Hundlokan...ödestugans sista tyllgardin...

Nu står sommaren i sin prakt. Här i Edsåsdalen, där vi varit i en vecka, slår fler och fler blommor ut och ängarna lyser i alla färger. Asfaltblomma som jag är, kan jag inte namnen på alla de blommor jag ser, men i min sommarbukett kompletterar de varandra från enklaste grässtrå till prästkrage och rödklöver.

Och så har vi hundlokan eller hundkexet som den också heter med sina spetsliknande blomställningar som breder ut sig i stora mattor, höga och skira.

Harry Martinsson kallar dem i sin dikt "Multnande stuga"... ödetorpets sista gardiner... och nyss läste jag en dikt av Stig Sjödin som jag återger här. "Nu har alla vägar brodyr och spetsar ty hundlokan blommar oemotståndlig, ciselörer granulatörer och knypplare visar här upp sin konst Det är bara för ögat att dricka denna syn som så slösande berättar om det okonstlade och enkla..."

Jag far till Oxford...

Så får Laura äntligen sin Robbie och Hathaway ska nu "ensam" klara skivan på Oxfordshire polisdistrikt! Ja den käre Lewis vågar slutligen satsa på kärleken så nu kan jag lugnt sova! I nio säsonger har jag följt "Lewis" på SVT play och mer och mer tyckt om denne lite halvtröga kommisarie och hans inspektör Hathaway, en lång pojkaktig f.d akademiker som strör lärda citat omkring sig och munhuggs med sin "Sir". Vad är det som gör att jag älskar dessa engelska serier? Miljön är viktig! Här är det Oxford som gäller med sina olika college, där vaktmästaren sitter i ingången och har koll på studenter och lärare (professorer) som hastar iväg med sina slängkappor! På ån Isis (än avstickare från Thamsen)som går genom staden far kanoter fram med ivrigt paddlande studenter och vid å kanten kan våra poliser slå sig ner med sin pint efter väl förrättat verk och diskutera och begrunda brotten ur olika synvinklar och aspekter.

Brotten är av olika karaktär och rymmer allt av mänskliga tillkortakommanden och det är inte klokt så mycket som kan ske inom dessa slottsliknande lärosäten med bokklädda salar och laboratorier. Så har vi då den mildögda och ljuva Laura! Rättsläkaren som alltid finns där och ofta tillhandahåller viktig information om offret men också har tid att kasta varma blickar på vår kommisarie som gör detsamma! Hon är defenitivt ingen dununge, snarare lite moderlig och förstår att handskas försiktigt med kommisarien som fortfarande sörjer sin avlidna hustru.

När de äntligen efter 100 avsnitt!!, som det känns, kysser varandra börjar jag nästan gråta! Jag var på vippen att ge upp om min lite trögflirtade kommisarie, men jag vet att Hathaway också pressade på lite med sina kommentarer då och då! Förresten önskar jag att han också skulle hitta någon att sitta med vid åkanten! Tja, nu får jag säga farväl för denna gång till mina Oxfordvänner och trösta mig med en helt annan kommisarie, nämligen "Kommisarie Montalbano" från staden Vigàta i Italien. Något helt annat!!! Testa! (Finns på Netflix)Ciao!

Pingst, hänryckningens tid....

Så sa alltid min mamma när pingsthelgen stundade och uttrycket härrör från en dikt "Nattvardsbarnen" av Esaias Tegner. Pingsten är också kyrkans födelsedag för nu drabbades lärjungarna av helig ande och började förkunna om Jesus ute bland människorna på ett sätt (bla tungomålstalande) som inte skett tidigare. I Frankrike är annandag pingst fortfarande helgdag men den togs bort i Sverige 2004 till förmån för nationaldagen. Själv njuter jag som många andra av denna ljuvliga tid med doft från häggen som kommer emot mig när jag öppnar balkongdörren; gula maskrosor lyser soligt, blå förgätmigej, små klungor av ihärdiga vitsippor...min trädgård är oklippt och tillåter alla möjliga växter att ta plats... Jag vet att vi måste klippa snart men jag håller emot. Tycker om det här lite ovårdade, och tänker att detta just nu passar mitt lite turbulenta sinne och säkert gillar bina det också! Fortfarande känna livet på sparlåga; pausknappen är intryckt även om mycket börjar ljusna. Som så många andra väntar jag på andra vaccinationssprutan och det börja öppnas upp både för kultur och idrott. Men något har förändrats, åtminstone för mig...jag känner mig avklippt på något vis. Har svårt att defeniera känslan, kraftlös, inspirationsfattig, avdomnad...Min son Fredric uttryckte att han känner sig 5 år äldre efter detta år av instängdhet, jobba hemma, undvika kontakter etc och denna så att säga påtvingade isolering har tagit åt sinnet. Så även för mig och det är ändå så att jag försökt leva så öppet och aktivt som möjligt ibland även till mina barns och vänners frustration. Jag kan inte klaga, absolut inte när man betänker hur det står till i världen, men visst har detta pandemiår kostat på inte bara ekonomiskt... En av alla böcker som jag läst under denna tid är "Morgonstjärnan" av Knausgård. Välskriven med en kuslig apokalyptisk stämning. En stor oväntad stjärna dyker upp på himlen och man följer dess påverkan på nio olika människor, alla i någon form av kris. Vad är verkligt/overkligt, var går gränsen mellan liv och död, det förklarliga/oförklarliga? Intressanta och existentiella frågor som vi inte kan undvika. Själv är jag övertygad om att det finns mycket som vi inte kan se, förstå med våra sinnen, utan livet rymmer så mycket mer av all livets magi som nu ockå uppenbarar sig i denna hänryckningens tid.

