Allt Blir Bra

Torsdag den sista juli. Christer ska opereras idag. Ta bort den sista delen av tumören som växt på synnerven och orsakat både huvudvärk och synproblem. Det har har gått 8 veckor sedan den första operationen som höll på att sluta i en mardröm, men där Christer kom igen med hjälp av fantastiska läkare, god omvårdnad, sin styrka och med en familj och vänner som stöttade med omtanke och kärlek. Vi är väl förberedda inför dagen, prover och hjärnröntgen har genomförts och vi känner tillit till det operationsteam som ska genomföra ingreppet med "vår" kirurg Simon i spetsen. Vi kommer till sjukhuset Karolinska tidigt på morgonen efter sedvanlig dusch och blir mottagna på avdelningen där Christer får ta på sig operationskläder och vissa prover tas. Denna gång behöver vi inte vänta så länge innan man kommer för att hämta honom. Vi kramar om varandra och jag säger att jag älskar honom och att allt nu ska bli bra. Sedan rullar sängen ut och jag sitter ensam kvar i rummet. 3 till 4 timmar beräknar man att operationen ska ta och jag stannar kvar här på sjukhuset, Tobbe min son ska komma och göra mig sällskap om en stund. Åker ner till huvudingången och tar en kaffe på konditoriet som ligger där... nu börjar väntan. Längst bort i den stora hallen ligger kyrkans "Stillhetens rum". Här har jag tittat in en gång tidigare och sett det lilla andaktsrummet så vackert med sitt altare och med ett flortunt flerfärgat hårdpressat tyg format i vågor på väggen. Bredvid altaret finns en elektrisk ljusstake där man kan tända ett ljus. Just nu finns ingen här så jag går in tänder ett ljus och sätter mig i en av stolarna som står i en ring runt om. Jag har längtat efter kyrkorummet, efter den stillhet , den ro som det kan ge, som jag också längtat efter psalmsång ja, överhuvudtaget kyrkomusik, klassisk musik, körmusik...Plötsligt är jag inte ensam. En kvinna i prästkrage har kommit in och satt sig några stolar ifrån. Vet inte hur vi börjar samtalet men plötsligt frågar hon hur jag mår och jag känner hur tårarna stiger upp i ögonen och jag börjar gråta. Jag känner hur trött jag egentligen är , det har varit mycket på många sätt och det är inte alltid lätt att veta hur man ska vara och förhålla sig. Vi samtalar lite om vad som hänt oss i familjen om Christers operation om motsättningar och sprickor som så lätt kan uppstå i en familj av vår konstitution men att vi också under denna svåra tid funnit en gemenskap och sammanhållning som helat och läkt. Det är som det där japanska sättet att laga porslin du vet, säger jag, Kintsugi, och då går hon fram och hämtar en kruka på altaret ,en vacker liten kruka där bitarna är lagade med guldfärgat kitt som lyser vackert. Här säger hon, här lägger vi alla de lappar som människor kan skriva med önskan om förbön och som vi ber för varje morgon när vi har morgonbön. Sedan går hon och jag sitter kvar en stund och skriver sedan min lilla lapp som kommer att ligga i den vackra krukan.

Japansk visdom!

För många år sedan köpte jag två koppar på franska Ikea. En kopp med röda prickar och en med blå! En till mig och en till Christer! Det blev min favoritkopp och i den drack jag varje morgon mitt kaffe med mjölk. Ingen fick ta den! Så upptäckte jag plötsligt efter ett antal år att den blivit lite kantstött; en bit hade fallit av koppkanten. Jag blev ledsen förstås men fortfarande gick det ju att dricka ur den. Och så hände det häromdagen att en vindil tog tag i koppen som stod lite i framkant på bordet; den föll ned på terassen och örat gick av. I sophinken?! Nej icke! Jag plockade lavendel från min rabatt, satte i koppen och nu fick den en ny uppgift, en vas! Detta fick mig att tänka på den japanska lagningsmetoden Kintsugi, som bygger på tanken att saker med en historia är vackrare än det helt nya! Därför lagar man saker där lagningen syns med ett speciellt harts blandat med guldpulver. Nu lagade jag inte min kopp, förvandlade i stället dess funktion, men visst är det en vacker tanke? Det som går sönder kan lagas och får synas...kan omvandlas och har en historia att berätta!

"Lux aeterna..."

