¨Somewhere. over the rainbow...¨

I går tog vi farväl av vår gode vän Göran i Undersåkers vackra kyrka. Solen bröt fram genom de mörka molnen och sken in genom de stora fönstren på kistan vid koret, så vackert dekorerad med bla röda rönnbär och växter från de fortfarande blommande fjällsluttningarna och givetvis fåglar vars kvitter också hördes i kyrkrummet.

Prästen talade så fint om hans konstnärsskap, alla de fåglar och andra figurer som han under många år skapat i trä och tråd. Fåglar, alla med olika uttryck och egenskaper, men med ett gemensamt, att de kan flyga. Precis som Göran kunde. Fantasi, humor präglar hans verk men också ömhet och respekt för livet i alla dess former och uttryck.

Hans svåger spelade ett egenhändigt komponerat stycke ¨Till Göran¨ tillsammans med sin son, ett barnbarn läste en dikt och jag sjöng "Over the rainbow". En gång var Göran lappfogde med stark känsla för samernas rättigheter, äventyrare och flottkarl i Canada, skidåkare i den älskade fjällvärlden, jägare men också musik och jazzälskare, konst och bokmal!! I sin lilla ryggssäck som han ofta bar med sig plockade han ofta upp en varm tröja om någon frös eller lite bubbel, eller en tomat och givetvis den klassiska lilla kaffekokaren. I sanning en överraskningarnas man med många strängar på sin lyra.

Nu flyger han upp till sina gamla vänner och hans fåglar har hittat hem hos vänner och bekanta och inte minst hos hans familj. På middagen efteråt sjöng Christer en vers av "Blott en dag" för Göran som trots sin skeptisism var en man som älskade vissa psalmer och Fräsningsarmens sånger bl.a "Han har öppnat pärleporten..." Nu är den öppnad... Vila i frid kära vän❤️

Varje dag en ny dag....

I dag får bli en bra dag tänker jag då jag vaknar. Ofta ganska tidigt...nu är det lite mörkare på morgnarna, inget fågelkvitter längre och en anings gulfärg speglas i björkarna. Men jag minns årstidvisan att ¨juli, augusti o september härlig sommar är det då¨ så ännu är det sommar. Inte för att jag inte tycker om hösten...den är också härlig då allt går sakta till ro; men jag vill fortfarande vara i sommaren.Ibland blir det en bra dag, men lika ofta inte. Det handlar givetvis om min dagsform; om onda leder om hur min kära man mår. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns tungt. Att leva med en människa som inte mår bra, som ofta är trött och helst vill vila och som dessutom har ont smärtar då jag inte vet vad jag ska göra för att hjälpa. Varje gång han verkar få lite energi, sitter uppe, går och handlar tänker jag att nu vänder det... och lite är det väl så att det gör det också...men så blir det backlash igen och man får liksom börja om. Själv har jag ju också så ont i händer och armar men nu ska jag äntligen få skiktröntgen av nacken för att se om något ont utgår därifrån. Således ömsom vin ömsom vatten.

I sommar tre veckor i Frankrike i ofta tangerande 40 graders värme som gjorde Christer ännu tröttare medan jag själv klarade värmen ganska bra och den kändes ockå bra för lederna; mysvecka med Agnes och familjen och sedan avslutning 4 dagar i Menton, denna vackra pärla vid kusten nära Italienska gränsen.

Besök hos Fredric o Lina några dagar i deras fint renoverade Ryahus med fortsättning hos Agnes i ljuvliga Tisarbaden. Så vi fyller på sommaren så gott vi kan.

Nu blir det snart Edsåsdalen och en vecka främst för att följa vår käre vän Göran på hans sista resa. Så många fina, roliga, givande minnen jag bär med mig av honom! Renskillning i Lappland, Näsetvandring, Helenakåtan, brasstunderna här hemmavid på Mittel, min första ripmiddag...En härlig man full av fantasi, lekfullhet men också med svärta i sin komplexitet. Jag ska sjunga för honom ¨Over the rainbow¨...han kunde flyga som sina fåglar..

Flippatofflor eller raggsockor?!!

