Allt Blir Bra

Torsdag den sista juli. Christer ska opereras idag. Ta bort den sista delen av tumören som växt på synnerven och orsakat både huvudvärk och synproblem. Det har har gått 8 veckor sedan den första operationen som höll på att sluta i en mardröm, men där Christer kom igen med hjälp av fantastiska läkare, god omvårdnad, sin styrka och med en familj och vänner som stöttade med omtanke och kärlek. Vi är väl förberedda inför dagen, prover och hjärnröntgen har genomförts och vi känner tillit till det operationsteam som ska genomföra ingreppet med "vår" kirurg Simon i spetsen. Vi kommer till sjukhuset Karolinska tidigt på morgonen efter sedvanlig dusch och blir mottagna på avdelningen där Christer får ta på sig operationskläder och vissa prover tas. Denna gång behöver vi inte vänta så länge innan man kommer för att hämta honom. Vi kramar om varandra och jag säger att jag älskar honom och att allt nu ska bli bra. Sedan rullar sängen ut och jag sitter ensam kvar i rummet. 3 till 4 timmar beräknar man att operationen ska ta och jag stannar kvar här på sjukhuset, Tobbe min son ska komma och göra mig sällskap om en stund. Åker ner till huvudingången och tar en kaffe på konditoriet som ligger där... nu börjar väntan. Längst bort i den stora hallen ligger kyrkans "Stillhetens rum". Här har jag tittat in en gång tidigare och sett det lilla andaktsrummet så vackert med sitt altare och med ett flortunt flerfärgat hårdpressat tyg format i vågor på väggen. Bredvid altaret finns en elektrisk ljusstake där man kan tända ett ljus. Just nu finns ingen här så jag går in tänder ett ljus och sätter mig i en av stolarna som står i en ring runt om. Jag har längtat efter kyrkorummet, efter den stillhet , den ro som det kan ge, som jag också längtat efter psalmsång ja, överhuvudtaget kyrkomusik, klassisk musik, körmusik...Plötsligt är jag inte ensam. En kvinna i prästkrage har kommit in och satt sig några stolar ifrån. Vet inte hur vi börjar samtalet men plötsligt frågar hon hur jag mår och jag känner hur tårarna stiger upp i ögonen och jag börjar gråta. Jag känner hur trött jag egentligen är , det har varit mycket på många sätt och det är inte alltid lätt att veta hur man ska vara och förhålla sig. Vi samtalar lite om vad som hänt oss i familjen om Christers operation om motsättningar och sprickor som så lätt kan uppstå i en familj av vår konstitution men att vi också under denna svåra tid funnit en gemenskap och sammanhållning som helat och läkt. Det är som det där japanska sättet att laga porslin du vet, säger jag, Kintsugi, och då går hon fram och hämtar en kruka på altaret ,en vacker liten kruka där bitarna är lagade med guldfärgat kitt som lyser vackert. Här säger hon, här lägger vi alla de lappar som människor kan skriva med önskan om förbön och som vi ber för varje morgon när vi har morgonbön. Sedan går hon och jag sitter kvar en stund och skriver sedan min lilla lapp som kommer att ligga i den vackra krukan.