"Se jag gör allting nytt..."

Det är inget roligt att vara sjuk..ett axiom givetvis. I nära en vecka har jag nu haft en sårig hals, en irriterande hosta, ögon som rinner. Allergi säger några, så jag går och köper ögongel och allergitabletter. Har inte märkt någon särskild förändring utan troligen är det en cocktailblandning av förkylning och allergi. Sorgligt också att jag inte kunde vara med och sjunga "Förklädd Gud" i Jakobs kyrka, vilket jag sett fram emot. En vacker kyrka med underbar akustik...och nu med en stor blandad kör från olika församlingar och orkester och solister. Trösten (fast här är jag ironisk..)är väl att min röst hade varken gjort till eller från; som alltid fanns här gott om altar representerade!! Nåväl, jag satt där i soffan och tyckte synd om mig själv, men så satte jag på Spotify och spelade skivan som min kör, Enskede Kammarkör, spelat in av "Förklädd Gud" med Eva Karpe som dirigent, delar av Radiosymfonikerna och Mark Levengood som recitatör. Och så blandas snuvan med lite tårar för vi gör det så bra, det låter så vackert också med Marks mjuka finlandssvenska och minnena dyker upp av vår fina körgemenskap, av våra konserter, resor...Att det skulle behöva sluta på det här sättet kan jag nog aldrig riktigt förlika mig med eller förstå. Nu är det flesta skingrade för vinden och den lilla kör som bildades för oss överåriga är på fallrepet. Nåväl jag har accepterat och kommit över det hela...(ganska bra i alla fall) livet går ju vidare och öppnar för nya möjligheter. "Se jag gör allting nytt" är rubriken på min blogg...En mening som snurrat runt i mitt huvud sedan påskafton. Det var nämligen då som jag upplevde den första vårdagen med sol och värme. Vi tog fram vårt lilla trädgårdsbord med tillhörande stolar och dynor. Och så satt vi där och riktigt såg hur den blå scillan trängde sig upp mellan vissnade fjolårslöv och koltrasten letade mask i rabatten. Sedan kom ju bakslaget...(men det är ju April!!) isande vindar, snö och kejsarkronorna kröp hukande tillbaka mot stugväggen. Nu reser de sig igen och scillan har tagit över och nu börjar häggens knoppar slå ut..."Se jag gör allting nytt".

Nu går vi mot ljuset...

Vårdagjämning

Natten och dagen är lika långa, men nu framöver tar dagen över mer och mer. Visst känns det härligt! Som de flesta av oss längtar jag efter sol, som värmer; efter skymning, som dröjer sig kvar längre och inte minst snödroppar och vintergäck som börjar sprida sig i rabatterna. Jag fyller vaser med tulpaner och krukor med påskliljor och tar fram våffeljärnet! Minns när jag var uppe och hälsade på Agnes i Tromsö, där hon och familjen bodde i flera år. När solen äntligen steg över fjälltopparna firade man dess ankomst med en stor Ljusfest! Äntligen slut på dagarna som alltid var halvskumma och där mörkret kom tidigt på eftermiddagen. Men men...jag vet det kan komma en backlash...brukar göra det så än börjar jag inte räfsa och än får trädgårdsmöblerna vila lite. Men ljuset har nu segrat!!

Efter regn kommer solsken...

Regnet hänger i luften...det har regnat mycket här på sista tiden. Det behövs.

Bäckarna fylls och nu porlar det i diken o raviner och man riktigt ser hur jorden suger åt sig. Sedan kommer vinden som blåser kallt och utecafeernas uteplatser glesnar. Tjocka tröjor, halsdukar och jackor dominerar fortfarande i klädstånden på marknaden även om en del klänningar och blusar tränger sig in och bådar om varmare tider. Några morgnar är det frost på gräset och man får ännu avvakta med plantering av växter. Dock kan man inhandla underbara buketter av mimosa, ranukel, anemoner etc att sätta i vaser på bordet.