Midsommarvecka i Dalen! Mellan 8 och 10 grader...det blåser kallt, men Christer vägrar göra brasa..."Det är ju midsommar för sjutton!!" Vackert sommarlandskap är det dock. Ängar och dikeskanter fulla av blommor, gula, vita ,röda...och gräs och träd skiftar i friska gröna färger. Vi gör små bilturer där vi tittar på naturen o de mäktiga fjällen genom bilrutan, för att gå ut är inte att tänka på (regn o rusk). Vi har inte riktigt tagit till oss devisen "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder!😀 Men vem är jag att klaga? (Har ju nyligen varit en härlig o solvarm vecka på Mallorca med dottern!) Här finns goda böcker, gott vin till maten och gamla Bondfilmer på TV 4 plus! Sean Connery är fortfarande James Bond för mig och filmerna håller ännu måttet i mitt tycke! Christer har sina korsord och en liten midsommarstång står på bordet! Just nu när jag ligger här i soffan och ser ut på Grofjället, (och gnäller lite!) klarnar himlen plötsligt upp och solen tittar fram! Såklart! Man får aldrig ge upp hoppet! Det blir nog en hyfsad midsommarafton i alla fall så jag kan ta på min nya klänning och fira årets ljusaste natt med min kära man och några vänner! (Tror jag sätter på mig klänningen hursomhelst!!) Glad och God Midsommar❤️💃

...eviga längtan om ljus och frid...

Vinter utanför fönstret; snödrev som gör att fjällen bara anas i horisonten. Det är kallt på golvet i vårt hus men jag har tjocka yllestrumpor på fötterna och Christers tjocka jaktskjorta över tightsen. Vi ska avsluta det gamla året här och börja det nya på denna underbara plats där vi har upplevt så mycket i vårt gemensamma liv med varandra och med barnen. Goda vänner finns runt omkring om man vill umgås och hela fjällvärldens fantastiska natur med olika utmaningar. Åka skidor gör vi inte så gärna längre...men promenera och åka spark och göra utflykter med bilen...men framförallt koppla av med böcker och brasa och något gott på tallriken och i glasen. Julhelgen är den finaste helgen tycker jag. I år började jag redan vid första Advent att pynta lite. Kände att jag ville dra ut lite på dagarna...varje dag dök någon liten tomte eller ängel upp i huset och redan vid Lucia köpte vi granen, det som vi annars alltid förr har köpt dagen innan julafton. Mycket julmusik också eftersom vi sjöng och hade julkonsert med kören...EKKs sista julkonsert...vemodigt förstås...och den vanliga stressen inför julklappar som ändå, som alltid, löste sig till det bästa. Julafton med underbara familjen som i år handlade, lagade, dukade och fixade allt för att vi skulle behöva göra så lite som möjligt och som dessutom dagen efter kom och städade. Kärlek och gemenskap. Och allt detta för att under några dagar kunna ta till sig julens egentliga budskap om fred och frid på jorden. En evig längtan som verkar vara omöjlig att uppnå med krigets fasor, naturens uppror och all förföljelse av oliktänkande människor. Lätt att tappa modet, att inte se att det finns ljus också i mörkret...tur att längtan är evig! Det är trots allt hoppfullt. Gott slut på 2022😊

Tänd våra ljus...

Höst...dimman täcker fjällen och dalen, luften är kylig och fuktig. Jag står en stund på terassen och drar in den i lungorna, ett svagt brus från Henån hörs annars är allt tyst och stilla. Nu går naturen sakta till ro, men innan bjuder den på ett fantastiskt färgfyrverkeri av gult, orange och rött blandat med brunt och grönt.

Tänker att vi människor är som årstider...jag befinner mig i hösten...så är det, tänkte först sensommaren men nej, hösten är nog det riktiga. Inser hur viktigt det är att acceptera och ta till sig att det "nya 70 inte är 50" som man säger utan att bli 70+ är något positivt i sin egen rätt. Det handlar inte om att gamla till sig utan att ta till sig livet och det de bjuder på ett sätt som stämmer överens med det jag kan, vill och har möjlighet till! Hösten bjuder på rätt till vila, eftertanke och kravlöshet och samtidigt finns ju livskraften där vilande i jorden och under de avfallande löven... Har just avslutat en bok om Gunnel Vallquist, en biografi skriven av Alva Dahl "Slå rot i förvandlingen". Titeln passar bra på det jag försöker uttrycka; att alltid försöka hålla sig öppen mot livet och de förändringar det medför men samtidigt stå fast i sig själv och det man tror på. Bilden är som ett träd som står stadigt förankrad i marken men vars grenar sträcker sig mot olika håll...