Än har inte vintern rasat ut....men snart!😘

Snart har vi varit en vecka i vårt fina Dalen. Vårvinter...kamp mellan vinter o vår...men vintern får snart ge sig!

Trots ett ymnigt snöfall så smälter det snabbt när solen tittar fram o värmer.För snart tre veckor sedan fick vi vår första spruta så nu ska vi ha ett relativt gott skydd mot covid, åtminstone ska vi inte bli så sjuka om vi ändå drabbas. Men det finns fullt av olyckskorpar, eller s.k realister... tredje vågen, mutationer, detta kommer vara lääänge...Men vad är då vaccinet till för? Jo, visserligen ska det skydda (men tänk på biverkningar) och du måste i alla fall undvika att umgås med obekanta, undvika affärer, restauranger, tvätta händerna, bära munskydd och äta inne med vänner är inte att rekommendera. Väldigt många har åsikter och tror sig veta vad som gäller och jag anses nog som väldigt obstinat och oförsiktig. Du verkar ju inte bry dig sa en väninna, som säger sig stå med fötterna stadigt på jorden i denna fråga. Jo jag bryr mig men kanske inte på samma sätt. Jag har full respekt för denna pandemi och det är djupt sorgligt med alla som dör av den men samtidigt känner jag att jag måste leva så gott och öppet jag kan för att inte vissna inombords. Vi har levt så jag och Christer. Som tur är har vi i stort sätt samma förhållningssätt vilket underlättar. Christer bromsar ibland, men vi har rört oss ute mycket, träffat vänner och barnbarn när de varit friska och vi har för det mesta försökt hålla avstånd och låtit bli att kramas...I går hade vi zoommöte med kören. Vet inte riktigt vad jag känner inför det. Roligt att se mina sångarvänner men jag känner mig bråkig där, ifrågasättande, varför kan vi inte sjunga ute snart? frågar jag t.ex Varför får man vara 500 personer på Ikea men bara 8 st i en kyrka även om kyrkan är en katedral? Det finns alltid någon som har svar...Jag känner mig som en gnällig barnunge som stampar i golvet och skriker Jag vill inte!! De flesta verkar vara så förståndiga och lugna och måste undra över vem jag kan vara som dessutom snart nårmar mig 80 årsstrecket med stormsteg. Gamla människan som dessutom är i en riskgrupp borde väl vara mer sansad och inse allvaret i situationen. Jaja...jag ska hålla mig lugn och inte opponera mig, jag mår inte bra av det heller, känner mig bara jobbig. I alla fall tänker jag föreslå en sångträff hos mig när solen är varm och vi kan sitta ute... när vintern rasat och sköna maj gjort sitt intåg. Kyrkan behöver inte vara inblandad så hoppas även Anna, vår gulliga körledare, kan komma då så att säga off the record! Och vår kyrka som ju har varit så försiktig får nu hålla stängt eftersom halva personalen insjuknat...ja det är en lurig fan det här viruset, ingen går säker, så jag får passa mig och sluta med att vara så kaxig. Min mamma sa att jag var jobbig som barn...och det har tydligen inte ändrat sig så särskilt mycket under åren som det verkar! Men nog nu! Jag är en inbiten optimist och ser nu fram mot spruta två, stundande vår och sommar och som sagt förhoppningsvis en sångträff med hugade sångarvänner!