Äntligen kan man gå på konserter! Avlyst är ännu inte pandemin, men av den märks nu inte så mycket i fyllda konsertsalar, teatrar eller restauranger. Den vackra Uppenbarelsekyrkan i Hägersten bjöd på Brahms Requiem i fullsatt kyrksal, detta fantastiskt vackra körverk där mitt barnbarn Selma ingick bland koristerna. Brahms verk är ett verk mer för de levande än de döda och bygger på olika texter ur bibeln. Igår var jag i den likaledes vackra Markuskyrkan och lyssnade på Rutters Requiem, också vackert med den underbara solistarian "Pie Jesu". Allhelgonatid, med snart avskalade lövträd, med våta höstlöv under fötterna och mörknande dagar. Vi minns våra döda, tänder ljus och för en stund stillnar vi i tankarna att allt är förgängligt. I måndags ramlade jag, ja, jag fullkomligt stöp i backen med pannan i kullerstenarna. Hade varit på utflykt med mitt barnbarn Esther och var på hemväg för att ta båten vid Gröna Lund. Såg inte var jag satte fötterna och så låg jag där plötsligt på marken. Blev dock så väl omhändertagen av vakter och en sjuksköterska, så allt slutade väl, en praktfull blåtira blev resultatet, men det kunde ha gott mycket värre. Vad lära av detta? Jo, att alltid ha koll på hur man går förstås, och inse att balansen inte är vad den har varit... Men ska man alltid titta ner?! Minns när vi vandrade i en ravin på Kreta och jag hela tiden tittade ner i marken för att navigera rätt mellan alla stenar och ojämnheter. Plötsligt hörde jag en röst bakom mig..."Glöm inte att titta upp också"! Givetvis gjorde jag det och där mötte mig en fantastisk syn av grönskade bergssidor, blommande buskar och små vattenkaskader, allt vilande i den blå himmelsranden högt ovanför mitt huvud! Dum fråga egentligen...man måste ha koll helt enkelt, bra skor, veta var man går och titta upp!!! I dag är det min tur att sjunga i en konsert, en blandning av olika requiem av olika tonsättare. Så underbart att äntligen få sjunga tillsammans och förhoppningsvis sprida lite "lux aeterna" (det eviga ljuset) i detta höstmörker.

Tänd våra ljus...

Höst...dimman täcker fjällen och dalen, luften är kylig och fuktig. Jag står en stund på terassen och drar in den i lungorna, ett svagt brus från Henån hörs annars är allt tyst och stilla. Nu går naturen sakta till ro, men innan bjuder den på ett fantastiskt färgfyrverkeri av gult, orange och rött blandat med brunt och grönt.

Tänker att vi människor är som årstider...jag befinner mig i hösten...så är det, tänkte först sensommaren men nej, hösten är nog det riktiga. Inser hur viktigt det är att acceptera och ta till sig att det "nya 70 inte är 50" som man säger utan att bli 70+ är något positivt i sin egen rätt. Det handlar inte om att gamla till sig utan att ta till sig livet och det de bjuder på ett sätt som stämmer överens med det jag kan, vill och har möjlighet till! Hösten bjuder på rätt till vila, eftertanke och kravlöshet och samtidigt finns ju livskraften där vilande i jorden och under de avfallande löven... Har just avslutat en bok om Gunnel Vallquist, en biografi skriven av Alva Dahl "Slå rot i förvandlingen". Titeln passar bra på det jag försöker uttrycka; att alltid försöka hålla sig öppen mot livet och de förändringar det medför men samtidigt stå fast i sig själv och det man tror på. Bilden är som ett träd som står stadigt förankrad i marken men vars grenar sträcker sig mot olika håll...

Så beskrivs Gunnel Vallquist i boken. En kvinna som aldrig fastnade i bestämda attityder utan alltid var öppen för nya ideer och aldrig var rädd för att ifrågasätta sådant hon fann icke absolut. Hon blev tidigt katolik, och var så hela livet, men tvekade aldrig att debattera och ifrågasätta vissa av katolska kyrkans doktriner. Hela sitt vuxna liv kämpade hon för kyrkans enighet, ekumenin, skrev böcker och inlägg om sin tro, också om hur framförallt västkyrkans mer intellektuella framtoning går ut över det andliga sökandet i mässor och liturgi...(något som jag själv också tycker) och där hon mot slutet av sitt liv drogs mot den ortodoxa kyrkans gudstjänster. Hon var bl.a medlem i Svenska Akademien, deltog i gruppen för nyöversättning av Bibeln men mest känd för den stora allmänheten är hon kanske för sin översättning av Marcel Proust (På spaning efter den tid som flytt) som hon arbetade med i nära trettio år och som gjort Madeleinekakan med fläderblomste så känt. Hon dog 2016 97 år gammal. Jag avslutar denna lilla betraktelse med en haikudikt skriven av henne själv. "Klocktonen vidgas, mitt i ringen av silver slår jag sakta rot"

Pingst, hänryckningens tid....