Så beskrivs Gunnel Vallquist i boken. En kvinna som aldrig fastnade i bestämda attityder utan alltid var öppen för nya ideer och aldrig var rädd för att ifrågasätta sådant hon fann icke absolut. Hon blev tidigt katolik, och var så hela livet, men tvekade aldrig att debattera och ifrågasätta vissa av katolska kyrkans doktriner. Hela sitt vuxna liv kämpade hon för kyrkans enighet, ekumenin, skrev böcker och inlägg om sin tro, också om hur framförallt västkyrkans mer intellektuella framtoning går ut över det andliga sökandet i mässor och liturgi...(något som jag själv också tycker) och där hon mot slutet av sitt liv drogs mot den ortodoxa kyrkans gudstjänster. Hon var bl.a medlem i Svenska Akademien, deltog i gruppen för nyöversättning av Bibeln men mest känd för den stora allmänheten är hon kanske för sin översättning av Marcel Proust (På spaning efter den tid som flytt) som hon arbetade med i nära trettio år och som gjort Madeleinekakan med fläderblomste så känt. Hon dog 2016 97 år gammal. Jag avslutar denna lilla betraktelse med en haikudikt skriven av henne själv. "Klocktonen vidgas, mitt i ringen av silver slår jag sakta rot"

Hundlokan...ödestugans sista tyllgardin...

Nu står sommaren i sin prakt. Här i Edsåsdalen, där vi varit i en vecka, slår fler och fler blommor ut och ängarna lyser i alla färger. Asfaltblomma som jag är, kan jag inte namnen på alla de blommor jag ser, men i min sommarbukett kompletterar de varandra från enklaste grässtrå till prästkrage och rödklöver.

Och så har vi hundlokan eller hundkexet som den också heter med sina spetsliknande blomställningar som breder ut sig i stora mattor, höga och skira.

Harry Martinsson kallar dem i sin dikt "Multnande stuga"... ödetorpets sista gardiner... och nyss läste jag en dikt av Stig Sjödin som jag återger här. "Nu har alla vägar brodyr och spetsar ty hundlokan blommar oemotståndlig, ciselörer granulatörer och knypplare visar här upp sin konst Det är bara för ögat att dricka denna syn som så slösande berättar om det okonstlade och enkla..."

Än har inte vintern rasat ut....men snart!😘

Snart har vi varit en vecka i vårt fina Dalen. Vårvinter...kamp mellan vinter o vår...men vintern får snart ge sig!

Trots ett ymnigt snöfall så smälter det snabbt när solen tittar fram o värmer.För snart tre veckor sedan fick vi vår första spruta så nu ska vi ha ett relativt gott skydd mot covid, åtminstone ska vi inte bli så sjuka om vi ändå drabbas. Men det finns fullt av olyckskorpar, eller s.k realister... tredje vågen, mutationer, detta kommer vara lääänge...Men vad är då vaccinet till för? Jo, visserligen ska det skydda (men tänk på biverkningar) och du måste i alla fall undvika att umgås med obekanta, undvika affärer, restauranger, tvätta händerna, bära munskydd och äta inne med vänner är inte att rekommendera. Väldigt många har åsikter och tror sig veta vad som gäller och jag anses nog som väldigt obstinat och oförsiktig. Du verkar ju inte bry dig sa en väninna, som säger sig stå med fötterna stadigt på jorden i denna fråga. Jo jag bryr mig men kanske inte på samma sätt. Jag har full respekt för denna pandemi och det är djupt sorgligt med alla som dör av den men samtidigt känner jag att jag måste leva så gott och öppet jag kan för att inte vissna inombords. Vi har levt så jag och Christer. Som tur är har vi i stort sätt samma förhållningssätt vilket underlättar. Christer bromsar ibland, men vi har rört oss ute mycket, träffat vänner och barnbarn när de varit friska och vi har för det mesta försökt hålla avstånd och låtit bli att kramas...I går hade vi zoommöte med kören. Vet inte riktigt vad jag känner inför det. Roligt att se mina sångarvänner men jag känner mig bråkig där, ifrågasättande, varför kan vi inte sjunga ute snart? frågar jag t.ex Varför får man vara 500 personer på Ikea men bara 8 st i en kyrka även om kyrkan är en katedral? Det finns alltid någon som har svar...Jag känner mig som en gnällig barnunge som stampar i golvet och skriker Jag vill inte!! De flesta verkar vara så förståndiga och lugna och måste undra över vem jag kan vara som dessutom snart nårmar mig 80 årsstrecket med stormsteg. Gamla människan som dessutom är i en riskgrupp borde väl vara mer sansad och inse allvaret i situationen. Jaja...jag ska hålla mig lugn och inte opponera mig, jag mår inte bra av det heller, känner mig bara jobbig. I alla fall tänker jag föreslå en sångträff hos mig när solen är varm och vi kan sitta ute... när vintern rasat och sköna maj gjort sitt intåg. Kyrkan behöver inte vara inblandad så hoppas även Anna, vår gulliga körledare, kan komma då så att säga off the record! Och vår kyrka som ju har varit så försiktig får nu hålla stängt eftersom halva personalen insjuknat...ja det är en lurig fan det här viruset, ingen går säker, så jag får passa mig och sluta med att vara så kaxig. Min mamma sa att jag var jobbig som barn...och det har tydligen inte ändrat sig så särskilt mycket under åren som det verkar! Men nog nu! Jag är en inbiten optimist och ser nu fram mot spruta två, stundande vår och sommar och som sagt förhoppningsvis en sångträff med hugade sångarvänner!

