Tankar i en svår och turbulent tid

Höst...jag tänker att vi människor är som årstider...var är jag nu i mitt liv? Tänkte för några dagar sedan att jag var i sensommaren, men nu börjar jag luta mot tidig höst... Min lille Elliot är fortfarande tidig vår men livet går fort, snart blir han tre år! Jag tycker om hösten; färgerna, regnet, blåsten... marken och naturen går till vila och gömmer och skyddar allt det som ska bli nytt liv så småningom. Sorgsen och dyster ser och hör jag vår första kvinnliga stadsminister bekräfta sin avgång. Hon kastades in i hetluften med Ukrainakriget, coronan, Natoansökan, elkollapsen..och hon klarade det storartat enligt mitt tycke. Kunnig, påläst och sansad. Nu väntar en turbulent tid. En ny regering skall bildas, som säkert inte heller får det lätt, och det man bara kan hoppas på är att den söker samförstånd och samarbete över blocken så att Sverige kan möta alla de svåra utmaningar som stundar på ett så bra och klokt sätt som möjligt. Men jag tvivlar..de olika värdegrunder som flera av partierna lutar sig mot är så väsensskilda och det ser mörkt ut. Kristersson säger att nu ska vi få ordning på Sverige... ja, så lätt det låter, quickfix... ja, vad jag står märker ni ju och jag sticker ut hakan, men hoppas givetvis på samarbete som den optimist jag trots allt är! Jag slutar med några rader ur Bruno K Öijers dikt "Allt färre står för någonting" "Självkänsla är att ständigt omfatta sitt inre barn med ömhet och respekt och inte låta någon annan människa skada eller kränka det här barnets upplevelse av tillvarons hela kärlek och grymhet. Självkänsla är att inte ha något behov av att svika men i stället i djupet av sitt väsen uppleva att det finns en gräns som inte får överskridas; att det finns en kontur i tillvaron en sorts brevväxling med vårt kosmiska ursprung som ingen har rätt att avbryta, håna eller förnedra."

Morgon mellan fjällen...

Säkert kan många av er fortsättningen på denna enkla lilla psalm! Den kommer för mig nu när jag sitter här med utsikt över de fortfarande snöklädda fjällen och solen börjar sprida sitt guld över dalen. Vi fick ofta sjunga den på morgonsamlingen i skolan och fröken trampade på den lilla tramporgeln som stod vid sidan av katedern. Varje klassrum hade en sådan orgel. För det mesta en enkel trävariant men ibland kunde instrumentet vara utsmyckat med ett mer utsirat notställ. Det var vanligt att man fick en psalmvers  i läxa och på detta sätt lärde man sig många utantill.   Ända in på 70-talet fanns det orglar kvar i skolorna och när jag började min lärarbana hade jag en i mitt klassrum och jag spelade ofta och sjöng med barnen både psalmer och andra sånger. Men sedan togs orglarna bort, så även de direkta morgonsamlingarna. Nya vindar blåste in och ut for Tryggarekan och Din klara sol går åter upp...
Mycket fin poesi fick dock jag och många  med mig med sig...psalmboken är en veritabel skatt med ord för livets alla skiftningar alltifrån djupaste sorg till högsta glädje. Här finns ord för tvivel, ångest, rädsla men också för tröst och hopp. Många psalmer finns fortfarande i var mans mun! Ibland ordnar kyrkorna sing-a-long med önskepsalmer och vi i kören var med och sjöng en sådan i Adolf Fredriks kyrka. Önskepsalmer var givetvis Härlig är jorden, Blott en dag...men också en del psalmer som man sällan hör. En av de vackraste psalmer jag vet är skriven av Johan Olof Wallin 1818.

Var är den vän som överallt jag söker?
när dagen gryr min längtan blott sig öker;
när dagen flyr jag än ej honom finner,
fast hjärtat brinner.

Jag ser hans spår varthelst en kraft sig röjer,
en blomma doftar och ett ax sig böjer;
uti den suck, jag drar, den luft jag andas,
Hans kärlek blandas.

Jag hör hans röst där sommarvinden susar,
där lunden sjunger och där floden brusar.
Jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala,
och mig hugsvala.

Ack när så mycket skönt i varje åder
av skapelsen och livet sig förråder;
Hur skön då måste själva källan vara
den evigt klara!

