fredag 30 december 2022

Sol i hjärta, sol i sinne...

Av någon underlig anledning dyker denna fras upp i mitt sinne nu när solen sakta har tagit sig upp över fjällkanten och får den vita snön på lägdarna (åkrarna) att glittra. Vi dricker te och jag har just avslutat en riktig feelgood bok om en bokhandel i en liten by i landskapet Cotswold i England. Ni vet det där omtalade landskapet med sina kullar och dalar där TVs Midsomer lär ligga. I den lilla bokhandeln står julen för dörren och det strävsamma paret kämpar för att bevara byns kulturella oas mot kronofogden som lurar i skuggorna. Men böcker har en fantastisk förmåga att skapa egna insikter och bygga broar mellan människor och när man minst anar det sker mirakler! Så även här i denna lilla by. Jag blir så nostalgisk och tänker givetvis på min egen bokhandel, som speciellt vid jultiden var full av underbar julstämning; vackert dekorerade fönster, julmusik och bokprat med osäkra kunder! Dagarna blev långa under december men vad gjorde det! Det var många som slog sig ner en stund i mina två fåtöljer, tog en pepparkaka och vilade en stund. Det var mycket i boken som jag kände igen...den begynnande internetbokhandeln, varuhusens och matbutikernas bokutbud...men också bokcirkeln, författarträffarna och alla förtroenden som kom mig till del från mina kunder, där många även blev mina vänner och är än i dag! Jag blir lite vemodig när jag tänker på allt detta, på tiden som flyr... men framförallt lycklig över min fina bokhandel och allt det som den givit mig!

torsdag 29 december 2022

...eviga längtan om ljus och frid...

Vinter utanför fönstret; snödrev som gör att fjällen bara anas i horisonten. Det är kallt på golvet i vårt hus men jag har tjocka yllestrumpor på fötterna och Christers tjocka jaktskjorta över tightsen. Vi ska avsluta det gamla året här och börja det nya på denna underbara plats där vi har upplevt så mycket i vårt gemensamma liv med varandra och med barnen. Goda vänner finns runt omkring om man vill umgås och hela fjällvärldens fantastiska natur med olika utmaningar. Åka skidor gör vi inte så gärna längre...men promenera och åka spark och göra utflykter med bilen...men framförallt koppla av med böcker och brasa och något gott på tallriken och i glasen. Julhelgen är den finaste helgen tycker jag. I år började jag redan vid första Advent att pynta lite. Kände att jag ville dra ut lite på dagarna...varje dag dök någon liten tomte eller ängel upp i huset och redan vid Lucia köpte vi granen, det som vi annars alltid förr har köpt dagen innan julafton. Mycket julmusik också eftersom vi sjöng och hade julkonsert med kören...EKKs sista julkonsert...vemodigt förstås...och den vanliga stressen inför julklappar som ändå, som alltid, löste sig till det bästa. Julafton med underbara familjen som i år handlade, lagade, dukade och fixade allt för att vi skulle behöva göra så lite som möjligt och som dessutom dagen efter kom och städade. Kärlek och gemenskap. Och allt detta för att under några dagar kunna ta till sig julens egentliga budskap om fred och frid på jorden. En evig längtan som verkar vara omöjlig att uppnå med krigets fasor, naturens uppror och all förföljelse av oliktänkande människor. Lätt att tappa modet, att inte se att det finns ljus också i mörkret...tur att längtan är evig! Det är trots allt hoppfullt. Gott slut på 2022😊