Men så kommer den värmande solen och jackan åker av och lunchen intas utomhus.

Tyvärr öppnar inte vårt favvoställe Le Repos förrän 18 mars...

Denna efterlängtade vår...För oss har det varit en jobbig tid på flera sätt. En del personligt, en del för Christer arbetsmässigt, men inget som inte går att lösa och nu ser vi fram emot kommande dagar med tillförsikt. Är tacksam för veckorna här i vårt lilla franska hus och för den inspiration jag får när jag tittar ut över vinstockarna som bär på knoppar till nytt vin.

Mellanrum...

Årets sista dag...tillbringar vi i Visby. Lite regndis..härlig frukostbuffe men jag är inte så hungrig idag, kan dock inte låta bli att grädda en gauffre (fransk våffla) i alla fall och äta med hallonsylt och grädde! Såg en liten flicka vid bordet bredvid som kom bärande med 2 stycken på ett fat fyllda med chokladsmet!! Hon såg överlycklig ut! Visby off season en härlig plats. Vacker med sina smala gränder och små *sagohus*, sina kullerstensgator och så det allestädes närvarande havet! Inte långt från vårt hotell ligger botaniska trädgården, vacker... året om. Idag kommer vi tala om året som gått. Vi brukar alltid göra det Christer och jag, och ofta är vi ensamma. Vi sitter med våra almanackor och bläddrar...tankar och reflektioner...det har varit ett jobbigt år på många sätt. Uppbrott och avslutning av mitt 40 åriga körliv, familjekonflikt kring sommarhus men kanske främst sjukdom inom familjen. Alla har vi drabbats på olika sätt men det verkar trots allt som vi lyckas ta oss igenom och livet kan fortsätta. Mycket trevigt har timat också förstås! Inte minst min 80 årsdag som blev en riktig FEST, utflykter och middagar med familj och vänner, musik, böcker, ja det goda i livet överväger helt klart! Och vem är jag att klaga? Som det ser ut i världen skulle jag egentlign vara tyst. Jag läste häromdagen något om betydelsen av mellanrum. Att inför en ny början på något stanna upp, tillåta sig att lyssna inåt, vila innan man rusar vidare in i nästa upplevelse. Man kan tycka att man som pensionär har all tid i världen att göra detta, men om man är som jag, så fyller man lätt sin almanacka med diverse i sig trevliga saker och rusar på. Författaren Bodil Jönsson kallar det ställtid, inte så dumt, men jag tycker mellanrum låter vackrare; mellan livets olika rum sätta sig ner en stund och inte göra någonting...bara låta sig vara. I dag ska vi gå på Nyårsbön i Visby Domkyrka. På sidan vid koret ligger ett litet andaktsrum bara med en smal fönsterspringa i muren. Hit går jag alltid när vi är här. Ett vackert rum som andas stillhet och frid. Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag hela min familj och alla mina vänner. Och till världen Fred och Frid.🙏❤️

Adventstid🌟🕯️

Vintervackert i träggården! Nu behöver jag inte se alla äpplen som ligger oplockade på gräsmattan; alla löv som inte blev uppkrattade, utan snön sveper in allt i sitt mjuka vita (förlåtande!!) täcke! Lilla adventskalendern står på bordet och det är tid att öppna första luckan. Första svenska julkalendern kom 1934.

Tidigare kom kalendrarna från England och Tyskland och det var i Tyskland som de första tillverkades i början av 1900-talet. En liten tysk pojkes mamma ville i mitten av 1800-talet underlätta julväntandet för sin son så hon tillverkade en liten kalender med kakor, en kaka för varje dag! Detta mindes pojken när han blev vuxen och blev delägare i ett tryckeri, och nu skapades luckor med olika julmotiv bakom! Succen var given! Numera finns det kalendrar av alla de slag, en del dyra med exklusiva presenter bakom luckorna, andra enkla och och en del fungerar som gratisreklam. Själv var jag lite känd av många för mina kalendrar i bokhandeln! Jag hade en speciell leverantör som kom i november med helt underbara motiv och de var oftast från Tyskland, men även svenska leverantörer hade fint sortiment. De gick åt som "smör i solsken", så roligt! Jag själv är speciellt svag för glitter och nostalgiska motiv och några har jag sparat genom åren!

