"Lux aeterna..."

Äntligen kan man gå på konserter! Avlyst är ännu inte pandemin, men av den märks nu inte så mycket i fyllda konsertsalar, teatrar eller restauranger. Den vackra Uppenbarelsekyrkan i Hägersten bjöd på Brahms Requiem i fullsatt kyrksal, detta fantastiskt vackra körverk där mitt barnbarn Selma ingick bland koristerna. Brahms verk är ett verk mer för de levande än de döda och bygger på olika texter ur bibeln. Igår var jag i den likaledes vackra Markuskyrkan och lyssnade på Rutters Requiem, också vackert med den underbara solistarian "Pie Jesu". Allhelgonatid, med snart avskalade lövträd, med våta höstlöv under fötterna och mörknande dagar. Vi minns våra döda, tänder ljus och för en stund stillnar vi i tankarna att allt är förgängligt. I måndags ramlade jag, ja, jag fullkomligt stöp i backen med pannan i kullerstenarna. Hade varit på utflykt med mitt barnbarn Esther och var på hemväg för att ta båten vid Gröna Lund. Såg inte var jag satte fötterna och så låg jag där plötsligt på marken. Blev dock så väl omhändertagen av vakter och en sjuksköterska, så allt slutade väl, en praktfull blåtira blev resultatet, men det kunde ha gott mycket värre. Vad lära av detta? Jo, att alltid ha koll på hur man går förstås, och inse att balansen inte är vad den har varit... Men ska man alltid titta ner?! Minns när vi vandrade i en ravin på Kreta och jag hela tiden tittade ner i marken för att navigera rätt mellan alla stenar och ojämnheter. Plötsligt hörde jag en röst bakom mig..."Glöm inte att titta upp också"! Givetvis gjorde jag det och där mötte mig en fantastisk syn av grönskade bergssidor, blommande buskar och små vattenkaskader, allt vilande i den blå himmelsranden högt ovanför mitt huvud! Dum fråga egentligen...man måste ha koll helt enkelt, bra skor, veta var man går och titta upp!!! I dag är det min tur att sjunga i en konsert, en blandning av olika requiem av olika tonsättare. Så underbart att äntligen få sjunga tillsammans och förhoppningsvis sprida lite "lux aeterna" (det eviga ljuset) i detta höstmörker.