måndag 28 november 2022

Fin helg med dop, dans o musik❤️

En intensiv helg med dop, dans och konsert! Dopet skedde i vår vackra Enskede kyrka och äntligen fick Elin Lykke och Elliot Lucien döpas med kyrkoherden som präst och med vacker sång av Selma, Caroline och mamma Agnes. Efteråt bjöds på 'gofika' hemma hos oss för släkt och vänner alltmeden den första snön dalade ner över trädgården! På kvällen var det dansuppvisning i Ericssonhallen med Esthers dansskola och jag minns hur mamma och jag varje första Advent satt här i den vackra kupolrunda kyrkan och lyssnade till Cesar Franks Panis Angelicus, som spelades från de två motstående läktarna. Ofta tog mamma min hand i sin för att stilla mina ibland rastlösa ben. På söndagen var det dags för konsert med Selmas kör A Cappella i nästa vackra kyrka, Uppenbarelsekyrkan! Jag älskar de höga glasfönstren i koret med sina olika färgermönster och rymden i kyrkorummet och denna gång fick vi även njuta av den fantastiska orgeln, som är nyrenoverad. Kören framförde Duruflés Requiem från läktaren till orgespel av organisten Carl Adam Landström, en verklig virituos, som också framförde ett verk av Messiaen. För drygt 14 år sedan sjöng jag också detta Requiem, vackert och svårt, men sjöng vi verkligen så här fint!?

torsdag 17 november 2022

Tankar över en julkaktus...

I Dagens Nyheter brukar man ibland publicera 5 a 6 bilder som på något sätt belyser den aktuella samtiden. I går kom tanken till mig när jag såg en bild av Trump i talarstolen där han mot bakgrund av många USA-flaggor deklarerade att nu ska han komma tillbaka och göra "America great again". I min agenda skulle jag tillfoga den bilden plus 4 andra, som jag upplever beskriver denna absurda, skrämmande värld som omger oss i dagsläget. Den första är bilden av en afrikansk kvinna som sitter på den uttorkade spruckna marken med ett litet skelettliknande barn i knät; Den andra är bilden från ett BB i Ukraina dit många kvinnor från östra och södra delarna av landet tagit sig för att kunna föda sitt barn så långt från fallande raketer som möjligt (och ändå inte säkert..) och den unga mannen och kvinnan som håller sin lilla nyfödda dotter i sina armar och önskar att hon ska få växa upp i ett land utan krig; Den tredje bilden är månraketen som nu är på väg till månen och som kostat miljarder...; den sista bilden är från G 20 mötet där Biden och Xi Jinping skakar varandras händer för första gången på länge...kanske hoppfullt även om de ideologiskt är milsvida från varandra... Ett fåtal män sitter på makt som är helt ofattbar... där världen håller på och brinner... Jag lägger dock till en sjätte bild! Bilden på Brasiliens nye president Lula da Silva som meddelar att nästa G 20 konferens 2025 ska hållas i Amasonas regnskog. Det finns positiva motbilder.

måndag 3 oktober 2022

Med en bok och en trädgård är man aldrig ensam 📚🌹

Nedfallna löv, vinrankorna tomma efter skörden, inget fågelkvitter...tystnaden just nu där jag sitter bedövande...inte en vindpust...allt andas stillhet; några gula fjärilar fladdrar förbi jag följer dem med blicken...hur är det nu kommer de att dö snart eller boar de in sig någonstans? Som många insekter lever de kanske bara en sommar och då för att fullfölja en uppgift de skapats för. Olivträden fullgör också sin uppgift; grenarna fulla av oliver som snart ska skördas, men vi är ju inte här då, så våra oliver får ingen chans att bli olivolja, i alla fall inte detta år! Ett år för länge sedan skickade vår granne en burk med inlagda oliver till oss från våra då små olivträd, gulligt och uppskattat. Nu är våra träd så stora och själva har de en vidsträckt olivodling alldeles utanför vår tomt. Det är många tankar som väcks när man sitter så här i tystnaden...ska snart öppna pärmarna till en ny bok. Hur skulle mitt liv te sig om jag inte kunde läsa? Ja om jag inte helt konkret kunde läsa är ju en sak, då vet jag kanhända inte vad jag går miste om, men att inte ha tillgång till litteratur...Känslan när man öppnar en ny bok, första kapitlet....öppningen till en ny värld, nya miljöer, tankar och människor...ibland blir bokens verklighet mer verklig än verkligheten själv var det någon som sade...Så är det ganska ofta för mig! Jag kan längta efter att gå hem efter en fest eller ett möte för att återigen få kliva in i bokens värld. Nu har jag även börjat öppna dörrar till böcker som jag läst tidigare. Gamla vänner o bekanta kommer emot mig, en del säger mig inget längre, vi har kanske vuxit ifrån varandra, andra fyller mig igen med värme... Mina bokhyllor svämmar över och jag har svårt att begränsa mig. Har inte alltid ork att beställa på biblioteket, som ofta tar lång tid på sig, utan det blir att botanisera på nätet men gärna också i bokhandeln. Känslan att försiktigt bläddra i nyutkomna böcker, att läsa sammanfattning på baksidan, att strosa omkring bland likasinnade...Ja, det är kanske lite förmätet sagt, men lite som i kyrkan. I tio år fick jag gå omkring i min egen bokhandel, vilket privilegium vilken lycka! Nu försöker jag göra allt för att inspirera mina barnbarn...och ibland lyckas det! Boken ett ack så viktigt komplement till den digitala världens färdiga bilder! AMEN!!🧚‍♀️

