"Morgon mellan fjällen..."

I söndags var jag på gudstjänst för första gången på ett och ett halvt år. En liten ensemble ur min kör skulle sjunga och jag ville bl.a gärna lyssna på dem. Första psalmen var "Morgon mellan fjällen..." Jag drogs tillbaka till min egen skoltid när fröken spelade på sin tramporgel och vi barn stod upp och sjöng om "klara bäck och flod". Vi fick lära oss många psalmer på den tiden allt ifrån "Tryggarekan" till "Blott en dag" och den fina "Jag lyfter ögat mot himmelen". Ja det var inte bara psalmverser vi fick lära oss utan också många sånger ur vår svenska visskatt. Jag har haft stor glädje av detta under mina livsår, ävensom av de dikter vi läste under de kommande skolåren. När jag själv började som lärare fortsatte jag trampa på skolorgeln och sjunga både psalmer och visor med mina elever, men ganska snart plockades orglarna ut ur klassrummen, morgonsamlingarna upphörde och med dem försvann också mycket av sången. Vissa psalmer och sånger lever givetvis kvar vilket märks inte minst på de sånger som sjungs på begravningar eller stora högtider, men jag tycker mig märka att många har dålig eller ingen kännedom om vad som för mig är mer eller mindre klassiker både inom psalmer och visor; alltifrån Lina Sandell till Evert Taube. Jag utgör kanhända ett utdöende släkte, kan inget eller dåligt om nutida pop eller schlager men säkert är det så att här skapas klassiker för nya generationer som sammanbinder och förenar. Och gott det! För mig kan plötsligt en fras, en mening dyka upp i huvudet av någon som skrivit en vers, en dikt, som ger mig tröst, hopp eller bara vidgar mina tankevärldar. Författaren och psykologen Patricia Tudor-Sandahl berättade för mig att hon skriver upp och samlar på visdomsord, dikter,verser, som hon senare plockar in i sina texter för att förtydliga eller beskriva det hon vill säga. Så var det för mig i söndags...min barndomsvärld öppnade sig lite med "Morgon mellan fjällen, klara bäck och flod..."