Adventstiden är förbredd på andra sätt också! Stjärnor i fönstren, ljus i adventsstaken och i kylskåpet deg till pepparkakor! Men än får tomtarna vänta lite! Julen för mig växer fram lite i taget!

Nu stänger sommaren sakta sin dörr...

Ser på mina två fina mullbärsträd! Vet inte hur gamla de kan vara...förmodligen från början av 1800-talet när vårt hus byggdes.Vi klipper dem varje år för att de inte ska bära mullbär, (som kladdar ner hela terassen), och för att grenarna inte ska bli för tunga och många...

Här under kronan har jag funnit en fin viloplats, skugga för sol och skydd för regn. Här har jag ställt min solstol och här kan jag ligga o läsa eller bara titta på molnen...ibland slumrar jag till...

De flesta vinfälten är skördade; några små fält återstår och rester av vinklasar skymtar här och där med blad som börjar anta höstliga färger och så även vildvinet på terassen som även har bär, dock små och svarta.

Hösten anas i de kyliga morgnarna men när solen börjar stråla blir det sommarvarmt igen och uteserveringarna fylls av människor, företrädesvis av äldre årgång!! Det efterlängtade regnet kom igår och det blev en riktig rotblöta. Man hoppas på mer...här har varit alltför torrt länge. Jag läser just nu en bok av Kerstin Ekman "Min bokvärld".

Hon berättar om böcker som betytt mycket för henne under livets gång och som vid omläsning öppnar upp nya perspektiv och rum i berättelsen. Jag har också börjat läsa om en del böcker och det är intressant att märka hur tiden påverkat mig...vissa upplevelser är lika starka som jag minns, medan annat förstås bättre nu när jag är äldre, visst har bleknat, upplevdes viktigt av det jag som var då... En tänkvärd bok med Ekmans underbara "röst". Antagligen är det därför det är så svårt att kasta böcker...de blir som vänner, tröstar och hjälper i bästa fall! Ännu återstår olivträden att skördas.

Många dignar under sina gröna bär. Men då är inte vi här. Våra oliver kommer falla till marken men jag har satt upp några i vårt "olivträd" inne på väggen och olivoljan får vi köpa hemmavid!

"Anne with an E"

Hur har jag kunnat missa bokserien "Anne på Grönkulla" av L M Montgomery? Jag som började läsa tidigt, ett barn av 40-talet då bokläsningen inte hotades av TV eller andra media utan var den i stort sätt enda möjligheten att fly in i fantasins värld. Ja, jag missade den och nu när jag på inrådan av mitt barnbarn Esther ser Netflixserien "Anne with an E" förstår jag vilken läsupplevelse jag måste ha missat. Berättelsen om den föräldrarlösa flickan Anne som kommer till gården Grönkulla har ju betytt mycket för många läsare, kanske speciellt flickor. Den kom ut i början av 1900-talet och som min Esther säger är den präglad av den tid som då var, lite "gammaldags"... medan Netflixserien har en mer feministisk vinkling än vad som är fallet i böckerna! Hursomhelst blev jag helt fångad av denna charmfulla Anne som spelades mycket bra av av en duktig skådespelerska med rött hår, fräknar och lite oregelbundna tänder! Så rörande och spännande att jag var tvungen att tjuvtitta mot slutet för att se om hon till slut får sin barndomsvän Gilbert!! Kanske lånar jag första delen av Esther och beger mig in i Annes värld fast i bokens tappning...eller så får min upplevelse stanna härvid. Men se serien även om du läst böckerna! Kanske får din upplevelse av böckerna en ny dimension!