torsdag 15 september 2022

Tankar i en svår och turbulent tid

Höst...jag tänker att vi människor är som årstider...var är jag nu i mitt liv? Tänkte för några dagar sedan att jag var i sensommaren, men nu börjar jag luta mot tidig höst... Min lille Elliot är fortfarande tidig vår men livet går fort, snart blir han tre år! Jag tycker om hösten; färgerna, regnet, blåsten... marken och naturen går till vila och gömmer och skyddar allt det som ska bli nytt liv så småningom. Sorgsen och dyster ser och hör jag vår första kvinnliga stadsminister bekräfta sin avgång. Hon kastades in i hetluften med Ukrainakriget, coronan, Natoansökan, elkollapsen..och hon klarade det storartat enligt mitt tycke. Kunnig, påläst och sansad. Nu väntar en turbulent tid. En ny regering skall bildas, som säkert inte heller får det lätt, och det man bara kan hoppas på är att den söker samförstånd och samarbete över blocken så att Sverige kan möta alla de svåra utmaningar som stundar på ett så bra och klokt sätt som möjligt. Men jag tvivlar..de olika värdegrunder som flera av partierna lutar sig mot är så väsensskilda och det ser mörkt ut. Kristersson säger att nu ska vi få ordning på Sverige... ja, så lätt det låter, quickfix... ja, vad jag står märker ni ju och jag sticker ut hakan, men hoppas givetvis på samarbete som den optimist jag trots allt är! Jag slutar med några rader ur Bruno K Öijers dikt "Allt färre står för någonting" "Självkänsla är att ständigt omfatta sitt inre barn med ömhet och respekt och inte låta någon annan människa skada eller kränka det här barnets upplevelse av tillvarons hela kärlek och grymhet. Självkänsla är att inte ha något behov av att svika men i stället i djupet av sitt väsen uppleva att det finns en gräns som inte får överskridas; att det finns en kontur i tillvaron en sorts brevväxling med vårt kosmiska ursprung som ingen har rätt att avbryta, håna eller förnedra."

söndag 7 augusti 2022

Japansk visdom!

För många år sedan köpte jag två koppar på franska Ikea. En kopp med röda prickar och en med blå! En till mig och en till Christer! Det blev min favoritkopp och i den drack jag varje morgon mitt kaffe med mjölk. Ingen fick ta den! Så upptäckte jag plötsligt efter ett antal år att den blivit lite kantstött; en bit hade fallit av koppkanten. Jag blev ledsen förstås men fortfarande gick det ju att dricka ur den. Och så hände det häromdagen att en vindil tog tag i koppen som stod lite i framkant på bordet; den föll ned på terassen och örat gick av. I sophinken?! Nej icke! Jag plockade lavendel från min rabatt, satte i koppen och nu fick den en ny uppgift, en vas! Detta fick mig att tänka på den japanska lagningsmetoden Kintsugi, som bygger på tanken att saker med en historia är vackrare än det helt nya! Därför lagar man saker där lagningen syns med ett speciellt harts blandat med guldpulver. Nu lagade jag inte min kopp, förvandlade i stället dess funktion, men visst är det en vacker tanke? Det som går sönder kan lagas och får synas...kan omvandlas och har en historia att berätta!

torsdag 4 augusti 2022

Bonjour Madame!

