"Din stund på jorden"

I dag fyller min yngste son 50 år. Jag minns när han föddes på dåvarande St Eriks sjukhus. Jag var ensam i rummet med barnmorskan som hade spänt upp en duk mellan mig och henne så att jag inte kunde se något. Jag har inget minne av att pappan Mats var med bara att det gjorde så ont så jag försökte krypa upp mot sänggavlen och sa att "jag vill inte vara med längre.¨".Sedan minns jag att barnmorskan lade sig på min mage och tryckte hårt...och så kände jag hur han gled ut och så var han där denna underbara lilla kille❤️ I dag firar han sin dag med hustrun i Lysekil...vi har sjungit och hurrat i telefon och i kväll ska vi faca också och skåla. Någon fest blir det givetvis inte i dessa coronatider...Som för så många andra skjuts festen på framtiden och det lär bli många sådana!! Jag kan inte ha en finare son. Kärleksfull mot sin mamma, en otroligt fin pappa och uppskattad lärare, en älskad make, bror och vän. Jag är Lycklig också för att han i Christer har haft och har en så fin bonuspappa som har funnits med ända sedan han var 6 år. Att fylla 50 är något alldeles speciellt tycker jag... livets mittpunkt! Man har förhoppningsvis uppnått en viss klokskap och erfarenhet och saker och ting börjar få sina rätta propotioner. Ofta är det nu som man också kanske vågar pröva på något nytt, man har ju i bästa fall många kraftfulla år kvar att leva. Själv lämnade jag mitt arbete som lärare och satsade på min bokhandel. Den resan gav mig tio fantastiska år fyllda av underbara upplevelser och nu med härliga minnen. Livet går fort säger man ofta...rätt som det är är man 50, 60...och själv närmar jag mig sakteliga 80. Finns en vacker boktitel "Din stund på jorden" (en mycket tänkvärd bok av Vilhelm Moberg). Nu är din stund älskade Tobbe. Allt Gott önskar dig din mamma❤️❤️❤️

"Framåt natten uppklarnande..."

Läser en roman av författaren Lennart Hagerfors med den vackra och mångbottnade titeln "Framåt natten uppklarnande". Får assosiationer till konstnären Lars Lerin...har för mig att en tavla från hans tid i Lofoten har ett liknande namn. Hans underbara akvareller från detta vackra, säregna landskap där ljuset är borta stora delar av året. I romanen kämpar en författare med sin skrivkramp. Han får ett stipendium som innebär att han under några veckor får vistas på Fårö i en av Ingmar Bergmans skrivarstugor. Här i detta karga, vindpinade landskap vid havet hoppas han få bukt med sina skrivproblem. Det finns ytterligare två stipendiater på gården, en konstnär, med ett projekt för avsaltning av havet..samt en engelsk naturvetare, musiker och poet. Jag har ännu inte läst klar boken och det ska bli spännande att se hur dessa människor med sina olika konstarter och uttryck kommer påverka min författare. Att olika konstarter befruktar varandra är inget nytt, en bok öppnar upp nya världar, som en tavla eller ett musikstycke...du får tillgång till många rum och delar av dig själv och kanske även inspiration till att utveckla ditt egna uttryck. För mig själv är det livsviktigt med kultur av olika slag och nu under pandemin lider jag av att det är så stängt och begränsat. Egna upplevelser framför datorn kan aldrig ge samma känsla som en konsert, utställning eller ett föredrag som du delar med andra. Böckerna kan det, men i en bokcirkel, där du kan diskutera och ventilera det skrivna, blir, inte så sällan, en bok, som du i förstånne tyckte var rätt ointressant, plötsligt intressant.

Jag ser klarare....

Vintervackert...klarblå himmel, solglitter på snövallarna och kallt. Går barfota ut till vårt hängande fågelfröbord för att fylla på mat och trots den pyttekorta promenaden hinner fötterna bli iskalla. Till den lilla ekorren, som vi sett i flera dagar försöka ta sig upp till fågelbordet, ställer jag ut en bricka på trädgårdsbordet med frön; förhoppningsvis hinner han dit innan fåglarna...Ja, man är bliven en riktig pensionär... matar fåglar och harar! och det står väl inte länge på innan jag börjar baka bröd till dem också!!! Min älskade farmor gjorde det. En gång i veckan bakade hon längder som hon sedan smulade och lade ut på sitt fönsterbleck. Och hör och häpna! detta lärde sig fåglarna så varje vecka knackade de på fönstret för att påminna henne! Nej något brödbak för min del blir det inte! Någon måtta får det vara!