Glad Midsommar!!

"Jag ligger på soffan...."

Här dagens dåliga rim!

Mel." jag är torpare jag...."

Jag är Enskedebo och jag har det så bra,
jag ligger på soffan i solen ida,
och häggen den blommar
o kirskålen gror,
aptiten vid grillen i kväll
blir nog stor!!

Tja, vad kan ni vänta er med en solvarm hjärna!!

"Att söka sig till det som ger livet glädje"

Dagar med höstkänsla…ett dödsfall i familjen (Christers mor), känner mig trött och lite nedstämd, så många tankar om livets förgänglighet. Har liksom ingen särskild lust att göra någonting, vad är meningen med allt frågar jag mig? Ringer kär väninna och vi har ett långt samtal, upplivande och givande och så tittar jag på filmen "Besatt av ordet" av Peter Östlund om författaren Carl-Johan Ekerwald. För flera år sedan läste jag hans bok om förhållandet med författarinnan och journalisten Sigrid Kahle "Kom madame, fru" och kände då att den här författaren vill jag lära känna mer,
och nu ser jag denna underbara film och blir ännu mer inspirerad och nyfiken.
Ekerwald föddes 1923 i Östersund och växte upp på lite olika platser i Jämtland. Nu är han 93 år, en stilig man, full av livsglädje och arbetslust och som han säger "om han får leva" kommer hans bok om bildning ut i höst och han har flera projekt på gång, minst i tre år framöver! Över 50 böcker har han publicerat; kulturhistoriska essäer, romaner, barn och ungdomsböcker och under många år var han kulturjournalist i svenska dagstidningar. Hans bildning är enorm bl.a lärde hans sig persiska för att kunna läsa persisk poesi på originalspråket. Gift med Anna i 60 år som dog i Alzheimer men vid 87 års ålder fick han möta kärleken igen då han träffade  en annan stor kulturpersonlighet,  Sigrid Kahle, då 83 år, och deras kärlek blev intensiv och berikande trots att de bara fick ett par år tillsammans. Kahle avled 2013 i cancer. De tog tillvara varje dag, ingen minut skulle gå till spillo för "sanden i  timglaset," som Ekerwald talar om i filmen, verkar rinna fortare och fortare ju äldre man blir.

Samtidigt som bilden av Ekerwald växer fram, växer också skulpturen av hans ansikte genom skuptören Lena Billingskogs skickliga händer. Allt samlat, konst, litteratur och musik som ackompanjerar Ekerwalds stilla dans som skymtar genom fönstret i slutvinjetten. De kloka orden, det befriande skrattet…livsandarna återvänder!

"Jag är en mormorkatt…"

Mormorkatt med sina ungar….

Efter dessa veckor av intensiv värme, så varmt att man för länge sedan slutat gå i solen utan trängs med alla "on the shadow side of the street"!, uppskattar jag innerligt de svala morgnarna. Här med en café crème på terassen och utsikt över olivlunden infinner sig en sällsam stillhet inom mig. Efter intensiva veckor med barn och barnbarn är vi nu ensamma. Det är skönt med samtidigt vemodigt. Denna speciella tystnad som blir när alla plötsligt försvunnit…Nu har allt blivit till minnen. Gosestunderna, fattiga riddarna, leken i poolen "Jag är en bebiskatt mormor, och du en mormorkatt…" Bollibompadansen, där lilla Elin Lykke är en mästare på "vicka på rumpan" och den obligatoriska glasstruten när man ätit upp sin mat!…allt finns bevarat både inom mig men också i många bilder att ta fram under hösten och glädja sig åt. Inte minst alla de små pratstunder som spontant dyker upp med var och en när man lever tillsammans. Att få sitta med ett barnbarn eller sitt barn en stund på tu man hand är en gåva…att komma nära varandra lite mer, att få ta del av det som utgör deras liv, deras drömmar…det är den största rikedomen.
Vi har ytterligare ett antal dagar kvar och om en vecka kommer äldsta sonen med familj. Vi stannar några dagar tillsammans med dem och sedan vänder vi blicken mot norr….

Klart varmare än i Tromsö!!

En del av min stora härliga familj...