Det doftar gått i bilen! Nybakade croissanter, pain au chocolat och varma baguetter! jag har varit inne på Mairetorget (borgmästartorget) och inhandlat bröd från det bästa bageriet i Cotignac! Det finns ytterligare ett Boulangeri på ett annat torg, men där är brödet inte lika gott tycker vi, dock handlar vi där ibland eftersom det rent bilmässigt ligger bättre till. Men idag blir det Mairetorget och på vägen dit passerar jag en skola och just idag har där samlats många barn med sina mammor. Sommarutflykt står på schemat! "Bonjour" hör jag överallt, man ler och hälsar godmorgon till varandra. Så även jag möter flera "Bonjour"på vägen innan jag kommer in i butiken där jag också hälsas med "Bonjour Madame"! En herre kommer in och säger "Bonjour messieursdames" Godmorgon mina damer och herrar! för det finns en herre i butiken också! Att hälsa är viktigt! Ett sätt att bekräfta en närvaro och att jag ser dig! Innan jag far hem tar jag gärna en creme på mitt favoritcafé "le Repos" och ur påsen plockar jag upp en frasig croissant och här kysser mig Daniel på båda kinderna och säger "Bonjour Margaret"! God morgon!

söndag 3 juli 2022

Grekland i mitt hjärta❤️

Första gången jag var i Grekland reste jag och min väninna Ulla till Rhodos, som då fortfarande var en jungfruelig ö utan stora hotell, med milsvida öde stränder och små tavernor där man gick in i köket och valde från grytorna! Vi var runt 18, 19 år och levde på några drachmer om dagen...ofta spagetti och vatten! Vi åkte båt från Athen, en liten båt där man trängde ihop sig; djur och människor om vartannat och vi sov på däcket till vågornas brus kring stäven. I Athen kunde man sitta uppe på Akropolis lutad mot en pelare eller strosa omkring bland templen...(numera är allt inhägnat) och överallt spelades "Aldrig på en söndag" med storstjärnan den grönögda Nana Moskouri! Jag måste ha grekiskt blod i ådrorna tänkte jag...jag kände mig hemma direkt och nu följde år då Grekland var mitt ständiga resmål; med mina två söner, med vänner och givetvis med min älskade. Under min "sturm och drangperiod" d.v.s mellan skilsmässa och nytt äktenskap hade jag min egen Zorba under en period ävensom en fransk dito, som tog mig med till små spännande öar där jag lärde mig snorkla och dyka efter bläckfisk...då var musiken Theodorakis och under juntatiden fick man vara försiktig med vad man pratade om...stora demonstrationer både i Sverige och Grekland. Nu har mycket förändrats...Grekland tillhör nu ett av de länder som är mest besökt av oss svenskar; Stora hotell växer upp, maten blir mer tillrättalagd (på många ställen serveras inte längre retzina) och man får nu ofta kvitton!!! (Ett viktigt framsteg för den grekiska ekonomin!) Men bakom "kulisserna" serveras fortfarande "mammas" mat och letar man lite längs allfartsvägen och stränderna kan man hitta små ställen där retzinan givetvis finns och fortfarande serveras i vanliga dricksglas! Musiken är Zorbas dans och "I Margarita, i Margaro" en sång defenetivt för mig!!

Min trädgård får vara lite tilltufsat rufsig i år....