Så sa alltid min mamma när pingsthelgen stundade och uttrycket härrör från en dikt "Nattvardsbarnen" av Esaias Tegner. Pingsten är också kyrkans födelsedag för nu drabbades lärjungarna av helig ande och började förkunna om Jesus ute bland människorna på ett sätt (bla tungomålstalande) som inte skett tidigare. I Frankrike är annandag pingst fortfarande helgdag men den togs bort i Sverige 2004 till förmån för nationaldagen. Själv njuter jag som många andra av denna ljuvliga tid med doft från häggen som kommer emot mig när jag öppnar balkongdörren; gula maskrosor lyser soligt, blå förgätmigej, små klungor av ihärdiga vitsippor...min trädgård är oklippt och tillåter alla möjliga växter att ta plats... Jag vet att vi måste klippa snart men jag håller emot. Tycker om det här lite ovårdade, och tänker att detta just nu passar mitt lite turbulenta sinne och säkert gillar bina det också! Fortfarande känna livet på sparlåga; pausknappen är intryckt även om mycket börjar ljusna. Som så många andra väntar jag på andra vaccinationssprutan och det börja öppnas upp både för kultur och idrott. Men något har förändrats, åtminstone för mig...jag känner mig avklippt på något vis. Har svårt att defeniera känslan, kraftlös, inspirationsfattig, avdomnad...Min son Fredric uttryckte att han känner sig 5 år äldre efter detta år av instängdhet, jobba hemma, undvika kontakter etc och denna så att säga påtvingade isolering har tagit åt sinnet. Så även för mig och det är ändå så att jag försökt leva så öppet och aktivt som möjligt ibland även till mina barns och vänners frustration. Jag kan inte klaga, absolut inte när man betänker hur det står till i världen, men visst har detta pandemiår kostat på inte bara ekonomiskt... En av alla böcker som jag läst under denna tid är "Morgonstjärnan" av Knausgård. Välskriven med en kuslig apokalyptisk stämning. En stor oväntad stjärna dyker upp på himlen och man följer dess påverkan på nio olika människor, alla i någon form av kris. Vad är verkligt/overkligt, var går gränsen mellan liv och död, det förklarliga/oförklarliga? Intressanta och existentiella frågor som vi inte kan undvika. Själv är jag övertygad om att det finns mycket som vi inte kan se, förstå med våra sinnen, utan livet rymmer så mycket mer av all livets magi som nu ockå uppenbarar sig i denna hänryckningens tid.

Än har inte vintern rasat ut....men snart!😘

Snart har vi varit en vecka i vårt fina Dalen. Vårvinter...kamp mellan vinter o vår...men vintern får snart ge sig!

Trots ett ymnigt snöfall så smälter det snabbt när solen tittar fram o värmer.För snart tre veckor sedan fick vi vår första spruta så nu ska vi ha ett relativt gott skydd mot covid, åtminstone ska vi inte bli så sjuka om vi ändå drabbas. Men det finns fullt av olyckskorpar, eller s.k realister... tredje vågen, mutationer, detta kommer vara lääänge...Men vad är då vaccinet till för? Jo, visserligen ska det skydda (men tänk på biverkningar) och du måste i alla fall undvika att umgås med obekanta, undvika affärer, restauranger, tvätta händerna, bära munskydd och äta inne med vänner är inte att rekommendera. Väldigt många har åsikter och tror sig veta vad som gäller och jag anses nog som väldigt obstinat och oförsiktig. Du verkar ju inte bry dig sa en väninna, som säger sig stå med fötterna stadigt på jorden i denna fråga. Jo jag bryr mig men kanske inte på samma sätt. Jag har full respekt för denna pandemi och det är djupt sorgligt med alla som dör av den men samtidigt känner jag att jag måste leva så gott och öppet jag kan för att inte vissna inombords. Vi har levt så jag och Christer. Som tur är har vi i stort sätt samma förhållningssätt vilket underlättar. Christer bromsar ibland, men vi har rört oss ute mycket, träffat vänner och barnbarn när de varit friska och vi har för det mesta försökt hålla avstånd och låtit bli att kramas...I går hade vi zoommöte med kören. Vet inte riktigt vad jag känner inför det. Roligt att se mina sångarvänner men jag känner mig bråkig där, ifrågasättande, varför kan vi inte sjunga ute snart? frågar jag t.ex Varför får man vara 500 personer på Ikea men bara 8 st i en kyrka även om kyrkan är en katedral? Det finns alltid någon som har svar...Jag känner mig som en gnällig barnunge som stampar i golvet och skriker Jag vill inte!! De flesta verkar vara så förståndiga och lugna och måste undra över vem jag kan vara som dessutom snart nårmar mig 80 årsstrecket med stormsteg. Gamla människan som dessutom är i en riskgrupp borde väl vara mer sansad och inse allvaret i situationen. Jaja...jag ska hålla mig lugn och inte opponera mig, jag mår inte bra av det heller, känner mig bara jobbig. I alla fall tänker jag föreslå en sångträff hos mig när solen är varm och vi kan sitta ute... när vintern rasat och sköna maj gjort sitt intåg. Kyrkan behöver inte vara inblandad så hoppas även Anna, vår gulliga körledare, kan komma då så att säga off the record! Och vår kyrka som ju har varit så försiktig får nu hålla stängt eftersom halva personalen insjuknat...ja det är en lurig fan det här viruset, ingen går säker, så jag får passa mig och sluta med att vara så kaxig. Min mamma sa att jag var jobbig som barn...och det har tydligen inte ändrat sig så särskilt mycket under åren som det verkar! Men nog nu! Jag är en inbiten optimist och ser nu fram mot spruta två, stundande vår och sommar och som sagt förhoppningsvis en sångträff med hugade sångarvänner!

p.s. Just nu messar en väninna att restriktionerna för vaccinerade lättar bl.a får man träffas inomhus! HÄRLIGT💕☃️