p.s. Just nu messar en väninna att restriktionerna för vaccinerade lättar bl.a får man träffas inomhus! HÄRLIGT💕☃️

"Ja, nu är det vinter o skidan den slinter..."🎶

Klockan är strax åtta på morgonen och man anar morgonljuset bakom fjälltopen. Det ser ut att bli en fin dag i dag... himlen är ganska klar trots att de mörka skyarna ännu ej försvunnit. Vi ska åka hem idag. En underbar vintervecka är snart slut, men hemma väntar också en fin vinter har jag förstått. Det var längesedan jag upplevde en sådan här fullödig vinter. Metertjockt vintertäcke över myrar och ängar, granar nedtyngda av snö bildar vackra bågar över skidspåren, isglitter på snövallarna och en sol som i flera dagar lyst från en klarblå himmel och som bildar solgator mellan trädstammarna. Vi, som inte åkt skidor på många år, tar oss runt 3,5 km spåret och åker ner för backarna lite med andan i halsen!! ringrostiga förstås, men det går helt ok!

En härlig känsla att glida fram i välpreparerade spår...varför har vi inte åkt tidigare!! Nå, bättre nu än aldrig!

Det är så vilsamt med allt detta vita. En tystnad som ändå inte är tom på ljud...vinden och ett plötsligt vingslag från en fågel, skidornas glid... När det börjar snöa sveps vi in i ett mjukt täcke av fuktiga flingor, som klistrar fast sig i håret och gör hårtopparna styva; jag sträcker ut tungan, kallt och med den speciella snösmaken.

Minns när jag och Agnes åkte bil till Norge. Hon och Benny, hennes sambo, bodde i Narvik och sedan i Tromsö under 5 år, och jag åkte ofta dit. Nåväl denna gång var vi på väg från Kiruna till Narvik med två katter och lilla Elsa Dolly då runt ett år. Det var 30 grader kallt ute och vi for genom ett oändligt vidsträckt landskap. Inga bilar varken mot eller bakom oss, ingen trafik överhuvudtaget,. bara detta vita, kalla omringade oss. Det var både lockande och skrämmande. Tänk om vi skulle få motorstopp tänkte jag, hur länge skulle vi klara oss innan vi skulle frysa i hjäl, innan någon skulle hinna komma och hjälpa oss...Jag tänkte igenom våra möjligheter, har vi filtar har vi varm dryck etc, skulle mobilerna fungera? Vintern kan vara skrämmande och obarmhärtig på olika sätt med sin kyla, med sina laviner i fjällen, med lurande is under mjukt snötäcke, den fordrar respekt och lyhördhet. Vi kom i alla fall helbrägda fram trots ett plötsligt möte med utspringande renar!! Coronan har känts ganska avlägsen och trots att våra vänner här är mycket försiktiga i sitt umgänge och noga håller på restriktionerna har vi träffats och nu längtar alla efter vaccin. Oh att äntlige få krama om varandra och slippa dessa trista armbågar!

