torsdag 23 september 2021

Tänd våra ljus...

Höst...dimman täcker fjällen och dalen, luften är kylig och fuktig. Jag står en stund på terassen och drar in den i lungorna, ett svagt brus från Henån hörs annars är allt tyst och stilla. Nu går naturen sakta till ro, men innan bjuder den på ett fantastiskt färgfyrverkeri av gult, orange och rött blandat med brunt och grönt.
Tänker att vi människor är som årstider...jag befinner mig i hösten...så är det, tänkte först sensommaren men nej, hösten är nog det riktiga. Inser hur viktigt det är att acceptera och ta till sig att det "nya 70 inte är 50" som man säger utan att bli 70+ är något positivt i sin egen rätt. Det handlar inte om att gamla till sig utan att ta till sig livet och det de bjuder på ett sätt som stämmer överens med det jag kan, vill och har möjlighet till! Hösten bjuder på rätt till vila, eftertanke och kravlöshet och samtidigt finns ju livskraften där vilande i jorden och under de avfallande löven... Har just avslutat en bok om Gunnel Vallquist, en biografi skriven av Alva Dahl "Slå rot i förvandlingen". Titeln passar bra på det jag försöker uttrycka; att alltid försöka hålla sig öppen mot livet och de förändringar det medför men samtidigt stå fast i sig själv och det man tror på. Bilden är som ett träd som står stadigt förankrad i marken men vars grenar sträcker sig mot olika håll...
Så beskrivs Gunnel Vallquist i boken. En kvinna som aldrig fastnade i bestämda attityder utan alltid var öppen för nya ideer och aldrig var rädd för att ifrågasätta sådant hon fann icke absolut. Hon blev tidigt katolik, och var så hela livet, men tvekade aldrig att debattera och ifrågasätta vissa av katolska kyrkans doktriner. Hela sitt vuxna liv kämpade hon för kyrkans enighet, ekumenin, skrev böcker och inlägg om sin tro, också om hur framförallt västkyrkans mer intellektuella framtoning går ut över det andliga sökandet i mässor och liturgi...(något som jag själv också tycker) och där hon mot slutet av sitt liv drogs mot den ortodoxa kyrkans gudstjänster. Hon var bl.a medlem i Svenska Akademien, deltog i gruppen för nyöversättning av Bibeln men mest känd för den stora allmänheten är hon kanske för sin översättning av Marcel Proust (På spaning efter den tid som flytt) som hon arbetade med i nära trettio år och som gjort Madeleinekakan med fläderblomste så känt. Hon dog 2016 97 år gammal. Jag avslutar denna lilla betraktelse med en haikudikt skriven av henne själv. "Klocktonen vidgas, mitt i ringen av silver slår jag sakta rot"

onsdag 25 augusti 2021

Tankar inför hösten.....

Jag vaknar och i rummet mellan dröm och verklighet ligger jag i min säng i vårt franska hus. I dag äter jag frukost inne i byn tänker jag; går upp, öppnar dörren mot vingården och den svala luften kommer emot mig. Så sköna är morgnarna innan solen får grepp om dagen med sin intensiva värme, ävensom kvällarna med sin ljumhet då man kan sitta ute hur länge som helst utan att frysa. Jag tar bilen in till byn, går den lilla vägen utanför centrum, förbi småskolan som har sommarlov och under valvet upp mot Mairetorget. Här har det redan bildats en kö med maskburna människor utanför byns bästa bageri.
På le Repos, min lilla restaurang, ser jag att det är Daniel som jobbar idag. Denna charmerande man i dryga 60 årsåldern som arbetar här varje sommar med sin fru, som tillsammans med ägarinnan Coraline står i köket och ansvarar för den goda maten. Han har ett ord för alla; skojar och skämtar med kvinnorna som myser av hans uppmärksamhet, så även jag förstås! Han serverar mig nypressad juice, cafe creme, croissant och frasig baguette med smör och idag jordgubbsmarmelad. Det smakar ljuvligt...Efteråt sällar jag mig till bagerikön, sätter på mig masken och inhandlar dagens bröd...
Jag slår upp ögonen och tittar ut på den gråmulna himlen. Bladen på björken utanför har börjat få en gul nyans och allt växande har stillnat. Sensommar...men än kan bli varma dagar och hösten är ändå ganska avlägsen. Jag räds den icke! Jag tycker om det lugn och den vila den ger och nu äntligen börjar livet långsamt återgå till det normala. ABF öppnar upp för vår franska kurs, Senioruniversitetet har en välfylld katalog och jag har redan anmält mig till några föreläsningar. Och inte minst!! i kväll börjar kören igen och vi får träffas i verkliga livet för första gången på ett och ett halvt år. Undrar hur det kommer att låta?!