Tro, Hopp och Kärlek

Kära bloggläsare, saknar ni min blogg ibland? Jag gör det...förr, om man nu kan säga så, tittade jag alltid efter upplevelser som min blogg kunde handla om, sökte bildmotiv som kunde användas och laborerade med olika formuleringar, ordval, för att så exakt som möjligt kunna uttrycka det jag ville säga. Nu känns det så mycket svårare, som min blick blivit "slö" och det jag skulle vilja säga bara blir en upprepning av det jag tidigare sagt. Är det på grund av denna tid med inskräkningar både för det fysiska och mentala livet? Tröttheten som griper mig nu i denna ovissa och gråmålade tid, när träden är avskalade och löven täcker gräsmattan med sin fuktiga brunhet. "Jag har blivit som en missbrukare", säger en väninna, "en missbrukare av serier". Jag kanske håller på att bli likadan...en kväll satt jag uppe till långt inpå natten för att se klart en serie på Netflix eller kanske var det SVT play; just nu minns jag inte heller vilken serie det var. Hur många med mig, och nu talar jag om pensionärer förstås, ägnar inte mycken tid åt att ligga eller sitta framför TVn eller datorn för att fylla dagen med fiktivt liv...Visst läser jag också, beställer böcker på nätet; läser intressanta och givande böcker, tänker att den här vill jag skriva om, dela med mig av och kanske jag också gör det så småningom men startsträckan blir längre och längre...är det detta som kallas letargi? Jag som i grunden är en positiv och livsbejakande person känner mig fasthållen i dessa restriktioner och begränsningar av avhållsamhet till nära och kära. Får dåligt samvete för att jag ibland "syndar" när jag tar upp mitt ett- åriga barnbarn som nu vingligt går emot mig med sitt härliga leende. Som många av oss säkert gör, försöker jag få till en balans för att inte ramla ner i missmod och negativism, och ute får vi ju i alla fall mötas än så länge!! Men får man vara fler än 8? om man håller rekommenderat avstånd? Alla dessa tyckanden och låtanden skapar en osäkerhet hos de flesta av oss och något egentligt svar verkar inte finnas. Det ändras från dag till dag...

Tänker på all verksamhet av olika slag inom kultur och idrottsliv; vad händer med vår kyrka och allt det som nu närmar sig av advents och julfirande, inställda luciatåg... julkonserter...Alla affärer som försöker locka oss men som samtidigt inte bör besökas...det är som att leva i en sciencefictionvärld. Till slut sitter vi framför våra paddor och tittar på varandra digitalt när vi äter vår skinka, sjunger med den digitala kören och skickar slängkyssar genom rutan till våra kära. Men...nu till mitt positiva jag! Vi har börjat träna med TV- Sofia jag och Christer! Struttar omkring som strutsar och viftar med armar och ben! Måste vara en härlig syn😁 ! 20 minuter på morgonen innan kaffe och te! Igår gick vi Dalarö runt med stavar och havet i förgrunden och sedan lunch på Tullhuset där det för övrigt inte var en kotte. I dag tänker vi oss en promenad på Skogskyrkogården! Sedan ska blomkrukor tömmas och löven hackas ned av gräsklipparen och sedan ska vi fundera på vad ljusslingorna vi köpt bäst kommer till sin rätt. Och i morgon planerar vi en promenad i Ulriksdal...förhoppningsvis kan Agnes följa med på promenaden så vi får se Elliot! Vad var det Kyrkan skrev på FB? Tro-inga restriktioner, Hopp-inga restriktioner, Kärlek-inga restriktioner!💕💕💕

"Joie de vivre..."

Då och då tänker jag att nu har jag blivit smittad av corona. Särskilt tidigt på morgnarna när jag vaknar och det fortfarande är mörkt. Kroppen känns varm och musklerna ömma och det gör ont i halsen när jag sväljer. I morse var en sådan morgon och då kom artikeln för mig som jag läste häromdagen i DN, om vikten av att välja musik till sin begravning. Först såg jag framför mig hur "rymdmänniskor" stod runt mig och sedan hur jag plötsligt var på min egen begravning. Hur vill jag ha det tänkte jag nu. Kista eller urna? Jag har en släng av klaustrofobi så det får bli urna. Vita rosor och det fina kortet av mig där jag faktiskt ser riktigt vacker ut! Sedan ska alla vara svartklädda, eller åtminsonte sobert klädda. Begravning är sorg punkt och slut. Självklart levande musik. Mina tidigare två körledare, som blivit mina nära vänner, ska sjunga och spela och de får gärna välja själva något som de känner för, och min nuvarande körledare leda min kör där jag hoppas alla kan vara med. Det finns mycket vacker musik att välja på, men Ave verum corpus av Mozart är ett måste, Faures Cantique eventuellt eller Herren är min herde...Psalmer också, "Blott en dag" och "Var är den vän som överallt jag söker"... och gärna lite diktläsning. Jag vill ju tro att något fortsätter efter döden så begravningen ska ske i vår kyrka med präst. Efteråt vill jag ha god middag med genomgående champagne och nu har gästerna tagit av sig sina mörka kläder och sitter i finkläder. Vill man säga något vänligt eller ovänligt om mig får man göra det och musik som man vet jag har gillat och gillar ska spelas på skivspelaren! Jag önskar att alla ska känna tacksamhet och glädje över att de lever och tänka på att göra det bästa av sina dagar här på jorden; med andra ord "Joie de vivre"! Själv sitter jag uppe någonstans och iakktar det hela och hoppas kunna förmedla lite änglalik tröst😇 Christer väcker mig ur mina tankar; halsontet är borta och jag känner mig helt ok! Vi går upp för att ringa till vår lille Elliot som idag fyller 1 år! HURRA HURRA för denne underbare kille; "Livets glädje"💕 Just nu bör jag/vi undvika honom och alla andra kära; smittan sprider sig snabbt och nu har en ung familjemedlem drabbats (dock bra nu👍) och vi alla måste vara mycket försiktiga. Men ute får vi träffas, på ordentligt avstånd förstås, och en långpromenad med 1 åringen låter sig göras!