"Om du blir glad, blir jag glad"

Vi åker för att köpa en eklist för att distansera soffan från elementet i vardagsrummet. I dag skiner solen över det vackra vita landskapet och istappar glänser på björkgrenarna. Gumman Tö lär göra ett anfall snart men det är nog bara tillfälligt! Kung Bore har nog säkert knutit landskapet i sitt grepp! I Byggvaruhuset finns ett bord med pallar och där sätter jag mig så Christer kan botanisera ifred med försäljaren bland alla trälister. På bordet ligger broschyrer av olika slag från nya kök och badrum till kataloger över allehanda verktyg och maskiner. Men där ligger också en stor bok med rött omslag, som jag nyfiket öppnar. En bok om Rembrandt! På svenska och med många vackra bilder av hans tavlor. Jag börjar läsa och bläddrar bland bilderna. "Tycker du om den?" säger en röst plötsligt. En man, som jag förstår jobbar där står bredvid och iakttar mig. "Ja", säger jag. " Rembrandt är en fantastisk konstnär och här finns många fina bilder, även detaljer av tavlor. " Vill du ta hem och läsa" frågar han mig, men jag säger då att jag bor ju inte här så det går ju inte. "Men du får den", säger han. "Det är jag som tog hit den. Jag hittade den i ett garage! Jag är själv inte så intresserad av konst så du kan ta den! Om du blir glad, blir jag glad!" Rembrandt på ett Byggvaruhus och nu kommer den hem till mig! Undrar vem som först inhandlade boken och varför den hamnade i ett garage... kanske inte någon speciellt spännande historia, bara utsorterad bland böcker som skulle slängas. Strunt samma!! Jag blir glad! Sedan gjorde vi en tur ner till Järpen för att förutom vin inhandla lampor till vårt nytapetserade familjerum. Ja, inte kunde jag låta bli att även gå in i loppisaffären! Han känner igen mig nu "gubben" och han berättar att numera köper han in från privatpersoner eftersom auktionerna har avstannat på grund av coronan. Jag hittar förstås lite saker bl.a en vacker vas i underbar blå färg! Vaser kan man aldrig få för många... och Christer har numera gett upp sina kommentarer om att köpa in ytterligare saker till dödsboet!! Han låter mig hållas! den dagen den sorgen...

Vi hittar fina sänglampor i lampaffären och precis när vi ska gå ut ser jag honom...Nallen!! Visst har jag berättat om min svaghet för gosedjur? Jag hade inga när jag var liten som jag minns och dessutom var nallar o.d hårda, som dockorna som var av celloid. Nu skyller jag på barnbarnen som behöver djur att leka med när de kommer hem till oss, men för det mesta håller jag mig när jag i leksaksbutiken ser alla dessa underbart mjuka djur, men idag föll jag pladask! Ja,ja, kanske kan det bli en ettårspresent till lille Elliot?!

Igår firade vi vår vän Renates 75 års dag helt coronamässigt ute på fjällsluttningen med champagne, brasa och diverse tilltugg. En härlig stund och dessutom dagen då de speciella restriktionerna för 70+ togs bort! Nu behandlas vi som alla andra med samma restriktioner och rekommendationer. Dessutom har vi fått börja sjunga i kören igen så livet känns lite lättare trots att viruset sprider sig....

En liten betraktelse om Rosa

En morgon när jag vaknar och går ut på terassen ser jag många vita kor på lägdan nedanför! De går tillsynes  fridfullt och betar på det forfarande gröna gräset. För länge sedan hade man djur här på gården bla kor och här var jag med om något dramatiskt en gång. En ko skulle kalva och jag frågade om jag fick vara med. Det verkade gå bra till en början. Kon kämpade med värkar och man började ana att något var på gång. Men det drog ut på tiden...kon blev tröttare och tröttare och till slut förstod man att man måste skynda på om det inte skulle gå fel. Göran, gårdens svärson och "barnmorska" stack in handen för att försöka dra ut kalven, det var inte lätt...kon hade nästan inga krafter kvar och orkade nu inte längre hjälpa till. Jag minns att jag blev så rädd; gode gud tänkte jag... som ett mantra upprepade jag , det måste gå, det måste gå... Tillslut lyckades Göran dra ut den till synes livlösa kroppen och nu började ett intensivt arbete att få i gång andningen. Göran fyllde händerna med halm och började kraftigt massera den lilla kroppen. Upp och ner for hans händer, upp och ner....Det var andlöst tyst i båset, bara gnuggandet från Görans händer hördes...Så plötsligt darrade den lilla kroppen till, man såg som fnysningar genom mulen och kalven började röra sig. Kon som legat stilla vände sig om och Göran lade kalven bredvid sin mamma som genast började slicka den. Så nära döden och nu livet! Det var en magisk stund...

