"Så mycket bättre..."

Det doftar underbart från min första luktärt som jag just klippt av. Man ska hela tiden klippa av luktärterna när de slår ut för då kommer det fler o fler enligt min söta svärdotter Lina. Tänk att en enda liten blomma kan dofta så gott och starkt. Funderade på att åka in och lyssna på DNs filharmoniska konsert vid Sjöfartsmuseet... Christer och jag har brukat åka in med vespan de senaste åren, men nu drar jag mig lite för den kommunala trafiken med mycket folk och bil är ju inget att tänka på. Får lyssna på några av styckena på spotify här i trädgården i stället...inte samma sak givetvis men är man lite bekväm så är man!! I morgon kommer Christer hem från sin rehabilitering och denna gång har allting gått så mycket bättre. Han har mått bättre, varit mer fokuserad och genomfört programmen till rehabteamets och sin egen belåtenhet! Nu ser vi båda fram emot sensommaren och hösten med tillförsikt. Själv känner jag mig mindre trött och längtar efter att komma igång lite med aktiviteter, träffa vänner, sången inte minst och lite utflykter här och var med min Christer. Får ta det lite lugnt givetvis (ser inom mig några vänners rynkade ögonbryn...) Ja, jag vet!! Mitt i alla tankar som far runt dyker minnet plötsligt upp av några tavlor jag såg av konstnären prins Eugen när barnbarnet Hjalmar och jag var på Waldemarsudde häromdagen. Två tavlor från Valdres, ett område i sydvästra Norge. Det var som att öppna Pandoras ask och minnen skjöljde över mig. Jag var tretton år och fick åka med en väninna, ett år äldre, till ett högfjällshotell som ägdes av en släkting till henne, just i Valdres. Ett fantastiskt landskap, omringat av fjäll, kargt med forsande bäckar och en iskall fjällsjö. Längre ner i Dalen ett skogsbälte men glest mellan stugorna och med en grusväg som kunde ha skadat mig rejält om jag fallit av cykeln som tappade kedjan mitt i backen. Med vådlig fart och med en enorm koncentration åkte jag ner mot stora landsvägen, som jag lyckades styra upp på utan mötande bilar och med upplut som bromsade in cykeln och jag kunde ta mig av med darrande ben. Hemskt! Vi fick hjälpa till med allt från tömma pottor, städning och servering. Baka ingick också och där gjorde jag ingen succe!! När gästerna skulle inmundiga nybakta kakor till kaffet snörpte de ihop munnen och klagade...det visade sig att jag strött salt på kakorna i stället för socker vid dekorationen! Tablå! Släktingen, farbrodern, var lite misstänksamt nyfiken på oss nyblivna tonåringar och smög runt på kvällarna för att kolla in oss...Vi såg ibland hans nylle som försiktigt tryckte sig mot vårt fönster...Vi smygläste Arne Mykles nyutgivna bok "Sången om den röda rubinen" , som en gäst lämnat kvar, och vi fnittrade och rodnade och tyckte det var både läskigt och spännande...våra kläder fick vi tvätta i en bäck på gården och där sjöng vi "Har du träffat den vackra Nina, hon hör hemma i Portugal...och hon tvättar i Septubal.. Toppen av allt var när bussen stannade en dag och släppte av en kvinna som var misstänkt lik min mamma... och det var min mamma! Hon hade bestämt sig för att att kolla hur jag hade det, och utan meddelande dök hon bara upp! Så underbart glad jag blev. Hon stannade i flera dagar och blev även uppvaktad av en man som alltid gick med en vit näsduk med fyra klutar på huvudet (förmodligen flintskallig) och han tog med henne upp till isjön och gjorde nog mamma sin kur utan att lyckas givetvis. Vem gillar en man som har en näsduk med klutar på huvudet!! Ja, vi kom hem lyckligt och året efter gifte sig min väninna, bara 15 år gammal (de fick gå till kungs) och på hennes fest hade jag mitt första möte med alkohol kan man säga...men det är en annan historia!! Så här kan konsten öppna upp våra sinnen och minnen, hur nu det här har att göra med Christers hemkomst i morgon kan jag inte räkna ut men visst är vår hjärna intresssant, spännande och mångfassetterad!