Höstreflektioner...

Så mörkt när jag vaknar på morgonen...hösten lyser genom fönstret med alla rödgula löv; fukt på trädgårsmöblerna trots att de står under pergolataket, doften från rabatterna av jord och multnande växter...halvligger i soffan, kaffe och ostsmörgås med marmelad och tidningen med sina föga uppmuntrande nyheter. "Jag känner mig deppig," sa sonen i telefon, "är trött på denna corona, på att inte kunna få umgås med er som jag vill, känna dessa begränsningar inför mina barn, vänner"...Ja, han är ju inte ensam precis. Visserligen har man nu öppnat upp för besök i äldreboendena (se tidigare blogg!!) och man pratar mindre om sköra 70+ (man är på väg att behandla oss som vuxna med samma restriktioner som andra och med eget omdöme...) dock ökar smittan i speciellt Stockholmstrakten även om Tegnell inte riktigt tror på en andra våg för Sveriges del.Jag hakar mig fast vid alla positiva besked, vägrar förlika mig med den domedagsstämning som vissa förmedlar...obstinat som min mamma alltid sa om mig! Nu har vi 70+, tack vare vår körledare, fått sjunga lite! Vi har träffats i kyrkan några gånger, givetvis coronasäkert, och jag tror vi alla som deltagit har njutit av att dels få träffas men också äntligen få sjunga tillsammans. Ringrostigt till en början men redan andra gången märktes skillnad. Får se hur länge detta får fortsätta...i dessa tider finns inget som är säkert längre och det är nog detta som är så tärande...

Det gäller att ta till vara på det som ger glädje och energi! Vi firade vår 40 åriga bröllopsdag på Gotland med dotter och barnbarn!

Så underbart att mer få lära känna och vara med denna underbara Elliot nu elva månader.

Go o gla för det mesta och han hängde med sovandes eller sittandes vid både lunch o middagsbord.

Gotland och Visby, denna pärla med sina gränder, där rosorna fortfarande klängde på de små husväggarna och Botaniska trädgården bjöd på fantastisk blomsterprakt!

Kunde ha stannat längre, boat in mig på vårt trevliga lägenhetshotell och tagit långa, stärkande promenader längs strandvägen och avslutat med ett glas på ljugarbänken utanför grekiska krogen Munken på Stortorget!

Här åt jag förresten den godaste friterade kalamarin jag ätit på länge, men så var kocken grek också! (kanske inte alltid en garant!)

I hamnen avnjöt vi även en god middag med några vänner som oförhappandes råkade vara där också! "Goda vänner är så viktiga", sa en annan vän, när hon hälsade oss välkomna till surströmmingsakademins årliga fest, och det håller jag verkligen med om!

Min mamma sa alltid det också, och hennes sorg var stor när den ena efter den andra dog, för trots barn och barnbarn blev ensamheten större när de som följt henne genom livet försvann. Jag är lyckligt lottad som har så många olika vänner både när och fjärran och ju äldre jag blir ju mer betyder de. Nu har en av dem dött...Ingrid en vän som stått mig nära under många år. Levnadsglad, en kämpe, men till slut orkade hennes kropp inte kämpa mer mot de strålskador hon fått efter en tuff cancerbehandling för många år sedan. Speciellt minns jag min bokhandelstid där hon bl.a hjälpte mig att bära stolar och hälla upp vin till kultursugna inför bokhandelns olika kulturkvällar!

Annat som ger mig inspiration är tvprogrammet Babel, Erik Schuldts musik och reflektioner på P2, bokhögen som lockande ligger på mitt bord...att jag kommit igång med träning hos min underbara sjukgymnast...att jag tagit upp mina sånglektioner...börjat spela piano efter det att en god vän skickat noter...etc etc Visst är det så att när man börja tänka till så är det väldigt mycket som berikar ens själ och kan hjälpa till att ta en över svårmodet när det drabbar en!😊

Åldrandet förändrar....