Ni som följer mig vet att det inte blev någon efterlängtad Svalbardresa. På Arlanda med fullpackade väskor fick vi efter provtagning reda på att Christer var covidpositiv och det kraftigt, så chockade och deppiga (milt sagt) var det bara att vända åter till hemmet. Christer hade inte visat några som helst symtom innan och inte heller nu efteråt...Men vi samlade ihop oss (lyxproblem kanske någon tänker...) och en vecka i Grekland med allt vad det innebär gav nya goda krafter. Här drabbades dock Christer återigen av en underlig smärta i foten, som fick oss att först köpa kryckor o sedan konsultera läkare. Det visade sig att han drabbats av gikt, en tydligen väldigt vanlig vällevnadssjukdom!! både bland män och kvinnor som börjar komma till åren. Det blev medecin, som fick god verkan, så vi donerade kryckorna till resebyrån och kunde njuta de sista dagarna fullt ut! Och nu sitter jag här i vår lilla trädgård...ser mig omkring på pionerna som sväller över av fullmogen prakt, nästan lite dekandanta..., på gammelrosorna vid balkongdörren, som skulle behöva ha ett stöd mot väggen, men som doftar så ljuvligt...på linrabatten där kirskålen försöker bryta sig in...och till min glädje ser jag att vita blåklockor slagit rot under häggen...Det skulle behövas rensas och klippas men det finns något i den här okontrollerade grönskan som är vilsam konstigt nog. Skulle jag må bättre om rabatterna var välansade och rosorna välklippta? Kanske...men jag inbillar mig att här kan fågelungar o igelkotten som jag såg i våras väl gömma sig från grannkatten och insekter finna något gott att mumsa på. Eller så har jag (som vanligt) besök av latmasken som gärna infinner sig så fort jag kastar blicken på sekatören eller trädgårdshandskarna!! Nåväl några krafttag får jag väl ta till för att freda samvetet. Alldeles nära mig hör jag en fågel kvittra; annars är här så tyst. Inga barn i parken, inga ljud från bilar...semestertider, sommartider...som sagt, det blev ingen Svalbard (men det ligger kvar som en vän sa!) och ingen FRED är ännu i sikte...och när det gäller klimatet så skrev Björn Wiman en träffande krönika i DN...Norge utökar sitt oljeuttag genom att uppfinna "koldioxidneutral" olja d.v.s oljeplattformarna drivs med vind och vattenkraft...och svenska flygresenärer uppmanas tänka på miljön och inte skriva ut boardingkorten på papper utan visa dem digitalt...Det går framåt!!

lördag 18 juni 2022

Liten vårresumé...

Pandemin är över...räknas inte längre som en samhällsfarlig sjukdom, men fortfarande insjuknar många i covid dock i lindrigare former. Själva drabbades både Christer och jag i början av april, Christer dagen innan vi skulle fara med Esther till Rom på hennes 13 års resa (som nu blev 14 års!!) och när vi kom hem hade även jag insjuknat. Tappade smaken, hostade och det tog drygt en månad innan både Christer och jag kände oss ok igen. Så bröt kriget i Ukraina ut, 24 februari...detta förfärliga, hemska krig som Ryssland startat och som orsakar ett enormt lidande; detta innebar att Sverige tillsammans med Finland nu ansöker om medlemsskap i Nato och vår nytillträdde första kvinnliga statsminister Magdalena Andersson kastats in i hetluften. Två Frankkrikeresor blev det också den första mycket jobbrelaterad med pool och el i Azenas och sedan även en fin resa till cinque terre på en vecka; härligt väder, fina byar och upplevelser! Förutom allt detta barnbarn med dans och sånguppträdanden, konserter och bubbel och umgänge med vänner! Ävensom en härlig körresa till Järvsö med avslutande Förklädd Gud i ett fullsatt Årsta kyrka. Och nu, om några dagar. efter tre år äntligen resan till Svalbard! Ska bli så spännande och vi har inhandlat både regnbyxor och sjösjuketabletter bara nu covidtestet, som vi måste ta för att få stiga på båten i Longebyen, är negativt...Eftersom flera insjuknade efter konserten i Årsta har jag tagit ett test hemma som var negativt så jag känner mig ganska lugn. I morgon ska vi fira Signe 18 år och jag tänker hålla lite avstånd. Inga kramar och pussar! Jag önskar nu FRED, FRED och att alla mina nära och kära ska få en fin sommar och att Christer och jag ska få uppleva en givande och innehållsrik Svalbardresa!