söndag 15 augusti 2021

Nästan 40 grader...vindstilla...poolen (vår lycka just nu) ger lite svalka men efter en stund måste man i igen. Det är bara skuggan som gäller. Här är inte tal om "the sunny side of the street..) vi flyttar stolarna efter den och fyller på med vattenflaskor i kylskåpet. Många tankar kring klimatet...värmeböljorna, bränderna, översvämningarna...Bränderna som rasar i Grekland närmar sig oroväckande Athen, (vi har hitills varit förskonade från bränder här) svåra översvämningar tidigare i Belgien, Tyskland, bekymrade forskare i TV rutan..också talibanernas framryckningar i Afganistan. Flyktingar som blir stoppade vid gränserna..vad kommer hända nu med alla kvinnor, flickor, när de skäggprydda fanatikerna tar makten..ingen frihet att studera, få leva och bestämma över sina liv, instängda bakom burkor och slöjor med män som dikterar deras livsvillkor. Jag blir galen när jag tänker på det och tackar Gud för att jag och mina flickor och kvinnliga vänner lever i ett fritt land. Det är säkert också svårt för många män...men det är på kvinnorna jag främst tänker. Ja detta är ju bara ett litet axplock av allt elände som finns i världen...det finns ju mycket bra också måste jag tänka. Alla som arbetar för det Goda på olika sätt. För våra barn måste vi kämpa och vara positiva trots allt, så försöker jag säga till mig själv. Hoppet och engagemanget får aldrig dö... Så här går tankarna där jag ligger på soffan under mullbärsträdet och tittar upp mot en klarblå himmel. Skyddad och priviligierad... Vi använder masker som vi tror ska skydda oss, både fysiskt och bildlikt. Osäkerheten kring dess värde tvistas det om. På marknaderna bär alla lydigt masker och jag tror inte jag skulle kunna beskriva en enda människas ansikte. Det enda som kan skilja är lite olika färger eller mönster. Annars är det som ett hav av ansiktslösa varelser som trängs runt marknadsstånden. Nu i hettan är det svårt att andas också så maskerna åker lite upp och ner på hakan och näsan och så fort man kommer ur trängseln åker den av förstås, på när du går in i brödbutiken och av när du går ut...det blir som en ritual. Jag tänker inte längre på det. Men på resturanger och cafeer får vi möta varandra omaskade som på gatan! Vilket underligt djur människan är. Så fantastisk och så korkad på samma gång. Så fruktansvärt farlig både för sig själv och andra och samtidigt ett under av empati, medmänsklighet och kärlek. Ja så här kan tankarna gå när värmen stiger och man inte orkar göra något som helst utom att tänka...

lördag 31 juli 2021

Uppbrott...

