darrar av sorg och skam.

Det som inte fick hända...

Varje morgon sedan 24 februari sätter jag på TVn...vill inte...måste. Kriget är så nära, det osannolika har hänt; ett demokratiskt land har invaderats av en rysk despot med storhetsvansinne. Bilder på bombade hus, bilder på flyende människor, gråtande barn, hundar och katter som bärs av sina ägare, och en modig president som från olika ställen vädjar till västvärlden om hjälp och samtidigt försöker inspirera och stärka motståndsandan hos sina medborgare. Och hjälpen kommer från ett enat EU (hårdare ekonomiska sanktioner mot Ryssland än någonsin) från USA; både ekonomiskt, humanitärt och militärt. Dock det sistnämnda är svårt...ska man gå in med marktrupper, stridsflyg...kanske öppna för ett nytt världskrig...och så har vi det där med oljan, gasen...skenande bensinpriser...analyser och diskussioner på TV och radio; en sammanbiten statsminister håller presskonferenser med försvarsministern, nu satsas på ett kraftfullt uppbyggande av vårt försvar, i dag nämndes 2% av BNP, utbyggnad av värnplikten, nya förband...också all den desinformation som sprids, framförallt i Ryssland där man inte får kalla krig för krig utan övning. Låter som Orwells bok "1984" där krig är lika med fred... Den någorlunda fria press som funnits i Ryssland har nu tystnat och stängts och att demonstrera och visa sin sympati för Ukraina är behäftad med 15 års fängelse. Dock är det fantastiskt att se månniskors engagemang och vilja både här i Sverige och utomlands att hjälpa. Människor öppnar sina hem, skickar kläder, mat och pengar flyter in till olika hjälporganisationer. Själv ska jag delta i en konsert på Söndag i Årsta kyrka för att visa solidaritet med Ukrainska folket och samla in pengar. Det är så litet man kan göra känner man. Lätt att gripas av vanmakt men man får inte ge upp. Man måste framhärda i hoppet om att det ska bli en fredlig lösning att det hemska ska ta slut. Så därför tittar jag varje dag på TV, läser tidningen för jag vill inte vara en som "stoppar huvudet i sanden" men rätt som det är "glömmer" jag bort allt och gläder mig åt vårsolen och de vackra tulpanerna på bordet...

Rainy day...

Det regnar...snön förvandlas till livsfarlig is på trappan och på trottoarerna. Christer häller salt på trappan och när jag går ut genom grinden försöker jag hålla mig till de frusna grästuvorna... Man får verkligen se upp! Ser bilder som en vän skickat från ett soligt Cotignac. Det är vinter där med, jag vet, och det kan bli riktigt kallt, speciellt på nätter och morgnar, men när solen skiner, värmer den skönt och luften är hög. Samtidigt är det fridsamt med dessa grå regndisiga dagar. Kravlösa, soffliggartillåtet;för oss som har öppen spis, brasdoft och ljus på bordet. Pandemin fortskrider, men nu är det väl inte så länge till innan restriktionerna släpper och man slutar kalla covid en samhällsfarlig sjukdom. På tiden tycker jag och många med mig. Var och varannan är sjuk, relativt lindrigt som tur är, och själv tror jag att jag har haft det även om jag inte testats här i Sverige. Vad gör jag dessa dagar, dessa oxveckor som det också kallas. Ser på serier, läser och försöker träffa barnbarnen när de inte har magsjuka och hostar. Vi får inte sjunga tillsammans i kören utan övningarna ska ske via datorn...inte roligt givetvis, men i mitten på februari hoppas man att allt ska återgå till det "normala"...Gud vet...Det är verkligen inget synd om mig vill jag tydligt säga, men det är trist, och när min egen förkylning inte riktigt vill släppa taget är det lätt att bli missmodig. Går in i mitt fotoalbum och tittar på våra bilder från vår vistelse nyligen i vårt paradis. Där ligger det vårt lilla hus, vår tomt med nyplanterad lavendel omgiven av vinstockarna som om någon månad ska gå i knopp...även här i vår trädgård i Enskede slumrar knoppar på träd och i jorden och ljuset återkommer mer och mer. Snart tar vi ner ljusslingan runt furstutrappan och runt pergolan för visst börjar väl våren lite i februari!!