Läser i dagens DN att en fransk nunna på 117 år överlevt covid. Men var du inte rädd för att dö? frågade någon; Nej, svarade hon , jag är inte rädd för att dö...Ja, får man leva till 117 så kanske man inte är rädd längre varken för det ena eller andra. Denna grå hinna som lägger sig över allt och alla. Social distansering både fysiskt och psykiskt... jag som alla andra känner mig less och har viss förståelse för de proteströrelser som nu börjar växa fram i världen mot nedstängningar och begränsningar. Ena dagen är det så, nästa dag något annat...vaccinet verkar just nu långt borta åtminstone här i Sverige. Nu är det möjligen midsommar som gäller...och kan man ta Astra Zenicas vaccin? WHO säger en sak FHM en annan. Tycker ni jag gnäller? Jag gnäller inte, är bara frustrerad. Tänker på jobben som försvinner, hotande konkurser, ungdomar som begränsas i sin utbildning, kulturlivet som går på kryckor...listan kan göras lång... Vad gör jag då? (som verkligen inte ska klaga) Ja, först hemmagympa med Sofia i 20 minuter. Vi svänger med armar och ben och går strutsgång allt till Sofias glada tillrop, sedan kaffe och DN, som för det mesta inte gör mig gladare (undantag finns!) och sedan det vanliga hemstöket med att plocka upp eller ner i diskmaskinen, bädda etc. En promenad kanske?, en utflykt?(varför inte vackra Dalarö med middag på Tullkammaren?!)

Jag har många väninnor som går kilometervis så gott som varje dag...de försöker få med mig ibland, men jag är trögstartad... Träffar mina små barnbarn om de är friska, (kan inte hålla mig) och så förståd Netflix och SVTplay och boktraven är hög. Däremot har jag fortfarande så svårt att komma igång med den fortsatta rensningen efter vår renovering och jag skyndar förbi den stängda dörren till Agnes rum, som fortfarande är fylld av ouppackade lådor. I förrgår gjorde jag en gråstarrsoperation på vänster öga. Den gick bra och redan nu efter en dag ser jag mycket klarare. Håller för höger öga och nu ser jag allt så tydligt med skarpa konturer och när jag byter öga inser jag att jag måste operera det andra också!! I kväll har vi sångövning på Zoom. Vår körledare Anna värmer upp våra röster och sedan får två stämmor öva varannan gång. Allt är bättre än ingenting men oh vad jag saknar den fysiska närvaron, att få sjunga tillsammans, fika och prata IRL (nytt modernt ord för verklig samvaro!). Anmält mig till två föreläsningsserier på Senioruniversitetet, som börjar nu i mars; allt digitalt förstås och sedan finns ju konserter på Berwaldhallen play bl.a Det finns otroligt mycket att tillgå så att klaga på våra digitala möjligheter är inte rätt. MEN jag längtar efter att KRAMAS, äta middagar INOMHUS med min familj och mina vänner, och ha FEST med min älskade son Tobbe som i dagarna fyller 50. Här ett tips för oss "sköra" 70 plus😘 Vinterprogrammet 2020 på SRplay P1 med Patricia Tudor Sandahl. Stärkande, klokt och inspirerande om åldrandet och livet och med härlig musik!🎶

"Ja, nu är det vinter o skidan den slinter..."🎶

Klockan är strax åtta på morgonen och man anar morgonljuset bakom fjälltopen. Det ser ut att bli en fin dag i dag... himlen är ganska klar trots att de mörka skyarna ännu ej försvunnit. Vi ska åka hem idag. En underbar vintervecka är snart slut, men hemma väntar också en fin vinter har jag förstått. Det var längesedan jag upplevde en sådan här fullödig vinter. Metertjockt vintertäcke över myrar och ängar, granar nedtyngda av snö bildar vackra bågar över skidspåren, isglitter på snövallarna och en sol som i flera dagar lyst från en klarblå himmel och som bildar solgator mellan trädstammarna. Vi, som inte åkt skidor på många år, tar oss runt 3,5 km spåret och åker ner för backarna lite med andan i halsen!! ringrostiga förstås, men det går helt ok!

En härlig känsla att glida fram i välpreparerade spår...varför har vi inte åkt tidigare!! Nå, bättre nu än aldrig!

Det är så vilsamt med allt detta vita. En tystnad som ändå inte är tom på ljud...vinden och ett plötsligt vingslag från en fågel, skidornas glid... När det börjar snöa sveps vi in i ett mjukt täcke av fuktiga flingor, som klistrar fast sig i håret och gör hårtopparna styva; jag sträcker ut tungan, kallt och med den speciella snösmaken.