Ensam en stund...Christer har åkt in till Brignoles för att försöka fixa vår fasta internetuppkoppling som inte fungerar. Frustrerande efter som vi betalar en del varje månad för detta. Turligt nog kan jag använda mig av min Iphone så jag kan publicera min blogg. Vi har nu bokat hembiljetter och om drygt en vecka reser vi till Sverige. Det känns bra. Normalt brukar vi alltid åka hem i början av augusti och nu förstår jag varför!! Europa har semester nu och många invånare befinner sig här i vår by för att inte tala om nere vid havet på stränderna. Värmen gör också sitt till...men det är inte bara det...obligatoriska masker, en och en i butikerna...hela tiden denna skugga...detta sociala avståndstagande, vilket här inte är så lätt att hålla. Smittspridningen har ökat här, så även i Sverige hörde jag, och nu bland åldrarna 20-29...och det är inte konstigt att förstå, här ser man oftast unga som slarvar med mask och avstånd. De "äger" det oändliga livet...

Jag läser just nu en bok av Vigdis Hjort "Lärarinnans sång". Bokens huvudperson är föreläsare i dramatik på en Konsthögskola och tackar ja till att  medverka i ett konstprojekt om förhållandet mellan liv och arbete som en student startat med en grupp lärare. Han följer dem med videokamera privat och arbetsmässigt. Någon betraktar dig utifrån;  ditt liv, vad du gör, säger... Hur påverkar denna främmande blick synen på dig själv?vem är du och vågar du möta din verkliga spegelbild... Intressanta tankar...

Tänker lite på mig själv just nu, hur livet förändras på olika sätt. Mycket handlar om Coronan  och de restriktioner som följer med den och hur det påverkar mig men också synen som andra får på mig. Tänker på när vi skulle ta farväl av ett barnbarn som skulle resa hem. Alla kramades men när jag ville krama sa de nej, det fick bli en armbåge och en luftkram. Jag tillhör nu en grupp som ska skyddas, välment det vet jag, men likaväl blir jag exkluderad. Samma gäller min kör där jag inte får medverka i höst och säkerligen annat där jag utesluts pga min ålder. Hur påverkar då detta min syn på mig själv? Jag som alltid har bestämt över mitt eget liv, vad jag vill göra och kan.  Sakta börjar jag se vad andra får mig att se...jag börjar bli äldre, är äldre... du måste vara försiktig, inte stå på stegar, skaffa städhjälp, inte köra vespan...det dröjer väl inte alltför länge innan man ifrågasätter om jag skall köra bil ...Jag har sett hur flera vänner, 80 plus visserligen, börjar tappa stinget, blir lite som man förväntar sig att man ska bli när man blir just äldre. En sångarkollega uttryckte det så här när alla restriktioner kom,"" det är första gången jag känner mig "gammal".  Så kändes det för mig också... Jag är fortfarande frisk vad jag vet, kapabel och inser mycket väl mina begränsningar som mitt åldrande sätter, men jag vägrar acceptera att kategoriseras och inlemmas i ett ålderstänkande hur välment och kärleksfullt det än är.

Att leva i limbotider....

Påsken är slut och med den alla gulliga små kycklingar och Glad Påskhälsningar på fb och Instagram. Men det har inte varit någon Glad Påsk. Nej en underlig sådan, overklig...ingen familjemiddag, inga små påskkärringar som knackar på, inga barn eller barnbarnskramar... det är det svåraste av allt för mig, att inte få krama eller vara med mina fortfarande små barnbarn. Visserligen kom de hit till trädgården en dag. Vi satt med avstånd från varandra och när Elin blev ledsen för något som hände kunde jag inte ta upp henne i min famn och trösta henne. Eller krama Elsa Dolly och tacka för den fina lilla fågelholken hon gjort till oss eller gå och handla med Esther och köpa den där boken hon önskar sig...

Vad gör jag nu på dagarna? Ja, Christer ser som sin uppgift att hämta tidningen och jag kokar te och kaffe. Sedan sitter vi för det mesta inne, för på morgonen är det fortfarande kallt även om solen skiner, och läser nyheterna. Mer och mer hoppar jag över coronaskriverierna eller skummar igenom artiklarna liksom vi alltsomoftast hoppar över presskonferenserna....orkar liksom inte ta in allt, tycker naturligtvis att det är förfärligt med alla sjuka och de som dör och alla de som inte har möjlighet till sjukvård etc etc men det hjälper ju ingen att jag deppar ihop utan jag försöker ta till mig det som verkar relevant och inte rusa iväg eller måla ----på väggen! Vi kan ju fortfarande gå ut i Sverige vilken jag gör både med make och 70 plusvänner, allt med behörigt avstånd förstås; grundskolan är som väl är fortfarande öppen och jag hoppas att de även snart öppnar upp för avslutningsklasserna på gymnasiet. Restauranger satsar nu mycket på avhämtningsmenyer och i och med att uteplatserna nu öppnar kanske många ändå kan hanka sig fram. Om man jämför med de flesta länder får vi ju röra oss fritt bara vi håller avstånd, tvättar händerna ofta och skyddar våra riskgrupper. Allt detta bygger på en tillit i Sverige för våra myndigheter och lydnaden procentuellt sätt är mycket hög. Det höjs visserligen många kritiska röster och när det gäller riskgruppen äldre så är det nog en del som kan ifrågasättas när det kommer till skyddsmöjligheter för personal både inom hemtjänsten och äldreboenden.