Bonjour 2022

Första bloggen på nya året...vaknar ganska tidigt, fortfarande mörkt och jag har svårt att somna om. Ligger och tänker, funderar...ska jag läsa, diska...har en liten nattlig konversation med min stackars väninna, som genomgått en axeloperation efter ett fall och lider av en fruktansvärd värk...så svårt att hitta tröstande ord...; grusig i ögonen, måste vara elelementen som gör luften så torr. Våra nyinsatta Acn som fungerade så bra i somras och som nu i stället för kyla ska producera värme fungerar inte. Vi har haft folk här som skulle försöka åtgärda men det måste beställas nya kretskort och de lär inte komma förrän vi åkt hem. Vi fryser dock inte, brasa och som sagt elelement. Sol och kalla vindar, vackert ljus över landskapet, brungråa vinåkrar, ängar i olika gröna nyanser. Medelhavsvinter...på marknaderna tjocka jackor, tröjor och strumpor och på torg och i fönster mer eller mindre hemska!! juldekorationer som nu börjar plockas ner. Vi har båda inte varit så friska dessa dagar. Var inte riktigt bra när vi åkte hit, och fortfarande hänger för mig en enveten hosta kvar. Har varit hos doktorn, fått medecin men...har ont i bröstet antagligen pga hostan och är trött. Stundtals piggar jag på mig och då gör vi små utflykter. Igår bla deltog vi i en ortodox mässa på ett kloster utanför Salernes; 2 och 1/2 timma lång...för långt eftersom vi inte förstod mycket av vad som sades, men intressant att följa de olika ritualerna, där vi även kände igen mycket från våra egna gudstjänster. Vi sitter ute och äter lunch i solen, går till våra frisörer och på kvällarna äter vi våra modesta middagar! ofta pate och ost. Måttliga med vin och pastis, är ju heller inte så bra med medecin och alkohol. En kväll blev vi bjudna på middag hos vår svenska vänner nästgårds. God middag och intressanta samtal om bla vad coviden gör med oss människor...vänner försvinner, olika läger bildas, vaccinförespråkare mot vaccinmotståndare. Här i Frankrike kommer de tidigare s.k hälsopassen inte längre gälla på allmänna förrättningar utan endast vaccinpass. Dvs även om du har ett aktuellt negativ coronatest får du inte frekventera cafeer, restauranger, biografer etc, man mer eller mindre vill tvinga människor att ta vaccin. Rätt eller fel? Själv är jag för vaccin och vaccinpassen men kan ändå tycka att det andra inte känns rätt. Smittad kan även jag bli och själv sprida smitta...ack, inte lätt...det måste väl finnas alternativ? Vill så gärna lägga ut några bilder i bloggen men just nu fungerar det inte så jag får göra det senare. Snart lunchdags men innan ska jag lägga in en tvätt och sedan testa nya torktumlaren! Nu är inte tid att hänga tvätten ute!!

Så går ett år ifrån vår tid....

Jag har alltid tyckt att nyårsafton bär drag av vemod, eftertänksamhet. Har aldrig festat speciellt, även om undantag finns, och föredrar stilla samtal om vad som timat under året och vad som kanske kommer. Nyårslöften har jag släppt; de håller ju för mig aldrig även om jag har vissa återkommande önskningar, som att motionera mer, äta mer frukt och grönsaker etc. Med detta blir det ofta si och så och det är som det är! Lyssnar på en app med författaren och psykologen Patricia Tudor Sandahl och hennes dotter Rebecca, som är präst i svenska kyrkan. Det handlar om Julen och julevangeliet. Rebecca läser evangeliet och sedan börjar deras samtal. Det första som berörs är barnet. Det lilla värnlösa barnet, som för att överleva måste tas om hand för att växa och utvecklas. Det behöver omvårdnad, omsorg men framförallt kärlek. Ett litet barn väcker något inom oss, en vilja att skydda att ta hand om, är det det som Jesusbarnet vill påminna om? Hur vi tar hand om våra minsta, de som är värnlösa, utsatta...Rebecca berättar om när hon fick sin son, som pga för tidig födsel fick plats i hennes händer, och hur hon upplevde att det var något gudomligt som vilade där... Patricia talar om ängeln som för de förbluffade herdarna visar sig och berättar vad som skett...och hur hon själv ibland mitt i vardagen har upplevt att något plötsligt sker som ställer tillvaron på ända på ett oväntat sätt...hon citerar Hjalmar Gullberg "..då sitter vid vår sida en Gud förklädd.." Evangeliet slutar med att Maria begrundar allt som skett i sitt hjärta. Att begrunda är ett ord som vi kanske inte använder så ofta. Men det betyder ju att stanna upp i tillvaron; att sätta sig ner och fundera på vad som händer och vad som hänt. Mycket viktigt tycker jag i vår tid med allt som omger oss och kräver vår uppmärksamhet. Patricia och hennes dotter har också talat in ytterligare tre delar som är väl värda att lyssna till, "Kärleken", "Livet" och "Döden". Allt finns på SR1 play. Nu stundar snart vår nyårskväll här i vårt lilla franska hus. Brasan brinner, på bordet står mina älsklingsblommor och i kylen ligger champagnen. Vi ska äta sole meunière som vi köpt på Picard och till efterrätt en liten kaka med rom som vår favvobagare bakat. Om vi kan hålla oss vakna ska vi lyssna på P1 och "Das alte Jahr vergangen ist" av Bach, Tegners dikt "Det eviga" och alla kyrkklockor som ringer in vårt nya år 2022... ser bilden av den gamle som går ut genom dörren och den lille som går in...Gott Nytt År till alla❤️🔔🇫🇷🇸🇪