Det är alltid lika vemodigt...att skiljas är att dö en smula lär någon ha sagt och även om det kan vara överdrivet ligger det något i det. I dag vände familjen Agnes bilen mot norr och for ganska tidigt. Sval skön luft och vackert soldis i horisonten ledsagade. Alla barnen trötta och hopkrupna bland kuddar o gosedjur och bagagelucka och takbox lastade med vinkartonger, honungsburkar jämte tält och sovsäckar. Christer och jag stod på vårt vanliga ställe och vinkande, alldeles vid kanten av vinfältet; där vi kan följa bilen ända bort till sista kröken där bilen stannar till, armar viftar och sedan är den borta. För knappt en vecka sedan var det familjen Fredric som reste och nu Agnes...Intensiva härliga underbara dagar och nu står jag här i vårt utekök och diskar och gråter en skvätt...inte för att det inte är skönt också att nu få rå sin tid, att slippa vara fokuserad på alla andra, se till att trötta småbarnsföräldrar får koppla av lite,ja, ni vet...det här att vara mamma och mormor och farmor... men för att allt tycks gå så fort...ett i tanken oändligt antal dagar är nu plötsligt borta och här är så tyst och tomt och vart tog tiden vägen? Dock känner jag att det också ska bli skönt att vila och bara tänka på mig själv (oh möjligen min käre man!!)och i huvudet och kroppen finns minnen av skratt och kramar och och små pratstunder med var och en som så där plötsligt kan dyka upp och som jag försökt ta vara på. Värmen gör också att man inte orkar göra så mycket. Inte rätt tid egentligen att vara här och nu har semestrarna börjat i Europa så vår by är knökfull med semesterfirare och restaurangerna gör goda affärer. Dem väl unnt! Min favorit på Mairetorget var tvingad att ha stängt i 7 månader...och inte bara den utan många andra också. Flera affärer har försvunnit, en del pga pensionnering men också flera för att det inte klarade sig längre ekonomiskt. Men nya har tillkommit, så det finns optimism i luften, känns också mer avspänt och hoppfullt än förra året vi var här. Fortfarande gäller mask på marknader och i affärer, men på gatorna behöver man det inte. De franska kindpussarna ser man sällan...man håller fortfarande avstånd och hälsar med armbågar eller en liten vinkning. Det kommer att ta tid innan livet återgår till det normala...smittan sprider sig fortfarande och många har inte/ eller vill inte vaccinera sig av flera anledningar. Fr.o.m i morgon måste man visa upp vaccinpass för att få gå på restauranger och cafeer och det väcker mycket ont blod här...höga böter lär det också bli för restaurangägare som vägrar följa reglerna och jag hörde om en restaurang som t.o.m stänger på trots. Ja, vad är rätt och vad är fel...många frågor och svar, men själv är jag nöjd med mina två sprutor och ser fram emot hösten med tillförsikt. Njuter av sommaren även om jag har svårt ibland med värmen (speciellt när den går över 35 grader) men förutom sedvanlig rosé!! tar jag varje dag vätskeersättning och dricker mycket vatten! Enligt min gode vän doktorn känner man inte törst lika lätt när man blir äldre så ett gott råd är att ha en karaff vatten stående så att du tar ett glas varje gång du ser den!
I dag besökte jag den lilla bokhandeln i byn Aups (marknadsdag) och hittade en underbar popupbok om blommor och en fin gästbok.
Gästbok på franska heter "livre d'or", guldbok...och det är ju det den blir när familj och vänner skriver i den om sina upplevelser! Älskar att gå i bokhandeln, speciellt i en sådan här liten med smala trappor upp till små rum där böckerna trängs på hyllorna och jag önskar, verkligen önskar, att jag talade och läste franska flytande och förstod allt!! och kunde ta del av alla äventyr och berättelser som döljer sig mellan pärmarna!

tisdag 29 juni 2021

Hundlokan...ödestugans sista tyllgardin...

Nu står sommaren i sin prakt. Här i Edsåsdalen, där vi varit i en vecka, slår fler och fler blommor ut och ängarna lyser i alla färger. Asfaltblomma som jag är, kan jag inte namnen på alla de blommor jag ser, men i min sommarbukett kompletterar de varandra från enklaste grässtrå till prästkrage och rödklöver.
Och så har vi hundlokan eller hundkexet som den också heter med sina spetsliknande blomställningar som breder ut sig i stora mattor, höga och skira.
Harry Martinsson kallar dem i sin dikt "Multnande stuga"... ödetorpets sista gardiner... och nyss läste jag en dikt av Stig Sjödin som jag återger här. "Nu har alla vägar brodyr och spetsar ty hundlokan blommar oemotståndlig, ciselörer granulatörer och knypplare visar här upp sin konst Det är bara för ögat att dricka denna syn som så slösande berättar om det okonstlade och enkla..."

tisdag 25 maj 2021

Jag far till Oxford...