Annars är jag nog lite rädd för kor...vill inte gärna gå in i kohagar utan föredrar att se dem på avstånd! Och ändå ser de så snälla ut där de går omkring och idisslar! En gång när vi var på körresa i Jämtland hade vi en liten konsert för några kor i en hage. Vi ställde oss vid staketet och började sjunga och genast kom korna springande och ställde sig på andra sidan och lyssnade! De verkade gilla vår sång så det blev flera da capon! Korna som jag nu ser nedanför vårt hus är på sk. Sommarbete dvs gårdar upplåter sin mark så att lantbrukare får tillgång till nytt bete för sina djur. Det vanligaste namnet på en ko måste vara Rosa! Fint namn tycker jag!

Mannens sista bastion?!!

När grillarna kommer fram i trädgårdarna eller på balkongerna och doft av grillkött sprider sig i luften då är det vår brukar man säga! Och sedan står de kvar där till långt in på hösten för att sedan få vila till nästa vår! Nåväl vi finner en liten grill även här i vårt förråd och köper ett riktigt gott kött i den berömda charkuteributiken, och vem tar på sig förklädet och förbereder det hela! Givetvis Christer!

Och här har ni nu mina funderingar inte alls särskilt djupsinniga men ändå intressanta! Varför är det till 99% alltid männen som grillar? Jag har ännu aldrig blivit bjuden på BBQ där inte mannen stått vid grillen ofta med en öl i handen. Sambon eller hustrun gör sallad och dukar och ser till att dryckjom finns tillgänglig och sedan när grillningen är klar bistår hon maken med tallrikar som han lägger det grillade på. Och sedan får han beröm! Oh så välgrillat det är och vad har du använt för grillolja etc. Mannen lyser av berömmet och hustrun/sambon ler stolt! Jag raljerar lite som ni märker!
Vad fick jag då för svar på min fråga av vännerna? Jo! Att grilla är ju höjdpunkten på en middag. Det fordrar ett praktiskt sinne (hm) att rätt sätta fyr på kolen, inse när glöden är tillräckligt varm och sedan anpassa det man ska grilla på rätt sida av gallret. Nu är ju många grillar som de värsta lyxåken och styrs av gas och reglage av olika slag så det gör ju allt ännu mer komplicerat och här behövs då mannens mer tekniska kunskaper...Sedan finns det ju något mycket primitivt också i det här med eld och kött (även fisk), jakt och fiske typ, där mannens vildmarksådra får komma lite till sin rätt, att föda hustru och barn om det så bara blir symboliskt vid en grill! Även den mest obegåvade (i matlagningskonsten) mannen har här möjlighet att hävda sig och framstå som en riktig hjälte!
Själv tror jag att det är en blandning av allt ovanstående men också att vi styrs av bekvämlighet och ohejdad vana och många kvinnor, även jag, tycker det är ganska skönt att slippa stå där i grilloset!! Låt mannen för en stund vara kungen!! Eller vad säger ni? Skriv gärna ner några tankar!
För övrigt har jag blivit inspirerad av en rolig film som cirkulerat på FB! "Dags att ta över grillen tjejer"! "Grillupproret"! Får nog vara för mig trots allt:))

Morgon mellan fjällen...