Minns när jag och Agnes åkte bil till Norge. Hon och Benny, hennes sambo, bodde i Narvik och sedan i Tromsö under 5 år, och jag åkte ofta dit. Nåväl denna gång var vi på väg från Kiruna till Narvik med två katter och lilla Elsa Dolly då runt ett år. Det var 30 grader kallt ute och vi for genom ett oändligt vidsträckt landskap. Inga bilar varken mot eller bakom oss, ingen trafik överhuvudtaget,. bara detta vita, kalla omringade oss. Det var både lockande och skrämmande. Tänk om vi skulle få motorstopp tänkte jag, hur länge skulle vi klara oss innan vi skulle frysa i hjäl, innan någon skulle hinna komma och hjälpa oss...Jag tänkte igenom våra möjligheter, har vi filtar har vi varm dryck etc, skulle mobilerna fungera? Vintern kan vara skrämmande och obarmhärtig på olika sätt med sin kyla, med sina laviner i fjällen, med lurande is under mjukt snötäcke, den fordrar respekt och lyhördhet. Vi kom i alla fall helbrägda fram trots ett plötsligt möte med utspringande renar!! Coronan har känts ganska avlägsen och trots att våra vänner här är mycket försiktiga i sitt umgänge och noga håller på restriktionerna har vi träffats och nu längtar alla efter vaccin. Oh att äntlige få krama om varandra och slippa dessa trista armbågar!

"Låt oss aldrig glömma..."

I går var det högtidlighållandet av Förintelsens dag. I mina hörlurar lyssnar jag till Jacob Mühlrads "Kaddish" med den fantastiska kören Vocal Art Ensemble, där min vän Anna-Lena sjunger. Kaddish är en judisk bön som läses när någon har dött. Låt oss aldrig glömma ber man...fortfarande pågår mord och förföljelser av olika folkgrupper i världen, men denna systematiska utrotning av ett folkslag som Förintelsen symboliserar går över alla gränser, är offattbar att förstå. En av överlevarna Mietek Grocher besökte min bokhandel en gång. Säkert har jag berättat om detta tidigare i en blogg, men det tål att berättas igen. Det var en magisk kväll. De som var med glömmer den aldrig. En vänlig, gråhårig man berättar de mest fasansfulla upplevelser han varit med om...tillsammans med sin far överlevde han 9 koncentrationsläger och om detta skriver han i sin bok "Jag överlevde". I sista stund räddades han från gaskammaren genom att en vakt tappade sin uppmärksamhet och Mietek lyckades fly till den andra gruppen som tagits ut för arbete. Det blev många tårar den kvällen men också skratt! Den s.k judiska humorn förnekar sig inte och Mietek fick oss att skratta genom tårarna. Mietek dog 2017 91 år gammal och under många år var han en mycket uppskattad föreläsare på skolorna. Min son Tobbe anlitade honom flera gånger i sin skola och han berättar att så tyst som det var när Mietek berättade om sitt liv, så tyst var det aldrig någonsin i skolan. När vi i kören besökte Krakow på en körresa åkte vi också till Auschwitz, det kanske mest omtalade koncentrationslägret. Det blev en skakande upplevelse. I en stor barack hade man samlat alla de väskor, skor, husgeråd etc, som fångarna fört med sig i tron att de skulle få chans att skapa ett slags liv trots allt...men här selekterades de alla så fort de steg av på den stora perrongen dit godsvagnarna fört dem. Jag minns speciellt en barack, en sorts fängelse i fängelset dit man förde människor för särskilda straff. De tomma cellerna, de kala väggarna andades ångest, fruktansvärda kval, en fasansfull ondska som fick mig att gå ut så snabbt som möjligt...en stark fysisk upplevelse...Den ökända skylten "Arbeit macht frei" leder in till detta helvete. Det skulle vara obligatoriskt för alla ungdomar att göra en resa hit och jag vet att flera skolor och kyrkor arrangerar sådana. Nu finns det snart inga överlevare kvar...men mycket finns bevarat och väldokumenterat och man planerar också att öppna ett judiskt museum här i Stockholm. Överlevarnas barn har nu också börjat skriva och berätta om hur det är att leva i skuggan av sina föräldrars upplevelser. Jag har precis avslutat Margit Silberstein bok "Förintelsens barn" där hon så målande beskriver hur förintelsen går i arv och hur tungt det kan vara att finnas till i stället för alla de som dödats i gaskamrarna. Att familjens släktträd bara har avkapade grenar, att nästan allt är utplånat. Det är en stark skildring också om hur viktigt det är att skapa en identitet som både tillåter det judiska och som i Margits fall även det svenska. Också Elisabeth Åsbrink berör detta i sin bok "Övergivenheten", en dokumentärroman om tre kvinnor knutna till författaren, mormor, mamma och hon själv.

Årets sista dag....God fortsättning!