Min underbara Tobbe

En pratstund med min vackra dotter

Bästa Treklövern!

Familjemiddag!

I skuggan av döden blir livet så tydligt….

I flera dagar har  mina tankar rört sig kring våra mest existentiella frågor. I torsdags begravdes min körkamrat. En vacker, stämningsfull men ack så sorglig upplevelse. Dock var kyrkan full av familj och vänner och alla körkollegor som slutit upp för att hylla vår kamrat med vacker sång. Och i går såg jag Billie August film "Lilla hjärtat" som handlar om en svårt ALS sjuk kvinna som bestämt sig för att ta sitt liv innan hon blir helt totalförlamad. Man kan nu undra varför jag valde just denna sorgliga film, det hade väl varit på sin plats att välja något gladare, men som alltid försvinner många filmer från reportoaren så snabbt och jag läste att denna nu var på utgång. Dessutom låg biografen mitt emot den underbara bok och antikvitetshandeln Rönell och där skulle senare Bodil Malmsten framträda och läsa ur sin senaste diktbok "Det här är hjärtat". En dikt om sorg och förlust av en mycket kär vän. Själv har hon cancer och behandlas just nu med strålning, men osentimentalt och med den typiska Malmstenska utstrålningen fångade hon och grep oss alla.
 På hemvägen gick jag in på Pocketshop och där på disken stod boken Tranströmers samlade dikter. Oh, han skriver så fint, sa jag till expediten och då svarade hon att hon ställt boken där för att han just hade avlidit. Så mycket död och förlust på bara några dagar…Första gången jag riktigt hörde Tranströmer var på en gudstjänt där prästen citerade några rader ur dikten Romanska bågar. Orden gick rakt in i hjärtat och fick mig att genast gå och köpa hans diktsamling. Andra mer kunniga får analysera och beskriva hans otroliga förmåga att beröra människor över hela världen. I det vardagliga, i naturen skapar han inre bilder som bryter igenom kulturella skillnader och talar till alla. Jag är så otroligt glad över att han tilldelades Nobelpriset 2011.

Här några citat ur min egen samling,

"Var människa en halvöppen dörr
som leder till ett rum för alla"

"Jag måste vara ensam
tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.
- Utan program."

"Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån,
                                                      en kommer utifrån
och där de möts har man en chans att få se sig själv."

"Skäms inte för att du är människa, var stolt!
inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

"…ett bloss i vind.."

En vän och körkkamrat har lämnat oss. I går samlades vi för körövning i kyrkan. Stämningen var låg och sorgsen. I smågrupper talade vi om vad som hänt, om att döden kommit så plötsligt att han aldrig mer skulle komma och vara en del av vår gemenskap, en viktig länk i den kedja som utgör en kör.
På flygeln stod ett kort och efter en lång tystnad sjöng vi Mozarts "Ave verum corpus" innan vi var och en tände ett ljus i ljuskronan. Han var en intressant person. En viddernas man skulle jag vilja säga! Fjäll och hav betydde mycket och så fort det bara gick seglade han eller åkte skidor. En gång minns jag särskilt väl när vi talade om Nordnorge, där ju min dotter Agnes bor för närvarande, och han berättade om sin resa däruppe i Ishavet, den här frihetskänslan som infinner sig och som jag tror betydde mycket för honom. Det var också han som inspirerade mig att köpa Bea Uusmans bok "Expeditionen" om Andrées polarexpeditionen, en bok som jag sträckläste! En passionerad bok som jag förstår tilltalade min vän. Nu finns han inte mer…Gud behövde en tenor i sin kör, sa en kollega, ja, kanske det, men vi hade velat behålla honom länge än. En dikt av Nils Ferlin kommer för mig, ur diktsamlingen "Livet och döden", "Vid diktens port" heter den och den slutar om människan,
…själv är hon bara ett ögonblick
själv är hon bara ett bloss i vind,
ett födsloskri
och en fårad kind.

"..fjärran lockar du min syn…"

En väninna som var med på föreläsningen om universum  (se föregående inlägg) mejlade mig två dikter som Professorn deklamerade.  Jag vill gärna dela dem med dig.

Tranströmer:

Plötsligt möter vandraren här den gamla jätteeken,
likt en förstelnad älg med milsvid krona framför septemberhavets svartgröna fästning

Nordlig storm. Det är den tid när rönnbärsklasar mognar.
Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor högt över träden.