Men min känsla är dock att man verkligen försöker och att de beslut som fattas grundar sig på vetenskap och förnuft. Framtiden får utvisa...

Fick en liten promenad i dag med dottern Agnes och Elliot och så plockade jag vårens första vitsippor som traditionsenligt ska sättas i ett snapsglas! och så pratade jag i telefon med några vänner. Vem är jag att klaga med familj och vänner som omger mig om än på avstånd! HBO och Netflix har jag också skaffat och med dessa och Svt play är jag väl laddad när jag inte orkar läsa...Dock är det svårt att kompensera min kör med allt vad det innebär av att få sjunga och musicera tillsammans med mina körkollegor. Det känns tomt...som jag tappat rösten nästan...

Alla själars dag....

Som tusentals människor vandrar jag ut i mörkret med dotter och barnbarn för att tända ljus på våra käras gravar. Det är en förunderlig stämning, en speciell gemenskap som genomsyrar denna vackra plats, Skogskyrkogården. I skuggorna skymtar små och stora med kransar och ljus och viskande samtal förs där man knäböjer vid gravstenar och lyser med iPhones för att se att man kommit rätt. Lilla Elin håller mig hårt i handen och säger att hon tycker synd om alla som inte har något ljus på sin grav. De kanske får i morgon, tröstar jag, och förresten kan man när som helst tända ljus hemma också,  kanske framför ett kort på någon man tycker om och vill minnas.

Hon låter sig tröstas och klappar kärvänligt på gammelmormors gravsten. Sedan springer hon och Elsa Dolly uppför backen till minneslunden som ligger högt upp på kullen och här får hon och Elsa Dolly tända ljus och sätta en liten blomma för bonusfarmor Gun-Britt och lilla hunden Bijoux. Han leker säkert här nu, säger mamma Agnes, och är så glad att ni är här! Det är ljuvligt med barn, deras funderingar och självklara förhållande till det som vi tycker är svårt och många gånger inte vill tala om.
Vår sista grav är Christers pappas, Lucien...fransman, som dog i Sverige 1956 och vars grav vi fann i början på 90-talet, (den historien, om Christer och hans pappa har jag redan bloggat om, en spännande historia) och då satte vi upp ett enkelt träkors vilket förundrar flickorna. Varför har inte han någon sten? Elsa Dolly är mycket intresserad; lillebror, som väntas när som helst, ska bl.a få namnet Lucien! Vi bländas nästan av alla ljus som omger oss och jag tänker på att i morgon ska jag få vara med och sjunga ett av de vackraste körstycken jag vet; Brahms "Ein deutsches Requiem", ett Requiem inte för de döda, utan en tröst för de levande!

En annan som också kan konsten att öppna upp för himmelska vidder är poeten Pär Lagerkvist;

En gång skall
du vara en av
dem som levat
för längesen.
Jorden skall minnas dig
såsom den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns
vindarna.
Din frid skall vara
oändlig som havet.

En lat dag! Med fantasins hjälp kan jag vara och fara överallt...

Längtar efter vatten....

I dag blir en LAT dag! I natt kom det första regnet, och i morse när jag kom ut på terassen var sittdynorna på stolarna (som jag givetvis inte tagit in) dyblöta liksom de kvarglömda sandaletterna. Det efterlängtade regnet...men även om det hänger i luften vill det inte få till sig riktigt; här skulle behövas en riktig rotblöta i flera timmar, ja, dagar. Jag behöver inte göra någonting...Christer åker in till byn och handlar bröd och jag gör i ordning frukosten. Kokar vatten till te och kaffe. Christer vill ha te och jag tar Nescafé med mjölk. Två smörgåsar med något pålägg till mig (äter aldrig smör på mackan här) och Christer tar sina plommon! Ibland vill han ha en skorpa med ost och marmelad men för det mesta inte. Nu har vi dessutom introducerat ett glas med bikarbonat till frukostritualen, smakar som skurpulver. men lär, enligt en god vän, vara mycket effektivt mot den halsbränna som kommer då och då. Sedan tittar han på nyheterna på SVT play och jag brukar läsa....I dag går jag  tillbaka till sängen. Kryper ner under vårt kinesiska sidentäcke (ett väl investerat köp när vi var i Kina...) värmer eller svalkar alltefter väderleken! Tittar ut genom fönstret, ser toppen på vårt nedklippta mullbärsträd, inte så vackert nu, men det kommer bli, och den grådisiga himlen. Det är så tyst  här. Det är som om naturen håller andan. Tystnaden tar min kropp i besittning. Det är vila i den. Det gör i inte ont någonstans,  som kroppen är i total harmoni. Jag vet att det är en schimär, för så fort jag reser mig upp så finns småkrämporna där med stelhet i rygg och nacke...men de där stunderna av total vila är oskattbara.

Farmor eller mamma? Både ja och nej!!