Så får Laura äntligen sin Robbie och Hathaway ska nu "ensam" klara skivan på Oxfordshire polisdistrikt! Ja den käre Lewis vågar slutligen satsa på kärleken så nu kan jag lugnt sova! I nio säsonger har jag följt "Lewis" på SVT play och mer och mer tyckt om denne lite halvtröga kommisarie och hans inspektör Hathaway, en lång pojkaktig f.d akademiker som strör lärda citat omkring sig och munhuggs med sin "Sir". Vad är det som gör att jag älskar dessa engelska serier? Miljön är viktig! Här är det Oxford som gäller med sina olika college, där vaktmästaren sitter i ingången och har koll på studenter och lärare (professorer) som hastar iväg med sina slängkappor! På ån Isis (än avstickare från Thamsen)som går genom staden far kanoter fram med ivrigt paddlande studenter och vid å kanten kan våra poliser slå sig ner med sin pint efter väl förrättat verk och diskutera och begrunda brotten ur olika synvinklar och aspekter.
Brotten är av olika karaktär och rymmer allt av mänskliga tillkortakommanden och det är inte klokt så mycket som kan ske inom dessa slottsliknande lärosäten med bokklädda salar och laboratorier. Så har vi då den mildögda och ljuva Laura! Rättsläkaren som alltid finns där och ofta tillhandahåller viktig information om offret men också har tid att kasta varma blickar på vår kommisarie som gör detsamma! Hon är defenitivt ingen dununge, snarare lite moderlig och förstår att handskas försiktigt med kommisarien som fortfarande sörjer sin avlidna hustru.
När de äntligen efter 100 avsnitt!!, som det känns, kysser varandra börjar jag nästan gråta! Jag var på vippen att ge upp om min lite trögflirtade kommisarie, men jag vet att Hathaway också pressade på lite med sina kommentarer då och då! Förresten önskar jag att han också skulle hitta någon att sitta med vid åkanten! Tja, nu får jag säga farväl för denna gång till mina Oxfordvänner och trösta mig med en helt annan kommisarie, nämligen "Kommisarie Montalbano" från staden Vigàta i Italien. Något helt annat!!! Testa! (Finns på Netflix)Ciao!

lördag 22 maj 2021

Pingst, hänryckningens tid....

Så sa alltid min mamma när pingsthelgen stundade och uttrycket härrör från en dikt "Nattvardsbarnen" av Esaias Tegner. Pingsten är också kyrkans födelsedag för nu drabbades lärjungarna av helig ande och började förkunna om Jesus ute bland människorna på ett sätt (bla tungomålstalande) som inte skett tidigare. I Frankrike är annandag pingst fortfarande helgdag men den togs bort i Sverige 2004 till förmån för nationaldagen. Själv njuter jag som många andra av denna ljuvliga tid med doft från häggen som kommer emot mig när jag öppnar balkongdörren; gula maskrosor lyser soligt, blå förgätmigej, små klungor av ihärdiga vitsippor...min trädgård är oklippt och tillåter alla möjliga växter att ta plats... Jag vet att vi måste klippa snart men jag håller emot. Tycker om det här lite ovårdade, och tänker att detta just nu passar mitt lite turbulenta sinne och säkert gillar bina det också! Fortfarande känna livet på sparlåga; pausknappen är intryckt även om mycket börjar ljusna. Som så många andra väntar jag på andra vaccinationssprutan och det börja öppnas upp både för kultur och idrott. Men något har förändrats, åtminstone för mig...jag känner mig avklippt på något vis. Har svårt att defeniera känslan, kraftlös, inspirationsfattig, avdomnad...Min son Fredric uttryckte att han känner sig 5 år äldre efter detta år av instängdhet, jobba hemma, undvika kontakter etc och denna så att säga påtvingade isolering har tagit åt sinnet. Så även för mig och det är ändå så att jag försökt leva så öppet och aktivt som möjligt ibland även till mina barns och vänners frustration. Jag kan inte klaga, absolut inte när man betänker hur det står till i världen, men visst har detta pandemiår kostat på inte bara ekonomiskt... En av alla böcker som jag läst under denna tid är "Morgonstjärnan" av Knausgård. Välskriven med en kuslig apokalyptisk stämning. En stor oväntad stjärna dyker upp på himlen och man följer dess påverkan på nio olika människor, alla i någon form av kris. Vad är verkligt/overkligt, var går gränsen mellan liv och död, det förklarliga/oförklarliga? Intressanta och existentiella frågor som vi inte kan undvika. Själv är jag övertygad om att det finns mycket som vi inte kan se, förstå med våra sinnen, utan livet rymmer så mycket mer av all livets magi som nu ockå uppenbarar sig i denna hänryckningens tid.