Sapfo:

Plejaderna har sjunkit och månen gått ner,
midnatt är inne
Vår mötestimme har kommit,
men ännu ligger jag ensam.

"Arbete och kärlek"

Vad tänker du på om jag säger Tove Jansson? Helt säkert säger du Mumintrollet, Ö i finska skärgården och kanske också hennes samlevnad med en kvinna. Detta är i stort sätt det jag kände till om henne innan jag läste den innehållsrika o välskrivna biografin av professorn i litteraturvetenskap Boel Westin, "Ord,bild,liv" som nu kommit inför mina ögon, säkert mycket också för att det är 100 år sedan Tove Jansson föddes. Boken berättar om en kvinna vars motto "Arbete och kärlek" präglade hela hennes liv och där lusten till måleri är ett genomgående tema som dock ofta fick stryka på foten för arbete som illustratör, serieskapare och det i och för sig livsviktiga författandet. Hon växte upp i en konstnärsfamilj med en finsk skulptör till pappa och en svensk mor som illustratör och tidigt i livet började hon teckna och skriva sagor och dagböcker. Mumintrollen kom till under andra världskriget, som starkt präglade Tove Jansson, och där mumintrollens  vackra dal blev en tillflykt undan krigets fasor. Förebild för muminmamman blev Toves egen mamma Ham, som hon kallades, och muminpappan, hennes pappa. Alla de olika figurer som förekommer i berättelserna har olika egenskaper och en av mina favoriter är lilla My och Snusmumriken. Lilla My som inte skyr att säga som det är men aldrig är elak,  och Snusmumriken för hans drömmar och frihetslängtan. Tove Jansson älskade också "katastrofer" i form av oväder, stormar och farliga kometer, men allt slutar bra, för där finns alltid tryggheten hos Muminmamman.
 Men hon skrev också mycket annat, noveller och romaner och kanske har ni läst "Sommarboken", en fin berättelse om vänskapen mellan en flicka och hennes farmor under en sommar på en ö. Just nu pågår en stor utställning på Ateneum i Helsingfors med Tove Jansson olika verk.  Jag hade väldigt gärna velat se den,  men jag gick in på webben och lyssnade på en audioinspelning där man berättar om 12 av hennes tavlor  och där man verkligen kan se vilken fantastisk målare hon också var. En otroligt kreativ kvinna, enslig och social på samma gång och en mycket spännande bekantskap att göra.

http://www.ateneum.fi/sv/tove-jansson

"TRÄFFAD…"

Mitt i allt julstök bär vi på en stark oro…en av våra allra bästa vänner är svårt sjuk och i dag ska man eventuellt påbörja ytterligare en sorts behandling för att åtminstone försöka bromsa upp sjukdomens förlopp.
Vi talar med honom ofta, även med hans fru, och vi försöker vara positiva och hoppfulla…men det är inte lätt när man hör hans trötta röst.
Tänker ånyo på hur vi stretar på i livet, stressar än hit och dit, köper saker och samlar i våra lador. Och ändå…allt detta betyder ju slätt och ingenting om man inte får vara frisk. Vår vän kämpar och som tur är har han nära och kära omkring sig, inte minst sin hustru som hela tiden finns där kärleksfull och stöttande.
Vår käre vän är poet, målare och livskonstnär och under årens lopp har han förärat oss många dikter och bilder. Hans sista lilla diktsamling "dodeka" börjar med denna dikt som jag här återger med hans tillstånd.

TRÄFFAD

Här är jag nu
i skuggan av mig själv
och upptagen av mina tankar
Lutad mot det förflutna,
fylld av det som redan varit
och blickande in i molnens vithet
-På väg ifrån evighetens outgrundliga gränser

Runt omkring sjunger fåglarna fritt
grönskar det som kan växa,
doftar jorden medan regnet faller
-Som tårar ingen känner när kvällen närmar sig
för att hastigt fukta kinden

Här är jag nu
tyst medan allt lever,
och glömmer mig bort i stunden,
för att finna en närmare fortsättning i hoppet som döljer sig

Där,
i det bländande ljuset
gömmer sig de farbara vägar som leder vidare
För mig…