p.s. Just nu messar en väninna att restriktionerna för vaccinerade lättar bl.a får man träffas inomhus! HÄRLIGT💕☃️

Vår fru och våfflor

Säkert år ni någon våffla i veckan! 25 mars är ju Maria Bebådelsedag, dagen då ärkeängeln Gabriel kom till Maria och talade om för henne att hon skulle föda Jesusbarnet, och ända till 1953 var det en röd dag i vår almanacka. Den kallas också Vårfrudagen och har firats inom kristenheten sedan 600-talet. Man tror att ett uttalsfel skapade ordet våffeldagen och därmed utvecklades också traditionen att äta våfflor. I Frankrike äter man gauffre, en mer rektangulär och tjockare våffla, och som vi, gärna med sylt och grädde.

Vårt grannland Norge äter våfflor nästan alla årstider, och helst då med en skiva mesost! Faktiskt ganska gott!

Det finns många vackra målningar och bilder på Marias bebådelse och en av de vackraste i mitt tycke är den av Fra Angelico, en freskmålning i klostret San Marco i Florens

Titta också på skulpturen av den glada ängeln, gjord på 1200-talet och som står bredvid Maria vid porten till en stor kyrka i Reims Frankrike. Här kan man tala om ett glatt budskap!

En annan sorts böna!

Visst har jag berättat om min fantastiska kaffebuske! Det var nog länge sedan så jag tar det igen. Dessutom har busken numera blivit ett stort träd som snart vill tränga sig igenom taket...Det var på den tiden när det Bergianska växthuset, som numera är restaurang och cafe, var det egentliga växthuset. Jag stod beundrande och tittade på den väldiga kaffebusken när trädgårdsmästaren i egen hög person stannade till. Vi började småprata lite och så plockar han några kaffebönor från busken och lägger i min hand. Tre stycken små hårda bruna frön. Plantera de här säger han, så får du så småningom en egen kaffebuske! Sagt och gjort...Först var krukan liten, men den blev större allteftersom åren gick och plantan växte. Och nu, som sagt är krukan väldigt stor och det har blivit ett träd. Vissa tider har den sätt spinkig ut...grenar utan löv har brett ut sig, och ganska länge förde den en tynande tillvaro. Men så lämnade jag trädet i min son Fredrics vård under en semesterresa och vips när jag kom hem var det ett grönt och frodigt träd som tog emot mig och förklaringen var att Fredric gödslat med hästgödsel från sitt lantställe. Det gjorde susen! Nu lämnar jag alltid skötseln av mitt kaffeträd till Fredric när jag är bortrest! Får det några kaffebönor då? Ja varje år men inte många men jag gläder mig åt de små vita blommorna som kommer innan!

Nu har jag i alla fall långt om länge beslutat mig för att rådfråga Bergianska hur man gör med klippning...taket är nått!!

Konsten att laga Bruna Bönor!

Min älskade farmor var en hejare på att laga goda bruna bönor! Nästan varje gång jag besökte min farmor serverade hon bönorna och då alltid med stekt falukorv till. Så himla gott! Nu i Coronatider så försöker vi laga mat som vi tidigare inte lagat, som nyligen rårakor, och plötsligt blev jag så sugen på bruna bönor så sagt och gjort tog vi fram husmanskostboken med Morberg som vägvisare och satte i gång.

Det tar lite tid eftersom bönorna ska ligga i vatten i ca 12 timmar och sedan ska de koka i drygt 1,5 timme eller tills de är alldeles mjuka. Inget svårt således men nu kommer det till det som ska sätt pricken över i:et! Sirap och ättika! Vi följde receptet eftersom jag är av den åsikten att första gången man lagar en rätt ska man följa det och inte börja improvisera, så vi tog exact de mått som angavs. Ni som gillar bruna bönor vet att det ska bli en sötsyrlig smak och vi smakade av och smakade av.... det var dock inte lätt att få till den. Vi tog salt och t.o.m lite peppar(här improviserade vi) och ökade på mängden av sirap och ättika men den där riktiga touchen ville inte infinna sig. Dock blev det ok när det salta stekta fläsket kom till, men farmors härliga smak blev det inte. Kanske var det något speciellt som farmor tillsatte? Jag kan ju inte fråga henne, men det var nog det där "på en höft" eller "en nypa" som är så odefinierbart i köksspråket! Också farmors speciella kärlek förstås... Men skam den som ger sig! Nästa gång ska jag pröva receptet i "Mormors kokbok" som verkar lite enklare och lite mer gammaldags!!