Jag vaknar återigen till en gråmulen dag. Den enda vinterdagen vi fick är så avlägsen...var den egentligen verklig? Plötsligt fylldes små och stora backar av pulkor och stjärtlappar och påpälsade barn och vuxna log och skrattade åt glädjetjuten i backarna. Dagen efter regnade det och det vintervita var totalt borta. Nåväl i Norrrland behåller vintern sitt grepp och nu öppnar skidorterna sina liftar för åksugna. Allt reglerat förstås... ingen afterski eller fest på barer eller restauranger, coronan ger sig inte. Dock skymtar befrielsen. Vaccinet har gjort sin entré och förhoppningsvis ska vi under nästa år få bukt med denna olycksaliga pandemi, som orsakat så mycken sorg och bedrövelse här och i övriga delar av världen. Har vi lärt oss något? Hur kommer det hela påverka vårt fortsatta liv framledes och kommer vi i grunden kunna förändra vårt sätt att leva?...ett spännande 2021 väntar oss! Jag kryper ner under mitt nya täcke, 7 kg tungt!!, som jag fått i julklapp. Har fallit för reklamen...men det är jätteskönt. Som att omslutas av en varm famn...ombonat och tryggt. Kanske inget när sommarvärmen smyger in genom balkongdörren, men just nu är det perfekt! På nattduksbordet tronar min boktrave med olästa böcker, alla dessa världar som öppnar sig, som ger nya tankar och upplevelser, skänker stimulans och reflektioner...Kallifatides, Thomas Sjödin, Carol Oates och en för mig ny fransk deckarförfattare Bussi! Just nu befinner jag mig i Givenchy, Monets by, där ett mord begåtts! Sedan har vi ju alla serier på Svt play, Netflix och HBO...streamade konserter...ibland blir jag så trött på alltsammans. Orkar inte ens titta på FB där mitt umgänge med vänner mest sker numera. Får dåligt samvete för de julkort jag inte skrivit, fast tröstar mig med att jag egentligen alltid brukar skriva en nyårshälsning i stället...nu blir det nog FB i alla fall. I dag blir det ingen gympa med Sofia eftersom jag har så ont i kroppen. Träningsvärk från gårdagens övningar kanhända.... vi har verkligen kommit igång med denna välbehövliga fysiska aktivitet och fortsätta ska vi! Ett nyårslöfte!

Min käre man bjuder på luch på krogen Göteborg i Hammarby sjöstad. Vid ett fönsterbord mot kanalen talar vi om det snart gångna året, friskar upp minnet med hjälp av våra almanackor och ser att efter mitten av mars är det mesta av våra fasta aktiviteter överstrukna...coronan gjorde sin defenitiva entré. Vi fyller i alla barn o barnbarns födelsedagar, nu finns även lille Elliot med, vårt nyaste barnbarn som just fyllt 1 år! Vi ska strax ta vår sista årsdrink i växthuset och sedan väntar en supé med inhandlade godsaker från Melanders fisk. Jag känner mig alltid högtidlig på nyårsafton, lite melankolisk också...så går en dag ifrån vår tid...ytterligare ett år blir till ett förflutet och jag själv åldras. Men jag är lyckligt lottad, frisk och med familj och vänner som omger mig med kärlek och vänskap och så nu också mitt härliga täcke!! Vem kan klaga? Gott slut och Gott Nytt År 2021 med många goda kramar till er alla!

"Förunderligt och märkligt..." GOD JUL!

Vaknar av att det är vitt ute. Äntligen lite snö och härligt vinterkallt. I dag är "morgonrocksdag"...ända sedan jag var liten var juldagen den dag då man fick göra som man ville...tid att titta på julklapparna, öppna julboken, ta en tredje skinkmacka och titta på någon spännande film, det sistnämnda dock efter att TV gjort sin entré. Skillnaden just i dag, denna juldagsmorgon, är att det blev ingen promenad i mörkret till julottan för att sjunga "Förunderligt och märkligt...." Ja, det är en tid som verkligen är förunderlig och märklig...Vår julafton blev helt annorlunda än tidigare år; dock inte sämre, snarare tvärtom då den tillförde en helt annan dimension till våra tidigare julupplevelser.

Vi har ju lyckan att ha en trädgård och där hade vi förberett med eldar, ljuslyktor, filtar och t.o.m två stora renskinn att lägga i stolar.

Innanför altandörrarna var julbordet uppdukat med sill, skinka, köttbullar etc och på trappan hade äldsta sonen riggat upp en TV så att vi i sedvanlig ordning kunde titta på Kalle!

Småflickorna lekte och mös i vårt lilla växthus och bordet under pergolan värmdes upp av värmelampa.

Ju mer det mörknade lyste rimfrost och stjärnor upp eldarna sprakade och vi sjöng nägra julsånger, drack varm glögg och njöt av gemenskapen.

Plötsligt såg vi en lykta svinga i vår park. "Tomten kommer".., ropar vi till småflickorna. Och kan man tänka sig!! här kommer tomten, visserligen med mask ovanför det långa skägget men trind och glad med sin säck! Så blev det jul i år också och det viktigaste av allt, att vi kunde vara tillsammans trots allt!

GOD JULKRAM till er!