fredag 25 mars 2022

Ave Maria

Var hälsad Maria full av nåd, Herren är med dig, Välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt Jesus; Heliga Maria Guds moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund, Amen-- Ave Maria gratia plena, Dominus tecum, Benedicta tu in mulieribus et benedictus fructus ventris tui, Jesus Christus, Sancta Maria, mater dei, ora pro nobis pecatoribus, nunc et in hora mortis, Amen----- (Välkomna till konserten i Enskede kyrka på söndag 27 mars kl 18 🎶)

Var hälsad Maria...

Får reklam om våfflor. Nu är tid att ta fram våffeljärnet och bjuda på frasvåfflor med grädde och sylt. I Norge serverar man våfflor med mesost också en variant. Ordet våffla härrör ur orden Vår Fru som syftar på Jungfru Maria som i dessa dagar får besök av ängeln Gabriel med budskapet att hon ska föda Guds son. På söndag ger vi i kören en konsert med enbart Mariasånger och vi är inte de enda! Fler kyrkor har konserter i Mariaton. "Bed för oss" sjunger vi...och i dessa dagar känns det viktigare än någonsin. Hur ska vi få stopp på detta omänskliga, hemska krig som nu härjar i Ukraina? Med böner... med musik...Bilder kommer för mig; den lilla flickan som mitt under bombanfallet börjar sjunga i skyddsrummet; sjunger en sång ur filmen "Frost". Hon sjunger så fint och man kan se hur alla i rummet lyfts upp av hennes toner. Eller violinisten som höjer fiolen och börjar spela också han i ett skyddsrum. Detta klipp förmerades sedan genom att andra violinister adderade sig till och det blev en hel orkester med samma melodi...Musiken känner inte av några gränser, inga språk, den kan skänka oss vilja till kamp, ge oss hopp men även vila och återhämtning mitt i brinnande krig.
Mitt i allt gläds jag åt vårsolen som får mig att räfsa bort alla löv för att ge plats åt mina scillor som försiktigt tittar upp och årets första sillmacka på trappan. I dag stod det i tidningen att de är de små sakerna vi gör som kan göra skillnad både för oss själva och andra...en kram, ett vänligt ord, en snäll blick...eller som i går när en väninna kom med en bukett tulpaner bara så där!

torsdag 10 mars 2022

Nu som då....

I stället för någon bild på mitt tidigare inlägg om kriget i Ukraina vill jag delge denna dikt uppförd av Sara Lidman i Jakobs kyrka 1956, med anledning av Sovjetunionens invadering av Ungern. Och gång på gång dessa årslånga dygn tänker man: Men detta måste väl ändå inte få pågå? Någon måste väl ändå utplåna denna orättfärdighet? Måste inte själva naturen ingripa mot denna ondska? Stundom är det så förnedrat att vara människa Att man hellre vädjar till moln och gräs än till människor om nåd för mänskligheten. Oh, att vi läste i en gammal historiebok om detta barbari att vi när som helst kunde se upp från texten och säga: Människor var så grymma förr, Nu skulle sånt aldrig kunna hända... Men vi läser tidningar från nuet och darrar av sorg och skam.

Det som inte fick hända...