Jag känner att jag behöver mer vila nuförtiden. Har som Skalman en liten sovklocka som plingar till framemot tre halv fyra  på dagen och jag tillåter mig numera att slumra till...men det har suttit långt inne. Så gjorde ju farmor och min mamma...klara ålderstecken... Det är samma sak när man ska träffa vänner. Numera blir det sällan kvällsmöten, nej eftermiddagarna är bäst eller långluncher! Egentligen är det en spännande resa man gör i sitt åldrande...om man kan ta till sig och acceptera det som är oundvikligt.

Som det här med godsaker till kaffet! Jag har aldrig varit någon gottegris vare sig det gäller bullar eller godis; men numera vill jag gärna ha en gobit till eftermiddagskaffet ävensom någon liten efterrätt efter middagen, och här i Frankrike finns mycket gott i bageridisken som lockar, och som dessutom inte är så sockersött! Men varför inte ge sig hän? några extrakilon här eller där gör ju ingenting, det fyller dessutom ut rynkorna!! Läser just nu en tjock kriminalroman av Elisabeth George, en amerikansk författarinna vars berättelser alltid utspelar sig i England. Hon skriver bra men ibland lite för omständligt kan jag tycka, men jag förlåter henne gärna eftersom jag älskar att hon ofta tar mig med till den engelska landsbygden och de små pittoreska byarna där så många hemligheter ligger dolda bakom de idylliska fasaderna. Jag stannar här i sängen en stund till;  läser lite och låter tankarna fara som de vill... tänk att de kan vara och fara överallt! I England, här i Frankrike men också hos mina älskade i Sverige<3<3<3

Mina älsklingsblommor 

Kultur för kropp och själ

Chateaux Rosaline har jättegott rosévin, säger min bordsgranne på en middag vi var bjudna till häromkvällen! Alla instämde och jag memorerade! Det finns ju många vingårdar här omkring och flera har vi besökt under årens lopp. Mycket gott vin av alla färger har vi köpt men det är alltid trevligt att få nya tips! Så vi bestämde oss för en vinutflykt och hamnade slutligen rätt. En enorm parkering utanför avslöjade att detta var en välbesökt plats och det var också mycket elegant och stilfullt när vi kom in i avsmakningsrummet. Vackra flaskor i rosa, vitt och rött och på disken var uppradade höga vinglas. Vi provsmakade förstås som sig bör, doftade och rullade på tungan och spottade i en elegant hink! Här häver man inte i sig sista slurken! Nej måttfullt ska det vara!

Det blev förstås några flaskor att bära ut till bilen innan vi gick upp till kapellet " Chapelle Sainte Roseline", som ligger alldeles bredvid. Ingen på middagen hade nämnt detta utan vi fick tips om detta via en turistbroschyr. En verklig upplevelse väntade oss!

Varje år den 27 januari samlas ca 40.000 besökare här för att bedyra Sainte Roseline sin vördnad och mässa hålls i detta vackra kapell där Rosaline själv ligger i en glaskista av kristall,  klädd i sin nunnedräkt och med huvud, händer och fötter fullt synliga.

I ett relikskrin finns hennes ögon, mirakulöst bevarade enligt traditionen.
En enormt vacker mosaikvägg "le repas des anges" (änglarnas måltid")skapad av Marc Chagall pryder en stor vägg och här sitter jag en stund och betraktar dessa små mosaikbitar i olika färger som tillsammans skapar detta konstverk. Då fylls  plötsligt rummet av underbar körsång! "Ave verum corpus" av Mozart...som en tanke...

Rosaline de Villeneuve  föddes 1263, blev nunna och känd för att utföra många mirakler, varav "le miracle  des roses" tillhör det mer kända. Under en svår hungerperiod tog Rosaline mat ur familjens eget förråd för att dela ut till de svältande. Hennes far lurpassade på henne men när han beordrade henne att öppna upp sitt förkläde fanns ingen mat utan förklädet var fyllt av rosor! Denna händelse finns avbildad på en bronsrelief av en annan stor konstnär Diego Giacometti.

Rosaline dog 1322 i en ålder av 66 år och innan vi gick ut kunde jag inte låta bli att köpa med mig något litet minne och det blev förstås en liten reliefängel...

Vackra höstdagar....

Brittsommar, indiansommar....trots att solen nu står mycket lägre värmer den gott och fortfarande lyser blommor emot en från trädgårdar och parker.

Träden exploderar av färger, gult,  rött, orange och grönt och det prasslar härligt  från alla löv som täcker vägar och stigar.

Jag älskar hösten...vissa blir vemodsfyllda, t.o.m lite deprimerade... men jag tycker det är skönt med vilan som sänker sig över naturen, kravlösheten...nu blir tid för te och tända ljus, goda grytor och en bra bok att läsa! Men också promenader! Igår tog vi bilen till Nynäshamn; promenerade utmed havet vid Nickstabadet ävensom upp i skogen där havet hela tiden skymtade mellan träden.

Ute på ön Trehörningen ligger Nynäs havsbad, med anor från början av 1900-talet och här satt vi länge i solen på däcket vid spaavdelningen och såg ut över havet. En vidunderlig utsikt med fyren i fokus och de vackra däckstolarna vid de varma bassängerna. En lockande plats för vila och rekreation!