Säkert kan många av er fortsättningen på denna enkla lilla psalm! Den kommer för mig nu när jag sitter här med utsikt över de fortfarande snöklädda fjällen och solen börjar sprida sitt guld över dalen. Vi fick ofta sjunga den på morgonsamlingen i skolan och fröken trampade på den lilla tramporgeln som stod vid sidan av katedern. Varje klassrum hade en sådan orgel. För det mesta en enkel trävariant men ibland kunde instrumentet vara utsmyckat med ett mer utsirat notställ. Det var vanligt att man fick en psalmvers  i läxa och på detta sätt lärde man sig många utantill.   Ända in på 70-talet fanns det orglar kvar i skolorna och när jag började min lärarbana hade jag en i mitt klassrum och jag spelade ofta och sjöng med barnen både psalmer och andra sånger. Men sedan togs orglarna bort, så även de direkta morgonsamlingarna. Nya vindar blåste in och ut for Tryggarekan och Din klara sol går åter upp...
Mycket fin poesi fick dock jag och många  med mig med sig...psalmboken är en veritabel skatt med ord för livets alla skiftningar alltifrån djupaste sorg till högsta glädje. Här finns ord för tvivel, ångest, rädsla men också för tröst och hopp. Många psalmer finns fortfarande i var mans mun! Ibland ordnar kyrkorna sing-a-long med önskepsalmer och vi i kören var med och sjöng en sådan i Adolf Fredriks kyrka. Önskepsalmer var givetvis Härlig är jorden, Blott en dag...men också en del psalmer som man sällan hör. En av de vackraste psalmer jag vet är skriven av Johan Olof Wallin 1818.

Var är den vän som överallt jag söker?
när dagen gryr min längtan blott sig öker;
när dagen flyr jag än ej honom finner,
fast hjärtat brinner.

Jag ser hans spår varthelst en kraft sig röjer,
en blomma doftar och ett ax sig böjer;
uti den suck, jag drar, den luft jag andas,
Hans kärlek blandas.

Jag hör hans röst där sommarvinden susar,
där lunden sjunger och där floden brusar.
Jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala,
och mig hugsvala.

Ack när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder;
Hur skön då måste själva källan vara
den evigt klara!

Glad Midsommar!!

Oktobergodis!

Måste skriva om vår härliga vecka i Edsåsdalen på höstlovet! Tillsammans med Agnes och flickorna bilade vi upp till Dalen till vårt fina hus som Agnes inte varit i på nära 10 år och Elsa Dolly och Elin aldrig sett.  Det har ju av förklarliga skäl aldrig blivit av eftersom de bott i Norge och när de åkte hem så blev det till Stockholm. Vädret blev inte det bästa men vi prickade in en solig dag då vi tillsammans med Marie Vackermo och hennes Agnes gick till Hensjön! Där lekte barnen och vi satt mot båtskjulet i solen och njöt av choklad och smörgås. Pulkan var med och det blev glädjefulla åk i backarna hem!

Äventyrsbadet i Åre blev också en höjdpunkt där Elin aldrig ville sluta åka i rutchbanan och där vi simmade ut i den varma utomhuspoolen och skymtade Åreskutans topp genom diset. På vårt sovloft byggdes legovärldar och här ville flickorna också sova.

På morgnarna bjöd jag på choklad och smörgås medan morfar och mamma sov sedan låg jag och läste och hörde flickornas lekprat. Sven-Olov och Renate bjöd på aperitif diné och Göran och Eivor middag. Som Agnes sa, man känner sig verkligen välkommen överallt och som en del av familjen. Agnes kommer tillbaka, det är ett som är säkert! Redan till sportlovet!

<3Syskonkärlek<3

Under hösten har jag sjungit i två körer! Dels i min egen men också i min vän Evas kör, då jag fick möjlighet att tillsammans med dem sjunga Brahms Requiem i Härnösands Domkyrka med stor orkester. Vi har sjungit Brahms även i min kör men då med dubbelpiano "Dominiquarna"; en verklig upplevelse.

Det blev också denna konsert! Evas gode vän Lars, organist i domkyrkan,  dirigerade och det blev en utmaning för oss! Inlevelsefull, dynamisk men också "skapande i nuet" vilket medförde ändrade tempon från repetition till uppförande, så det gällde verkligen att vara på alerten och följa honom... Jag tyckte vi gjorde ett strålande arbete! och som tur var lyckades jag hålla min rethosta stången hela konserten. En trevlig och pratglad rumskompis fick jag också och även jag och Eva fick en liten stund. Så glad att jag fick vara med. Brahms Requiem är helt underbar och så hoppfull då han själv valt olika texter ur Bibeln och inte följt den katolska mässan som är vanligt i andra Requier.

Min kära vän Eva<3

Konsertberedd!