Varje morgon sedan 24 februari sätter jag på TVn...vill inte...måste. Kriget är så nära, det osannolika har hänt; ett demokratiskt land har invaderats av en rysk despot med storhetsvansinne. Bilder på bombade hus, bilder på flyende människor, gråtande barn, hundar och katter som bärs av sina ägare, och en modig president som från olika ställen vädjar till västvärlden om hjälp och samtidigt försöker inspirera och stärka motståndsandan hos sina medborgare. Och hjälpen kommer från ett enat EU (hårdare ekonomiska sanktioner mot Ryssland än någonsin) från USA; både ekonomiskt, humanitärt och militärt. Dock det sistnämnda är svårt...ska man gå in med marktrupper, stridsflyg...kanske öppna för ett nytt världskrig...och så har vi det där med oljan, gasen...skenande bensinpriser...analyser och diskussioner på TV och radio; en sammanbiten statsminister håller presskonferenser med försvarsministern, nu satsas på ett kraftfullt uppbyggande av vårt försvar, i dag nämndes 2% av BNP, utbyggnad av värnplikten, nya förband...också all den desinformation som sprids, framförallt i Ryssland där man inte får kalla krig för krig utan övning. Låter som Orwells bok "1984" där krig är lika med fred... Den någorlunda fria press som funnits i Ryssland har nu tystnat och stängts och att demonstrera och visa sin sympati för Ukraina är behäftad med 15 års fängelse. Dock är det fantastiskt att se månniskors engagemang och vilja både här i Sverige och utomlands att hjälpa. Människor öppnar sina hem, skickar kläder, mat och pengar flyter in till olika hjälporganisationer. Själv ska jag delta i en konsert på Söndag i Årsta kyrka för att visa solidaritet med Ukrainska folket och samla in pengar. Det är så litet man kan göra känner man. Lätt att gripas av vanmakt men man får inte ge upp. Man måste framhärda i hoppet om att det ska bli en fredlig lösning att det hemska ska ta slut. Så därför tittar jag varje dag på TV, läser tidningen för jag vill inte vara en som "stoppar huvudet i sanden" men rätt som det är "glömmer" jag bort allt och gläder mig åt vårsolen och de vackra tulpanerna på bordet...

lördag 29 januari 2022

Rainy day...

Det regnar...snön förvandlas till livsfarlig is på trappan och på trottoarerna. Christer häller salt på trappan och när jag går ut genom grinden försöker jag hålla mig till de frusna grästuvorna... Man får verkligen se upp! Ser bilder som en vän skickat från ett soligt Cotignac. Det är vinter där med, jag vet, och det kan bli riktigt kallt, speciellt på nätter och morgnar, men när solen skiner, värmer den skönt och luften är hög. Samtidigt är det fridsamt med dessa grå regndisiga dagar. Kravlösa, soffliggartillåtet;för oss som har öppen spis, brasdoft och ljus på bordet. Pandemin fortskrider, men nu är det väl inte så länge till innan restriktionerna släpper och man slutar kalla covid en samhällsfarlig sjukdom. På tiden tycker jag och många med mig. Var och varannan är sjuk, relativt lindrigt som tur är, och själv tror jag att jag har haft det även om jag inte testats här i Sverige. Vad gör jag dessa dagar, dessa oxveckor som det också kallas. Ser på serier, läser och försöker träffa barnbarnen när de inte har magsjuka och hostar. Vi får inte sjunga tillsammans i kören utan övningarna ska ske via datorn...inte roligt givetvis, men i mitten på februari hoppas man att allt ska återgå till det "normala"...Gud vet...Det är verkligen inget synd om mig vill jag tydligt säga, men det är trist, och när min egen förkylning inte riktigt vill släppa taget är det lätt att bli missmodig. Går in i mitt fotoalbum och tittar på våra bilder från vår vistelse nyligen i vårt paradis. Där ligger det vårt lilla hus, vår tomt med nyplanterad lavendel omgiven av vinstockarna som om någon månad ska gå i knopp...även här i vår trädgård i Enskede slumrar knoppar på träd och i jorden och ljuset återkommer mer och mer. Snart tar vi ner ljusslingan runt furstutrappan och runt pergolan för visst börjar väl våren lite i februari!!