En väninna som var med på föreläsningen om universum (se föregående inlägg) mejlade mig två dikter som Professorn deklamerade. Jag vill gärna dela dem med dig.
Tranströmer:
Plötsligt möter vandraren här den gamla jätteeken,
likt en förstelnad älg med milsvid krona framför septemberhavets svartgröna fästning
Nordlig storm. Det är den tid när rönnbärsklasar mognar.
Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor högt över träden.
Sapfo:
Plejaderna har sjunkit och månen gått ner,
midnatt är inne
Vår mötestimme har kommit,
men ännu ligger jag ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar